Fadderresa till Östtimor, del 5: ”Mottagandet vi får är helt otroligt”

Planfaddrar på besök i skola i Östtimor.

Ett mail landar från Plan International – ”välkommen att följa med på en fadderresa till Östtimor”

Jag läste om mailet flera gånger, sedan kände jag att ”jag åker med”. Jag behövde inte en lång betänketid.

Jag har ett fadderbarn i Östtimor men om jag ska vara helt ärlig mot mig själv så har jag inte satt mig in i var Östtimor ligger på kartan, vilka förhållande som finns där, hur stort landet är osv.

Jag tänkte även att ”mitt fadderbarn” bor i ett land så långt bort så dit kommer jag ändå inte.

När jag väl hade bestämt mig för att resa så blev jag ganska orolig. Vilka kläder ska jag ta med, att tänka på att göra vaccinationer, äta malaria tabletter, kolera, åksjuketuggummi (de var otroligt bra). Fick höra att det är bra att ta med sig ficklampa, myggnät, reselakan, resehanduk, små valörer i dollarsedlar etc.

Jag tänker mig som en ganska berest person men jag kände nu att jag aldrig har varit så osäker inför en resa. Lite rädd, men ändå väldigt nyfiken.

Väl på plats blir vi så välkomnade av Plans lokala personal i Dili, huvudstaden i Östtimor. Det är mycket varmt och solen gassar. Biltrafiken är lite ostrukturerad med bilister, mopedister och vägar som jag inte riktigt uppfattar som riktiga vägar med filsystem och struktur. Men ljussignalerna var bra, för de räknar ner när det blir grönt även för gångtrafikanter, och chaufförerna var mycket noggranna med säkerhetsbälten.

Längs med vägarna står det skjul där invånare säljer sina varor: lök, salt, papaya, mango, senapsblad som äts som sallad osv. Det beror på vad som säljs då det går efter skördesäsong.

Jag upptäcker ganska fort att det är väldigt fattigt, men att det är ett otroligt vänligt folk som hälsar och ler. De ser så lyckliga ut och jag tror faktiskt att de är väldigt lyckliga.

Plan personalen berättade för gruppen om Östtimors historia och jag fick lära mig hur mycket som helst. Portugiserna kom hit för fyra orsaker, katolska läran, kryddor, cederträ och kaffe. Timor kaffe är supergott och säljs på Starbucks.

Efter 400 år med Portugisiskt styre blev de självständiga, men tyvärr höll det bara 9 dagar. Indoneser kom och invaderade och orsakade mycket skada. Som med alla invasioner så bildades det en motståndsrörelse och kamp för ett fritt Östtimor, eller som de kallar sig: Timor-Leste.

Det finns många fruktansvärda incidenter som utspelades på 90-talet. Även i svenska tidningar stod det t ex om massakern på en fredlig demonstration där ungdomar blev nerskjutna till sista man på kyrkogården Santa Cruz av indonesisk militär. 2002 blev landet helt självständigt.

Alla faddrar fick varsin gåva i form av en traditionell halsduk, en så kallad ”tai”.

Det kände bra för mig att få en bild och historia om Östtimor och jag var redo att se landet och vad Plan gör här i Östtimor.

Vi började åka till en stad, men för mig uppfattade jag det som en större by. Aileu.

För att komma dit åkte vi som en kunglig kortege med 5 bilar, typ toyota terräng bilar. Vägarna är inte vägar som jag kallar det, utan det var grus eller sandvägar, stora hål överallt. När det har regnat så blir det fåror i vägen, typ 1-2 meter breda, 40 cm djupa. Stora stenbumlingar ligger lite överallt etc. Ifall vi åkte förbi vägbyggen så låg materialet som användes till att bygga vägen kvar på vägen tillsammans med stora grushögar. Så våra enormt duktiga chaufförer körde lite slalom ganska ofta.

Vi besökte en skola där det fanns ett Plan projekt med inriktning på katastrofhjälp och förebyggande inför naturkatastrofer. Vi blev så välkomnade med en ceremoni där vi fick deras ”tai” – en vävd halsduk. De visade oss vad de gjorde i projektet och berättade vad Plan har hjälpt till med.

Vi besökte också en plantage där Plan International startat upp tillsammans med byborna och lär ut om hur man sköter odlingar för att kunna försörja sig. Så fort det är självgående så drar sig Plan ur för att de ska fortsätta på egen hand.

Vi har också fått vara med om att fira Östtimors nationella kvinnodag med tal, sång och teater och blev bjudna på mat.

Jag tänker att allt mottagande vi får oavsett var vi kommer är helt otroligt. Det verkar som att de flesta känner till Plan International och organisationens arbete kring saker som barnens rätt i samhället och barnäktenskap.

Jag åkte tillsammans med 3 medresenärer, guider och översättare till mitt fadderbarn Celine 11år. Vi har haft sporadisk kontakt med brev, men jag har tänkt att det är väldigt svårt att skriva till henne ibland. Jag kan förstå att det är lika svårt att för henne att skriva till mig.

Nu kom vi till hennes hem. Hon bor i distriktet Ainaro, i en liten by med 5-6 hus. Husen är byggda med plåt och inne är det jordgolv. De hade ett separat litet skjul där de lagade mat över öppen eld och där sprang även en höna omkring. Huset med köket hade bast-tak och träpålar men plåt väggar. Köket används även till förråd när de har skördat. Östtimor har två årstider – regnperiod som börjar i november och torrperiod.

Celine familj består av: mamma, 47, pappa, 49, en bror, 19, en syster 17 år, Celine 11 år, lillasyster, 4, och en lillebror på 4 månader.

Celines familj har jordbruk där de odlar Kassava. De odlar även senapsblad som kokas och äts som vi äter spenat. Celine berättade att hon hjälper familjen med jordbruket men då bara med att hacka upp jorden. Hon hjälper också familjen att hämta vatten. Det tar 30 min att gå till brunnen och 30 minuter tillbaka.

Hon berättade också att hon går i skola måndag – fredag och det tar för henne att gå 40 min en väg. Det är en brant stigning och hon går uppför denna backe till och från skola. Hon tycker att matematik är hennes favoritämne.

Jag frågade vad hon hade för framtidsdrömmar och det var att bli lärare. Familjen hade även en liten kiosk och hon hjälpte sina föräldrar med att passa och sälja det de hade där. Hon berättade även att det var roligast att få betalt, inte sälja.

Jag hade med mig presenter som pennor, anteckningsböcker med silver på omslaget, en liten ficklampa, ballonger och kritor. De hade en griffeltavla inne i huset så det passade jättebra. Annars så hade de ingen inredning alls.

Celine var mycket blyg men verkade vara en duktig flicka som även tyckte om att gå i skola. Hon är vetgirig. Jag hade med mig en badboll med världskarta och där visade jag henne var jag kommer ifrån och hur vi åkte från Stockholm via Moskva till Singapore och sedan till Dili i Östtimor.

Stort avstånd mellan Sverige och Östtimor.

Jag visade bilder från min mobil på min familj och på vinter i Sverige, bilder på björkar på vintern där jag berättade att våra träd sover då. Snö hade familjen aldrig sett tidigare. Pappan frågade hur vi kom till jobbet när det är snö. Jag förklarade hur vi skottar och kör bil på vägarna när de är skottade. I jämförelse med dem så kan deras lilla by bli helt isolerad under regnperioden pga. att det inte går att köra på dessa vägar. Stigningar och lera är ett problem. Det kändes som de tyckte om att se foton och bilder.

Jag tog i Celines hand och hon höll hård i den och tryckte till som ett hemligt språk, jag blev så rörd när hon visade uppskattning och respekt på det sättet. Väldigt fint möte med henne och hennes familj. Nu känner jag en stor lust att skriva till henne och ha en bra kommunikation för jag tänker att jag har lärt mig mer om henne och hennes familj och framförallt om skolor, historia och levnadsstandard.

Eleverna lär sig om katastrofförebyggande arbete.

Jag är så privilegierad att få besöka ett fadderbarn och se hur hon har det och framförallt se vad Plan International gör för dessa barn.

Jag är djupt imponerad hur stor del Plan International medverkar och stöttar skolor som lär sig barnens rätt i samhället, alla de olika projekten där Plan medverkar och framför allt hur Plan ser hur sponsorpengar används på rätt sätt, att det kommer folket tillgodo.

Den här resan är en av det häftigaste jag varit med om. Från att duscha med tama kackerlackor (det var inte någon höjdare), bestiga Östtimors högsta berg Ramelau på 3150 m, alla projekt som vi besökte där barn mottog oss med dans och musik, till att möta de barn som står vid sidan av vägen och skriker ”tarde” (god dag, det är sällsynt att 5 bilar kommer åkande till de avlägsna byarna).  Att jag får lära mig så mycket om ett lands historia och uppbyggnad, se valar/delfiner och att avsluta med att besöka ön Atauro där vi bor i en eko by, snorklar och där jag har gjort mitt första dyk med tuber. Där Plan International också har projekt.

Tack Plan International att jag fick ta del av detta land och tack mina underbara reseledare Josefin och Emma för att ni har ordnat allt så helt fantastiskt för hela denna grupp. Jag är stolt att jag kan titulera mig sponsor för Plan International.

Av: Eva Israelsson, Planfadder