”Vi kan göra skillnad” – faddermöte i Peru

Vägen till Austinos familj är vindlande, skumpig och ständigt i stigande. Bergen omkring oss är mäktiga och andlöst vackra. Vår lilla minibuss kämpar på genom vatten, gropar och grus. När vi ser hus och människor med de välbekanta blå västarna, förstår vi att vi nått vårt mål.

Efter att vi hälsat på den lokala Planpersonalen, går vi sista biten uppför en backe omgiven av betande lamor, vikonier och får. Det känns rejält flåsigt på de 4200 höjdmetrarna vi befinner oss på. Austinos pappa kommer oss till mötes. Vi får ett varmt mottagande och välkomnas till familjens hem. Mamman ansluter och vi känner oss mycket välkomna. Vi bjuds att sitta ner och jag och min dotter Amanda jag får hedersplatserna. Ut ur huset kliver nu en liten cowboy – visserligen en ganska blyg sådan (man får vara det när man är 6 år och träffar sin fadderkompis från Sverige för första gången) plus en massa andra människor. Det är mitt fadderbarn Austino, sannolikt dagen till ära uppklädd i chaps och cowboyhatt. Denne lille man är något av det sötaste vi sett och jag måste tillstå att jag blev litet tårögd. Jag fick en liten kram och därefter höll pappan ett tal och tackade för Plans och vår insats som supporter. Han berättade att familjen även bestod av två äldre tonårsbröder som dock vaktade boskapen under vårt besök.

Familjen lever av några kor, en bit åkermark och det som pappan kan tjäna på gruvarbete under kortare perioder på annan ort. Temperaturen går under regnperioden under nollstrecket och huset, som pappan byggt själv av lerblock, saknar värme förutom i köket där man lagar mat över eld. Om familjen hade indraget vatten och sanitet glömde vi att fråga. Dock insåg vi att livsbetingelserna var tuffa för denna familj långt borta från civilisation och med endast enklare servicefunktioner som skola, hälsoklinik och kommunledning. Austino ska snart börja i förskola, men hade redan lärt sig rida.

Därefter vidtog presentutdelning och jag lovar att Austino sken upp när vi bl.a. tog fram den lilla gula leksaksbilen och lastbilen med tippflak! Till familjen gav vi en del livsmedel. Efter att vi alla blivit bjudna på potatis och ost var det så dags att ta farväl. På frågan om Austino ville fortsätta vår brevväxling (mamma behjälplig) nickade han glatt och blygheten var nu nästan borta. Vi lämnade sedan denna underbara lilla pojke och hans familj som vi gärna fortsätter att hålla kontakt med och som bara styrker vår övertygelse om att vi som har, kan göra skillnad för de som inte har. Tack Plan och andra organisationer som gör detta möjligt!

Planfaddrarna Beata och Amanda tillsammans med fadderbarnet Austino och familj

Av: Beata, Planfadder

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *