Betty föddes hivpositiv – idag sjunger hon för att stoppa spridningen

Kayoro, Uganda. ”Aids är en dödlig sjukdom, som kan döda både unga och gamla, rika och fattiga”, sjunger Betty och hennes kompisar när vi besöker deras by i Tororodistriktet i östra Uganda.

Betty föddes hivpositiv då hennes mamma själv bar på sjukdomen.
Betty föddes hivpositiv då hennes mamma själv bar på sjukdomen.

Betty är med i en ungdomsgrupp, som genom musik, dans och drama sprider information om hiv i området hon bor i. Flera av ungdomarna är hivpositiva och har mist en eller båda föräldrarna. Med sångerna de komponerat sprider de kunskap så att fler personer får information om skydd, men också hur det är att leva med hiv.

En omvänd trend har under senare år konstaterats i Uganda. Antalet hivpositiva har ökat och av de nya fallen beror 20 procent på så kallat mor till barn-smitta, vilket skedde i Bettys fall. Det är när en hivpositiv mamma genom graviditeten, under förlossningen eller via bröstmjölken för över smittan till barnet. Risken är även stor att barnet förlorar sin mamma, ibland båda föräldrarna, då mamman är hivpositiv.

Ungdomsgruppen sprider information om hiv genom musik, dans och drama.
Ungdomsgruppen sprider information om hiv genom musik, dans och drama.

Bristen på information om hivprevention och tillgång till vårdcentraler är några av orsakerna till varför hiv inte förhindras eller behandlas i Uganda. Projektet, som är finansierat av Radiohjälpen, fokuserar på att lösa dessa problem där barns rätt till hälsa och minskad spridning av hiv står i centrum. Detta görs genom bland annat informationsspridning, hiv-rådgivning och provtagning. Projektet ger även stöd till vårdcentraler för att de ska kunna följa upp sina patienter för nödvändig behandling.

Ungdomar med hiv får även tillgång till psykosocialt stöd genom projektet och stöttar även varandra med de grupper de skapat. Efter uppträdandet berättar en av hälsorådgivarna i samhället att han inte trodde att Betty skulle leva länge. Tack vare bromsmedicinerna har hon kunnat gå klart skolan. När projektet startades mobiliserade Betty sina vänner och bildade ungdomsgruppen. Idag är Betty 20 år och har just avslutat första året på college där hon studerar företagsekonomi och logistik.

Betty har gått genom livet, som inte varit lätt, men nu är hon en förebild för andra unga.

Plan International implementerar också ett bredare projekt kring ungdomars sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter i samma område.

Av: Rosie Grenklo och Luisa Aristondo Karst, Plan International Sverige

Starka känslor på Ebola treatment centre

Jag befinner mig just nu i Sierra Leone tillsammans med Josefin från Plan Produktion och fotografen Olle. Vi är här för att ge en röst åt människorna, och särskilt barn och unga, som överlevde ebola.

Hur är det att vara ung i Sierra Leone, i ett land som återhämtar sig efter ett inbördeskrig och en epidemi? Det är nu ungefär ett år efter landet förklarades fritt från ebola. Men spåren finns kvar, konsekvenserna av katastrofen: stängda skolor i nästan ett år, ökade sexuella övergrepp och 10 000 barn som blev föräldralösa.

Den första filmningen på resan. På bilden Olle Lundin, fotograf
Den första filmningen på resan. På bilden Olle Lundin, fotograf

Vi ska besöka några av Plan Internationals projekt i Moyamba men även ha workshop tillsammans med våra ungdomsreportrar som aktivt engagerat sig genom bland annat informationsspridning under ebolatiden och nu efteråt berättar om sina liv via Instagramkontot @hellofromourside.

Första dagen i Freetown träffar vi våra kollegor på landkontoret och får briefing i säkerhetsläget och status på våra projekt. Runt lunch är det avfärd mot Moyamba. Det är trassligt att ta sig ur stan med bil, plötsligt är det tvärstopp då ett stort släp blockerar vår väg och ett tiotal män kämpar med att lassa av massa cementsäckar. Vi väntar snällt och kommer till slut vidare. Vägen till Moyamba är stundtals skumpig men väldigt vacker. Landsbygden svischar förbi i vackra färger och när solen börjar gå ner glittrar dammet i luften och jorden lyser extra röd.

Utanför stängslet till det som var Ebola Treatment Centre, Moyamba.
Utanför stängslet till det som var Ebola Treatment Centre, Moyamba.

Strax utanför Moyamba stannar vi till vid en ödslig plats, ett stängsel och innanför stora vita tält, hela området är utslängt i ingenstans. Det här är det som användes som behandlingscenter för ebolasjuka under utbrottet. Sist jag var passerade denna plats i april stod fortfarande skylten kvar, de gamla tälten var trasiga och stället övergivet.

Skylten som tidigare satt utanför centret hittar vi nu i ett hörn, symboliskt på marken. Ebola har besegrats för nu, men minnena finns kvar.
Skylten som tidigare satt utanför centret hittar vi nu i ett hörn, symboliskt på marken. Ebola har besegrats för nu, men minnena finns kvar.

Nu har området sanerats och ny verksamhet börjat flytta in. Vår Plankollega Abu Bakarr pratar med vakten som sitter vid grinden och frågar om vi får komma in. Vakten i sin tur kallar på en ansvarig som säger okej. Jag har sett många dokumentärer om ebolatiden och hur fruktansvärt det var på dessa center. Människor dog hela tiden, även många vårdare fick sätta livet till. Jag trodde aldrig att jag själv skulle befinna mig mitt i ett sådant center. Vi promenerar sakta på grusgången längs de vita tälten, de är nya och fungerar som kontor för olika organisationer och hälsoverksamhet nu.

Under ebolaepidemin var lägret indelat i olika zoner och där vi går nu är den gröna zonen, där personalen, förråd m.m. fanns. Vi svänger höger och vänster och står plötsligt framför ett slags port, det är slussen till röda zonen.

The red zone - Den röda zonen.  Här stod tälten där de sjuka vårdades.
The red zone – Den röda zonen. Här stod tälten där de sjuka vårdades.

Här fick vårdpersonalen ta på sig personlig skyddsutrustning och sprayas för att skydda sig till max innan de gick in till patienterna.

Framför oss ligger stora cementblock på marken där tälten och sjukhusbäddarna med de drabbade en gång fanns. Mellan blocken växer knallgrönt gräs som lyser i solnedgången. Som en symbol för att liv envisas med att tränga in i det tragiska kanske. Och för hopp och framtid. Fåglarna kvittrar, förutom det är det knäpptyst. Min kollega ser berörd ut:

– Det är första gången jag är här, säger han. Jag kan fortfarande känna vad som hände här ett par år sedan. Så många människor miste livet här, så många barn. Det känns märkligt att vi står här precis som vi är, här fick ingen gå in utom personal med omfattande skyddsutrustning.

Så stillsamt och fridfullt men med en så tydlig känsla av sorg. Jag mår plötsligt väldigt illa och mina ben börjar skaka. Starka intryck, både av platsen i sig men också i min kollegas reaktion, han har själv varit med under utbrottet och jobbat stenhårt i sitt samhälle, först som volontär och sedan via Plan International. Jag går ut genom den gamla säkerhetsslussen och försöker lämna sorgen i den röda zonen.

Anna Andersson
”Det ligger en stor sorg över denna plats. Så lugnt och fridfullt i solnedgången men med en sån fruktansvärd historia som känns av i luften.” – Anna Andersson

Besöket blir en start på resan som påminner om varför vi är här. Om vilka färska minnen människor lever med här från denna katastrof. Barn förlorade sina föräldrar, kanske hela sin familj. Samhället vändes upp och ner, i ett land som redan är fattigt med haltande sjukvård och infrastruktur.

Vi sätter oss i bilen och åker vidare till Moyamba. Solen går ner och Sierra Leone är otroligt vackert.

Av: Anna Andersson, Plan International Sverige