Vincent, 20: ”Utbildning betyder allt för mig”

Kibondo. Flyktinglägret Nduta ligger mitt ute på savannen. Vi kör på leriga småvägar och det råder en spänd förväntan i minibussen. Vad är det vi kommer att uppleva? Hur stor nöd är det i lägret? Hur kommer människor att bemöta oss? Tills slut kommer vi fram till en enkel hemsnickrad grind omsluten av höga grönskande träd på varje sida. Här finns inga höga stängsel men en vaktkur som kontrollerar alla som passerar in och ut. Vi visar våra tillstånd och pass och kör in.

Två saker slår mig, för det första att det ser så välorganiserat ut. Tält i långa rader, men placerade med lite avstånd emellan så att folk kan odla sina egna grönsaker. Överallt växer höga träd som ger skugga och skydd. Vi passerar flera öppna ytor, fotbollsplaner och barnvänliga platser där barn kan leka.

Hela Nduta är fullt av träd som ger välbehövlig skugga. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International
Hela Nduta är fullt av träd som ger välbehövlig skugga. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International

Det andra som slår mig är alla barn. Det är så otroligt många barn överallt. Nduta är idag hem till 80 000 burundiska flyktingar – närmare 50 000 av dem är barn. Lägret har för länge sedan passerat sin maxkapacitet och det råder brist på allt: mat, vatten, toaletter, kläder, filtar och , framför allt, skolor.

Molly på väg hem till Vincent. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International
Molly på väg hem till Vincent. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International

25 000 ungdomar i åldrarna 15-24 år samsas om en enda skola som kan ta emot 750 elever. Vi kör direkt dit. Molly Nutley ska intervjua några av eleverna om vad utbildning betyder för dem. Det pågår examen i matematik. Vi får veta att skolorna i lägret följer den burundiska läroplanen och att burundiska lärare har rekryterats bland flyktingarna.

Vincent är 20 år, har randig skjorta, jeans och jympadojor. Efter matteprovet hoppar han in i minibussen med oss för att visa var han bor. Vi kör flera kilometer genom lägret. Vincent bor i ett tält i utkanten med sin mamma och lillasyster. Han visar Molly det lilla skjulet där de har sitt kök och sedan hans ”rum”, en del av tältet. Bredvid madrassen på golvet står en låda av metall. Den är stor och ser väldigt tung ut. Han öppnar och visar – lådan är full med skolböcker. Vincent säger att han har släpat den genom Burundi hela vägen hit.

Vincent, 20, släpade en hel låda med skolböcker från Burundi. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International
Vincent, 20, släpade en hel låda med skolböcker från Burundi. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International

Vi blir stumma av hans berättelse. En ung man som var på väg att utbilda sig till läkare. Så bröt det ut ett krig som förstörde allt. Ett krig som dödade hans pappa och tvingade honom att lämna sitt land. Han släpade lådan med böcker på cykel genom landet, tog med den på båt över Tanganyikasjön, bar den till fots den sista biten. Flykten tog tre veckor. De hade ingen mat, ingenstans att sova. Människor runt omkring honom dog av sjukdomar på vägen.

Men att lämna lådan med böckerna vore att lämna allt hopp.

”Utbildning betyder allt för mig”, säger Vincent till Molly.
”Du är fantastisk, sluta aldrig tro på framtiden”, svarar hon.

Vincent är lite av en ledare bland barnen i hans område. Han försöker få alla barn att gå i skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International
Vincent är lite av en ledare bland barnen i hans område. Han försöker få alla barn att gå i skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International

När man möter ungdomar som Vincent förstår man att skolor i flyktinglägren inte är någon överflödig lyx – de är livsavgörande. Skolan är en trygg plats för barnen att vistas i när livet omkring dem är kaos. Skolan signalerar att livet går vidare, ger en känsla av vardag. Och framför allt ger skolan barn och unga framtidshopp.

Det är det hoppet vi måste bygga vidare på. Vi har en skyldighet att inte svika alla de barn och ungdomar som fått utstå tillräckligt med lidande. Jag kan inte sluta tänka på Vincent och hans låda med böcker bredvid madrassen i tältet.

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International Sverige

Skådespelaren Molly Nutley är årets resande reporter för Musikhjälpen och reser till Tanzania med Plan International för att skildra barn som är på flykt från inbördeskriget i Burundi. Läs mer här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *