Andra veckan i buss genom Kenya

FADDERRESAN TILL KENYA. De sista två dagarnas projektbesök i området vid Victoriasjön innebar nya hjärtknipande upplevelser. Vi bodde i Kenyas tredje största stad Kisumu. I ett av stadens slumområden fick vi träffa en grupp Boda Boda Riders, alltså en grupp motorcykeltaxiförare, som Plan försöker omvandla från en del av problemet till en del av lösningen. Dessa unga män med MC finns idag över hela landet. Dock har yrkeskategorin inte alltid det bästa ryktet efter hur några av dem behandlat unga kvinnliga kunder, samtidigt som de själva emellanåt utsätts för rånförsök och obehagligheter. Men de ser mycket av vad som händer i byarna för de tar sig fram dit vägbristen hindrar bilarna att nå.

Så Plan försöker genom utbildning om barnsäkerhet och barns rättigheter istället bygga ett gäng hjältar av dessa män i just detta slumområde och få dem att samtala med alla de skjutsar och dessutom anmäla alla övergrepp de ser, efter vägarna eller i hemmen. De har fått reflexvästar med Plans logga, så Plan satsar här sitt goda rykte. Boda Boda-namnet lär förresten komma från Uganda där de första MC-taxiförarna främst körde turister genom landet från ”border to border”.

Vi besökte också en förskola utanför staden med 75 barn per klass i åldrarna 3-5 år. Läraren som informerade oss var fantastisk. Tyvärr var alla skolor i Kenya stängda för vinterlov under vårt besök så vi fick aldrig träffa barnen som går på förskolan.

Dagen efter var vi åter ute bortom allfarvägarna i Homa Bay och besökte en grundskola. Vi träffade en mycket engagerad rektor som stolt visade upp sin skola som hade ca 450 elever. Han var särskilt stolt över sin klass för barn med särskilda behov, alltså mentalt eller fysiskt funktionshindrade. Skolan hade en standard som i alla avseenden – klassrum, utrustning, toaletter och allt annat – var rätt typisk för den kenyanska landsbygden; ganska enkel om man jämför med svenska skolor. Men skolan var den bästa i regionen och lockade elever långväga ifrån. Vi kunde göra två särskilt intressanta iakttagelser. Ett; rektorn förde en framgångsrik kamp mot nedskräpning. Skolgården var den renaste yta vi såg i Kenya! Allt skräp samlades in och brändes på en särskild plats på gården. Två; skolan hade fått 40 laptops av myndigheterna som rektorn ordnat ett kassaskåp till för att de inte skulle stjälas. Tyvärr hade myndigheterna inte lyckats dra fram elektricitet till skolan, så datorerna kunde ännu inte användas. Men vi anar att inom några år kan stora steg tas i Kenya när det gäller IT-pedagogik. Men samtidigt är det lätt att se problemen med att förena modern IT-teknik i undervisningen med den undermåliga infrastrukturen, bristen på skolbänkar, en lärare på 40 elever osv.

Vi hann också med att träffa några föräldragrupper långt ute på landsbygden. Vuxna som av Plan tränats i barnuppfostran, näringslära, utbildningens betydelse och allmänt goda värderingar. Onekligen rätt häftigt att sitta i en samlingslokal bortom vägarnas slut och diskutera med dessa föräldrakollegor hur barn ska bemötas och belönas vid olika tillfällen. Vi besökte också en biodling och en getfarm som föräldrarna initierat och Plan medfinansierat.

Efter dagarna i Kisumu med omnejd drog vi till slut söderut för en avslutande vistelse i Mombasa vid Indiska Oceanen. Vi slapp åka buss dessa 70 fågelmil utan kunde med flyg lätt ta oss ner till den behagliga sydkusten. Sol och bad i inhägnat turistparadis väntade, samt vårt eget fadderbarnsbesök.

Tonårsgraviditeter är ett av de problem som Plan arbetar hårt emot, så visst var det lite trist att notera att vår egen kära Ruth, nu vid 17 års ålder var nybliven mor. Men Ruths mamma var själv bara 15 när hon fick Ruth och tre veckor gamla Patience var bara så oerhört betagande, där hon i hettan låg invirad i sin fina filt med toppluva på huvudet. Med familjens och Plans stöd ska Ruth försöka fullborda en utbildning till skräddare.

Ett dopp i havet och besök hos fadderbarn och hennes barn.
Ett dopp i havet och besök hos fadderbarn och hennes barn.

Näst sista kvällen, när hotellet gjort ett stort garden party av kvällsmiddagen, blev tyvärr Birgitta av med sin handväska som just då inte var placerad under bordet som normalt utan bara hängde över stolens armstöd. Kontokort, plånbok med kontanter och körkort, mobiltelefon och nyinförskaffad kamera försvann puts väck! Tack vare våra fantastiska reseledare Emma och Stephanie var kreditkorten och sim-kortet spärrade inom några få minuter. Kameran var dock förvandlad till ett trist försäkringsärende och alla filmer och bilder den innehöll från resan var borta för evigt. Hotellets säkerhetspersonal var också imponerande tjänstvilliga så vi fick snabbt en fullständig polisrapport som vårt försäkringsbolag förhoppningsvis gillar. Dessutom hittade de senare på natten mobiltelefonen som förövaren valt att slänga ifrån sig, sannolikt för att han bedömde den oanvändbar och/eller spårbar.

Garden party.
Garden party.

Visst innebar detta missöde en smolk i glädjebägaren som vi sent kommer att sluta förebrå oss själva. Men resan var trots allt en lärorik, intressant och mycket rolig glädjebägare. Tack Plan! När alla intryck summerats kan man kanske känna tvivel om hur långt våra insatser räcker. Man kan förstås också fundera över om Plan med våra insatser – vatten, skolor och annat långt ute på landsbygden – kanske snarare konserverar en långsiktigt ohållbar samhällsstruktur än bidrar till ekonomiskt framskridande? Men samtidigt – barnens rätt till trygghet, hälsa och utbildning är icke förhandlingsbar. Plans insatser för barnen är därför humanitärt nödvändiga och vårt hopp är att myndigheterna ska ta över Planprojekten och i dess anda fortsätta driva landets utveckling framåt, till hela befolkningen. Så vi vidhåller – Tack Plan!

Snön låg blöt och klafsig och molntäcket var tjockt när vi nådde Arlanda igen, men i våra minnen lyste solen.

Bästa hälsningar från Birgitta och PO, Planfaddrar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *