Ett möte för livet

Under denna resa har vi mött otroligt många människor men det är några som jag kommer minnas extra mycket. När jag träffade mitt fadderbarn så var vi i gruvsamhället Geita. Det är ett av programområdena i Tanzania som Plan International arbetar i. De andra i gruppen fick bland annat träffa barn som tidigare jobbat i gruvorna men som nu, tack vare Plans arbete, slipper det.

Jag fick veta att jag skulle träffa en ungdomsgrupp som genom utbildning av Plan International arbetar ideellt med att sprida kunskap om barns rättigheter och även family planning. Man skulle grovt kunna förklara begreppet family planning som sexualkunskapen vi har i skolan i Sverige. I Tanzania räknas man som ungdom  från 17 år upp till 35 år.

Jag hade inte så mycket förväntningar kring dettta möte och det kanske var därför det blev så fantastiskt.

Jag möts av fem tjejer i åldrarna 17-32 år. Vi sätter oss i en ring, tjejerna, jag och medföljande Planpersonal.
Lina hälsar på ungdomsgruppen som via Plan International har fått utbildning så de kan arbeta med att sprida kunskap om sexuell hälsa, HIV och barns rättigheter.

Jag möts av fem tjejer i åldrarna 17-32 år. Vi sätter oss i en ring, tjejerna, jag och medföljande Planpersonal. Jag var den enda svenskan och eftersom jag är lite rostig på swahili utöver vad jag har lärt mig från filmen Lejonkungen (simba = lejon) så fick jag tolkhjälp.

Jag börjar fråga lite om deras arbete och vad som började som ett blygt möte slutade i sång. Ibland när översättning behövs tittar många på den som översätter istället för den som orden är ämnade för. Så var inte fallet här. Den äldsta (32år) visar tydligt med sitt kroppsspråk att hon brinner för att informera alla kring preventivmedel, HIV och barns rättigheter. Vilket blir självklart när hon förklarar att hon fick sitt första barn när hon var 15 år. Tidigare nämnde jag att den yngsta tjejen i gruppen var 17 år. 17 + 15 = 32 år. Den äldsta och yngsta i gruppen är mor och dotter. Hon förklarar att hon inte ville att hennes dotter skulle göra samma misstag som hon gjort. Jag kan själv inte föreställa mig hur det skulle vara om jag hade blivit mamma när jag var 15.

Det finns gott om felaktig information kring preventivmedel som dessa tjejer ständigt får jobba emot.

Jag frågade om den vanligaste missuppfattningen och fick svaret: ”Om man använder kondom så finns risken att man kan få cancer”. Om jag fysiskt hade kunnat tappa hakan så hade jag gjort det.

Sång som verktyg
Jag frågar på vilket sätt de sprider kunskap till samhället och de berättar att de ofta använder sig av sång. De tittar lite blygt på mig och säger att om jag vill så kan de sjunga en sång. Jag säger ”YES, please!” Då sprider sig leenden på deras läppar. De sjunger en sång om barns rättigheter och en om HIV. Jag kan inte sluta le medan de sjunger. Jag har suttit och kollat på dessa klipp så mycket sedan jag kom hem och jag ler varje gång. Jag försökte verkligen få dem att förstå hur viktigt deras arbete är och hur imponerad jag var.

När mötet avslutas berömmer jag en av tjejernas sjalar. Många i vår grupp har under resans gång uppmärksammat just alla vackra starka färger på kläderna i Tanzania. En diskussion bryter ut på swahili mellan tjejerna och Planpersonalen. Sedan förklarar Irene från Plan International att de vill att vi ska åka hem till den äldsta av tjejerna för att jag ska få en sjal som de själva har färgat med hjälp av batik. Sagt och gjort sätter vi oss i bilen och åker dit.

De klär upp mig, jag snurrar och alla skrattar och till det behövs ingen översättning. Leenden är universella.

Av: Lina Osslund, Planfadder och resenär på fadderresan till Tanzania

Klicka här för att läsa mer om våra resor.

Klicka här om du vill bli Planfadder.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *