Vi borde ta upp kampen mot diskriminering

Praoelev på Plan International Sverige

Mitt namn är Alma Åberg, jag är snart 15 år och har praktiserat på Plan International Sverige under en vecka. Orsaken till att jag ville göra praktik på Plan International Sverige var för ett par år sedan då jag såg på tv hur terrorn växte fram i Libyen, vilket senare blev starten till den samhällsintresserande personen jag är idag. En tid senare efter att ha hört om andra situationer i världen där de mänskliga rättigheterna kränks fick jag reda på att man kunde vara fadder till ett barn och bidra till att hen får en säkrare framtid. Genom en tillfällighet berättade min mamma om Plan där jag har sedan dess varit fadder till en flicka på Haiti.

Första dagen på praktiken bemöttes jag av min handledare som gav mig information om verksamheten och utifrån vilka principer de jobbar ifrån, FN:s barnkonvention. Jag fick ett papper där de 54 konventionerna var kort sammanfattade, vilket var en fördel då jag tidigare hade hört orden vid ett fåtal tillfällen. Att själv som barn inte har gått igenom eller sätt konventionen där de står vilka rättigheter jag och alla andra barn har är absurt, för tänk om mina rättigheter hade kränks och jag visste inte ens att de var mina vilka rättigheter jag hade. Att barn kan bli så lätt utnyttjade skrämmer mig, för det är svårt att kräva sin rätt om man inte vet vilka rättigheter man har.

I barnkonventionen berörs många punkter som verkligen stärker barns rättigheter i samhället men de punkterna som jag brinner mest för och känner kränkts mest är artikel 2 som handlar om att alla barn har samma rättigheter samt artiklarna 28-29 där det beskrivs att alla barn har rätt till en grundskoleutbildning. För mig som snart har gått ut grundskolan känns dessa artiklar självklara men samtidigt vet jag att för många är de inte en självklarhet. För att kunna komma ur fattigdom och kunna utveckla länderna behöver barn, landets framtid, få en trygg utbildning och detta gäller oavsett vilket nationalitet, religiös tro, hudfärg, sexuell läggning eller kön barnet har.

Själv som flicka i ett demokratiskt land upplever jag diskriminering men inte på den nivån som andra barn gör, detta skrämmer mig då jag vet att många upplever mycket värre saker. Jag känner att som ett land där största delen av befolkningen strävar efter jämställdhet borde vi ge ett gott exempel till andra länder och ta upp kampen mot diskriminering. Speciellt diskrimineringen mot flickor vilket är den mest utsatta gruppen i samhället oavsett i vilket land, ett bra tillfälle för att vissa flickor och ledare i världen att detta är vad vi vill så kan man uppmärksamma FN:s internationella flickdag den 11 oktober varje år. För själv är jag trött på detta, vi lever i 2015 det är dags att agera – jag vill inte längre uppleva diskriminering eller höra att någon annan blir utsatt av det.

Av: Alma Åberg

Dag 11 – Dragkamp med barnen!

Vi fick en tidig start och vi åkte åt varsitt håll. En grupp åkte till det område där Gunillas fadderbarn bort och den andra till det område där Karins fadderbarn bor.

Vi som skulle besöka Karins fadderbarn fick börja med den obligatoriska träffen med kommunfullmäktige. Idag fick vi en noggrann redogörelse för hur kommunen arbetar tillsammans med regeringen, militären och Plan i olika projekt. I kommunen bor det knappt 3000 människor och genomsnittet för en årsinkomst är 8 500 000 Vietnamesiska dong (VND) (cirka 3000 SEK). Främst lever de av jordbruk och skogsarbete. I huvudsak är det kassava, ris och majs som växer men de gör nu ett pilotprojekt med bananträd.

De var positiva till de sanitetsprojekt som Plan gör. De var även glada över föräldragrupperna där de får lära sig att ta hand om barnen och de organiserar även aktiviteter för barnen så som Fullmånsfest och ”internationella dagen” i skolan. Även lån- och spargrupperna har gett väldigt bra resultat där de fått förbättrad ekonomi och levnadsstandard.

Några av barnen på skolan
Några av barnen på skolan

När den obligatoriska stunden var över åkte vi till en skola för att delta i ett handtvätts event. Barnen stod utanför skolan och väntade på oss. Vi fick presentera oss och jag har aldrig blivit så utskrattad bara av att säga ”Hej, jag heter Johanna” men det bjuder jag på. Det var första gången de träffade en person från ett annat land så man kan förstå att de var nyfikna och fnittriga. Vi ser garanterat konstiga ut i deras ögon.

Barnen tittar på demonstrationen av hur man tvättar händerna korrekt
Barnen tittar på demonstrationen av hur man tvättar händerna korrekt
IMG_6255
En av eleverna följer lärarens exempel
Informationsskyltar vid handfaten utanför toaletterna
Informationsskyltar vid handfaten utanför toaletterna

Några av flickorna hade förberett en dans för oss om hur man ska tvätta sig. Vi fick sedan vara med när de fick en demonstration om hur man ska tvätta händerna och några av barnen fick sedan upprepa proceduren.

Efter vårt besök på skolan hade det blivit dags att åka och hälsa på Karins fadderbarn. Han tillhör minoritetsfolket Pako. Vi blev varmt välkomnade av hela familjen och även några nyfikna grannar. De var klädda i vackra folkdräkter och Karin fick en vacker present i form av kjol som är väldigt typisk för dem.

Faddrarna tillsammans med Karins fadderbarn och hans föräldrar.
Faddrarna tillsammans med Karins fadderbarn och hans föräldrar.

Eftersom det kom så fint besök hade de förberett den allra bästa festmaten. Den bestod av ris med pumpa, kassava, fisk, sticky rice samt en hel del kryddstark mat. Allt var vackert upplagt i egengjorda korgar och inlindat i blad. Till efterrätt fick vi sockerrör att tugga på. Sött och gott tyckte jag.

Hem till Karins fadderbarn kom även Christinas nya fadderbarn. Han hade aldrig träffat en person från ett annat land och var väldigt blyg, vilket var helt förståeligt.

IMG_6517

Vi hade en trevlig stund hemma hos familjen som bor flera generationer i samma hus, men till slut var vi tvungna att åka vidare till nästa projekt. Det var ett besök hos en låne- och spargrupp. Det var 20 kvinnor som var med i gruppen men idag var två frånvarande. Plan har även här stöttat med bankböcker, kassaskrin och kunskap om hur de ska sköta räkenskaperna. De förklarade för oss att de passar på att ha workshops i samband med att gruppen träffas en gång i månaden och betalar tillbaka räntan på sina lån. Idag skulle de prata om hur man förebygger katastrofer i samband med översvämning, eftersom det är Internationella dagen för att förebygga katastrofer just idag.

Kvinnorna sjöng även två vackra sånger för oss som handlade om alla människors lika värde och om fred på jorden. Vi svarade med att sjunga ”Vi gå över daggstänkta berg”. Återigen stod det klart att vi har en helt annan tradition av att sjunga i Sverige.

I bussen hem till hotellet rådde det tystnad. Vi har fått uppleva och se saker här i gränsområdet till Laos som få får vara med om och de två timmarna hem var perfekt att smälta intryck och vila lite.

Den andra gruppen som var iväg med min kollega Richard fick även de börja dagen med det obligatoriska stoppet på kommunhuset innan de åkte till en internatskola. Det är barn som har alldeles för långt hem som bor där måndag till fredag och åker hem över helgen.

Gunilla visar var Sverige ligger
Gunilla visar var Sverige ligger
Förväntansfulla barn
Förväntansfulla barn

Efter skolan åkte de hem till Gunillas fadderbarn, han tillhör en annan minoritetsbefolkning än Karin. Även här bjöds det på lunch, sticky rice med nyslaktad kyckling med stark chili dipp. De hade en trevlig stund tillsammans med familjen som bestod av sex barn, mamma, pappa och farmor som alla bodde tillsammans.

DSC_0737
Våra faddrar tillsammans med Gunillas fadderbarn och hans familj

När de sagt hej då åkte till en annan skola. Här fick de träffa barnen och utmanade dem i dragkamp. Den svenska delegationen var ganska kaxiga och tänkte att de skulle låta barnen vinna men det visade sig att barnen var betydligt starkare än de trott och de åkte på stryk två gånger!

Dragkampen är i full gång!
Dragkampen är i full gång!

Vi sammanstrålade på kvällen för att äta middag tillsammans.

Vi har varit i kontakt med våra vänner i Kontum och Quang Bing provinserna och även de har haft en bra dag ute på besök hos fadderbarn. Ska bli spännande att höra mer om deras äventyr imorgon.

Johanna
Reseledare Plan International Sverige

Nyarugusu – ett flyktingläger fullt av barn som väntar på framtiden

familj

Sverige översvämmas av bilder på barn och vuxna på flykt. En globalflyktingkris. Du kanske sitter hemma och ser flyktingläger bilder på tv och i tidningar, men är det svårt att föreställa sig utmanande förhållanden under vilka flyktingar måste leva, eller snarare försöka överleva. För mig är det lika svårt att förstå hur det egentligen är att vara på flykt, trots att jag idag befinner mig i Nyarugusu, ett av världens största flyktigläger.

Hur känns det egentligen att fly för sitt liv och lämna allt man känner till bakom sig? Hur känns det att komma fram till en lerig och dammig plats mitt i skogen där det är stor risk för kolera och det inte finns tillräckligt med varken mat eller rent vatten? Hur känns det att veta att risken för att själv bli våldtagen eller att någon av ens barn blir våldtagen är stor speciellt när ved hämtas eller någon behöver använda latrinerna som inte har tillräckliga lås eller lampor. Flykten är farlig, men likaså är flyktiglägret en farlig plats att vara barn på. Risk för kolera, malaria, undernäring, lungsjukdomar, och avsaknaden av vanlig skolgång och säkra platser att leka på gör att många pojkar och flickor. De väntar på ett annat liv. De väntar på att mardrömmen ska ta slut.

I Nyarugusu, i västra Tanzania befinner sig just nu över 160,000 flyktingar från Burundi och Kongo. Nästan 100,000 burundiska flyktingar har kommit över gränsen till det trygga Tanzania under de senaste månaderna. Barn på flykt vittnar om övergrepp, hur de sett föräldrar blivit dödade och hur de tappat kontakten med familj under resans gång. De flesta av dem övergett alla sina ägodelar och flydde på natten för att undvika att upptäckas. Våldet har rånat dem på deras värdighet, identitet och en chans att leva ett normalt liv.

lekochlarNyarugusu upprättades redan 1997 med en infrastruktur för 50.000 kongolesiska flyktingar som flytt sitt land på grund av krig. Men sedan maj i år, har det också blivit hem för nästan 100,000 burundiska flyktingar. Lägret är överbelamrat och överallt du går så möter du flickor och pojkar som traskar omkring barfota i den röda leran. Omkring 60 procent av alla människor som lever i Nyarugusu är under 18 år gamla.

Lägret är enormt. Tusentals vita tält täcker den röda jorden på ett område som är 30 kvadratkilometer, vilket är ungefär som 375 fotbollsarenor stort. Många av de nyanlända bor i så kallade masskyddsrum som är överfulla. Upp till 200 personer bor på 64 kvadratmeter, vilket innebär att ungefär tre personer delar en kvadratmeter utrymme mellan dem. Det är svårt att föreställa sig hur de klarar sig månad ut och månad in i dessa förhållanden.

lek-ringarFlickor är en av de mest utsatta grupperna. Jag ser dem bära vatten, hämta ved, ta hand om syskon, och diska. Pressen på de unga flickorna är hög och de är även i riskzonen för sexuellt våld. Många berättar om våldtäkter både i tältlägren och när de ska hämta ved.

Att vara på flykt berövar barn deras rätt till utbildning och ökar deras behov av psykosocialt stöd och skydd – särskilt om de blir separerade eller ensamma. De flesta av dem jag möter i lägret är fortfarande rädda för vad framtiden har för dem och inte vill gå tillbaka till sitt hemland. I dagarna öppnar två nya läger, kallade Nduta och Mtendeli, dit många av de burundiska kommer att flyttas eftersom Nyarugusu är överfullt.

skolaPlan International har ett team på plats sedan i maj när de burundiska flyktingarna började fly över gränsen. Vi driver tack vare stöd från Sverige totalt sju center som fungerar både som temporära förskolor och barnsäkraplatser. Varje dag deltar mer än 3000 barn mellan tre och 17 år som får lära sig nya saker, sjunga och dansa, spela, ha kul och känna sig trygga och skyddade. Barnen uppmuntras att diskutera de svårigheter som de och deras familjer står inför, samtidigt som våra socialarbetare använder våra center som en plats för att identifiera barn som behöver mer strukturerad rådgivning, eller hälsovård. En viktig komponent i ett överbelamrat läger är att vi i våra center har både rent vatten och säkra latriner som barnen kan använda. Varje vecka hålls praktiska träningar i hygienlära för att undvika sjukdomar som främst kolera, men även malaria. Behoven är enorma, så därför delar även Plan ut förnödenheter som tvålar, skolmaterial och kläder. Samtidigt som jag och mitt team arbetar i Nyarugusu, sätter vi också upp en ny respons i de nya lägren för att se till att alla barn på flykt får de stöd de behöver.

Signatur fotoAv: Agnes Björn, Plan International Sveriges Humanitära chef, utplacerad i västra Tanzania

Dag 10 – Ut på nya äventyr!

Idag var det dags att lämna Hué och dela upp oss i tre olika grupper, två mindre och en större. Jag är i den stora gruppen och vi åkte till Quang Tri provinsen. Vi är i centrala delen av Vietnam och här kan vi njuta av vackra berg och dalar, floder och lummig djungel.

Vi nådde vårt hotell i Khe San och där åt vi lunch. Sedan mötte våra kollegor från Plan International Vietnam upp oss och vi åkte iväg. Efter cirka en timme fick vi besöka kommunfullmäktige och de informerade oss om att Plan arbetat i området sedan 2008. Några av de viktigaste projekten är fadderskap, vatten, sanitet och hygien, förskolor och föräldrautbildning, riskförebyggande arbete samt lån- och spargrupper för fattiga kvinnor.

På besök hos kommunen
På besök hos kommunen

De största utmaningarna är att det är ett bergigt område med dåliga livsvillkor. Utbildningen för barnen är en annan utmaning eftersom all undervisning sker på vietnamesiska, men de flesta barnen är minoritetsfolk som pratar ett lokalt språk, vilket gör att de har svårt att tillgodogöra sig undervisningen. Det finns inte någon högre utbildning i området och föräldrarna inte har råd att skicka sina barn till skolan på annan ort. Dessutom är isoleringen ett annat stort problem, att de lever så avskilt och att avstånden är långa.

Representanterna från kommunen sa att de var mest nöjda med den kapacitetsutveckling som Plan erbjudit lärarna i området eftersom det är en utmaning för dem att undervisa då de flesta talar sitt lokala språk men Plan har kunnat hjälpa dem med metoder för att bättre kunna lära ut vietnamesiska.

DSC_0623
Förskolebarn med Agneta

Sedan delade vi upp oss och den större gruppen kunde ta bussen till en grundskola årskurs 1-5. Skolan är bygd av Plan och Plan har även stöttat med bänkar, stolar och ett bibliotek och skolböcker. Efter det åkte de till en förskola där de fick träffa yngre barn som sjöng, lekte och berättade sagor. Här är den muntliga traditionen väldigt stark och det lokala språket har inte ens ett skriftspråk så berättelser lever vidare från mun till mun och sång är en viktig del av kulturen.

Vägen
Vägen till byn

Vi andra åkte iväg på en sämre väg, vi kunde inte köra hela vägen fram eftersom det regnade kraftigt igår och vi ville inte riskera att fastna. Vi klev ur bilen framför en skola till barnens stora förtjusning, de är verkligen inte vana med besök här och har aldrig sett någon från ett annat land. De flesta som utomstående som kommer hit är Planpersonal och de är vietnameser.

Lokala Plan hade förberett med gummistövlar så vi svidade om till regnponchos och gummistövlar och traskade iväg i ca tjugo minuter. Sedan kom vi fram till ett litet område där vi träffade en lån- och spargrupp. Den bestod av 17 kvinnor som träffades med jämna mellanrum. Idag hade de möte och vi kom mitt i deras genomgång av lån och ränta.

Varje medlem bidrar med ett mindre belopp, varje gång de träffas, som går till en ”akutfond”. Dessa pengar läggs i en blå påse. Sedan har de en gul påse och i den har de sin kassa. Plan har bidragit med ett kassaskrin med tre nycklar. Dessa tre nycklar är det tre olika kvinnor som tar hand om. Plan har även bidragit med bankböcker, miniräknare och hjälpt kvinnorna att starta upp gruppen och sätta upp systemet med lån och ränta.

Huset där lån- och spargruppen samlas
Huset där lån- och spargruppen samlas

Alla kvinnorna kan inte räkna så de har en stämpel och varje stämpel symboliserar 10 000 Vietnamesiska dong (VND), cirka 4 svenska kronor (SEK). Idag var det en kvinna som skulle betala tillbaka sin ränta. Hon har lånat 3 miljoner VND (ca 1100SEK) för att kunna köpa ris att så. Idag betalade hon tillbaka 30 000 VND (ca 12 SEK). En annan kvinna hade lånat 110 000 VND (ca 40SEK) för att kunna odla fisk. Idag betalade hon tillbaka räntan på 18 000 VND (ca 7 SEK).

Denna grupp har, precis som på andra platser här i området, stärkt kvinnornas roll. Tidigare var det mannen som hade hand om pengarna men i dessa grupper är det kvinnorna som har hand om pengarna. Dock diskuterar de tillsammans hemma innan de fattar beslut om vad de ska investera i. Levnadsvillkoren hade förbättrats sedan de började med denna grupp 2010 och kvinnorna själva var mycket positiva och tyckte att det kändes enkelt, bra och att det var lätt för dem att få lån till sina investeringar.

Byns äldsta kvinna, 87 år gammal, sjöng en vacker sång för att minnas de unga män som dött i strid. En annan kvinna sjöng för oss en sång om en kvinna som sjunger för sitt barn att de ska studera hårt för att få ett bättre liv än sina föräldrar. Vi svenskar försökte enas om en sång men kände att vi inte riktigt kunde nå upp till samma innebörd men för att glädja barnen som fanns i huset sjöng vi Imse Vimse Spindel, innan vi även sjöng ”Vi går över daggstänkta berg”, en sång som vi tyckte var lämplig med tanke på var vi var.

Några av människorna i byn
Några av människorna i byn

Efter att vi fått i oss lite att äta, kassava, sötpotatis, pumpa, ris med mera, så gick vi ut. Här kunde vi titta på dammarna där de odlar fisk. De matar dem med kassavablad och låter dem växa till sig ett år innan det är dags att sälja en del. Vi fick även träffa en kvinna som hade fått 30 kycklingar av Plan som hon sedan har tagit hand om och kunnat sälja av en hel del. Plan har bidragit med kycklingar, träning i hur man föder upp kycklingarna och även bistått med vaccin.

Faddrarna tittar på kycklingar
Faddrarna tittar på kycklingar

Tiden gick väldigt fort hos kvinnorna och det blev snart dags att börja vandra tillbaka till bilen. Vi sammanstrålande sedan med den större gruppen och åkte tillbaka till hotellet där vi har laddat inför morgondagen.

Nu ska jag försöka få några timmars sömn innan tidig avfärd ut i fält på nytt imorgon!

Johanna
Reseledare Plan International Sverige

Dag 9 – Den förbjudna staden

Vi har hittills haft tur med vädret men sedan igår regnar det. Det är fortfarande varmt men vi utgjorde en fin färgklick i våra färglada ponchos. Idag var det dags för en sightseeingtur i Hué. Vi åkte till citadellet, den gamla staden och fick där lära oss om de olika dynastierna som funnits i Vietnam. Vi vandrade runt och beundrade arkitekturen. Vi kunde se all prakt som kungligheterna tidigare levt i och det mesta gick i rött och guld. Allt i stilla regn.

Här är vi i våra färgglada regnkläder
Här är vi i våra färgglada regnkläder
Vår utsökta lunch
Vår utsökta lunch

När vi vandrat färdigt i den förbjudna staden återvände vi till bussen för avfärd mot vår lunch. Idag var det en helvegetarisk meny som dukades upp åt oss i ett nunnekloster. Vi kände oss alla hedrade över att få komma dit och äta lunch och alla var eniga om att det var en mycket god måltid.

Den vackra trädgården hos nunnorna
Den vackra trädgården hos nunnorna

Eftersom det inte slutat regna bestämde vi oss för att åka till ett café där det fanns möjlighet att ta sig en kaffe under tak innan det var egna aktiviteter på schemat.

Johanna
Reseledare Plan International Sverige

Dag 7 – Ett dopp i Sydkinesiska sjön

Vi lämnade Hanoi bakom oss. Vägen kantades av röda flaggor med hammaren och skäran på och en massa propaganda affischer som hämtade ur en svunnen tid. Vi hade även möjlighet att se hur man arbetade på fälten, främst risfälten som sträckte ut sig på båda sidor av vägen.

IMG_6015
En av skyltarna längs vägen

När vi nådde vårt mål – Halong Bay bytte vi fordon till båt. Vi hade vår egen båt och vi kom till ett dukat bord, det hade blivit dags för lunch. Vi blev serverade en läcker måltid bestående av skaldjur, fisk, kyckling, ris, nudlar och grönsaker. Vi njöt av måltiden medan vi gled runt i den världsunika skärgården i Halongbukten.

Fantastiska vongole med ingefära
Fantastiska vongole med ingefära

Efter lunch kunde de som ville bege sig upp på soldäck, trots att det inte var särskilt soligt så var det behagligt väder och utsikten gick verkligen inte att klaga på. Vårt första stopp på turen var till en droppstensgrotta. Vår båt kunde inte åka så nära land så vi fick klä på oss flytvästar och åka i en liten båt fram till grottan. För att ta sig till ingången till grottan var vi tvungna att vandra uppåt en bit men det var det värt när vi väl var framme. Utsikten från grottan var fantastisk! Det var en mycket vacker och stor grotta där man kunde vandra runt och låta fantasin spela fritt och få fram alla möjliga formationer och statyer bland stenarna.

DSC_0543
Gruppen har det skönt på soldäck

Tillbaka på båten hanns det med lite kaffe innan vårt nästa stopp – bad vid Ti Top island. Här slängde sig faddrarna i det varma vattnet och Agneta utbrast: Vad vi njuuuter!

Vi njuuuuuter!
Vi njuuuuuter!

När vi badat klart återvände vi till båten och vi började vår återfärd mot fastlandet. Det fanns tid att ta det lugnt på solsängarna, smälta de senaste dagarnas intryck, dela varandras upplevelser i de olika Planområdena de senaste dagarna eller bara njuta av båtturen.

DSC_0572

Johanna
Reseledare Plan International Sverige

Dag 5 – En oförglömlig dag!

Idag hade det äntligen blivit dags att ge oss av ut i fält. Ha Giang provinsen är oerhört bergig så vi begav oss upp i bergen för att träffa kommunfullmäktige som gav oss tillåtelse att besöka området.

Karin, Beata och jag fick tillsammans med Mr. Chinh och våra lokala kollegor vandra upp en bit i skogen för att se en vattencistern som Plan har gjort. Vattnet från bergen leds in i filtret och sedan har de dragit rör i ca 300 meter för att leda vattnet till skolan. Det är en stor del av Plans arbete här i området WASH – Water, sanitation and health. Man lär ut vikten av god hälsa, vikten av att tvätta händerna i samband med toalettbesök och innan maten.

Årskurs ett

På skolan satt eleverna i klassrummen. I årskurs ett hade barnen språkundervisning, de fick lära sig att skriva och läsa vietnamesiska. Många av barnen tillhör någon av minoritetsbefolkningarna och har sitt eget språk och egna kultur men i skolan lär sig alla vietnamesiska. Undervisningen var väldigt traditionell med en lärarinna som stod med pekpinne framme vid svarta tavlan.

I nästa klassrum satt årskurs två. Här hade de en lärarinna på besök från en annan region för att lära sig hur de arbetar här eftersom de har en speciell pedagogik som de hämtat från Colombia. Här satt barnen i grupper om fyra och de hade teamwork på schemat. De fick lära sig att diskutera i grupp, göra presentationer inför sina klasskamrater och deras lärare. Roligt att se tyckte vi!

Helt plötsligt slog en av lärarna i en gonggong och alla barn kom ut på skolgården, de var dags för lite gymnastik. Barnen ställde sig i raka led på armlängdsavstånd. Det kändes lite som att vi åkt bakåt i tiden. Efter lite strul med musiken så kunde de slutföra sitt program. Sen fick vi frågan om vi ville dansa med barnen och det ville vi såklart så då strömmade fågelsången ut ur högtalarna och vi dansade loss tillsammans!

Beata, Karin och barnen dansar fågeldansen

När gymnastiken var slut slogs det i gonggongen igen och alla barnen rusade till böckerna som stod uppställda på gården. Det är ett biblioteksprojekt som är finansierat av Plan. Alla barn tog varsin bok och satte sig att läsa. Vi fortsatte vår rundvandring och fick se var rören vi såg i skogen tar slut, nämligen toaletterna som Plan hjälpt till att bygga.

Toaletterna som byggts med Plans stöd

Sedan var det dags att säga hej då och åka och hälsa på Beatas fadderbarn. Vi kunde inte ta bilen hela vägen fram utan vi gick sista biten. Vi blev mottagna av familjen och inbjudna till deras traditionella hus. Vi tog av oss våra skor och klättrade upp för trappen och klev in på bambugolvet. Där satt en del av familjen och även några vänner till familjen. På hällen puttrade en gryta med två stora ankor i och vi fascinerades av att de vågar ha öppen eld i huset byggt av trä. Vi blev bjudna att slå oss ned och dricka lite te. Vi satt och samtalade med familjen ett tag och sedan fick vi frågan om vi ville följa med till risfälten och det ville vi såklart! Väl på plats fick vi chansens att göra en insats genom att hjälpa till och skörda lite ris. Jag tror de tyckte vi var duktiga trots att det var första gången för oss alla tre.

Plan arbetar handgripligen i fält
Vårt festligt dukade bord

När det blev dags för lunch hade det kommit ännu mer folk och vi fick slå oss ned vid dukade bord. Det bjöds på delikatesser i form av bla anka, fläskkött, chili och ris. Dessutom finns en mycket stark tradition av att skåla med sina gäster i risvin. Vårt värdfolk var oerhört tacksamma att vi kom på besök och höll en hel del tacktal till oss. Vi tackade med en sång. Det i sin tur resulterade i en diskussion som höll på i en halvtimme där de försökte bestämma vilken sång de i sin tur skulle sjunga för oss. Till slut fick vi en vacker tacksång på deras egna språk.

Här är vi alla i risfältet

Vi hade en väldigt trevlig dag tillsammans där vi fick träffa familj och vänner i varierande åldrar men till slut var vi ändå tvungna att skiljas åt. Vi tog farväl av familjen och vandrade ned till vägen där vi satte oss och smälte lite intryck innan vi avslutade besöksdagen på Plans lokala kontor.

När kvällen kom var det dags för nästa äventyr – middagen. Våra kollegor hade förberett en picknick tillsammans med oss på stranden vid en flod. Här satt vi och åt hemlagad mat vid lägerelden och med levande ljus och kunde utbyta tankar, erfarenheter och sånger.

Beata säger att något av det bästa vi fick höra under dagen var att vi hade blivit en del av deras familj. När vi satt och åt och drack med dem och delade denna stund tillsammans kände de från deras hjärtan att vi blivit en familj. Mr. Chinh förklarade för oss att familjen hade väldigt svårt att förstå att vi hade kommit hela vägen från Sverige för att hälsa på dem!

Att vara inbjuden till ett Vietnamesiskt hem, få ta del av den världen. Det är en unik upplevelse. Starkt, säger Karin

Beata och Karin fick många ämnen att diskutera. Som de själva sa: Att få tillträde till den världen väcker många tankar. Hur har livet för de gamla tanterna sett ut? Vilka var alla dessa människor som kom på besök? Hur hänger de ihop? Vi var så välkomnade av dem, alla dessa farbröder och kvinnor som dök upp.

Jag kan garantera er att vi gick och lade oss väldigt trötta och nöjda. Det ska bli skönt med en resdag imorgon så vi kan smälta dagens alla intryck.

Johanna
Reseledare Plan International Sverige

Yeama utsattes för sexuella övergrepp av sin lärare under ett års tid

Det är sen eftermiddag i en by i södra Sierra Leone. En liten flicka med flipflop-tofflor hoppar mellan pölarna framför oss. Det är mitt i regnperioden och luften är fuktig och varm efter den senaste regnskuren. Vi är på väg till en av byns skolor där vi har bestämt träff med Yeama för att prata om det som alla vet pågår, men som ingen vågar tala högt om. Nämligen att lärare och rektorer utnyttjar utsatta flickor sexuellt i skolan för att de ska klara sina examina eller få bättre betyg.

Yeama har sagt att hon vill att hennes berättelse ska komma ut så att inte fler flickor ska utsättas för samma sak som hon. Men för att skydda henne mot repressalier har vi ändrat hennes namn.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=lUzAHYBHpBA]

Könsbaserat våld ett globalt problem

Yeamas historia är inte unik. Könsbaserat våld i skolan är ett globalt problem som finns i alla världsdelar. I Sierra Leone rapporteras om sexuella övergrepp mot flickor från skolor i hela landet. Mariama Zombo, ansvarig för politisk påverkan på Plan International Sierra Leone, berättar att problemet har existerat i flera generationer.

– Könsbaserat våld är en kulturell fråga som handlar om makt och kön. Det som händer ute i samhället reflekteras även i skolans värld. Manlig dominans och patriarkala strukturer, kopplat med maktlöshet hos flickor och kvinnor, har bidragit till problemets omfattning. Dessutom finns det begränsade mekanismer inom skolorna för att adressera och förhindra könsbaserat våld, säger hon.

Under många år har flickor, familjer och skolmyndigheter varit tysta om det som sker. Men nu har frågan kommit fram i ljuset och uppmärksammas av regeringen såväl som av Plan och andra barnrättsorganisationer.

– Plan har fokuserat på flera projekt som stärker flickors rättigheter, ökar möjligheten till utbildning och bygger deras självkänsla, till exempel stödjer vi en lokal radiostation för barn och unga som i sina program kan ta upp frågor om sexuella övergrepp i skolan och i hemmet. Dessa projekt ger flickor en röst och möjlighet att rapportera om våld och trakasserier i både skolan och där de bor, berättar Mariama Zombo.

Yeama blickar framåt

Yeama går inte kvar i samma skola längre men har inte ge upp tanken på att utbilda sig. I stället vill hon vara med och försöka stoppa det sexuella våldet mot flickor i skolan.

– Mitt mål är att utbilda mig till advokat och jobba för att stärka barns rättigheter i det här landet. Jag vill få en stabil ekonomi så jag kan ge mina barn en bra utbildning. Jag vill alltid ha dem nära mig och ge dem det goda liv som de förtjänar som barn.

– Jag skulle vilja säga till de lärare som gör så här mot barn att de ska sluta. Vi barn är framtidens ledare och vi kommer att sluta gå i skolan om vi riskerar att råka ut för övergrepp när vi går dit.

Plans arbete i Sierra Leone

Plan har arbetat i Sierra Leone sedan 1976. Brist på hälsovård och rent vatten leder till att många barn blir sjuka och barnadödligheten är hög. Landet har på senare tid även drabbats hårt av ebola. Flickor är en särskilt utsatt grupp och Plan har flera projekt för att stärka flickors rättigheter. Man arbetar för att stoppa barnäktenskap, tonårsgraviditeter och könsbaserat våld i skolan, vilket är huvudorsaker till att flickor slutar i skolan. I en intervjustudie som Plan gjorde om könsbaserat våld i skolan 2010 uppgav två tredjedelar av de tillfrågade flickorna att de hade utsatts för sexuellt våld i hemmet eller skolan. Hela 18 procent av flickorna uppgav att de hade blivit våldtagna någon gång i livet och av dem hade 30 procent våldtagits i skolmiljö. Plan försöker öka medvetenheten om könsbaserat våld i skolan så att barn, föräldrar och skolmyndigheter lär sig identifiera det och vet hur de ska göra för att rapportera övergrepp.

Text: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International Sverige
Foto: Pieter ten Hoopen

Dag 4 – Mot risfälten!

Idag var det dags för oss att lämna Hanoi och det gjorde vi i tre olika grupper. Vi hade alla olika slutdestinationer och vi ser fram emot att stråla samman igen på torsdag för att få ta del av allas erfarenheter men så länge får ni hålla till godo med min lilla grupps öden och äventyr.

Här köper vi lite drakfrukt

Vi är inte så många i min grupp, bara Beata, Karin och jag. Med oss har vi min kollega Mr. Chinh och vår chaufför Mr. Thanh. Vi styrde kosan mot bergen i gränsen till Kina. När vi lämnat Hanoi bakom oss ersattes den bullriga stadsmiljön av risfält. Vi var alla tre lika fascinerade av att det mitt i risfälten fanns gravstenar. Ännu mer förskräckta blev vi när Mr. Chinh bekräftade våra farhågor om att man efter 3 år gräver upp gravarna och plockar upp benen av den avlidne och sedan placeras dessa i ett fint monument. Mr. Chinh sa dock att denna tradition håller på att dö ut i städerna men att den fortfarande praktiseras på landsbygden.

Vår väg kantades även av vattenbufflar, höns, små hundar och gulliga grisar. Det är skördetid just nu så det var många som arbetade på åkrarna med att skörda riset och vi såg det ligga och torka längs vägarna.

Mr. Chinh såg till att stanna längs med vägen så att vi fick smaka på färgstark drakfrukt och söta små bananer som tidigare enbart varit reserverade för kungen. Dagens lunchrestaurang bjöd på både det ena och andra att beskåda, bla ett oidentifierbart stycke kött och en massa flaskor med diverse ormar, ödlor och bin i. Vi beslöt att beställa så gott som uteslutande vegetariskt i form av tofu, omelett, ris och vårrullar. Hur gott som helst! Efteråt fick vi däremot ett grönt te som vi nog alla lät vara kvar i koppen när vi rullade vidare på vår färd.

Risfält i bergen

Med stopp på en pagoda (buddistiskt tempel) och diverse stopp för att fånga det fantastiska landskapet så hann det bli kväll innan vi kom så pass högt upp i bergen att vi närmade oss Plans område. Men vad gjorde det när vägen bjöd på vattenfall, terrassodlingar med ris, höga berg och vidunderliga vyer. Dock var vägen kanske lite onödigt smal och kurvig på sina ställen för möten med svenska mått mätt men vår duktiga chaufför klarade av det galant!

Kvällen spenderades i regionens huvudstad som vi nog alla tre förvånades över var så pass stor. Vi hade förväntat oss ett hotell och inget mer men vi klagar inte, om vi skulle göra det är det kanske på planeringen av hotellrum eftersom själva rummet är riktigt rymligt men badrummet är så pass litet att det bara får plats med en Stockholmsdusch! Vi skrattade gott åt den som låg bakom detta.

Vi hörs snart igen!
Johanna
Reseledare från Plan International Sverige

Dag 3 – Möte med Plan International Vietnam!

Idag var det dags att träffa Plan International Vietnam! Här fick vi möjlighet att träffa personalen och lära oss lite mer om hur Plan arbetar i Vietnam och inom vilka områden. Bland annat arbetar plan Vietnam med vatten och sanitetsprojekt i grundskolan. Vi får se vilka projekt vi har möjlighet att besöka när vi kommer ut i Plans projektområden.

IMG_5014

Dessutom fanns här möjlighet att få lite mer information om vad som väntar de närmaste dagarna och tid att ställa frågor. Det ska bli spännande att äntligen komma ut till våra projektområden imorgon och alla i gruppen känner sig nyfikna och förväntans fulla inför kommande äventyr.