Ebola har satt våra liv på paus

Abibatu, Foto: Pieter ten Hoopen
Foto: Pieter ten Hoopen

Regnet är öronbedövande. Vattnet dundrar ner på taket och bildar små bäckar på vägen framför oss. Vi befinner oss mitt i regnperioden i Moyamba, ett distrikt tre timmars bilfärd sydöst om huvudstaden Freetown i Sierra Leone. Här har femton ungdomar samlats under tre dagar för att vara med på en workshop som jag och frilansfotografen Pieter ten Hoopen håller i. De tillhör Plans ungdomsnätverk och ska lära sig fota och blogga för att kunna berätta för världen om hur det är att vara ung i spåren av en livshotande epidemi som skördat över 11 000 människors liv och smittat 28 000 i Västafrika.

Och ungdomar här har mycket att berätta. Artonåriga Abibatu, som är med på workshopen, har förlorat nästan hela sin familj i ebola och höll själv på att dö. I sex veckor vårdades hon på en klinik innan hon mirakulöst tillfrisknade.
”Det var hemskt. Under tiden på sjukhuset såg jag otroligt många barn dö omkring mig. Jag försökte trösta dem men ingen fick lov att krama eller röra dem”, berättar Abibatu.

Nu bor hon ensam med sin storasyster och har inte råd att börja på universitetet. Systrarna bakar kakor som de säljer på marknaden för att försörja sig men de har knappt så det räcker till mat.

”Alla mina planer grusades när pappa dog. Jag vill bli revisor men vet inte när jag kommer få råd till den utbildning som krävs. Jag försöker studera själv hemma för att inte tappa motivationen.”

Artonåriga Maseray får tårar i ögonen när hon berättar att i stället för att sitta i skolbänken och bygga vidare på sin karriär så har hon tvingats flytta tillbaka till byn och tillbringar dagarna på baksidan av huset. Hon orkar inte se sina kompisar gå till skolan medan hon själv har varit tvungen att sluta.
”Min morbror var läkare och har alltid varit min förebild och den som uppmuntrat mina studier. Jag ville bli läkare som honom och var en toppstudent. Men han dog i ebola och nu har jag ingen som kan stötta mig.”
Maserey säger att hon känner sig ensam och förtvivlad. På dagarna måste hon hjälpa sin familj med jordbruket. Livet går bakåt i stället för framåt.

Även unga män drabbas hårt. Ingen av killarna som deltar i workshopen studerar eller har ett avlönat jobb. Många är volontärer för olika organisationer, som Plan. 21-åriga Ishmail drömmer om att bli socialarbetare och jobba med barn.

”Ebola har påverkat mitt liv studiemässigt, ekonomiskt och socialt. Hade det inte varit för ebolaepidemin hade jag kunnat hitta ett jobb och sparat ihop till min universitetsutbildning.”

Ishmael har förlorat en kusin så året har varit fullt av sorg och skräck för att själv bli smittad.

”Ovanpå allt annat har vi dessutom inte fått lov att träffas och titta på fotboll eller något annat kul som vi unga är vana vid.”

Plan har arbetat för att minska ebolaspridningen och stötta barn och unga under hela utbrottet. Nu när antalet smittade har minskat drastiskt går arbetet in i en ny fas. Plan Sverige finansierar genom Postkodlotteriet ett program som ska pågå i två år för att på olika sätt stödja utsatta barn och ungdomar i Moyamba efter ebolakrisen. Tanken är att ungdomarna på workshopen ska dokumentera projektet och genom Instagram och en egen blogg berätta om sin egen och andras vardag. Resultatet kommer vi sprida på vår sajt framöver. Ebolakrisen har satt ungas liv på paus under ett drygt år.

Nu är det hög tid att trycka på play.

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan Sverige

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *