Filmtips från ett gymnasiearbete

Nyligen så fick vi ett mejl från Lova Karlsson som har gjort ett gymnasiearbete där hon reste till Bangladesh. Under resans gång så skapades ett par filmer. Dessa filmer handlar om den interna förflyttning som sker till följd av de klimatförändringar som sker i landet. Syftet med detta arbete var att undersöka ifall det finns ett internationellt ansvar för de migranter som väljer att flytta på grund utav klimatförändringen.

Dessa två filmer liknar en tidigare kampanj som Plan har haft, under denna kampanj så skulle man skapa en film där man skulle visa hur man kunde förändra klimatet på 1 minut.

Lovas filmer:

Finns det ett internationellt ansvar?

Budskapet i dessa två filmer är en viktig fråga, nämligen finns det ett internationellt ansvar? Tyvärr så finns det idag inget som säger något om miljöinducerad migration. Detta är något som Lova tycket är fel. Hon anser nämligen att denna sorts migration påverkar barn, samt att det är ett utav de största problemen inför framtiden.

Detta är även något jag finner stor oro i att det finns folk som förmodligen skulle hamna i slummen, bara för att de inte har någonstans att ta vägen ifall att något skulle hända. Något måste ske! Dessa personer måste få någonstans ditt de kan fly ifall de måste! Något måste ske, och det måste ske nu!

Av Alexander Malmström, Plans ungdomsråd

Bagwati gick i timmar för att föda barn efter jordbävningen i Nepal

Bagwati Khadka

Den 25 april, en vecka innan 21-åriga Bagwati Khadka skulle föda sitt första barn, skakades Nepal av en kraftig jordbävning. Bagwatis hem förstördes, precis som många släktingars och grannars hus.

Tillsammans med 21 släktingar och grannar sökte Bagwati skydd i ett skjul. Där fick de dela boplats med de kor, får, vattenbufflar och höns som bodde i skjulet sedan tidigare.

Lång väg till sjukhuset

När det var dags för Bagwati att föda tvingades hon att gå närmare tio kilometer för att komma till sjukhuset. Hon gick tillsammans med sin svärmor och det tog dem fyra timmar att komma fram.

Till slut kunde Bagwati föda sitt barn genom kejsarsnitt. Allt gick bra, men sjukhusvistelsen var påfrestande för henne.

– Efter operationen var jag rädd eftersom att jag kunde se sprickor i väggen från jordbävningen, berättar Bagwati.

Skadad sjukhusvägg

Hylla din mamma på mors dag

På söndag är det mors dag. Hylla din mamma genom att stödja Nepals utsatta mammor och deras familjer. Köp en present i vår gåvoshop: http://plansverige.org/shop

Du kan också stödja Plans arbete i Nepal genom att SMS:a JORDBÄVNING till 72910. Du bidrar då med 100 kronor.

Av: Daniel Claesson, Plan Sverige

”Jag sa att jag var törstig men ingen vågade ge mig vatten”

Kadiatu

Liberia har nyligen utropats fritt från ebola men än registreras nya fall i grannlandet Sierra Leone. Plan Sveriges Sanna Wolff har träffat Kadiatu som mot alla odds överlevde den dödliga sjukdomen.

17-åriga Kadiatu kommer ut ur sitt hus som hon delar med mamma, pappa och tre bröder, i byn Masiaka i västra Sierra Leone. Hon är finklädd i orange blus och byxor. Som de flesta tonåringar verkar kläderna vara viktiga, och idag är de valda med omsorg.

Med allvarlig och lite avvaktande blick tar hon emot oss på den öppna platsen framför det lilla huset i betong och plåt. I handen har hon ett papper som hon håller upp framför bröstet så att vi kan läsa vad det står. På något sätt känns det också som att hon vill visa att det är ok att vi står så här nära varandra, trots att hon varit så sjuk. På pappret, som har myndigheternas officiella stämpel, står det nämligen att Kadiatu är friskförklarad från ebola. Certifikatet är en viktig markering att hon är som alla andra tonåringar igen, som den tjej hon var innan allt det hemska började – i juli, för snart ett år sedan.

Ensam och dödssjuk

– Jag var väldigt sjuk. Jag kräktes och kunde inte stå på benen, berättar Kadiatu som låg hemma sjuk i två veckor innan ambulansen kom och hämtade henne.

Färden till ebolacentret i huvudstaden Freetown var lång och plågsam. Två gånger stannade man för att rengöra ambulansen med klorinvatten, som dödar viruset. Kadiatu sprejades också med det starka medlet och idag, nästan ett år senare, har hon fortfarande kliande utslag och ärr efter behandlingen. Mamma och pappa fick inte följa med i ambulansen och sjuksköterskorna var själva väldigt rädda att bli smittade.

– Jag sa till sköterskorna att jag inte kunde resa mig själv, men de var för rädda för att hjälpa mig ner från ambulansen. Jag sa att jag var törstig och behövde dricka men ingen vågade ge mig vatten.

I flera veckor låg Kadiatu ensam och dödssjuk på ebolacentret. Hemma i byn förlorade familjen hoppet om att få återse sin dotter igen. Men långsamt och mot alla odds tillfrisknade Kadiatu och i början av oktober 2014 fick hon komma hem till sin familj. Idag är hon tillbaka i skolan igen. Släkt och vänner som tidigare hållit sig på avstånd kommer återigen på besök. När vi säger hej då är det till en ung stark tjej som står omgiven av sin familj mitt i solen på den lilla gårdsplanen.

Långsiktigt stöd till barnen

Plan har gjort olika typer av insatser för de 18 000 barn som drabbats av ebola i de tre västafrikanska länderna Sierra Leone, Liberia och Guinea. Ett av de viktigaste är det psykosociala stödet. Genom lokala socialarbetare och hälsoteam har barn som Kadiatu fått kontinuerliga besök av personer de känner sig trygga att prata med.

– Det viktiga är att lära sig att berätta om sina känslor och inte känna skam för det man har varit med om, förklarar Kefa Mayange, rådgivare för skydd av barn i katastrofer på Plan Sierra Leone.

Ebolaepidemin har lämnat efter sig många sårbara barn. Barn som själva har varit sjuka eller som förlorat en eller båda sina föräldrar i sjukdomen. Många av dessa barn har lämnats helt utan vuxnas tillsyn, ibland med ansvar för sina yngre syskon. Plans insatser kommer därför fortsätta under lång tid framåt, för att skapa långsiktiga förutsättningar för de drabbade barnen.

Av: Sanna Wolff, projektledare Barn i katastrofer