Ett barns tankar om Barnkonventionen

HannahHanna, 15 år, från Rålambshovsskolan i Stockholm praktiserar på Plan

Barnkonventionen. Bara ordet i sig berättar ju att detta är något som har med barn att göra. Trots det så hade jag knappt hört det innan jag fick i uppgift att läsa igenom den. Jag var medveten om att den fanns, men inte alls vad den innebar. Och jag tror knappast jag är det enda barnet som inte har koll. Ju mer jag tänker på det nu efteråt, desto konstigare känns det. Allting som står i barnkonventionen är oerhört viktigt, det är ju den som beskriver hur vi barn har rätt att leva och bli behandlade. Det finns dessutom en artikel i konventionen som säger att alla, vuxna såsom barn, ska vara medvetna om vad som står i den. Varför har vi då inte koll på våra egna rättigheter? Varför kan jag ingenting? Det kanske är fel fråga att ställa. Kanske ska jag istället fråga; Vem är det som bör ha informerat mig?

Barnkonventionen infördes i början av 1990-talet. Det är för sent för att mina föräldrar ska ha läst om den i skolan, och alltså har de inte heller någon information. Det måste vara lika många vuxna som inte har någon aning om vad barn egentligen har för rättigheter. Hur ska då denna viktiga konvention kunna leva vidare om ingen är ordentligt medveten om den? Den bästa lösningen vore att vår generation får börja läsa om den i skolan. Att vi inte redan gör det är ju galet. Det är dessa grejer som är intressanta, i alla fall enligt mig.

Jag tycker verkligen att det är viktigt att alla barn har en trygg, utvecklande och rättvis uppväxt. Därför bör barnkonventionen prioriteras högre. Men att denna konvention är just det – en konvention, och inte en lag i Sverige, det stör mig något otroligt. Hur kan något så viktigt som detta inte vara en del av Sveriges lagstiftning? Vi barn är ju ändå en mycket stor del av befolkningen, och vi är faktiskt landets framtid!

Text av: Hanna Weman, 15 år, praktikant på Plan.

Rwanda: 20 år efter folkmordet

Bild

För många är det lilla landet i östra Afrika för alltid förknippat med dess våldsamma historia. Under 100 fasansfulla dygn våren 1994 mördades närmare en miljon människor och ytterligare två miljoner drevs på flykt. Den 7 april har av FN utsetts till den Internationella dagen för reflektion av folkmordet i Rwanda.

Eliane Umuhire, medarbetare på Plan Rwanda, var bara åtta år när folkmordet började:

– Under tre månader levde jag med att släktingar och vänner mördades. 20 år är väldigt lång tid, det låter så avlägset. Men ärren finns kvar.

För många rwandier är minnet av grymheterna ett trauma som man helst inte vill tala om. Likaså är etnisk tillhörighet ett känsligt ämne än i dag. Samtidigt finns en framtidstro som inte går att ta miste på, framför allt bland landets unga som utgör två tredjedelar av befolkningen.

Elaine är stolt över de framsteg som gjorts och ser en viktig roll för landets unga att bidra till utvecklingen framöver:

– Vi har kommit långt, både som individer och som nation när det kommer till exempelvis ekonomisk tillväxt, trygghet och ungas inflytande. När man kommer ut från Kigalis flygplats möts man av en stad i förvandling, det byggs överallt!

– För oss i den yngre generationen som växt upp med folkmordet som arv är det viktigt att vara med och påverka. Vi måste dra nytta av att vi är så många och se till att skapa långsiktig förändring.

Plan har arbetat i Rwanda sedan 2007 och driver tillsammans med lokalbefolkningen utvecklingsprojekt i tre programområden, främst inom hälsa och utbildning.

Text av: Ulrika Belin, kommunikation