Kriget räddade mig från ett tidigt äktenskap

201303-BFA-15
Två flickor i ett flyktingläger i Burkina Faso

MALI: ETT ÅR AV KONFLIKT Igår pratade jag och mamma om Timbuktu. Det ska bli skönt att åka hem, sa jag, tillbaka till vårt gamla liv. Då brast det för mamma. Efter en kort paus svarade hon ”jag är inte säker på att vi kommer åkta tillbaka till Timbuktu, jag är inte säker på att vi någonsin kommer hem igen.”

Vi lämnade Timbuktu för ett år sedan, när det blev för farligt att stanna kvar. Vi var alla rädda för rebellerna. Allt var väldigt osäkert. Fast i ärlighetens namn lämnade vi även Timbuktu av en helt annan orsak också. Jag och mamma var involverade i en annan sorts strid.

Det är inte lätt att stå emot en hel familj och säga ”nej” till traditioner som pågått i århundraden. Men det var precis vad vi gjorde den dagen då mamma vägrade gifta bort mig innan min 15-årdag. Allt var planerat. De hade hittat en ”lämplig” man och vi skulle gifta oss inom loppet av några veckor. Mamma blev ursinnig när hon hörde talas om detta. Hon sa att bröllopet skulle ske ”över hennes döda kropp”! Hon var så bestämd att resten av familjen tvingades backa. Men vi visste båda två att de inte skulle ge upp så enkelt. Så när vi tog vårt pick och pack för att lämna Timbuktu var det dels på grund av konflikten, men även för att situationen med mitt stundande ”äktenskap” hade blivit outhärdlig.

Mamma blir alltid väldigt upprörd när vi pratar om det här problemet. Hon vill skydda mig, hon vill inte att jag ska sluta som henne, det säger hon ofta. Hon är frånskild. Hon tvingades in i ett äktenskap när hon var fjorton år. Hon var en skolflicka som giftes bort med en 10-15 år äldre man utan utbildning och utan jobb. Efter giftermålet fick hon sluta skolan direkt. Hon hade tur som hittade ett lärarjobb många år senare. Detta gjorde inte det lättare för henne att leva tillsammans med en man som hon själv inte valt. För två år sedan tog hon det modiga beslutet att be om skilsmässa. Hon har tagit hand om oss på egen hand sedan dess. Jag tycker att hon är imponerande, min mamma. Hon är en så stark kvinna. Jag vill bli som henne, så självsäker.

Vi får se om vi återvänder till Timbuktu någon gång, eller om vi stannar här. En sak är säker – jag kommer att vara redo för kampen framöver. Jag är inte en liten flicka längre. Jag vet vad jag vill. Jag vill välja min egen framtid och att gifta mig nu ingår inte i min plan.

Text av ”Mariam”, 15 år, Ségou, Mali
Översättning av Linda Karademir, praktikant Opinion.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *