“Timbuktu i mina tankar”

Leaving the mosque after prayers, north Mali
Folk lämnar moskén i Timbuktu efter bön. Foto: Plan

KONFLIKTEN I MALI Jag är helt överlycklig idag eftersom Timbuktu, min hemstad, den enda stad jag kände till innan konflikten började, nu är fritagen. Jag kommer att kunna prata med pappa igen. Jag kan knappt tro att det är sant.

Igår var jag deppig, precis som många av dessa dagar. Jag vaknade tidigt för att gå till skolan och som vanligt tog jag mammas telefon för att ringa pappa i Timbuktu. Jag slog hans nummer i hopp om att få prata med honom men den enda röst jag hörde var meddelandet från telefonbolaget som sa att numret inte gick att nå.
Jag har hört det meddelande varje morgon de senaste tre veckorna. Telefonnätet ligger nere i Timbuktu och jag har inte kunnat prata med pappa på länge. Efter det misslyckade samtalet, började jag dagdrömma, jag försökte minnas vår sista konversation, i december, när pappa lovade att allt skulle bli bra och att det nya året skulle bli bättre än 2012.

Jag försökte också komma ihåg vad han hade på sig den dagen jag lämnade Timbuktu med mamma, mina två bröder och min lillasyster. Att tänka på de här sakerna fick mig att inse hur mycket jag saknade pappa och hur mycket jag oroade mig för honom. Jag saknar min pappa så mycket. Han är en sån cool person.
Men jag vill inte tänka på det mer. Det är över nu, enligt vad jag hörde på nyheterna i morse. Franska soldater har kommit till min hemstad och befriat den! Jag är sååå glad!

Jag vill åka tillbaka till Timbuktu så fort som möjligt, för att träffa mina vänner, min farmor och farfar och mitt hus. Jag ser fram emot att komma tillbaka till det liv jag hade innan allt det här började. Vi var en helt vanlig familj. Jag åt frukost med min pappa varje dag innan han gick till jobbet.
Jag längtar efter att börja i skolan igen, som ligger på gångavstånd från vårt hus. Här i Ségou har jag varit tvungen att åka på åsnekärra till en skola – och det är bara de gånger som mamma har haft råd att betala för skjutsen.

Jag kan inte längre vänta på att få komma tillbaka till mitt liv i Timbuktu, att få lägga allting bakom mig, allt som hänt sedan våra städer och hem intogs av rebellerna och Sharialagar tvingades på oss. Inom några timmar gick vi från att vara en vanlig familj till att bli fångar i vårt eget hem. Vi kunde knappt gå ut av rädsla för att bli arresterade eller attackerade.

Allt det är över nu. Jag är så glad!

Av ”Mariam”. En 15-årig flicka från Timbuktu som tvingats fly och nu bor med sina släktingar i Ségou-regionen. Namnet är ändrat för att skydda hennes identitet.

Improving the nutritional status of children

DIREKT FRÅN ZAMBIA Plan Zambia under the Post code Lottery in Chibombo trained 60 volunteers in the Positive Deviance Hearth approach (PD Hearth). PD hearth is an approach that aims at rehabilitating and sustaining under five years children who may be malnourished by putting them on a feeding program for 12 days using locally available foods in their homes or community. The nutritional statuses of children were established by weighing and or measuring the height of the children and compare the readings with their age. The results were then checked on the World Health Organization (WHO) provisions in the weight for age standards table. The children who were found to be malnourished were put on a 12 days feeding program to improve their nutritional status.

The photo shows the participants analyzing the local available foods to feed the children.
The photo shows the participants analyzing the local available foods to feed the children.
Measuring the height of a child.
Measuring the height of a child.

/Patricia Nangoyi i Zambia

”Jag kommer aldrig att glömma den fruktansvärda dagen”

- Jag tänker varje dag på det som hände, säger Julien.
– Jag tänker varje dag på det som hände, säger Julien.

JORDBÄVNINGEN PÅ HAITI Tusentals barn och unga drabbades av jordbävningen för tre år sedan och många lider fortfarande av fysiska skador och ärr från den traumatiska händelsen. En av dem är tjugoårige Julien som aldrig kommer att glömma den 12 januari 2010.

Julien fick flera frakturer i sitt högra ben och bröt båda sina höfter. Ändå var han lyckligt lottad som överlevde. Flera i hans familj dog.
– Jag tänker varje dag på det som hände. Jag var inne i klassrummet när vi kände den första chocken och alla fick panik. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag klämdes fast under ett betongblock och timmarna, minuterna och sekunderna kändes väldigt långa. Några studenter drog loss mig från rasmassorna. Mitt ben var brutet. Jag kommer aldrig att glömma den fruktansvärda dagen.

Julien, som drömde om att bli ingenjör, har genomgått många operationer för sitt ben och sina höfter i Haiti och i Dominikanska Republiken. Men han behöver ännu fler operationer och vård lång tid framöver, men det har hans familj inte råd med.  Julien säger att han tålmodigt väntar på att få vård men att den dröjer. Han har återvänt till skolan och deltar också i aktiviteter i en klubb för unga som stödjs av Plan. Genom Club Media Ecoute (Mediaklubben Lyssna) har Julien träffat många andra unga, några i samma situation som honom själv, som kan ge varandra stöd. Målet med klubben är utöver att unga får chans att träffas att även ge dem livskunskaper som kan hjälpa dem att växa upp till medborgare som själva kan utveckla sitt land vidare.

Vill du ge ditt stöd? Bli katastroffadder i Plan.

/Textbearbetning: Sofia Klemming Nordenskiöld

Musiken räddade Didine

– Innan jordbävningen var ett av mina mål att få spela fiol inför en publik, säger Didine.
– Innan jordbävningen var ett av mina mål att få spela fiol inför en publik, säger Didine.

JORDBÄVNINGEN PÅ HAITI I dag är det tre år sedan som jordbävningen på Haiti ägde rum. Tre år senare kan nu de akuta hjälpinsatserna fasas ut och ersättas av återuppbyggnad och utvecklingsarbete. Didine var 14 år när jordbävningen skedde. Under 35 långa sekunder trodde hon att världen rasade samman runt omkring henne.

– Jag såg hela mitt liv spelas upp framför mig, berättar Didine.
Hennes familj klarade sig oskadda men deras hus blev allvarligt skadat. Skriken från människor, som var täckta av damm och sprang omkring som myror på gatorna i Jacmel, Haitis tredje största stad, glömmer hon aldrig. Det tog flera månader innan Didine kunde tänka på det som tidigare var det viktigaste i hennes liv – musiken och drömmen om att bli violinist.

För att snabbt hjälpa barnen som traumatiserats av jordbävningen satte Plan upp 15 så kallade ”barnvänliga zoner” i de drabbade områdena. Dessa platser blev tillflyktsorter för barn mitt i det rådande kaoset.
– I början gick jag dit mest för att fördriva tiden, berättar Didine.

I den lekfulla zonen återupptäckte hon sådant som att rita, måla, spela spel, teater, sjunga – och musik.
– I början var det en del barn som kom dit och var helt tysta, berättar psykologen Andrieu Pierre, som ansvarade för de barnvänliga zonerna.
Didine var en av dem. Musik kan vara ett sätt för barn som utsatts för trauma att bearbeta sina upplevelser. Plan etablerade därför ett samarbete med musikskolan Dessaix Baptiste för att kunna erbjuda musiklektioner i de barnvänliga zonerna.
– Det viktigaste var att låta barnen få uttrycka sig med hjälp av musiken, men vi ville också hjälpa dem att använda musikens språk för utveckla sig själva, säger Jacques Civil, som arbetar som musiker och musiklärare i Jacmel.
Didine har alltid velat spela fiol men det var inte möjligt i zonerna. Plan frågade därför Dessaix Baptiste-skolan om de ville ta emot barn som visade intresse för att fortsätta med mer avancerade musiklektioner. Nu har Didine spelat fiol i sex månader.
– Innan jordbävningen var ett av mina mål att få spela fiol inför en publik, säger Didine.
I juni förra året gick hennes dröm i uppfyllelse när hon fick spela på avslutningen på ett musikläger arrangerat av Dessaix Baptiste-skolan.

Vill du ge ditt stöd? Bli katastroffadder i Plan.

/Textbearbetning: Sofia Klemming Nordenskiöld

The first lady spoke on World aids day

The first lady Dr. Christine Kaseba giving her Speech. Foto: Plan Zambia
The first lady Dr. Christine Kaseba giving her Speech. Foto: Plan Zambia

DIREKT FRÅN ZAMBIA Plan Zambia in Chibombo joined the rest of the world in commemorating the World AIDS day on 1st December, 2012. 2012 world AIDS day (WAD) was very special because it was graced by the first lady Dr. Christine Kaseba.  The first lady has been championing a number of campaigns in the nation as well as outside the nation such as the fight against cervical cancer, gender based violence and HIV and AIDS. In her speech the first lady encouraged the young people to contribute to the fight against HIV and AIDS by practicing safer sex so that the nation can get to zero infection. Plan had an information desk at the event where information education and communication (IEC) materials were shared and distributed.

/Patricia Nangoyi i Zambia

Plan Indien och FN arbetar för att stoppa det sexuella våldet

skolflickor Indien


BECAUSE I AM A GIRL Ingen kan väl ha missat den fruktansvärda gruppvåldtäkten av en ung kvinna i Indiens huvudstad New Delhi strax innan jul? Kvinnan dog senare av skadorna efter den misshandel som förövarna utsatte henne för och reaktionerna i Indien och världen över har varit starka. Framförallt har röster höjts om att kvinnans ställning måste stärkas i det indiska samhället.

Plan i Indien stödjer de förslag som finns på snabbare rättegångar mot alla former av sexuella trakasserier och sexuellt våld mot flickor och kvinnor. Man uppmanar också den indiska regeringen att omedelbart genomföra reformer på en rad områden för att minska våldet mot denna utsatta grupp. Plans undersökningar visar att närmare 80 procent av flickor i Indiens storstäder upplever att sexuella trakasserier är ett av de största hoten i sin vardag. I New Delhi arbetar Plan tillsammans med FN för att skapa en säkrare stad för Delhis tonårsflickor. Fallet med den våldtagna unga kvinnan understryker ännu mer behovet av detta arbete.

Globalt bedriver Plan en rad projekt för att stärka flickors och unga kvinnors rättigheter. Det kan handla om små konkreta åtgärder som får stora positiva effekter för en ung kvinnas framtid eller att arbeta långsiktigt med att förändra djupt rotade negativa attityder gentemot kvinnor.

Ibland kan relativt enkla åtgärder bidra till långsiktiga lösningar. I Pakistan innebär en halv kilometer längre skolväg att 20 procent färre flickor går i skolan, då en oskyddad väg innebär en risk att utsättas för fara. 500 meter, en sträcka som kanske motsvarar avståndet mellan ditt hem och närmaste kiosk, kan vara skillnaden för en flicka att få utbilda sig eller att stanna i hemmet. Extra tydligt blir det för flickor i tonåren. Chansen för en flicka att fortsätta till högstadiet och gymnasiet minskar i takt med att avståndet till skolan ökar och ofta ligger dessa skolor långt ifrån flickans hem. I Pakistan har Plan bidragit till att det i vissa områden finns skolbussar som kör barn till och från skolan. Det har inte bara lett till att fler flickor går i skolan utan också att deras studieresultat har förbättrats.

Enkla lösningar som detta har fått positiva effekter. Ska vi få till en bestående förändring måste vi dock göra mer än så. En betydligt större utmaning ligger i att förändra negativa strukturer och attityder gentemot flickor.

Ett exempel på sådant arbete hittar vi i Indien. Sedan 2008 driver Plan kampanjen “Learn Without Fear” för att förhindra all form av våld i indiska skolor. Genom metoder som forumteater samlar man lärare, elever och skolledare för att diskutera frågor om våld i skolan. Under arbetets gång har man även fått in många berättelser från flickor som utsatts för sexuella trakasserier på sin väg till och från skolan. Flickornas berättelser har samlats i rapporter som Plan har delgett indiska myndigheter.

Vi kan inte ändra historia och fallet med den våldtagna och mördade kvinnan i New Delhi blev ett sorgligt avslut på 2012. Men vi kan skapa förändring för framtiden genom att oförtröttligt arbeta vidare med att stärka flickor och unga kvinnors rättigheter.

/Sanna Wolf, Projektledare Opinionsbildning på Plan

Vill du göra skillnad? Du kan stödja genom att bli fadder i Plan. Läs mer här! Jag vill läsa mer om Plans flickakampanj!

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=X5MmMxnpiEE?list=PLA112A2D0F59CE609&w=560&h=315]

Plan öppnar kontor i Burma

burmabarn

I dag den 4 januari är det Burmas självständighetsdag och därför passar det bra att berätta om att Plan nu öppnar kontor i Burma.

Plan inledde sitt stöd till Burma redan 2008 då landet drabbades av cyklonen Nargis som ödelade Burmas sydkust och dödade omkring 140 000 människor. Plan stödde lokala organisatorers humanitära arbete som snart utvecklades till en mer långsiktig verksamhet där man byggde nya skolor och hjälpte barn och deras familjer att hantera effekterna av katastrofen.

Plan saknade dock det godkännande från den burmesiska regeringen som krävdes för att öppna kontor i landet. Men i somras (2012) tecknade Plan och den burmesiska regeringen ett avtal som gör det möjligt för Plan att jobba i Burma de kommande tre åren. Arbetet kommer att fokusera på att förebygga katastrofer och att ge små barn en bra start i livet. Man kommer också att jobba med marginaliserade flickor och barn med funktionshinder.

Sophie får stöd efter övergrepp

Sophie är 12 år och bor i ett slumområde i Ugandas huvudstad Kampala. Hennes pappa dog för några år sedan och för att familjen ska klara sig ekonomiskt behöver barnen hjälpa till med försörjningen. I Sophies by finns en man som använder barnen till att utföra olika tjänster mot betalning.

– Vi syskon brukade gå dit efter att pappa hade dött. Han brukade ge oss en gåva. Och en dag stängde han dörren. När han stängde dörren sa han till mig, du ska få tjäna pengar och jag sa att mamma ropar på mig. Han satte mig på sängen. Jag vädjade, sa att jag måste gå, men han vägrade. Han kom fram till mig och sa åt mig att lägga mig ner. Då kände jag att jag inte kunde andas för att han hade satt handen för min mun och näsa. Det var då han började göra dåliga saker mot mig. Jag blev utsatt för övergrepp och det var det värsta som har hänt mig i hela mitt liv. Men sedan jag kom med i Plans projekt har mitt liv förändrats och nu mår jag mycket bättre.

Med pengar från Postkodlotteriet har Plan möjlighet att arbeta med 15 000 flickor och unga kvinnor i Kampala, och även med myndigheter, för att minska det könsrelaterade våldet i området och ge stöd till dem som redan drabbats.

Många barn växer upp utan varken information eller stöd när det gäller frågor som handlar om sexualitet, och får därför svårt att skydda sig mot hiv/aids, oönskade graviditeter, könsstympning och sexuellt våld. De som drabbas värst är unga kvinnor och flickor. Plans projekt kommer bland annat verka för en attitydförändring i samhället och för att unga ska få stöd att fatta egna beslut om sin sexualitet.