”Jag vill stanna här och hjälpa barnen i byn”

Sannsarith, 17 år, bor med sina två bröder i ett traditionellt hus på pålar.
Sannsarith, 17 år, bor med sina två bröder i ett traditionellt hus på pålar.

SOFIA I KAMBODJA  Det är mitt i regnperioden och stundtals blir vägen en flod av vatten. Vi är på väg till byn Sieng Khveang långt ute på den kambodjanska landsbygden. September, oktober är översvämningsmånader i Kambodja. Sjöar och floder svämmar över och dränker byar och risfält. Ibland ligger hela vägen under vatten. Plans landrover plöjer vant genom vattenmassorna men värre är det för de många motorcyklarna lastade med hela familjer eller med ett lass levande ankor hopknutna i fötterna dinglande på pakethållaren. Från ett hus kommer en mamma gående med sin bebis på armen med vatten upp till vaderna. Traditionella kambodjanska hus är byggda på pålar, för att klara översvämningar. Men även om människor lyckas hålla sig och sina ägodelar torra finns det sådant som inte går att skydda sig mot. Regnperioden för alltid med sig epidemier av denguefeber och malaria och i år är det värre än vanligt får vi höra.

Vi hälsar på hemma hos Sannsarith, 17 år, som är föräldralös och bor med sina två bröder i ett grönt trähus på pålar mitt i byn Sieng Khveang. Marken i den lummiga trädgården är lerig och det är stora pölar här och var. Men uppe i Sannsariths hus en lång trappa upp är det torrt och rent. Bröderna och hon delar på ett stort rum med bambugolv. En gammal tv kopplad till ett bilbatteri står längs ena väggen. Byn har varken el eller rent vatten. En av bröderna sover i en hängmatta i ett hörn. I ett annat hörn har Sannsarith en egen hörna med röda draperier. Där förvarar hon sina ägodelar: en stång med kläder, en madrass och en låda till sängbord med skolböcker och skrivhäften.
– Jag gillar att läsa traditionell kambodjansk litteratur och vill bli språklärare. Jag skriver dikter om kärlek, naturen och allt möjligt, säger Sannsarith.
Hon berättar att livet blev väldigt svårt för fem år sedan när hennes pappa dog i en motorcykelolycka.  En månad därefter dog även hennes mamma i TBC. Nu tar bröderna hand om henne. De odlar ris och kassava och tjänar så pass att de kan betala för Sannsariths skolmaterial, uniform och resorna till skolan.
– Jag saknar mina föräldrar. Även om mina bröder försörjer mig så är det inte samma trygghet när man inte har sina föräldrar. Jag har ingen att be om råd på samma sätt, säger Sannsarith.

Trots svårigheterna har Sannsarith lyckats gå klart nio år i motsvarande grundskolan och när terminen börjar 1 oktober ska hon börja i gymnasiet. Det är inte många flickor i Kambodja som kommer så långt i skolsystemet. De allra flesta droppar av under låg- eller mellanstadiet för att de måste hjälpa föräldrarna hemma eller för att föräldrarna tycker att det är onödigt att satsa på flickors utbildning.
– Jag vill bli lärare för många lärare flyttar härifrån till större städer. Jag vill stanna här och hjälpa barnen i byn, säger Sannsarith.

Sannsariths hus där hon bor med sina bröder.
Sannsariths hus där hon bor med sina bröder.

Text och foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, pressansvarig Plan Sverige

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *