”Nu kan jag ge tillbaka till Plan”

CATHY SECO KOMMUNIKATIONSANSVARIG/PLAN FILIPPINERNA Jag kommer från en stor familj med sex barn, som mina föräldrar kämpade för att uppfostra och skicka vidare till universitetet. Jag hade två faddrar genom Plan – båda australiensiska. Den ena var ett barn i samma ålder som jag, och den andra en vuxen man. Den unga faddern skrev till mig ofta och jag tyckte att det var roligt att svara på hennes brev. Hon var anledningen till att jag njöt av att ha en fadder och om vi fick chansen att träffas skulle jag vilja tacka henne.

Hon berättade att hon sålde isglassar för att kunna skicka sitt bidrag till Plan. Jag blev rörd av hennes vänlighet, generositet och omsorg om en fattig flicka som jag, från ett fjärran land. Den andra faddern skrev aldrig, men han besökte mig när jag gick på högstadiet. Besöket var en oförglömlig upplevelse och det kändes som att jag blev en omedelbar stjärna på skolan. Alla frågade vem den vite mannen var som gav mig choklad.

Efter gymnasiet började jag på universitetet. På grund av min familjs ekonomiska ställning och mina inte alltför dåliga betyg, kunde jag utnyttja ett program som subventionerade mina böcker och mitt studentrum och gav mig ett litet bidrag för levnadskostnader. Min syster och bror, som redan hade tagit universitetsexamen och arbetade i Manila, betalade för mina andra behov eftersom stödet inte räckte till allt. Några månader innan min universitetsexamen blev jag erbjuden ett jobb av en av mina professorer. Eftersom jag hade fått många vänner på universitetet och trivdes med universitetslivet så tackade jag ja.

Efter att ha arbetat i ett år började jag en forskarutbildning och eftersom jag var anställd vid universitetet behövde jag inte betala terminsavgiften. Men efter fem år bestämde jag att det var dags att lämna universitetet och leta jobb på annat håll. Jag såg en annons från Plan International i tidningen och sökte jobbet. Under intervjun fick jag syn på en bekant logotyp – den gamla Plan-logotypen.

Så fick jag veta att Plan International var samma organisation som jag var ansluten till när jag växte upp. När intervjuaren berättade det kände jag en omedelbar samhörighet och resten är historia.
Jag har inte lämnat Plan sedan dess. Att jobba för Plan är mer än en återförening. Det betyder att jag kan ge tillbaka till den organisation som har gjort bra saker för mig.

När jag reser ut i fält berättar jag alltid om min bakgrund för barnen. Jag vill att de ska veta att de kan forma sina egna liv och sin framtid om de verkligen vill, och bli den person de vill vara. Att vara fattig borde inte hindra barn från att drömma och att försöka få drömmen att gå i uppfyllelse.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *