Millenniemålen: Vad händer efter 2015?

Bild från seminariet
FN-seminarium 24 september

Vi närmar oss 2015, slutet för millenniemålen. Hur långt har vi kommit, vilka problem står vi inför och vad händer efter 2015? Det var frågor som diskuterades på FN-förbundets seminarium På FNs agenda i Stockholm igår.

FN-förbundets ordförande, Aleksander Gabelic, inledde seminariet i positiv anda. Den extrema fattigdomen har halverats sedan 1990, inskrivningen av barn i skolan har ökat från 58% till 76% från 1999 till 2012 och avhoppen har minskat. Man har också lyckats halvera den andel människor som saknar tillgång till rent dricksvatten vilket var ett av delmålen. Situationen i världen är bättre än många tror, menade Aleksander.

Maria Wetterstrand, tidigare språkrör för Miljöpartiet, gav däremot en annan bild. Hon menade att den ekologiskt hållbara utvecklingen, som räknas till millenniemål nummer sju, har gått bakåt. Istället för att halvera mängden miljöfarliga utsläpp sedan 1990 har man ökat dem. Det är ett stort problem eftersom klimatförändringar och rubbade ekosystem även underminderar de andra millenniemålen. Exempelvis kan översvämningar eller skogsavverkningar skapa fattigdom och hunger och sprida sjukdomar som ökar barnadödligheten. Även människors boenden och skolor, som är en förutsättning för utbildning, kan förstöras. En grundorsak i misslyckandet för ekologisk hållbarhet ligger i stora ekonomiska intressen, menade Maria. Och visst är det så. Kan vi få ledande företag, stater och den vanlige människan att prioritera miljövänliga energikällor trots ökad kostnad? Kan vi hindra att man fiskar slut havet på viss fisk trots att efterfrågan är hög?

Seminariet lämnade många frågor: Vad händer nu? Vilka prioriteringar sker efter 2015? I FN påbörjas en process om hur milleniemålen ska leva vidare. Ett förslag handlar om att skapa mål för hållbar utveckling. I detta inkluderas social, ekonomisk och ekologiskt hållbar utveckling. Den ena aspekten är beroende av den andra.

Alla milleniemål påverkar också barns situation. Milleniemålens framtid är därför viktig i arbetet med barns rättigheter. Trots att vi kommit långt inom vissa områden finns det mycket att arbeta vidare på. Även om fler barn går i skolan än någonsin uppskattar man att ca 60 miljoner barn fortfarande inte har tillgång till utbildning. Även om jämställdhet i grundskolan har ökat möter många flickor fortfarande hinder för utbildning på grund av könsdiskriminering, barnäktenskap eller graviditet.

Vi på Plan vill bidra till slutspurten på millenniemålen så klart, därför storsatsar vi nu på kampanjen Because I am a girl för att ge flickor möjlighet att ta sig ur fattigdom genom att fokusera på utbildning. När man satsar på en flicka gynnas hela samhället. För mer info om vår kampanj för flickors rättigheter, se plansverige.org/flicka.

Linnéa Jimenez

”Jag vill stanna här och hjälpa barnen i byn”

Sannsarith, 17 år, bor med sina två bröder i ett traditionellt hus på pålar.
Sannsarith, 17 år, bor med sina två bröder i ett traditionellt hus på pålar.

SOFIA I KAMBODJA  Det är mitt i regnperioden och stundtals blir vägen en flod av vatten. Vi är på väg till byn Sieng Khveang långt ute på den kambodjanska landsbygden. September, oktober är översvämningsmånader i Kambodja. Sjöar och floder svämmar över och dränker byar och risfält. Ibland ligger hela vägen under vatten. Plans landrover plöjer vant genom vattenmassorna men värre är det för de många motorcyklarna lastade med hela familjer eller med ett lass levande ankor hopknutna i fötterna dinglande på pakethållaren. Från ett hus kommer en mamma gående med sin bebis på armen med vatten upp till vaderna. Traditionella kambodjanska hus är byggda på pålar, för att klara översvämningar. Men även om människor lyckas hålla sig och sina ägodelar torra finns det sådant som inte går att skydda sig mot. Regnperioden för alltid med sig epidemier av denguefeber och malaria och i år är det värre än vanligt får vi höra.

Vi hälsar på hemma hos Sannsarith, 17 år, som är föräldralös och bor med sina två bröder i ett grönt trähus på pålar mitt i byn Sieng Khveang. Marken i den lummiga trädgården är lerig och det är stora pölar här och var. Men uppe i Sannsariths hus en lång trappa upp är det torrt och rent. Bröderna och hon delar på ett stort rum med bambugolv. En gammal tv kopplad till ett bilbatteri står längs ena väggen. Byn har varken el eller rent vatten. En av bröderna sover i en hängmatta i ett hörn. I ett annat hörn har Sannsarith en egen hörna med röda draperier. Där förvarar hon sina ägodelar: en stång med kläder, en madrass och en låda till sängbord med skolböcker och skrivhäften.
– Jag gillar att läsa traditionell kambodjansk litteratur och vill bli språklärare. Jag skriver dikter om kärlek, naturen och allt möjligt, säger Sannsarith.
Hon berättar att livet blev väldigt svårt för fem år sedan när hennes pappa dog i en motorcykelolycka.  En månad därefter dog även hennes mamma i TBC. Nu tar bröderna hand om henne. De odlar ris och kassava och tjänar så pass att de kan betala för Sannsariths skolmaterial, uniform och resorna till skolan.
– Jag saknar mina föräldrar. Även om mina bröder försörjer mig så är det inte samma trygghet när man inte har sina föräldrar. Jag har ingen att be om råd på samma sätt, säger Sannsarith.

Trots svårigheterna har Sannsarith lyckats gå klart nio år i motsvarande grundskolan och när terminen börjar 1 oktober ska hon börja i gymnasiet. Det är inte många flickor i Kambodja som kommer så långt i skolsystemet. De allra flesta droppar av under låg- eller mellanstadiet för att de måste hjälpa föräldrarna hemma eller för att föräldrarna tycker att det är onödigt att satsa på flickors utbildning.
– Jag vill bli lärare för många lärare flyttar härifrån till större städer. Jag vill stanna här och hjälpa barnen i byn, säger Sannsarith.

Sannsariths hus där hon bor med sina bröder.
Sannsariths hus där hon bor med sina bröder.

Text och foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, pressansvarig Plan Sverige

”Länge leve skolan!”

SOFIA I KAMBODJA I byn Prey Tumnub i sydöstra Kambodja har skolbarnen lov just nu. Men för att få så många föräldrar som möjligt att låta sina barn börja i skolan när terminen startar 1 oktober kör de en mobiliseringskampanj en dag varje september. Massor av skolklädda barn hoppade upp på ett lastbilsflak och så bar det av genom byn. En flicka ropade i mikrofon till byns invånare:
”Det lönar sig på lång sikt att låta era barn gå i skolan och skaffa sig en utbildning!”
”länge leve skolan!” skanderade resten av eleverna på flaket.

Många fattiga familjer anser sig inte ha råd att låta sina barn gå i skolan, de måste arbeta på risfälten eller ta hand om småsyskon. Traditionellt är det flickorna som får stanna hemma. Men något håller på att hända. I den lilla skolan i Prey Tumnub går 146 elever. Nästan hälften är flickor. Och det är flickornas röster som hörs starkast från flaket.

Text och foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, pressansvarig

”Nu kan jag ge tillbaka till Plan”

CATHY SECO KOMMUNIKATIONSANSVARIG/PLAN FILIPPINERNA Jag kommer från en stor familj med sex barn, som mina föräldrar kämpade för att uppfostra och skicka vidare till universitetet. Jag hade två faddrar genom Plan – båda australiensiska. Den ena var ett barn i samma ålder som jag, och den andra en vuxen man. Den unga faddern skrev till mig ofta och jag tyckte att det var roligt att svara på hennes brev. Hon var anledningen till att jag njöt av att ha en fadder och om vi fick chansen att träffas skulle jag vilja tacka henne.

Hon berättade att hon sålde isglassar för att kunna skicka sitt bidrag till Plan. Jag blev rörd av hennes vänlighet, generositet och omsorg om en fattig flicka som jag, från ett fjärran land. Den andra faddern skrev aldrig, men han besökte mig när jag gick på högstadiet. Besöket var en oförglömlig upplevelse och det kändes som att jag blev en omedelbar stjärna på skolan. Alla frågade vem den vite mannen var som gav mig choklad.

Efter gymnasiet började jag på universitetet. På grund av min familjs ekonomiska ställning och mina inte alltför dåliga betyg, kunde jag utnyttja ett program som subventionerade mina böcker och mitt studentrum och gav mig ett litet bidrag för levnadskostnader. Min syster och bror, som redan hade tagit universitetsexamen och arbetade i Manila, betalade för mina andra behov eftersom stödet inte räckte till allt. Några månader innan min universitetsexamen blev jag erbjuden ett jobb av en av mina professorer. Eftersom jag hade fått många vänner på universitetet och trivdes med universitetslivet så tackade jag ja.

Efter att ha arbetat i ett år började jag en forskarutbildning och eftersom jag var anställd vid universitetet behövde jag inte betala terminsavgiften. Men efter fem år bestämde jag att det var dags att lämna universitetet och leta jobb på annat håll. Jag såg en annons från Plan International i tidningen och sökte jobbet. Under intervjun fick jag syn på en bekant logotyp – den gamla Plan-logotypen.

Så fick jag veta att Plan International var samma organisation som jag var ansluten till när jag växte upp. När intervjuaren berättade det kände jag en omedelbar samhörighet och resten är historia.
Jag har inte lämnat Plan sedan dess. Att jobba för Plan är mer än en återförening. Det betyder att jag kan ge tillbaka till den organisation som har gjort bra saker för mig.

När jag reser ut i fält berättar jag alltid om min bakgrund för barnen. Jag vill att de ska veta att de kan forma sina egna liv och sin framtid om de verkligen vill, och bli den person de vill vara. Att vara fattig borde inte hindra barn från att drömma och att försöka få drömmen att gå i uppfyllelse.