På besök hos Alanganstammen

CECILIA I FILIPPINERNA Alanganstammen är en av de sju mangyanstammar som Plan samarbetar med här på Occidental Mindoro. Under förra veckan besökte vi sex byar som tillhör Alanganstammen och jag har lärt mig mer om dem och förstått att de är lite annorlunda.

Jämfört med de andra stammarna är Alangan de som varit mest emot att få stöd utifrån vilket har lett till att deras utbildningsnivå är mycket låg och många saknar födelsebevis. De har tyvärr haft många dåliga erfarenheter av tidigare samröre med befolkningen på låglandet. Deras förtroende för de lokala makthavarna är mycket låg och så fort tex en födelseregistreringskampanj sker med provinsregeringen så vill inte Alanganstammen delta.

Till följd av detta har den lokala personalen initialt fått arbeta mycket för att bygga ett förtroende mellan Alangan och Plan, vilket är en förutsättning för att projekten ska kunna drivas överhuvudtaget.Flickorna gifter sig när de är mycket unga, så unga som 12 år. Dock är det problemet inte bara något som berör flickorna, även pojkarna gifter sig i mycket ung ålder från när de är ungefär 14-15 år. Det finns en tro inom stammen att de måste föröka sig, och det snabbt. De måste tillsammans skydda sin odlingsbara mark från låglandsbefolkningen. Spädbarnsdödligheten är hög och medellivslängden är låg, andra faktorer som gör att den ständiga pressen finns på de mycket unga pojkarna och flickorna att skaffa barn. Inom Alanganstammen, och de andra mangyanstammarna, är det kvinnorna som bär den stora bördan. Det är dem som samlar och lagar all mat. De tar hand om hushåll och barn och har mycket lite inflytande över besluten som tas i byn. Om ni har läst boken Grottbjörnens folk så kan jag säga att det i princip är på samma sätt i de här byarna vad gäller uppdelningen mellan kvinnor och män, väldigt förlegat med andra ord.

Själva namnet Alangan kommer ifrån tagalogens alangani som betyder inte säker eller tveksam. Det är något som Plan också fått erfara. Ibland när man haft möten med lokalbefolkningen har det varit svårt att komma fram till beslut. I andra fall när man tagit beslut och kommer på besök en tid därefter så är det ingen som vill kännas vid att ett beslut togs vid det senaste mötet.

Stora delar av stammen bor fortfarande högt uppe i bergen utan någon som helst kontakt med omvärlden. Många av dem lever också som nomader. Där lever de i ”storfamiljer” som tillsammans delar en stor hydda och man gör allt tillsammans som att samla och laga mat. De är rädda att deras traditionella levnadssätt ska påverkas negativt vid kontakt med låglandsbefolkningen. Det är ju något som man verkligen kan förstå. Om det är något man kan säga om oss i ”världen utanför” så har vi ju inte varit speciellt bra på att ta hand om varandra…

Eftersom stora delar av stammen bor isolerade så är det också dem som i störst utsträckning har kvar sin ursprungliga kultur och religion. De mangyanbyar som ligger på låglandet eller inte alltför långt ifrån har sedan länge besökts av missionärer och de flesta stammarna är nu därför kristna.

Det har varit kul att se att projekten har börjat ta fart i de här byarna, det finns ju som sagt väldigt mycket att arbeta för att förändra. Det märks att befolkningen nu har förtroende för Plan och att de är fast beslutna att driva sin utveckling framåt!

//Cecilia Karlén

En dag i terrängens tecken

Oj, oj vilken dag! Vi har varit på besök hos mangyanstammen Alangan och deras by Dapdap. Det har varit ett äventyr från början till slut och det hela började med bilfärden….Som tur är har Plan ordentliga bilar som klarar av den här typen av terräng och kan ta sig fram på ”vägarna”. En väldigt skumpig färd så det gällde att hålla i sig 🙂 Man förstår verkligen hur isolerad byn blir under regnsäsongen när i princip hela området som vi körde över nu är en enda stor flod.Väl framme i Dapdap tittade vi på lärocentret som byggts med stöd från Plan. Även läraren här betalas av Plan och eleverna har fått skolmaterial. Vi tittade också på den vattentank som använts innan, men källan som försåg tanken med vatten hade torkat ut. Därför skulle vi nu ta en titt på den andra vattenkällan som fanns i närheten och undersöka om den duger för att förse byn med rinnande vatten igen. Vandringen i sig var inte så jobbig eftersom det inte var brant. Men efter ett tag såg man knappt stigen och man fastnade ideligen i diverse växter. Det var verkligen helt igenväxt och våra vägvisare fick gå före och hugga sig fram med machete.När vi kommit fram till källan skulle vattentrycket mätas. Vi klockade hur lång tid det tog att fylla upp hinken och kunde på så sätt räkna ut hur många liter som rinner ut per minut. Rodel, vår ”technical officer”, räknade ut att källan enkelt skulle kunna ge de 200 familjerna i området tillgång till rinnande vatten och det skulle även räcka för att bevattna risfälten och deras andra odlingar. Positiva besked! 🙂 På vägen tillbaks råkade jag utför en ”olycka i arbetet” hehe. Överallt stack det fram torkade bambukvistar och vissa var vassa vilket min arm fick erfara. Men som den svenska viking man är var det ju så klart ingen fara, en liten skråma klarar man ju av 😉 Redan dagen efter hade det nästan läkt, undrar om det var lövet som de baddade på såret som hade sådana läkande krafter?Väl tillbaka i byn var det dags för möte. Rodel ritade för att visa lokalinvånarna var källan finns och vart vattentanken kommer att placeras. Alla fick sedan chans att ställa frågor. Trots att det bara är män som är ledare i den här byn var det ändå många av kvinnorna som ställde frågor och var engagerade, det kändes positivt. När nya råd startas inom projekten ex lärar- och föräldraråd eller liknande så förespråkar Plan att kvinnor ska sitta med i dessa råd, vilket har gett bra resultat. Jag hoppas att det kan leda till fler kvinnliga byledare så småningom.

Mötet avslutades med att byledarna kom fram till att de var positiva till det nya föreslagna vattensystemet och ville att förberedelserna skulle fortgå. Med tanke på hur snabbt allting går här i Filippinerna har nog Dapdap rinnande vatten inom några månader!

//Cecilia Karlén

 

Hallå där, Carl Bildt!

EU är en av världens största biståndsgivare. Unionens utvecklingspolitik har stärkt barns rättigheter på flera områden – bland annat har 9 miljoner barn skrivits in i grundskolan och 5 miljoner barn har vaccinerats mot mässlingen.

Under 2011 inleddes en diskussion inom EU kring hur unionens framtida långtidsbudget för åren 2014-2020 – där även biståndsbudgeten ingår – ska se ut.

Inte helt oväntat har många medlemsländer och aktörer synpunkter på det förslag till budget som presenterats från EU-kommissionen, och så även Plan. För oss är både nivån på biståndsbudgeten och hur medlem prioriteras viktiga frågor. Därför argumenterar vi tillsammans med andra barnrättsorganisationer för att EU:s utvecklingsbistånd – i linje med EU-kommissionens förslag – ska öka. Dessutom anser Plan att främjandet och skyddandet av barns rättigheter ska få ha en fortsatt stark ställning i budgeten.

Våra synpunkter har vi under våren delat med oss av i brev till såväl utrikesminister Carl Bildt som till samtliga svenska EU-parlamentariker.

[scribd id=93462413 key=key-ryloaw96me67hyte8fr mode=list]

 

/Ida Wistbacka, Samordnare opinionsbildning


Brev till Carl Bildt (på engelska)

Läs Plans, och andra barnrättsorganisationers, gemensamma ställningstagande (på engelska)

Ungdomsarbetslöshet i Uganda hotar landets framtid

JONATHAN I UGANDA – Visste du att 400 000 elever slutar skolan varje år i Uganda, men att det årligen bara skapas 10 000 nya jobb? Den växande ungdomsarbetslösheten är ett enormt problem som påverkar både ungdomarnas möjlighet till ett bra liv – och i förlängningen stabiliteten i hela landet. Orsakerna till situationen är lika komplexa som de är många, men handlar i grunden om att de kompetenser som marknaden ropar efter inte finns tillgängliga. Flickor är – som nästan alltid – dubbelt drabbade och diskrimineras något oerhört.

Stigande ungdomsarbetslöshet i Uganda. (Foto: Jonathan Lundqvist)

Jag är just nu, tillsammans med några kollegor, på besök hos Plan Uganda för att designa ett projekt för att förbättra möjligheterna för ungdomar i några av landets mest utsatta områden. I den här fasen av vårt arbete handlar det om att vända på varje sten för att förstå varje orsak till vad som händer och varför. Efter det tittar vi på lösningar och vilka som skulle kunna hjälpa oss att komma framåt. Slutligen skriver vi, tillsammans med Plan Uganda, ett projektförslag som vi lämnar in till Sida och hoppas på finansiering. Mycket förenklat, förstås.

Tanken är att vi ska testa några nya metoder i det här projektet. Det första är ett nära samarbete med näringslivet, något som på fikonspråk kallas för Private-Public Partnerships. Redan i ett tidigt skede har vi varit partners med globala konsultföretaget Accenture i vår process. De stöttar med tid, kompetens och tillgång till sitt globala nätverk av företag. Den avdelning vi lämnar in ansökan på hos Sida heter Business for Development och hanterar just såna här samarbeten.

Det andra är att vi vill se är om – och i så fall hur – vi kan använda informationsteknologi för att nå våra mål. Det är lätt att underskatta den otroliga revolution som mobiltelefoni har inneburit för länder där de flesta samhällen inte hade telefon bara för några år sedan. Idag finns mobiltelefoner i områden som inte ens har el. Istället laddas telefonerna med solpaneler. Precis som i Sverige handlar mobiltelefoni allt mindre om samtal och allt mer om mobilt Internet. Möjligheterna är oändliga – men det finns också en fara att människor som inte har råd blir omkullblåsta av fartvinden. Teknik kan stärka en demokrati, men det är lika viktigt att demokratin stärker tekniken.

Internetrevolutionen i Uganda har börjat. Det är viktigt att inte vissa lämnas efter. (Foto: Jonathan Lundqvist)

Jag kommer nog få anledningar att skriva om det här projektet i Uganda här på bloggen när vi kommer närmare en uppstart. Förutsatt av Sida tror på vår idé förstås!

Från Kampala,

/ Jonathan Lundqvist, Plan Sverige

200 amerikanska ballader senare…

Äntligen är vi hemma i San Jose igen! Vi har spenderat tre hela dagar i fält och hunnit besöka sex partnersamhällen. Syftet var att dels inspektera några nya skolbyggnader och undersöka möjligheten att bygga vattensystem i några av byarna.

Vår kära chaufför Welmar har en förkärlek till ballader, specifikt den melankoliska varianten. Han har en MP3-skiva med ungefär 200 ballader som har spelats ideligen under de här dagarna. Så de var en fröjd för öronen att komma hem igen haha. Tur att vi fått uppleva så mycket glädje under de här dagarna, annars kunde man lätt ha blivit deprimerad av all olycklig kärlek som skär som en kniv igenom hjärtat 🙂

Den första dagen begav vi oss till norra Mindoro och området Paluan.

Här inspekterade vi den nya skolan i byn Alipaoy som blev klar i februari. Ovan ser ni den gamla skolan som verkligen ser ut att kunna falla ihop vilken sekund som helst, så den nya skolbyggnaden kom inte en dag försent. När sommarlovet är slut i juni kommer möblerna att flyttas till den nya byggnaden och eleverna får en bra start på den nya terminen 🙂 Dock upptäckte vi några konstruktionsfel på dörren till skolan och på taket men det kommer hinnas åtgärdas innan lovet är slut.I Alipaoy hade byborna redan grävt en brunn och installerat en pump men vattnet hade nu sinat. Den andra vattenkällan som låg nära deras odlingar längs berget hade också börjat sina. Min kollega Rodel noterade att det såg väldigt kalt ut där och de berättade då att de huggit ner träd runt odlingarna. De förstod inte att träden binder vattnet i jorden, så det har förmodligen orsakat att den källan nu nästan är uttorkad också. Så tyvärr inga positiva besked den här dagen men Plans personal kommer återkomma vid ett senare tillfälle för att leta efter andra vattenkällor i närheten.  Men dagen var inte slut där, nej då nej då, två till byar skulle vi hinna med. Här ser ni den nya skolbyggnaden i byn Mamara (ja, en till by med samma namn) och den var i perfekt skick!

Sista besöket för dagen gjorde vi i byn Apnikan. De har redan en brunn men det är inte bara familjerna som bor i Apnikan som använder den utan även andra ifrån närliggande byar så den räcker inte till. Därför ska en ny brunn byggas bredvid lärocentret. Lärocentret har byggts med stöd från Plan och Plan betalar även lön till lärarinnan.

Plan har även andra projekt i alla de här tre byarna. Hälsoundersökningar görs i alla 51 partnersamhällen varje år och i samband med dem födelseregistrerar man också de nyfödda barnen. Skolmaterial har delats ut till eleverna och lärarna har fått utbildning i barns rättigheter och positiv disciplin.

Mera bloggposter kommer om de andra två dagarna inom kort!

//Cecilia Karlén

Dona Tchamo: Utsätt inte era flickor för könsstympning

Dona Tchamo, en 67-årig mamma från Guinea-Bissau, har utfört kvinnlig könsstympning på unga flickor under många år. Nu berättar hon om vad som fick henne att sluta och varför hon nu arbetar tillsammans med Plan för att motverka könsstympning.

Under många år praktiserade jag kvinnlig könsstympning på flickor. Ibland reste jag långt för att utföra könsstympningsceremonier på flickor, så långt bort som Senegal eller Mauretanien. Kvinnlig könsstympning kan innebära helt eller delvis borttagande av de externa delarna av könsorganet.

Att utsättas för kniven anses vara rätt, en god tradition och en rit som ger acceptans i många samhällen. Jag är muslim, och under många år tvingades denna rit på muslimska kvinnor. Många ser det som en del av deras tradition och kultur, de accepterar det, och utsätter stolt sina unga döttrar för kniven.

När jag var en flicka, var de här könsstympningsceremonierna något man såg fram emot i byn. När en flicka skulle kliva in kvinnligheten hölls det en stor fest. I och med könsstympningen blev flickan ren och redo för moderskapet.  En kvinna som inte blivit könsstympad var inte ren nog att förbereda mat till sin man. Hon accepterades varken av samhället eller av sin blivande man. Jag minns min egen ceremoni som om det var igår. Jag var så stolt över mig själv och min familj, över att veta att jag fortsatt traditionen.

En cermonikväll inleds med människor som dansar och sjunger till tidig morgon. Sedan förbereds en frukost bestående av ris med yoghurt. Man äter två skedar för flickorna som ska genomgå ceremonin, och en tredje matsked kastar man på husets tak. Det kallas ”födselmat”. Både män och kvinnor i Västafrika utövar någon form av könsstympning. De gamla utför det på de unga. Det är vägen till acceptans i samhället.

”Man behöver  inte ändra sin anatomi för att förtjäna respekt”

Under större delen av mitt liv, har jag trott på könsstympning. Men förra året la jag ner kniven. Jag träffade en kvinna i Bafatá, Adamaia, som arbetade med Plan. Hon berättade om de olika hälsorisker som finns med kvinnlig könsstympning och hur det kan skada kvinnor och flickor. Till och med döda flickorna. Hon hjälpte mig att förstå att för att vara en kvinna, behöver man inte ändra sin anatomi för att förtjäna respekt, vara mamma och ta hand om sin familj.

Jag önskar att jag vetat tidigare, det jag vet nu. Det skulle ha förändrat livet för så många flickor. Jag skulle inte ha utsatt de för en så stor risk. Jag själv har haft tur som inte har lidit som vissa kvinnor gör av könsstympning med infertilitet, infektioner, smärta och obehag. Jag förstår nu att detta inte är en ”god tradition”, utan en som gör kvinnor illa och kan orsaka dödsfall.

Nu rör jag inte kniven mer. Istället hjälper jag andra att förstå varför de måste stoppa kvinnlig könsstympning. Jag kan tala utifrån någon som har upplevt kniven på två sätt – att ta emot den och tillämpa den på unga flickor.

Kvinnlig könsstympning hjälper inte dig, din by eller din familj. Utsätt inte dina små flickor för kniven!

Text: Dona Tchamo Textbearbetning: Sofia Carlberg

Regeringens politik behöver ett tydligare barnrättsperspektiv

Sverige har en Politik för Global Utveckling, ofta kallad PGU. Det är något helt fantastiskt som innebär att riksdagen har bestämt att Sveriges politik inom olika områden ska dra åt samma håll och bidra till en rättvis och hållbar global utveckling. Det är alltså inte bara biståndspolitikens uppgift utan gäller likaväl för till exempel handelspolitik, EU-relationer och finanspolitik. Alltså en fantastiskt fin ambition.

Tyvärr sker detta inte som det borde och för att sätta press på regeringen och lyfta fram utmaningar och tips på lösningar gör vi i de ideella organisationerna vartannat år en granskning av hur det går för PGU. Den kallas Barometern och lanseras i dag.

I PGU finns två perspektiv som ska genomsyra alla svensk politik. Det är de fattigas perspektiv och rättighetsperspektivet. Dessa perspektiv innebär att den fattige människans tolkning av sin situation ska vara i centrum. Fattigdom är inte bara brist på ekonomiska resurser utan kan också vara till exempel brist på makt och möjligheter att påverka sitt eget liv. Rättighetsperspektivet innebär att vi utgår från de mänskliga rättigheterna och allas värdighet.

Vid lanseringen idag blev det tydligt att arbetet med PGU är väldigt dåligt, nästan som om det avstannat. Men som en av talarna sa, det har inte runnit ut i sanden utan det handlar om att det finns stora konflikter mellan olika intressen. Det som är bra för global utveckling är inte alltid bra för svenska företag eller arbetsmöjligheter, och då får utvecklingen ofta stryka på foten.

I Barometern lyfter Plan särskilt fram att regeringens politik behöver ett tydligare barnrättsperspektiv, som innebär att politiska beslut föregås av en barnrättsanalys som tittar på hur barn kommer att påverkas vid beslutet.

En annan fråga som Plan kämpar för är att minska barns utsatthet vid katastrofer. Förebyggande arbete med att minska risken för katastrofer blir allt viktigare. Plan rekommenderar därför regeringen att i de landstrategier som görs för alla samarbetsländer tydligare koppla samman humanitärt stöd vid katastrofer med långsiktigt bistånd och katastrofförebyggande arbete.

 Läs hela Barometern

EU:s stöd bidrar till ökade försörjningsmöjligheter

Förra veckan besöktes vi av en kollega ifrån Plan UK. Hon var här för att följa upp de projekt som EU stödjer här på Occidental Mindoro. Plan UK har fått bidrag till de här projekten från EU och det är därför de som är ansvariga för uppföljningen. EU stödjer projekt för att öka försörjningsmöjligheterna i 178 Mangyansamhällen.

När de skulle besöka byn Canabang fick jag möjligheten att följa med och lära mig mer om projekten. Det tog ungefär en timme med bil ifrån San Jose till Canabang.

Först tog vi en snabb titt på skolan. Den är inte byggd av Plan men Plan har försett eleverna här med skolmaterial. Just nu är det sommarlov så skolorna runtom i landet är stängda fram till början av juni. Projektet syftar till att öka lokalbefolkningens försörjningsmöjligheter. En av byns ledare berättar här för oss om projektet. Till en början gjordes undersökningar av vilka grödor som finns i byn och vilka produkter som de skulle kunna producera själva för försäljning. Därefter byggdes det sk produktionshuset där de tillsammans tar hand om skörden och förfinar råvarorna. Självklart var det väldigt positivt att de kunnat öka sina inkomster men tack vare projektet har de lärt sig att arbeta tillsammans på ett nytt sätt. De inte bara odlar och skördar tillsammans – de producerar, sätter upp mål och sammanställer försäljningssiffrorna också. Byledaren berättade att sammanhållningen i byn har förbättrats väldigt mycket och det har gett många positiva sidoeffekter.

Ovan ser ni en karta över de produkter som de producerar och målet för försäljning per månad. Vi fick prova på deras sylt som är gjord av bäret dohat. Det var första gången jag såg och smakade bäret och ingen kunde komma på någon engelsk översättning. Men smaken påminde lite om körsbär.

Sedan var det dags för lite vandring, ungefär en kvart, för att titta på bevattningssystemet som kunnat byggas tack vare projektet.

Vattnet rinner sedan i små bäckar längs risfälten och vidare ut på fälten. Som ni säkert vet krävs det mycket vatten för att odla ris och därför är bevattningssystemet otroligt viktigt för att få en rik skörd. Dagen avslutades med lite basket 🙂 Här ser ni Marien, som arbetar för en av Plans partnerorganisationer, i full färd med att sätta en tvåpoängare!

//Cecilia Karlén

”Barn ska inte bevaras under sängen”

Jag är tillbaka i Addis Abeba efter ett kort besök i Nairobi där jag träffade Sofia, som är ansvarig för Plans resursmobilisering i östra och södra Afrika.

Jag har fått ett nytt rum på hotell Kabel där jag har bott de få nätterna som jag har varit i Afrikas huvudstad under den här resan. Rum 306 har utsikt mot en innergård där jag upptäcker en nybyggd lekplats när jag går ut på terrassen som tredje våningen delar.

Lekplats Kabel hotell.

Rika barn leka bäst, som det så smärtsamt heter, och lekplatsen är tom i väntan på att hotellets gäster ska komma hit med sina barn och leka efter frukosten. Jag tänker på treåriga Senait och femåriga Mulena som jag har träffat under den senaste veckan. Senait firade sin treårsdag på hotell Hilton i Addis Abeba medan Mulena kämpar för sitt liv i ett stabiliseringscenter några hundra kilometer härifrån.

Uppstarts-workshop för Star Schools.

Mat finns att köpa i hela landet för de som har råd. Samtidigt smyger torkan sig på och underminerar välståndet för de som har minst. Men Etiopien är inte fattigt. Det är fattiga beslut som gör att så många av barnens hälsa och framtid står på spel.

Ett sätt att komma åt problemen är en bra utbildning för Etiopiens barn. I fredags lanserades projektet ”Star Schools” där Plan Sverige, i samarbete med Plan Etiopien, faddrar, Sida och lokala Etiopiska myndigheter ska försöka ge grundskolebarn en meningsfull undervisning där barnen själva får bestämma över läroplanen.

Jag är lite ställd och imponerade över deltagandet samtidigt: det finns representanter från Plans partner men även UNESCO och representanter från myndigheter på regionalt och federal nivå. Jag får anpassa min presentation lite men står för principerna om att det civila samhället är viktigt för Etiopiens utveckling och att Plan Sverige vill främja barnets bästa. Barnen ska inte bevaras under sängen, liksom skor.

Etiopiens myndigheter finns representerade på workshopen.

Nu är vi igång. Det ska bli jättespännande att se hur detta Sida-finansierade projekt ska få effekt hos barnen som, samtidigt är en maktfaktor, kommer att påverka affärerna, politiken och utbildningssystemet i framtiden.

Senait, dotter till duktiga, rika, föräldrar, ska ta del av detta i det nya Afrika. Men det ska också Mulena, som har överlevt extrem undernäring och är fortfarande en del av Etiopiens, och Afrikas närtid och framtid. Jag ser fram emot den dagen när jag ser de både två debattera mot varandra i Etiopiens parlament.

Vill du minska klyftorna i det nya Afrika och ge alla barn en chans? Bli fadder. Senait och Mulena behöver ditt stöd och solidaritet.

Nu är jag på väg hem till Sverige där jag ska svara på en massa frågor från mina egna barn, Ben och Harris, om hur det gick på resan.

På väg till Nairobi för ett snabbt möte med Plans regionala kontor.

/Alan Frisk, regionsamordnare Afrika som befinner sig i Etiopien.