En pojkes borttappade identitet

Lorta, 13 år, drömmer om att bli fotbollsproffs.

SOFIA I THAILAND Lorta är 13 år och drömmer om att bli fotbollsproffs. Han tränar så ofta han får chansen på skolans fotbollsplan för hemma i byn Huairai uppe i bergen finns inga öppna ytor där man kan spela. Där är det branta bergsväggar och regnskog utanför knuten.

Jag är på besök i Lortas skola nere i staden Chiang Rai tillsammans med chefen för Plans program för födelseregistrering här i regionen, Arbe Pearpha. Han träffade Lorta på ett besök i Lortas by när Plan knackade dörr för att kartlägga hur många som är statslösa i regionen. Nu har Plan hjälpt Lorta med DNA-test för att sedan kunna ansöka om medborgarskap.
– Jag är den enda i min familj som inte har ett id-kort för min mamma tappade bort mina papper när jag var liten. Jag har varit ledsen för det, det får mig att känna mig annorlunda. Och när man blir äldre får man inga jobb, säger Lorta.

Runt 80 000 personer uppskattas vara statslösa i Chiang Rai-regionen. Som statslös tvingas man ta de lägst betalda, svarta jobben. Antingen som jordbrukare eller som drogkurir. Vi befinner oss mitt i den Gyllene Triangeln (gränsområdet mellan Thailand, Burma och Laos) där droghandeln står för en stor del av ekonomin. Trafficking av unga, statslösa flickor är också ett stort problem. De luras in i prostitution och säljs till bordeller i olika länder i regionen.

Lortas föräldrar är analfabeter, arbetar som lantarbetare och tjänar motsvarande 70 kronor om dagen. Det räcker inte för att försörja de fyra barnen.
– I framtiden vill jag hjälpa mina föräldrar och jobba extra som servitör på en restaurang, men det går inte utan id-kort. Sen när jag blir stor vill jag läsa på universitet och flytta ner till stan. Uppe i bergen finns ingenting att göra, säger Lorta.

Jag tar farväl av Lorta, önskar honom all lycka med sina planer och hoppas att hans id-kort blir klart snart. Den unga generationen från Thailands minoritetsbefolkningar håller på att flytta fram sina positioner. Då behöver de samma mänskliga rättigheter som alla andra.

Text och foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, pressansvarig

Vill du göra en insats? Klicka på vår födelseapp på Facebook och våra sponsorer skänker 10 kr till arbetet med att födelseregistrera alla barn.

Hon är rädd för att bli tagen av polisen

SOFIA I THAILAND  Warunee tillhör Akha-folket i norra Thailand och har levt i 17 år utan en laglig identitet. I 17 år har hon inte kunnat lämna regionen Chiang Rai av rädsla för att bli tagen av polisen om hon påträffas utan identitetshandlingar någon annanstans i landet. Hon är tvungen att betala fullt pris för sjukvård medan thailändska medborgare betalar hälften, kan inte söka stipendier för högre studier, inte öppna ett bankkonto och så vidare, och så vidare.

Akha-folket lever isolerade i bergsbyar på gränsen mot Burma. Många är fattiga och saknar utbildning. Och många barn som föds i hemmet registreras aldrig. Jag träffar Warunee på Plan Thailands kontor i Chiang Rai, som arbetar för att barn från ursprungsbefolkningar i Thailand ska registreras och få medborgarskap.
– Alla mina kompisar och alla i min familj har id-kort utom jag. Mitt efternamn blev felstavat på födelsebeviset när jag föddes och därför godkändes inte min ansökan om medborgarskap när jag var liten, berättar Warunee och tårar rinner nerför hennes kinder.

– Det största problemet för mig nu är att jag vill ansöka om stipendier för att kunna fortsätta min utbildning till hotellreceptionist och det går inte utan id-kort.

Warunee fick kontakt med Plan när de gick runt i hennes by och knackade dörr för att ta reda på vilka bybor som saknade identitetshandlingar. Warunee var en av dem och Plan hjälpte henne förra sommaren med att bekosta ett DNA-test för att bevisa att hon är dotter till sina föräldrar. Ansökan om medborgarskap ska ta tre månader, enligt thailändsk lag. Warunee har nu väntat i snart ett år och Plans medarbetare som följer ärendet fick just höra att det kommer dröja minst sex månader till.
– Det är jobbigt att vänta, men förhoppningsvis kommer jag att kunna fortsätta mina studier framöver, säger Warunee.

Text och foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, pressansvarig

Rapport från Klimatsmarta barn-projekt i Filippinerna

CECILIA I FILIPPINERNA Filippinerna är ett väldigt utsatt land när det gäller naturkatastrofer och 2011 drabbades landet av flest katastrofer i världen. De fattigaste samhällena på landsbygden drabbas mycket hårt när en katastrof sker. De saknar ofta kunskap och utrustning för att kunna förebygga risker eller agera när en katastrof inträffar. Plan Sverige har under ett par år stött projekt som syftar till att förebygga riskerna inför naturkatastrofer och bygga upp en beredskap i samhällena så att de själva kan agera snabbt och effektivt när en katastrof sker. Projekten har bedrivits i samhällen på norra delen av ön Samar och södra delen av ön Leyte. När kraftiga skyfall drabbade båda öarna i slutet av 2010 var det väldigt tydligt att de samhällen som varit en del av dessa projekt tillsammans med Plan hade klarat sig mycket bättre och skadorna blev inte lika stora som i andra samhällen.

Tack vare de goda resultat som uppnåtts beslutades det för knappt ett år sedan att projektet skulle fortsätta och Plan samarbetar nu med 21 nya samhällen i norra Samar och södra Leyte. I måndags fick jag möjlighet att besöka en skola på södra Leyte och prata med eleverna om hur de tagit del av projekten.

När det regnar mäter eleverna hur mycket regn som fallit två gånger per dag och för loggbok
När det regnar mäter eleverna hur mycket regn som fallit två gånger per dag och för loggbok

Eleverna har fått utbildning i första hjälpen
Eleverna har fått utbildning i första hjälpen

Projekten fokuserar specifikt på att bygga kapaciteten hos barn och ungdomar och därför sker många aktiviteter i skolan. Trots att det är sommarlov ställde några tappra elever och lärare upp på att träffa mig och berätta om projektet 🙂 Eleverna har bland annat dokumenterat vilka risker som finns i deras område, hur dessa kan förebyggas och sedan har de arbetat tillsammans för att förebygga dessa. De har också gjort olika evakueringsövningar beroende på om det kommer ett alarm om jordbävning, tyfon etc. Skolan har också fått flera första hjälpen kit och eleverna har lärt sig att använda dessa.

Elliott är 11 år och vill bli läkare när han blir stor
Elliott* är 11 år och vill bli läkare när han blir stor

Sedan eleverna deltagit i dessa utbildningar har det lyckligtvis inte skett någon katastrof men de har ändå haft användning för sina kunskaper.

– En gång ramlade en klasskompis på skolgården och fick ett sår på knät. Då hjälpte jag och en annan kompis honom. Vi tvättade såret med vatten och sedan la vi ett bandage över såret som vi lärt oss. Sedan bar vi honom till skolsköterskans rum, berättar Elliott.

– Vi känner oss mer trygga nu när vi vet mer om det här. Om det regnar mäter vi hur mycket regn som fallit och sedan har vi lärt oss hur många milliliter per timme som är normalt, i riskzonen eller dags för evakuering.Vi skriver ner våra mätningar i en loggbok så att vi vet till nästa år när vi ska vara förberedda på kraftigt regn.

Josie är 11 år och vill bli lärare när hon blir stor
Josie* är 11 år och vill bli lärare när hon blir stor

Det är inte bara eleverna som gynnas av dessa utbildningar, utan hela samhället. Eleverna för sin kunskap vidare till sina familjer.

– Hemma berättar jag för mina småsyskon vad jag lärt mig. Om det kommer ett alarm för en jordbävning ska vi ta oss till en öppen plats så snabbt som möjligt. Om det är försent så ska vi ta skydd under tex ett bord så att vi inte riskerar att skadas om taket skulle rasa in, berättar Josie.

– Vi har lärt oss att alltid ha en väska redo med viktiga saker som ficklampa, regnrock, varma kläder m.m. om vi måste lämna vårt hus. Det visste inte mina föräldrar innan men nu har vi väskor redo för hela familjen.

Maria Lisa är skolsköterska på åtta skolor
Maria Lisa är skolsköterska på åtta skolor

– Jag är på en skola per dag så det känns tryggare för mig att veta att eleverna har den här kunskapen och kan hjälpa till om det sker en olycka, speciellt de dagar då jag inte finns på plats. Några elever har också fått extrautbildning och vi kallar dem ”Little doctors” och de har lärt sig mer saker utöver första hjälpen, berättar Maria Lisa.

– Både jag och lärarna på skolan har märkt att eleverna verkligen har utvecklats tack vare de här utbildningarna. De tar fler initiativ i utbildningen i stort och de har fått ett mycket bättre självförtroende. Plan har visat oss att eleverna kan göra så mycket på egen hand bara de får rätt stöd, kunskap och uppmuntran från oss.

– Vi vuxna har ju också lärt oss väldigt mycket och vi har förmedlat våra nyfunna kunskaper till våra egna familjer och till föräldrarna på föräldramötena. De här projekten gynnar hela samhället och jag är övertygad om att vi kommer att kunna klara av nästa katastrof som sker på ett bättre sätt nu när vi är mer förberedda och vet hur vi ska agera tillsammans.

Trots att jag så klart vet att det är precis såhär Plan arbetar, att bygga kapaciteten hos barn och unga, så blir jag alltid så glatt överraskad när jag ser hur väl det fungerar. Eleverna kan så mycket redan men visar att de vill lära sig mer. När de dokumenterade riskerna på skolan tänkte de inte bara på risker med naturkatastrofer, flera av eleverna påpekade att det bland annat fanns vassa metallkanter på skolgården och spikar som stack fram. Tack vare att de uppmärksammade det har skolgården nu blivit mer säker. De var så duktiga när de demonstrerade hur man tar hand om en knäskada. De berättade precis hur såret ska tvättas, hur förbandet ska läggas och hur de sedan bär den skadade till skolsköterskans rum. Jag funderar för mig själv om jag kunde det där när jag var 11 år?

//Cecilia Karlén