”Flickor och pojkar behandlas olika i skolan”

Hur blir du bemött i skolan av dina lärare och andra elever? Behandlas du annorlunda beroende på vad du har för kön? På det senaste mötet vi hade i ungdomsrådet (PUR) diskuterade vi de här frågorna och kom fram till att svaret ofta är ja. Flickor och pojkar blir bemötta olika och tas på olika stort allvar när det gäller vissa frågor.

Vi i PUR kommer alla från olika skolor och har därför olika erfarenheter av hur flickor och pojkar behandlas, så vi har valt att ge två exempel på grundskolor där man behandlas olika beroende vad man har för kön.

Skola 1:
I grundskolan var det mycket snack om att vi tjejer skulle bli bättre på att ta för oss och prata mer på lektionerna. Jag minns att det nästan kokade i mig varje gång någon lärare sa så. Det som jag tyckte var konstigt var att tjejerna i min klass knappast var mer tystlåtna än killarna. Majoriteten av oss tjejer tog minst lika stor plats som killarna i klassen, om inte mer. Det var olika från person till person hur mycket man tog för sig och pratade. Vissa killar sa nästan ingenting på lektionerna och vissa tjejer likaså. Det var dock alltid alla tjejer det handlade om istället för de tystlåtna personerna, kille som tjej. Det var nog tröttsamt för dessa tjejer som alltid sa vad de tyckte och tänkte, att även de höra tjatet om detta från vissa lärare. Samtidigt som de tysta killarna ignorerades och kanske blev ännu mer tystlåtna.

Skola 2:
På min förra skola var det några av killarna i min klass som filmade oss tjejer när vi duschade efter idrotten. När filmen kom fram togs detta om hand på ett bra sätt med polisutredning och vi har nu gått vidare från incidenten.
Något som jag däremot brukar tänka på då och då är ett samtal vi hade i klassen för att reda ut det som hade hänt. Vi tjejer var så klart väldigt ledsna och besvikna på killarna, och killarna ångrade vad de hade gjort. Ett fåtal av killarna hade dock inte väntat sig att vi skulle bli så ledsna, och hävdade att de inte alls skulle ha tagit lika illa upp om någon hade filmat dem när de duschade. En av lärarna höll med om detta och tyckte att killar oftast inte bryr
sig om någon kikar på dem när de är nakna, medan tjejer kanske är lite mer känsliga när det gäller sådant. När jag tänker på det här uttalandet blir jag så himla arg. Det är klart att det finns killar som är obekväma med att duscha i sällskap av killar, varför skulle det vara lätt för dem att visa sig nakna för personer av det motsatta könet? Dessutom är väl inte alla tjejer obekväma med att visa sig nakna?

Artikel två i Barnkonventionen säger att flickor och pojkar inte får behandlas olika och därför tycker vi i PUR att lärare och förskolelärare ska få mer utbildning i Barnkonventionen när de går på lärarhögskolan, så att de kan motverka könsdiskriminering redan på dagis. Detta förslag tog vi upp i den ministerhearing som gick av stapeln den 21 november 2011. Det är en årlig hearing där barn och ungdomar från hela Sverige får möjlighet att möta ansvariga politiker och ha en dialog om hur barns rättigheter efterlevs i Sverige. Årets tema var just orättvisor.

Text: Plans ungdomsråd, PUR

Är du nyfiken på PUR? Följ PUR-bloggen

Jag vill engagera mig i Plans arbete!

Jukwaa la Watoto (Plattform för barn)

Projektet startade först i Kisarawe 2008, men är nu implementerat i alla Plans 6 programområden i Tanzania. Projektet syftar till att skapa en plattform och en miljö för barnen där de är skyddade från all form av utnyttjande och våld. Genom sång, dans, dikter och teater tar man upp dessa ämnen och skapar en medvetenhet hos oss alla parter om dels att det förekommer, dels vad man gör åt problemen. När barnens självkänsla stärks och de får stöd i att hävda sina rättigheter (och få kunskap om dem) kan de identifiera och tillsammans diskutera  problemen de upplever,  och hitta lösningar.  Genom barnens uppträdanden blir de vuxna engagerade och får kunskap som leder till en tryggare miljö för barnen.

När vi var på besök fick vi se traditionella danser och höra dikter som barnen övat in. Denna ”föreställning” (tillsammans med en teater) kommer så småningom att spelas in och sändas på nationell TV!
Som avslutning fick vi höra Tanzanias vackra nationalsång.
Vi fick kokosnötter i gåva av barnen.

Text och bild: Åsa Malmqvist

Plan utbildar i sanitär hälsa

I Kisarawedistriktet, i byn Kiwte på landsbyggden ett par timmar från Dar Es Salaam, är tillgången till rent vatten ett stort problem. Detta medför att många barn lider av diarré, kolera och mask infektioner samt att de kommer efter i skolan, också för att de ofta skickas till att hämta vatten långt borta.

Efter lång väntan har man till sista fått en vattenbrunn via Plan. I samband med implementeringen av den har Plan även byggt latriner på skolan och utbildat eleverna och byborna i sanitär hälsa. Nästa del i projektet är att genom motordriven pump få vatten till olika hämtstationer, bland annat till skolan som vi besökte, för att underlätta för byborna att slippa gå så långa sträckor för att hämta vatten.

Uppmaning om att använda latriner för att undvika diarré och andra sjukdomar.
Latriner för flickor (pojkarnas ligger bredvid) med tydliga bilder hur man sköter sin toaletthygien, är en del i vatten- och hälsoprojektet som Plan implementerat tillsammans med bymedlemmarna.
Medlemmar i byrådet
Hela ”delegationen”, medlemmar från Kiwetes byråd och Plans personal. Bymedlemmarna hade kommit långt för att träffa oss. De hade frågor att ställa, t ex hur det stod till med tillgång till medicinsk vård. Plans ansvarige chef i Kisarawe kunde berätta att det inom kort kommer att finnas en ”mobil” klinik, ett fordon som kommer att göra 26 turer i hela distriktet varje månad. Detta kunde vi också läsa om i Tanzania Daily News den 18 februari. Den mobila kliniken förväntas minska dödligheten för mödrar vid förlossningen och antalet barn under fem år då fler barn kan vaccineras.

Läs också: Latriner – alls ingen skitsak!

Text och bild: Åsa Malmqvist

Rolig vecka med mycket mat!

Mat – det är det allting kretsar kring här känns det som ibland. Här äter man mest hela tiden. Ris ingår i nästan varje måltid och fisk, kyckling eller kött ingår i princip alltid så mitt liv som vegetarian här är lite komplicerat kan man säga.

Det här är en traditionell filippinsk frukost. När jag berättar om min havregrynsgröt som jag brukar äta på morgonen få jag bara skratt som kommentar.I veckan har vi haft training i kommunikation, skrivandet av case stories och fotografi. En case storie är det vi inom Plan kallar för en personlig berättelse ifrån något av våra projekt, de här berättelserna skrivs oftast i samband med årsrapporter och liknande. Vi  fick alla skriva varsin case storie och jag var en av flera kollegor som fick pris för min story, väldigt stolt är jag över det så klart 🙂 Men det roligaste var att träffa och arbeta tillsammans med kollegorna. En vanlig vecka är ju nästan hälften av kontoret ute i fält, så några kollegor träffade jag för första gången. Den första dagen fick grupperna i uppdrag att presentera hur man kan kommunicera Plans globala kampanj ”För att jag är en flicka” för lokalinvånare, kommunledning eller givare. Gruppen på bilden gjorde en teater som visade de många bördor som flickor i mangyansamhällena har. Vi fick även se sång, dans och en dockteater, jag har väldigt kreativa kollegor. Även här var maten en stor del, i Sverige kör vi kanske lite trefika med en bulle och frukt, här var det spaghetti och köttfärssås klockan tre 🙂 

Senare på kvällen var det dags att ta farväl av en kollega och det arrangerades en Despedida (avskedsfest). Mary Jane ska flytta hem till sin familj som bor i en annan region. Hon har under de år hon arbetat här i San Jose bott utan sin man och dotter och nu när de ska ha sitt andra barn så flyttar hon hem. Det kallas för Budol fight – bordet täcks med bananblad och man lägger sedan ut maten på bordet. Det är vanligt att man bjuder på mat på det här sättet när man är många, dels för att det är trevligt men också för fördelen med att slippa all disk. Innan maten samlades vi för en gruppbild med Mary Jane (i mitten i randigt) och sedan var de dags att hugga in!Jag förstod snabbt innebörden av ordet fight, det var bara att hitta en plats och få tag på de man kunde med händerna. På bordet fanns det ris, olika fiskar, räkor, tomat och en rotfrukt som jag tror är liknande majrova, är dock inte helt säker eftersom jag aldrig provat det i Sverige, men det var gott. Till efterrätt var det papaya med en dressing från en liten citrusfrukt. Just ja, det fanns jordnötter också som var kokade, förvånansvärt gott faktiskt. Allt som allt en väldigt lyckad vecka och kväll med många nya upplevelser!

 

//Cecilia Karlén

I Dar Es Salaams respekteras barns rättigheter allt mer

I distriktet Ilala i centrala Dar Es Salaam bor Gun och Gunnars fadderbarn Amani. Här står husen tätt och det är många människor som trängs på relativt små ytor. Större delen av Dar Es Salaams befolkning bor i liknade (slum)områden. Plan har varit närvarande sedan 1992 för höja människornas levnadsstandard där staten inte mäktar med. I samarbete med lokala organisationer och kommunfullmäktige i Ilala har Plan genomfört flera projekt inom olika områden: hälsa, rent vatten, utbildning och födelseregistrering samt kampanjer som lett till att barns rättigheter numera i större utsträckning respekteras och tas till vara i samhället.

Gunnar och Gun från Sollefteå tillsammans med Amani och hans mamma och pappa. Det var verkligen en stor dag för Amani den här måndagen i mars. Hans pappa berättade att ända sedan de fått veta, för flera månader sen, att Gunnar och Gun skulle komma på besök, hade Amani frågat varje dag om det var idag de skulle komma.
Amani var uppenbart nöjd och även alla hans kompisar och grannar som var med under hela besöket tyckte också det var spännande.
När Plans chaufför satte på bilstereon uppstod spontandans bland alla barnen – Kiduku, en mycket populär dans bland barnen som den här killen bemästrade fullt ut!
Färgstarka kvinnor satt och iakttog oss från andras sidan gatan. Damen till vänster är Amanis moster.
Hej då!

Plans projekt BEST ger ungdomar i Tanzania jobb

För att fånga upp arbetslösa ungdomar i Dar Es Salaam, Tanzania som har få chanser till att få jobb eftersom de inte har tillräcklig utbildning, har Plan ett projekt som kallas BEST (Best Employability Skills Training). Projektet är en satsning för att förbättra ungdomarnas möjligheter att kunna försörja sig och bryta trenden att fattigdom förs från generation till generation.

För detta projekt samarbetar Plan med CAP Foundation India och en lokal organisation ”Future World” som driver själva yrkesskolan där ungdomarna går. För att få in ungdomar i projektet gör man en så kallad ”Roadshow” och alla ungdomar intervjuas innan de tas in på skolan. Projektet som bekostas med bidrag från SIDA löper 2011-2015 och man har undersökt arbetsmarknaden för att se inom vilka områden arbetskraft efterfrågas. I dag finns fyra program på skolan som ungdomarna kan välja mellan: Bilmekaniker, Hotell och Service, Försäljning och IT.

Vi fick träffa tre elever som gått programmet och nu var ute på praktik. Alla tre berättade att de inte haft något att göra innan utbildningen och hur glada och tacksamma de var för den här möjligheten. ”Jag kände mig så välsignad när jag såg mitt namn på listan till hotellprogrammet. Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle vara här jag är idag med min bakgrund och med tanke på min familjs ekonomi”, berättade en av ungdomarna för oss.
Här får Susanne veta allt om bilmotorer.
I skolan träffade vi också nya elever som var sin första vecka i skolan, de hade ännu inte valt inriktning utan höll genom SWOT-analys på att ta reda på vilket program som var mest intressant för dem. Vi frågade eleverna vad de hade för visioner/drömmar med programmet. Mannen som reste sig upp berättade utan betänketid att han efter utbildningen 1) skulle skaffa sig jobb och bli den bästa bilmekanikern någonsin och sedan 2) starta eget och anställa alla från utbildningen som inte fått jobb! Gemensamt för alla elever som vi pratade med var att de kände ett stort hopp inför framtiden.
Gun frågar om vilka styrkor mannen skrivit upp i sin SWOT-analys.

Gravida (och mammor) får inte studera

Den här flickan hade tidigare hoppat av skolan pga olika omständigheter men nu när internatet finns har hon kommit tillbaka.

Några av flickorna visade oss runt på internatet och sedan fick vi höra en ”rap” som de gjort om sin livssituation.

Hela skolan var samlad när vi kom och alla eleverna sjöng en sång som handlade om hur tacksamma de var för möjligheten att studera. Jag fick hålla ett litet tal för att berätta vilka vi var och att vi var på besök att se och lära om Plans arbete.

Vår lilla minibuss var inte riktigt anpassad för de vägar vi körde på så rätt som det var tog det stopp då vi hamnade i för djup sand (jämför lössnö). Tur at man reser med rådiga svenskar som med en gruppinsats lyckades få bilen på fast mark igen.

Vi var de enda ”turisterna” här bland alla dagspendlare och långtradare mellan Mwanza och Geita.

Två timmars bilresa och en halvtimmes bilfärja bort från Mwanza ligger Geita.  I Geita är det vanligt att föräldrarna väljer att gifta bort sina döttrar i stället för att låta dem gå i skolan då hemgiften innebär en inkomst till familjen, vilket är en av anledningarna till varför flickorna inte fortsätter till motsvarande högstadiet.  En annan är att det är långt att gå för de flesta, mellan 15 och 20 kilometer till skolan från hemmet, och vägen är inte säker; många utsätts för övergrepp och vågar därför inte gå till skolan.  Ett flertal flickor har blivit gravida och i Tanzania är det inte tillåtet att fortsätta skolan när du är eller har varit gravid, så inte nog med det som flickorna får utstå i form av övergreppet, de tas också ifrån chansen att kunna studera vidare. Ofta kommer förövaren också undan då han ”köper sig fri”, många föräldrar väljer hellre pengar än att anmäla. Tills nu, då man faktiskt har lyckats skapa en medvetenhet hos familjerna att det rätta är att anmäla. Det förutsätter att det finns ett rapporteringssystem som fungerar där det är säkert att anmäla och en rättsprocess för förövarna, vilket Plan arbetar med att åstadkomma på olika nivåer i samhället.

Internatet har plats för 100 flickor och idag är det 70 som bor där. Flickinternatet har gjort att fler flickor kan fortsätta  i skolan och att de har både en säker och lugn studienivå. Även pojkarna har gynnats då skolan numera har solcellsdriven el och en matsal samt studierum som både flickor och pojkar kan använda.

/Åsa Malmqvist

Vad skulle få dig att sälja din sista kyckling?

Hawas kyckling. Foto: Plan

I Niger kallas tiden mellan april och november ”den hungriga säsongen” och antalet barn som är undernärda brukar öka i omfattning. I år är situationen värre än vanligt redan nu, många familjer har bara mat för någon månad till. I regeringens nationella undersökning framkommer att 34,9 % av alla hushåll inte har säker tillgång till mat och de flesta saknar besparingar att ta till.

I byn Bossey Bongou bor Hawa, en kvinna som kämpar för att få mat för dagen. Eftersom det regnat så lite och grödorna dessutom attackerats av gräshoppor räcker inte maten till nästa skörd. Hennes man har gått till stan för att leta arbete och kvar är Hawa med familjen. Den säck med hirs och majs som han lämnade är nu slut och Hawa har bestämt sig för att sälja sin sista kyckling. Vandringen till marknaden är en mil och Hawa går med sin kyckling i handen och sin yngsta dotter på ryggen. Vad skulle du göra om du var Hawa? Sälja din sista kyckling? Finns det något alternativ?

Plan arbetar i Niger med stöd till familjer som riskerar hunger och undernäring. Stödet består både av mat i skolor och intensiv behandling av undernärda barn samt av långsiktiga åtgärder som hjälp med grönsaksodlingar och bevattningsprojekt. Små insatser kan rädda liv både genom att förebygga kriser och minska dess effekter på barn som är extra känsliga för näringsbrist.

Vill du veta mer om hur Plan förebygger katastrofer, följ vår kampanjsida på facebook.com/stodbarnarbete.

/Julia Daniels

Sabina träffar Semeni

Sabinas fadderbarn Semeni går på en katolsk flickskola inne i Mwanza stad. Här bor och studerar över 400 flickor. De är alla ambitiösa och många av dem drömmer om att bli läkare.

Flickorna samlas här varje dag klockan 18.00 för att be tillsammans. Vi var på besök sent på eftermiddagen, så Semeni fick lov att hoppa över bönen eftersom hon hade besökare. Det är väldigt sällan som det kommer besök (och som det tillåts) till skolan så det var en speciell dag för Semeni.

– Jag blev så glad att höra att Semeni fått chans att studera här, för jag vet att det länge varit hennes dröm. Det har hon skrivit i breven, säger Sabina. Det är tack vare att familjen har en tryggad ekonomisk försörjning genom att båda föräldrarna arbetar och att Semeni är duktig i skolan. Mamman har en butik och pappan kör transporter. Många ungdomar har inte möjlighet att fortsätta till motsvarande gymnasiet av ekonomiska skäl, men också för att de har bristande kunskaper för att studera vidare.

Sabina fick följa med till Semenis klassrum där alla flickor satt och studerade. Hon fick en massa frågor och alla flickor var väldigt intresserade av att höra om Sverige.

Även Semenis pappa var med på besöket eftersom han jobbar i stan. Semeni träffar inte sin familj så ofta så det var roligt för dem också att ses.

Sabina och Semeni kunde prata med varandra på engelska och det verkade som om de kom riktigt bra överens.
– Det här mötet kunde inte ha blivit bättre, sa Sabina. Jag brukar inte vara sentimental men det här är inget man bara släpper, jag kommer tänka ofta på den här dagen.

/Åsa Malmqvist