Hemma igen

Resan avslutades i Bahir Dar vid Lake Tana, Blå Nilens källa.

Tis Abay heter vattenfallet på Amhariska. Det betyder "rykande vatten".
Pojke på Lake Tana, största sjön i Etiopien och Nilens ursprung.
På den lilla flygplatsen i Bahir Dar innan avresa till Addis Abeba och vidare mot Sverige.

Tack alla för en fantastisk resa och för den härliga stämningen resan igenom!

Text och foto: Åsa Malmqvist

Volontärerna promenerar i 3,5 timme

Trots att det finns en del turism i Lalibela lever många barn i regionen i fattigdom och får inte sina grundläggande behov och rättigheter tillgodosedda. Det finns flera organisationer som arbetar för barn i staden, men det är endast Plan som arbetar i de svåråtkomliga samhällena uppe i bergen utanför staden. Först och främst behöver man kunna nå fram till de barn som lever utanför stadens myller.

Därför har Plan har tillsammans med lokalbefolkningen byggt vägar, broar och skolor i området. Innan vägarna var på plats fraktades byggnadsmaterial med åsnor upp till 3000 meters höjd. Numera kan en fyrhjulsdriven bil ta sig fram men trots det är det väldigt avlägset och svårframkomligt.

Vägarna kräver ständigt underhåll av lokalbefolkningen och efter drygt två skumpiga timmar i bilen måste vi gå sista biten. Det är brant men Kajsa och Claes är fast beslutna att inte ge upp nu när de äntligen är så nära sitt fadderbarns hem.
Två volontärer handhar 900 fadderbarn i ett ofattbart stort område i bergen. De promenerar 3,5 timmar till Plans kontor i Lalibela varje gång de ska lämna brev, fotografier och information till årsuppdateringarna.
De allra flesta som lever här är självförsörjande bönder.
Lön för mödan - ett kärt möte och Claes och Kajsas fotografier från Sverige var populära.

Text och foto: Åsa Malmqvist

Tänd ett ljus för världens barn

I söndags ordnade en rad aktörer, bland annat Missionskyrkan i Lidköping, Svenska kyrkan, Svensk handel och elever som utbildar sig inom kulturturism i Lidköping, en insamling till behövande barn.

Allmänheten fick en chans att skänka leksaker som skulle bli julklappar till behövande barn i kommunen. Man kunde också köpa ljus och bidra till Plans verksamhet. Ett fantastiskt initiativ, eller hur.

Läs mer i Nya Lidköpings-tidningen

Shamel kom och mötte oss

Joel och Tove från Orust var pirriga på morgonen när jag mötte dem vid frukost. När vi sen satte oss i bilen och körde i väg kändes det väldigt spännande att den här dagen som de längtat efter hade kommit. Resan till fadderbarnet tog nästan två timmar och vägen var dramatisk och nästan obeskrivligt vacker. Jag hörde Tove säga från baksätet: ”Det här kommer jag aldrig att glömma, det är nästan ofattbart att vi är här”. Hon berättade också att fotot på inbjudan till resan var det som gjorde att hon anmälde sig och Joel. Nu var vi där, där fotot tagits…

Shamel kom och mötte oss på vägen när vi kom gående. Han hade väntat och tog stolt med oss till sitt hem som låg en liten bit bort. Eftersom vi skulle komma hade han fått ledigt från skolan. Vi blev inbjuda i huset och satt ner och pratade en stund. Tove och Joel visade bilder och även familjen hade bilder att visa. Shamel fick skolmaterial och sen det bästa av allt – en fotboll av Joel! Ganska snart var killarna ute och spelade.

Shamel visade oss sin skola som låg nära hemmet med en vidunderlig utsikt. Vi var bara tvungna att ta en bild! På vägen tillbaka till hemmet vände sig Joel till mig och sa: "Åsa, det här får man nog bara vara med om en gång i livet."

Tillbaka i hemmet blev vi inbjudna på kaffe ceremoni innan det var dags att säga hej då. Shamel och hans lillasyster följde oss en bit på vägen och vinkade sedan farväl. Shamel med fotbollen tryckt under armen. Han såg glad ut. Det var Tove och Joel också även det var känslosamt att ge sig av efter ett så starkt och nära möte.

Tove visar var Sverige ligger och hur de rest för att komma till Etiopien.
Det spelar ingen roll om man talar samma språk, man kan förstå varandra ändå! Joel och Shamel blev snabbt vänner, det skiljer knappt ett år mellan dem.
Full aktivitet utanför bostaden, fotbollen och studsbollarna höll Joel, Shamel och hans syskon sysselsatta i timmar! Vi hade alla väldigt roligt och skrattade mycket tillsammans.
Familjens minsting sprang och lekte outtröttligt och var på strålande humör hela besöket. Just här tog han en liten paus.

Text och foto: Åsa Malmqvist

Faddermöte

Vi är nu i Lalibela, den lilla staden som blivit världsberömd för sina stenkyrkor från 1100-talet uthuggna direkt ur berget. Staden ligger i ett storslaget bergslandskap på 2900 meters höjd. Det märks att lokalbefolkningen här är vana vid turister, och det är en trevlig stämning. Alla känner till Plan, flera av dem vi möter berättar att de har varit volontärer. Jag skriver mer om Plans arbete här i Lalibela med omnejd om några dagar när vi varit ute i fält.

Nu tänkte jag skriva om när jag var med Helge och Margita på deras fadderbarnsbesök. Familjen bor väldigt avlägset, långt bort från närmsta lilla samhälle. När vår bil inte kunde köra längre fick vi gå och rida i en och en halv timme innan vi kom fram. Färden gick genom en fantastisk miljö och stundtals var det som att rida i en kuliss. Både Margita och Helge tyckte nästan att det var lite overkligt att vara där pa hästryggen.
– Ett sådant här äventyr kommer jag aldrig att få uppleva igen, uttryckte Margita minst en gång.

Väl framme mottogs vi av far i huset och många – både barn och vuxna som gått lång väg för att se vilka vi var. Vi fick sätta oss under ett uppspänt solskydd och bli bjudna på kaffe med salt och rostade kikärtor som först blötlagts för att de inte ska vara så hårda. Efter en liten stund kom Sultan. Han stannade först lite på avstånd för att vika ner sina byxben och sen kom han fram för att hälsa. Han gjorde det genom att ta i hand och pussa ovansidan av handen. Vi pussade tillbaka på hans hand, det är ett av många sätt att hälsa respektfullt pa varandra här i Etiopien.

Helge på väg till Sultans familj.
Margita på väg till Sultans familj.
Sultan med kompisar och lillebror. En av de bollar som Margita och Helge hade med sig kom direkt till användning.
Kaffe serverades traditionsenligt som vid alla sociala sammankomster. Vid en kaffeceremoni samlas alla och umgås medan bönorna rostas över öppen eld och sedan mals för hand i mortel. Att det tar en timme att preparera kaffet är hela grejen.

Text och bild: Åsa Malmqvist och Ylva Kullander

Ett stolt GRATTIS säger vi till 2011 års vinnare av Nobels fredspris….

t
Leymah Gbowee. Foto: Michael Angelo

….som kämpar för flickors rättigheter. Två av vinnarna, Ellen Johnson Sirleaf och Leymah Gbowee, stöder vårt arbete för flickors rättigheter. Flickor utsätts för dubbel diskriminering världen över både för att de är unga och för att de är flickor.

– Plan arbetar sedan flera år tillbaka för främjandet av flickors rättigheter genom kampanjen ”Because I am a girl” och sedan 2009 har vi arbetat för att FN ska skapa en Internationell Flickadag. Det är särskilt glädjande för oss att en av pristagarna, nämligen Leymah Gbowee också förespråkar skapandet av en Internationell Flickadag, säger Anna Hägg-Sjöquist generalsekreterare på Plan Sverige.

Gbowee var drivande i en rörelse i Liberia som protesterade mot användandet av barnsoldater och våldtäkter som vapen i krig och hon var även drivande i arbetet som ledde till fred i Liberia i början av 2000-talet. Gbowee tog tillfället i akt att i samband med beskedet om fredspriset ta upp frågan om flickor och unga kvinnor. Hon hoppas att priset ska påminna unga kvinnor om att ”det finns ingenting i den här världen som du bestämmer dig för att göra som du inte kan göra.”
– Jag tror att en Internationell Flickadag kan användas av samhällen och av kvinnogrupper för att säga att vi verkligen bryr oss om framtidens generation. Den Internationella Flickadagen kommer att användas som ett tillfälle när vi kan säga att alla de strider som vi genomlidit inte kommer att upprepas av våra flickor, sade Gbowee i en intervju med Plan tidigare i år.

En annan mottagare av Nobels Fredspris är Ellen Johnson Sirleaf, som blev Liberias första demokratiskt valda kvinnliga president 2005. Under hennes tid som president har hon lagstadgat om gratis grundskola och obligatorisk skolgång. Hon har visat sitt stöd för Plans arbete vid flera tillfällen, till exempel skrev hon 2008 förordet till Plans andra årliga rapport om flickors situation i världen.

Gbowee visar sitt stöd för en Internationell Flickadag

Läs rapporten från 2008 som Ellen Johnson Sirleafs skrivit förordet till: Because I am a girl – In the shadow of war

Att åka eller inte åka…

Året börjar lida mot sitt slut och det är hög tid att utvärdera vad vi har åstadkommit under året. Idag var det tänkt att jag tillsammans med några kollegor från huvudkontoret skulle åka till södra delen av Malawi där vi under två dagar ska ha ett utvärdering- och planeringsmöte för Learn Without Fear. Våra partners, dvs de lokala organisationerna som initierar och implementerar projekten, är alla på plats medan vi från huvudkontoret är fast i Lilongwe i väntan på bensin. Jag sitter med väskan färdigpackad och hoppas in i det sista att vi kommer iväg innan solen går ned om någon timme.

Förra gången jag gav mig iväg på fältbesök fick vi ta med vår egen ”bensinmack” på flaket för att vara säkra på att kunna ta oss hela vägen dit och hem. Får vi tag på några dunkar denna gång mån tro?

”Det lukar pyton”

Efter några intensiva dagar i fält har Plan Etiopiens personal en välförtjänt helg framför sig. Ylva och jag reser vidare med gruppen till Arba Minch. Under den 12 timmar (!) långa bussfärden finns det tid för reflektion. Jag är ganska säker på att alla känner att Plans arbete är viktigt efter att ha mött dessa människor som så engagerat berättat för oss och visat på vilka förändringar som kan åstadkommas om man jobbar tillsammans.

Resan går genom ett fantastiskt landskap. Vi åker upp och ner för bergen på skumpiga serpentinvägar och vi är så glada att vi har de chaufförer vi har: Abbay (vars namn betyder Blå Nilen) och ”Kung” Solomon.

Nästan framme i Arba Minch ser vi en överkörd Pytonorm som ligger på vägen. När stanken fyller bussen då vi kör förbi blir det uppenbart var uttrycket ”Det lukar pyton kommer ifrån…”

Barnen som tog emot när vi kom på besök till en av skolorna som Plan startat upp tillsammans med lokalbefolkningen. Nu drivs den helt utan Plans stöd. Foto: Åsa Malmqvist
Redan i förskolan får barnen undervisning både i det amhariska och engelska alfabetet. De var ivriga att visa oss vad de lärt sig på svarta tavlan. Foto: Åsa Malmqvist
Ylva och Blå Nilen. Foto: Åsa Malmqvist

I dag är vattnet säkert

Vid ett av de 22 tappställena. "Samling vid pumpen" Foto: Åsa Malmqvist

Vår yngsta deltagare, Joel,  berättade ikväll på middagen hur bra han tycker det är att Plan byggt en vattenreservoar tillsammans med lokalbefolkningen. Innan fick man köpa 20 liter vatten för 2,50 birr och numera motsvarar 1000 liter en kostnad på 5 birr.
– Förstår ni, det är ju bara 20 öre! menade Joel.

Dessutom, förut var det få som kunde ta sig ända till Jimma för att köpa vatten, de allra flesta fick använda vatten ur floden eller från vattendrag. I dag är vattnet säkert och sjukdomarna har minskat i de 4000 hushåll som omfattas av projektet. Vattenreservoaren ska också underhållas vilket skapat nya arbetstillfällen.

Joel, 12 år. Foto: Åsa Malmqvist

/Åsa Malmqvist