Ett säkert hem börjar i skolan

Flickor i Östtimor som gjort en kartläggning av risker och säkra platser i sin skola

Klimatförändringar. Ett ord som det skrivs och pratas om mycket i media till vardags. Vi förknippar det kanske mest med bilder på simmande isbjörnar, förorenade städer, bränder och översvämningar. Den globala uppvärmningen förändrar klimatet globalt, det innebär till exempel att det regnar mer på vissa ställen, mindre på andra och under längre eller kortare perioder. Enligt NASA har de senaste tio åren varit de varmaste som någonsin uppmätts. Och nya rekord slås varje år. Men vad innebär de för barnen i många av de länder vi jobbar?

Ofta drabbas samhällen som redan är utsatta och där många familjer lever på ytterst små marginaler. Barn drabbas alltid hårdast. Det handlar inte bara om storskaliga katastrofer, som massiva jordskred eller tyfoner, utan också många mindre händelser som det inte rapporteras om i nyheterna, men som urholkar familjers resurser. Och det är ofta skolgången som först får stryka på foten när katastrofen inträffar och det blir svårt att betala skolavgifter eller när barnen behöver hjälpa till med familjens försörjning. Flickor och pojkar drabbas på olika sätt av katastrofer. Flickor riskerar i högre utsträckning att bli bortgifta, och pojkar att tvingas in i barnarbete.

Lösningen och vägen mot trygghet

Men det finns ett sätt att förhindra att katastrofer tar liv, resurser och tvingar familjer att lämna sina hem. Det heter katastrofriskreducering. Det låter krångligt men det är något som de flesta redan gör – varje dag. Som med eld: du vet att det kan vara farligt, men du har lärt dig hur du ska hantera en eld för att den inte ska spridas, hur du släcker den och vart du ringer om du behöver hjälp. Plan International arbetar precis med det här med en miljon barn i fler än 40 länder runt om i världen.

Säkra skolor

I vårt projekt för säkra skolor får barnen lära sig analysera risker och förstå vad de själva kan göra för att minska sin utsatthet och förbereda sig bättre inför en eventuell katastrof. Eleverna undersöker risker på sina skolor. Kanske riskerar ett tak att flyga av vid en storm, en vägg som har stora sprickor efter en jordbävning, kanske är det risk för brand eller saknas det staket runt skolan? Efteråt gör de en plan tillsammans med rektorn, lärare och några föräldrar i en kommitté. Eleverna får också vara med i olika evakueringsövningar och till exempel plantera träd för att minska risken för jordskred eller köpa in flytvästar.

Barnen tar med kunskaperna hem och kan hjälpa till att öka tryggheten i sin familj och på sina hemorter. Barnen har en enorm förändringspotential för hela samhället och våra erfarenheter visar att familjer, lokala beslutsfattare och myndigheter lyssnar till vad barnen har att säga om de får chansen. Det är en stomme i Plan Internationals projekt – barnens röst och rätt till meningsfullt deltagande i allt vad vi gör.

Internationella dagen för katastrofriskreducering

I dag firar vi FN:s Internationella dag för katastrofriskreducering. Varje år drabbas allt fler av olika typer av katastrofer, men antalet som dör minskar tack vare investeringar i bättre hus, bättre kunskap om risker och bättre beredskap. 2017 års tema är ett tryggt hem. Sedan 2008 har ungefär 26 miljoner människor årligen tvingats lämna sina hem på grund av katastrofer som jordbävningar, stormar eller översvämningar. Det innebär en person per sekund. Att lämna sitt hem har en stor inverkan på livet och känslan av trygghet. Genom vårt arbete med eleverna i skolan minskar också risken för att de ska behöva uppleva otrygghet hemma.

 

Av: Olivia Forsberg, rådgivare för katastrofriskhantering, Plan International Sverige

Ny kampanj lyfter kampen för flickors rättigheter

Vi har i dagarna lanserat en ny kampanj som uppmärksammar det hårdnade politiska klimatet globalt kring flickors rättigheter. Varje sekund världen över kränks flickor – i hemmet, i skolan, på nätet och på stadens gator. I konflikter och katastrofer ökar risken ytterligare för att flickor utsätts för våld och övergrepp. Samtidigt finns det idag makthavare som vill vända utvecklingen tillbaka och ifrågasätter flickors och kvinnors rättigheter.

Visste du till exempel att:

  • 17 miljoner flickor tvingas gifta sig varje år – en flicka varannan sekund.
  • Den vanligaste dödsorsaken för tonårsflickor (15-19 år) är komplikationer på grund av graviditet och förlossning.
  • Runt 3 miljoner flickor riskerar att könsstympas varje år.
  • Var tionde flicka under 20 år har blivit utsatt för sexuellt våld.

Parollen för kampanjen är #förflickorsframtid och flera kända svenska profiler sluter upp i en av kampanjfilmerna som regisserats av vår ambassadör Molly Nutley.

– Jag har det senaste året blivit så förbannad över hur världen ser ut och ville göra en film för att folk ska vakna och se hur utsatta flickor är. Det är helt galet att utvecklingen går åt fel håll! Vi är många som har fått nog och jag vill visa vilken kraft det blir när människor går ihop och tar avstånd, säger Molly Nutley, som inspirerats av de många Women’s Marches som ägde rum tidigare i år.

Molly Nutley står för regi och manus och har lett hela produktionen tillsammans med fotografen Hanna Kriisa, som varit producent och ansvarat för foto.

I filmen medverkar flera kända skådespelare och artister: William Spetz, Sofia Ledarp, Frida Hallgren, Johan Hedenberg, Susanne Thorson, Oscar Zia, Alexej Manvelov, Molly Pettersson Hammar, Peshang Rad, Cissi Fors, Happy Jankell, Helena af Sandeberg, Anastasios Soulis och Helena Bergström.

Alla medverkande har ställt upp ideellt och hela filmproduktionen har gjorts pro bono till förmån för flickors rättigheter.

”Det är dags att alla, oavsett kön eller var man bor, engagerar sig för flickors situation världen över”

William Spetz

Idag är det viktigare än någonsin att världens regeringar står upp för flickors rättigheter.

– Det är dags att alla, oavsett kön eller var man bor, engagerar sig för flickors situation världen över. Jag är så trött på att kvinnor ska behöva driva den här kampen ensamma. Vi har ett gemensamt ansvar och vi är alla lika. Det är inte svårare än så, säger skådespelaren William Spetz som också var med i kampanjfilmen.

Flickors framtid är hotad

I FN:s globala mål enades för första gången världens länder om kontroversiella frågor som att utrota barnäktenskap och könsstympning, minska tonårsgraviditeter och att uppnå jämställdhet. Dessa överenskommelser hotas nu av flera länder i världen, som vill vända utvecklingen tillbaka.

Nu kraftsamlar vi i hela världen för flickors lika villkor!

Kampanjen leder fram till FN:s internationella flickdag den 11 oktober. Läs mer om vårt arbete kring flickors rättigheter på https://plansverige.org/flicka/

Säker förlossning till världens mödrar på mors dag

Mammor och kvinnliga hjältar runt om i världen delar en gemensam önskan om att se sina barn växa upp i en trygg miljö. Som barn firade jag min älskade mamma med presenter och tårta. Som mamma har jag överraskats på samma sätt.

Men istället för kort, blommor och presenter så önskar jag mig i år en säker förlossning – inte till mig själv utan till utsatta mödrar runt om i världen. Varje dag dör fler än 800 kvinnor av komplikationer i samband med graviditet och förlossningar. För att minska antalet dödsfall behöver vi se till att kvinnor får tillgång till kvalitativ vård innan, under och efter förlossningen.

Men vi vet att det går att rädda liv. Vi på Plan International ökar trycket på beslutsfattarna för att de ska investera mer i både förebyggande åtgärder, som sexualundervisning i skolan och ungdomsmottagningar samt vård och stöd för unga mammor. Vi vill till exempel att unga mammor ska ha möjlighet att kunna gå klart sin utbildning. Unga flickor behöver få verktyg och kunskap för att kunna fatta egna beslut om när, om och med vem de vill skaffa barn. Om vi lyckas med detta så kommer inte bara antalet kvinnor som överlever att öka. Även antalet barn som klarar sig ökar. Mödradödlighet är nämligen direkt kopplad till barnadödlighet.

Att ge bort en säker förlossning på Mors dag kan kanske verka som en liten handling när behovet är så stort. Men det är ett viktigt steg för att rädda livet på barn och mödrar runt om i världen. Just nu blåser det snålt. Hjälps vi åt kan vi tillsammans ge fler möjlighet att möta hoppets vindar – allt mänskligt liv börjar med en trygg graviditet och en säker förlossning. 800 mammor per dag borde få en den möjligheten.

Av: Mariann Eriksson, Generalsekreterare på Plan International Sverige

Planfaddrar reflekterar om fadderresan till Peru

Än en gång har vi fått uppleva Plan Internationals arbete på plats. För 5 år sedan reste vi med Plan International till Filippinerna för att se vilka Planprojekt som bedrevs hos Mangyanerna, urbefolkningen på ön Mindoro.

Nu är vi för ca 2 veckor sedan hemkomna från Plan Internationals fadderresa till Peru.

Återigen har vi fått en fantastisk upplevelse som tar lång tid att smälta. Dessa resor är en unik möjlighet att få möta människor i sin vardag och se hur Plan International arbetar. Vi har sett hur projektarbete bedrivs i Limaregionen och i byar långt upp i Anderna dit inga turister hittar. Det går inte att beskriva känslan när vi möts av dessa förväntansfulla barn och vuxna som gjort stora förberedelser för att välkomna oss. Deras stolthet och glädje över de projekt som de deltar i och även deras tacksamhet.

Det är ett helt fantastiskt arbete Planrepresentanter och volontärer gör på plats, dels i projekten men också i kommunerna för att försöka påverka till förbättringar. Det är roligt att höra att vissa projekt lever vidare även när projekttiden tagit slut.

Att dessutom få uppleva havet vid Lima, Andernas berg, Machu Picchu och Amazonas regnskog med duktiga guider var fantastiskt. Det ger härliga minnen och en stor ödmjukhet till livet. Ett stort tack till våra reseledare från Plan International som tog väl hand om oss.

Av: Mats och Sylvia, Planfaddrar

Fadderresan genom Peru avslutas vid Machu Picchu

Efter intensiva och energigivande dagar med Plan International runt om i bergsområdena kring Cusco fortsatte vi resan vidare för nya upplevelser i Peru. Med buss tog vi oss vidare genom den heliga dalen ner mot Ollantaytambo. På vägen dit fick vi möjlighet att stanna och shoppa både silver och guld i Pisaq och diverse mössor, tröjor och sjalar av finaste alpackagarn. Vi stannade även vid en väl bevarad efterlämning från inkatiden där vi såg hur de bott och till och med fick se en av de få bevarade begravningsplatserna från den tiden.

Väl framme i Ollantaytambo, en by som ligger precis i korset av två dalgångar, klättrade vi upp för höga trappor i ytterligare inkaefterlämningar som byggdes någon gång på 1400-talet. Det var rejält blåsigt men utsikten där uppe var väl värd ansträngningen uppför varje trappsteg. Solnedgången över ruinerna och byn nedanför lämnade ett outplånligt intryck. Magiskt och oslagbart trodde vi, ända tills dagen efter…

Fantastiska utsikter på väg till Machu Picchu.

Nästföljande dag var det uppstigning i ottan och en kort promenad i månsken ner till stationen för att med tåg ta oss sista biten till slutstationen vid samhället Machu Picchu. Väl där snirklade vi oss igenom diverse köer och en kort busstur för att ta oss upp till själva området; inkaruinerna. Vår guide visade oss genom Machu Picchus ruiner och berättade om hur livet var där förr. Turen gick upp och ner för branta trappor, med andlösa utsikter över inkaruinerna och de omgivande bergen. Det är svårt att beskriva hur storslaget och magnifikt det är, bilderna kan bara ge en aning om den riktiga upplevelsen.

Machu Picchu upptogs på Unescos världsarvslista 1983.

Planfaddrar besöker Machu Picchu.

På eftermiddagen fanns det tid att utforska samhället Machu Picchu, besöka marknaden och de varma källorna. Dagen avslutades med en gemensam avskedsmiddag. Dagen efter fick vi en välbehövlig sovmorgon och påbörjade därefter resan hem till Sverige igen.

Av: Gunilla, Plan International

Teater om jämställdhet, tolerans och mänskliga rättigheter

Åter en tidig morgon för nya projektbesök. Med en mindre buss reste vi under  3 timmar  från Cusco norrut till foten av Anderna. Vi färdades på slingriga smala grusvägar, genom ett fantastiskt landskap över höga berg upp till drygt 4000 möh och ner i dalar med grönskande vegetation och vackra vyer.
Utmed vägen vallades kreatur och en annan Alpacka dök upp. Väl framme i en av Perus fattigaste byar isolerat från civilisationen men med en fantastiskt rik naturskön omgivning besökte vi en skola där vi möttes av ett häpnadsväckande mottagande av elever med skoluniform mellan 15-18 år. Det var överrepresenterat av pojkar (12 pojkar 5 flickor). I skolsalen var väggarna fyllda av skyltar med tydliga budskap om jämställdhet:

”Utbildning är inkörsporten till andra rättigheter”
”Allt och alla är lika”
”Tolerant, respektfull och ödmjuk”
”Kommunikation – samordning”

De presenterade sig själva med namn, ålder och intressen med tydlig röst och glädje. Projektet handlade om diskriminering som Plan International initierat med undervisning 4 tim/vecka. För att belysa och framföra problem kring diskriminering framförde eleverna en teaterföreställning. De var väl förberedda och visade upp härliga skådespelartalanger. De var naturligt och avslappnade elever som på ett entusiasmerade sätt förmedlade en gripande inlevelse för problematiken om diskrimineringen mellan könen och samhällsklasser där borgmästarens barn står över alla och farmarens barn lägst ner på skalan. Implementering av lika värde oavsett vem du är, varifrån du kommer, etnisk bakgrund, kön, samhällsställning osv framgick tydligt och förhoppningar om en mera jämställd framtidsönskan, om att alla har samma värde. Det var ett känslomässigt och tänkvärt besök som behöver allt stöd för en mera jämställd värld. Undervisningen initieras och bedrivs som ett av Plan Internationals alla fantastiska projekt.

Därefter fick vi följa eleverna till en årlig marknad som är initierad av en lokal institution, vars uppgift är att förvalta intäkter och utveckla arbetet till nytta och utveckling av det lokala samhället. Ekologiska produkter och en regional festival. Det är unga mammor under 18 år som har fått stöd att lära sig bli självförsörjande med hjälp av Plan International. Från att odla grönsaker, frukter, spannmål eller handarbeten och som sedan kan säljas eller bytes-handlas på marknaden. Det var inte de bästa förutsättningarna att duka upp sina varor på den årliga marknaden, eftersom marken var lerig och svårt att ta sig fram i gyttjan. Men med gott mod och sprudlade försäljare fungerade det. Avslutningsvis var det uppställning framför kameran och många kramar och ett känslosamt tack och farväl. Dagens reflexion är: hur hittar Plan International dessa små samhällen långt in i Andernas djupaste dal?

Av: Ingegerd, Planfadder

Faddermötet – en väldigt speciell upplevelse

Äntligen kom så dagen då jag skulle få träffa mitt fadderbarn! Efter flera timmars resa på skumpiga och slingriga vägar i bergen kom vi fram till byn som låg i en vackert grönskande dal. På sluttningarna odlades majs och potatis och grisar, ankor och åsnor spankulerade omkring i byn. Alldeles vid vägkanten stod det lilla huset som familjen bor i och där framför stod 2-åriga Paco med sin mamma Lara och tog emot oss. Vilken känsla!

Paco var förståeligt nog blyg och reserverad  och i början var det lite trevande även med mamma Lara. Vi blev bjudna att komma in och där inne i mörkret framträdde det enkla hemmet bestående av ett rum med trägolv, sovplats i ena änden och en spis i den andra änden. Kläder och tillhörigheter hängde på klädstreck och det fanns några små pallar att sitta på. Förutom den symaskin som Lara använder för att sy på beställning för människorna i byn, fanns det väldigt få tillhörigheter.

Första faddermötet med Paco och hans mamma Lara.

Pacos pappa arbetar som byggnadsarbetare i Cusco och är borta hela veckorna så det dagliga arbetet med barnen och arbetet på odlingarna sköter Lara ensam. Hon verkar vara en stark kvinna och berättade att hon ska delta i det kvinnoprojekt som Plan International ska starta upp i byn. Där kommer kvinnor att erbjudas att lära sig om bakning och matlagning och entreprenörskap, vilket hon ser fram emot att få ta del av.

Paco har en äldre syster som var i skolan när vi var på besök och efter en stund tittade det fram ytterligare en liten syster ur knytet som mamma Lara hade på ryggen! Enligt Lara var Paco ”klokare och mer framåt” än sin äldre syster och han fick redan följa med till förskolan, trots att han bara är 2 – nästan 3 – år. Lara önskar att Paco skulle bli polis när han blir stor och även för flickorna hade hon önskningar om yrkesarbete och en bättre framtid.

Vi plockade fram en del presenter som Paco och hans systrar skulle få. Han tittade nyfiket men lite avvaktande på grejerna, men när vi blåste såpbubblor log han lite för första gången, vilket kändes härligt! Enligt Plan-personalen påminde jag, och hela situationen, Paco om sjuksköterskan som ger vaccinationer, så det var inte så konstigt att han höll sig på sin kant.

Hela besöket kändes fantastiskt att få vara med om, och det ska bli jättekul att få följa Pacos utveckling och skolgång men också Laras deltagande i projektet och vad det kommer leda till.

Planfaddern Marie, Paco, Lara och Pacos lillasyster utanför deras hus.

Att med egna ögon se hur fadderbarnets tillvaro och vardag ser ut är en väldigt speciell upplevelse och ger en helt unik dimension till fadderskapet och gör engagemanget djupare. Jag hoppas att jag genom att visa bilder och berätta om den här fantastiska resan kan få fler att engagera sig som faddrar genom Plan International, som allt tydligare framstår som en mycket seriös och förtroendeingivande organisation med kloka grundtankar och vettig uppbyggnad och struktur.

Av: Marie, Planfadder

Planfaddrar besöker skolprojekt i Peru

Idag gick bussen strax efter kl. 7. Efter 4 timmar nådde vi målet – en förskola som Plan International stödjer med projektet ”Tenderness”. Projektet syftar till att utbilda lärare i pedagogiska metoder som ger barn i åldern 3-5 år grundläggande kunskaper för att få en bra start i livet och vara förberedda för skolan.

Innan vi kom dit hann vi fylla kameran med massa naturmotiv och andlösa vyer från Anderna. Vi slog höjdrekordet idag, drygt 4400 möh, och vi fick äntligen se alpackorna som gick i stora flockar eller hjordar i bergen. De trivs visst bäst på de höga höjderna. Vi fick även se små vattenfall och forsande bäckar, samt även köra över några av dessa. Dessutom intog vi vår lunch vid ett av vattenfallen.

Väl nere i samhället där förskolan ligger fick vi ett varmt mottagande. Barnen, föräldrarna och lärarna stod och väntade med blommor i famnen till oss alla. Det delades ut kramar och vi fick papperskonfetti i håret och därefter gå igenom en fin blomstergirlangsportal de gjort, medan de kastade blomblad över oss. De små barnen var alla klädda i vackra färggranna kläder med fina hattar för flickorna och mössor för pojkarna.

Uppklädda barn möter faddrar vid skolbesök.
Pedagogiskt material utformat av lärare,

Inne på den lilla skolan fick vi först bevittna en ceremoni för Moder Jord där både barn och vuxna deltog. Barnen sjöng för oss och vi fick se vad de lär sig med färger, klimat och miljö, matematik och mycket mera. De hade även en hygienplats i sin skolsal där de fick tvätta händer och alla hade en tandborste och en liten handduk. Innan vidarefärd till nästa skola togs massa foton och gruppfoton.

Vi for vidare – stannade för lunchen vid vattenfallet, och tog oss sen till nästa skolbesök.

Här blev vi väl mottagna av hela skolan. Rektorn visade oss runt och berättade vad Plan International stöttar med, bland annat har de installerat en radioanläggning med mikrofoner och datorer till barnen i de högre klasserna, ca 15 år gamla. Projektet bidrar till att stärka ungdomarnas självkänsla, göra sin röst hörd för att de ska kunna skapa sig bättre möjligheter vidare i livet. De fick demonstrera sina kunskaper genom att intervjua en av våra medresenärer, Lahja, till radion. Fantastiskt!

Planfadder Lahja intervjuas av skolelever.
Lunch vid vattenfall är en härlig bonus på fadderresan.

Återfärden gick samma väg tillbaka – dvs fyra timmar i bussen och vi fick återuppleva den högsta höjden hitintills, 4400 möh. Alltså ännu en fantastisk och upplevelserik dag med Plan International!

Av: Mia & Anders, Planfaddrar

Planfaddrar besöker marsvinsfarm i Peru

Vi reste med buss från Cusco längs hisnande serpentinvägar ibland uppemot 4000 möh innan vi nådde lokalsamhället där Plan International är verksam, lite lägre ner i en dal. Där väntade byns ledare med familjer, alla i sina färgsprakande traditionella dräkter. Vi blev mycket varmt och hjärtligt mottagna och vi delades upp i två grupper för att inte skrämma marsvinen för mycket! För marsvinsuppfödning var just vad Plan Internationals projekt här gick ut på! Att hålla marsvin för att ha som proteinrik föda är inget nytt i Peru, men det har rört sig om ett fåtal marsvin som man haft inne i huset tills det var dags för tillredning. Plan Internationals projekt går ut på att lära familjerna avla och föda upp friska och näringsrika marsvin i lite större skala, så de också kan göra en förtjänst från försäljning.

Stolt deltagare i Plan Internationals Food Governance projekt.

Vi fick se fina ”stall” med rena och fina inhägnader, där man höll en hane och tre honor per box, men sedan skiljs de ifrån de dräktiga honorna så att honorna får ha det lugnt. De blir färdigvuxna (för försäljning, levande) vid 3-4 månaders ålder och föder 3-4 ungar tre gånger om året. Fodret är familjens egna korn- och havreodling samt kraftfoder. Plan International har bidragit med byggnadsmaterial till stallet och utbildat i hur man håller sina marsvin friska och hur man ser till att undvika inavel genom att byta marsvin med andra uppfödare. Varför är det här ett så bra projekt? Många barn i Peru är undernärda och har anemi på grund av brist på protein i maten. Marsvinskött har mycket högvärdiga proteiner som är lättsmälta. Att äta marsvin är en mycket gammal tradition och marsvin är uppskattat och eftertraktat, dessutom så förökar de sig snabbt (likt andra gnagare). Föder man upp marsvin behöver de bara ses till på morgonen, och på eftermiddagen kommer barnen hem från skolan och hjälper till med utfodringen. Under dagen kan de vuxna jobba med annat. För de som istället har får eller kor måste de ta med kreaturen ut på bete ofta långt från hemmet och sedan vakta dem innan de skall drivas hem till gården på kvällen.

Efter ett nästan tårögt farväl, begav vi oss vidare längs serpentinvägarna till en annan familj som tar del av projektet. Bussturen fick extra krydda genom att en bäck med vattenfall hade översvämmat vägen. Efter en kvart eller så, lyckades vår skicklige busschaufför ta oss över forsen!

När vi kommit på plats blev vi inbjudna in till en familjs (mamma, pappa och två barn) bostad. Familjens livsvillkor har väsentligt förbättrats sen de tagit del av Plan Internationals projekt. Tidigare bodde hela familjen, inklusive några marsvin i det enda rummet, där man lagade mat över öppen eld, åt sittandes på golvet och sedan sov på golvet. Nu hade man en separat köksdel med matbord och pallar. Sov gjorde man nu i bostadshuset där barnen fått ett eget rum med sängar och en garderob. I de vuxnas sovrum fanns dessutom en radio och en TV-apparat (men oftast är mottagningen obefintlig). Det familjen tyckte var allra bäst med den nya bättre standarden (el, vatten, spis med skorsten etc), var marsvinen! Med hjälp av Plan Internationals projekt har de nu möjlighet att ge barnen näringsrik mat och även ha råd med skolgång!

Av: Nils Sahlström, Planfadder 

”Vi kan göra skillnad” – faddermöte i Peru

Vägen till Austinos familj är vindlande, skumpig och ständigt i stigande. Bergen omkring oss är mäktiga och andlöst vackra. Vår lilla minibuss kämpar på genom vatten, gropar och grus. När vi ser hus och människor med de välbekanta blå västarna, förstår vi att vi nått vårt mål.

Efter att vi hälsat på den lokala Planpersonalen, går vi sista biten uppför en backe omgiven av betande lamor, vikonier och får. Det känns rejält flåsigt på de 4200 höjdmetrarna vi befinner oss på. Austinos pappa kommer oss till mötes. Vi får ett varmt mottagande och välkomnas till familjens hem. Mamman ansluter och vi känner oss mycket välkomna. Vi bjuds att sitta ner och jag och min dotter Amanda jag får hedersplatserna. Ut ur huset kliver nu en liten cowboy – visserligen en ganska blyg sådan (man får vara det när man är 6 år och träffar sin fadderkompis från Sverige för första gången) plus en massa andra människor. Det är mitt fadderbarn Austino, sannolikt dagen till ära uppklädd i chaps och cowboyhatt. Denne lille man är något av det sötaste vi sett och jag måste tillstå att jag blev litet tårögd. Jag fick en liten kram och därefter höll pappan ett tal och tackade för Plans och vår insats som supporter. Han berättade att familjen även bestod av två äldre tonårsbröder som dock vaktade boskapen under vårt besök.

Familjen lever av några kor, en bit åkermark och det som pappan kan tjäna på gruvarbete under kortare perioder på annan ort. Temperaturen går under regnperioden under nollstrecket och huset, som pappan byggt själv av lerblock, saknar värme förutom i köket där man lagar mat över eld. Om familjen hade indraget vatten och sanitet glömde vi att fråga. Dock insåg vi att livsbetingelserna var tuffa för denna familj långt borta från civilisation och med endast enklare servicefunktioner som skola, hälsoklinik och kommunledning. Austino ska snart börja i förskola, men hade redan lärt sig rida.

Därefter vidtog presentutdelning och jag lovar att Austino sken upp när vi bl.a. tog fram den lilla gula leksaksbilen och lastbilen med tippflak! Till familjen gav vi en del livsmedel. Efter att vi alla blivit bjudna på potatis och ost var det så dags att ta farväl. På frågan om Austino ville fortsätta vår brevväxling (mamma behjälplig) nickade han glatt och blygheten var nu nästan borta. Vi lämnade sedan denna underbara lilla pojke och hans familj som vi gärna fortsätter att hålla kontakt med och som bara styrker vår övertygelse om att vi som har, kan göra skillnad för de som inte har. Tack Plan och andra organisationer som gör detta möjligt!

Planfaddrarna Beata och Amanda tillsammans med fadderbarnet Austino och familj

Av: Beata, Planfadder