På väg mot Barcelona och Plan Internationals Resilience Summit

Sara Törnros på bussen till Barcelona
Sara Törnros, Plan International Sveriges rådgivare kring klimatförändringar och resiliens, på bussen på väg till Barcelona.

I morse klockan 8 hoppade jag på en buss vid Stockholms central. Denna buss ska ta mig hela vägen ner till Barcelona i Spanien, där jag kommer närvara på ett Plan International-möte om resiliens. Resiliens kan beskrivas som kapacitet att kunna hantera katastrofer och kriser bättre, till exempel översvämningar, jordbävningar och tsunamis.

Kapacitet kan vara allt från att kunna simma till att ha tillgång till information gällande risker samt vart man kan få hjälp och stöd under en kris. Det kan även vara att ha tillgång till ett system som varnar för till exempel översvämningar och torka så att man kan göra förebyggande återgärder i god tid. I bästa fall kan man helt undvika påverkan från dessa faror.

Men varför arbetar en barnrättsorganisation som Plan International med resiliens?
I många katastrofsituationer så är det oftast barn, och framförallt flickor, som drabbas hårdast. Exempelvis så ökar flickor och kvinnors utsatthet och risk för våld och sexuella övergrepp under katastrofer. Flera studier har till exempel visat att vid torka tvingas kvinnor och flickor ofta att gå längre för att hämta vatten och mat till deras familjer vilket ökar risken för övergrepp. När deras familjer påverkas ekonomiskt av dessa katastrofer så slutar det dessutom ofta med att deras barn, framförallt döttrar, tas ur skolan. Döttrar gifts dessutom ofta bort för att hjälpa familjen rent ekonomiskt när det är kris.

En av effekterna av klimatförändringar är att just katastrofer och kriser blir vanligare och värre. Detta är väldigt tydligt i många av de områden som Plan International arbetar. I Sydsudan har man de senaste åren drabbats hårt av torka vilket försvårat en redan väldigt svår humanitär situation. I Kenya förra året drabbades flera hundratusentals människor av översvämningar. I Indonesien har naturkatastrofer de senaste månaderna resulterat i tusentals dödsfall och enorma skador.

På väg till Barcelona
Utsikten från bussen vid middagstid.

Plan International arbetar med resiliens i ett flertal länder i världen, exempelvis Zambia, Guatemala och Indonesien. Till mötet i Barcelona kommer cirka 30 personer från Plans olika kontor för att diskutera och utveckla nya metoder för hur vi kan bygga resiliens i de områdena där vi har projekt.

Min resa ner till Barcelona kommer att ta cirka två dygn. Anledningen till att jag valt att åka buss till detta möte är på grund av att det är ett klimat-vänligare alternativ än flyg och betydligt billigare samt färre byten än tåg. Sedan ser jag det som en fördel att jag kommer jag ha massor av tid under resan till att förbereda mig inför mötet och att jag kommer få se en stor del av Europa från marken 🙂

Sara Törnros är Plan Sveriges rådgivare i frågor gällande klimat och resiliens. Hon började arbeta för Plan i November 2018 och har tidigare arbetat med resiliens i Östafrika och har även forskat kring klimatanpassning i olika internationella projekt. Hela bussresan är klimatkompenserad genom ett certifierat klimatskyddsprojekt som kompenserar för resans motsvarande mängd koldioxidutsläpp.

 

Jennie är ordförande för SVEA

Hallå där… Jennie Gustafsson, som är med i Plan Internationals Ungdomsråd och som sedan i höstas är vald till förbundsordförande för Sveriges elevråd – SVEA.

Grattis! Kan du berätta lite om din nya roll?

– Tack! Jämställdhet och barns rättigheter är viktiga för mig. Som förbundsordförande för SVEA är mitt uppdrag att föra fram och stärka alla elevers rättigheter och plats i demokratiska forum här i Sverige.

Kommer du att ha nytta av dina erfarenheter från ungdomsrådet i din nya roll?

– Ja, det tror jag absolut. Dels har jag ju genom mitt engagemang i ungdomsrådet fått se hur Plan International funkar rent organisatoriskt. Plan Internationals arbete utgår ju från barnkonventionen och barns rättigheter är även något som ligger SVEA varmt om hjärtat.

Inom ungdomsrådet har du bland annat arbetat med frågor som rör barns rätt till utbildning. Hur ser du på skolan i Sverige?

– En av mina hjärtefrågor är flickors rätt till utbildning och där tror jag att vi måste fortsätta utvecklas och vara ett föregångsland, så att andra länder kan ta efter. Vi ser idag att stora elevråd från andra delar av EU ser på oss som föregångare därför är det viktigt att vi aldrig nöjer oss utan fortsätter framåt.

Foto: Sveriges Elevråd SVEA, 2018.

Barnen kan inte ensamma ansvara för klimatet

Röster från unga aktivister från hela världen är eniga: vi måste minska på vårt fossila fotavtryck, vi måste få ned utsläppen! Vi måste lyssna på ungdomarna och ta klimathotet på allvar, om inte för vår skull så för deras.  Mariann Eriksson, generalsekreterare för Plan International Sverige, reflekterar över klimatmötet som avslutades sent i lördags kväll.

I över två veckor har världens blickar varit riktade mot den polska industristaden Katowice och klimatmötet COP24. Mötet skulle ha avslutats i fredags (14/12) men fortsatte ända till sent på lördagkvällen. Det såg länge ut som att klimatmötet skulle bli ett stort misslyckande, vilket skulle ha varit ett hot för hela vår existens. Men till slut kom länderna överens om en regelbok som ska styra ländernas klimatarbete framöver. Enligt forskarem Johan Rockström kan inte denna regelbok göra att vi håller oss under 1,5 grader utan att vi når mer katastrofala 3 grader. En grad hit eller dit kan låta lite, men om man jämför det med att ha feber så förstår man bättre vad som sker. Att ha 38 grader är inte så farligt, men när man har 41 grader så måste man åka till sjukhus. Ambitionsnivån måste helt klart höjas.

Vi har de tekniska lösningarna på plats och vi har de ekonomiska muskler som krävs för att ställa om till hållbara energilösningar och samhällen. Det är därför nu upp till världens ledare att visa att de kan se längre än till nästa val och faktiskt göra verklighet av det viktiga beslut och inriktning som nu tagits.

För om vi inte agerar nu och minskar vår klimatpåverkan säger forskare att medeltemperaturen på jorden kring år 2100 att ha stigit med 4,5 grader. En sådan temperaturstigning skulle ha en katastrofal inverkan på klimatet. Det råder heller inga tvivel om att det är barn i låginkomstländer som kommer att få betala för konsekvenserna som klimatförändringarna medför i ett sådant här scenario.

Klimatförändringarna har redan idag stor inverkan på barnen genom ökade nivåer av undernäring, sjukdomar och fattigdom. I en klimatrelaterad katastrof är det också troligare att barnen tvingas sluta skolan och en större risk att de utsätts för våld. Utöver det kommer jakten på jordens allt minskande naturtillgångar som olja och gas också leda till en ökad risk för krig och konflikter, vilket även det drabbar barnen hårdast. Och barnens utsatthet är inte jämställd. Flickor drabbas hårdare än pojkar i en konflikt eller katastrof. Det är till exempel större risk att en flicka får sluta skolan för att hjälpa till i hemmet eller tvingas in i ett äktenskap, det är större sannolikhet att en flicka blir sjuk på grund av undernäring, större sannolikhet att hon utsätts för våld och övergrepp. Dessutom får flickorna själva sällan vara med och fattas beslut som rör deras eget liv och framtid.

15-åriga Greta Thunberg, som var på plats vid klimatmötet, kunde inte ha sagt det bättre:

Varför ska någon ungdom i världen plugga för en framtid när det inte finns någon som gör tillräckligt för att rädda den?

 

Klimatfrågan angår oss alla men det tycks bara vara barnen som tar frågan på största allvar. Tusentals ungdomar världen över höjer nu rösten för att minska vårt klimatavtryck. Rösten är deras enda medel att ta till för att åstadkomma förändring. De är för unga för att rösta, för unga för att driva sin egen verksamhet – men de är helt klart inte för unga för att ha tankar och åsikter.

Plan International är en av få barnrätträttsorganisationer som varit på plats vid klimatmötet, ännu färre barn har varit på plats. Det är inte bara synd. Det är också allvarligt eftersom barnen är den grupp som kommer att få leva med de beslut som vi fattar idag.

Om vi menar allvar med att barnen är det dyrbaraste vi har måste de involveras i beslutsprocessen och få en plattform, ett forum, där de kan göra sin röst hörd!

När barnen skapar oreda säger de vuxna åt oss att städa upp efter oss. Det är rimligt. Men när ledare för vårt land skapar oreda som de gör just nu genom att förstöra klimatet är det upp till oss att städa efter dem.

De här kloka orden kommer från en 11-årig flicka i Australien.  Vi kan inte längre bara stå och se på. Som individer kan vi göra miljövänliga val och utbilda våra barn om hur man kan skapa hållbara samhällen. Det är viktigt och det är bra, men vi behöver också modiga ledare som kan ställa om våra samhällssystem. Låt oss hoppas att den regelbok som nu majoriteten av länderna på klimatmötet ställt sig bakom skyndar på de här processerna. För det börjar verkligen bli bråttom.

Även vi, organisationer, behöver kraftsamla och samverka med andra organisationer, företag, forskare och ungdomar för att ge beslutsfattarna det stöd som behövs – inte bara på kort sikt utan också på lång sikt – för att skapa en hållbar framtid för alla som är unga idag. Det är nu vi ska agera.

Mariann Eriksson, generalsekreterare Plan International Sverige

Läs mer om vårt arbete med barn i katastrofer. 

COP24: Barn och unga måste få ta plats i klimatförhandlingarna!

Rapport från världens största flyktingläger

Mikael Wiking i Cox's Bazar

Just nu är vår medarbetare Mikael Wiking på plats i vad som troligtvis är världens största flyktingläger: Cox’s Bazar i Bangladesh. Här bor närmare en miljon rohingyer som flytt undan förföljelser i Myanmar. Plan Internationals huvudfokus i området är rent vatten, sanitet, utbildning och säkra platser för barn.

”Här finns efter drygt ett år många tecken på att lägret börjar göras permanent, bl.a. stenläggning på vägarna, broar och riktiga trapport upp för de branta kullarna som är så förrädiskt hala under monsunsäsongen.

Flyktingskapet är emellertid mycket svårt, eftersom bangladeshiska myndigheter inte vill erkänna rohingyer som flyktingar (de kallas istället tvångsförflyttade medborgare från Myanmar).

Konsekvenserna av detta är många: mycket begränsad rörelsefrihet, ingen möjlighet att ta formella jobb i landet samt förbud att låta barnen gå i riktig skola och lära sig språket är några av de mest kännbara.

Jag fick idag bland annat träffa barn i åldrarna 3-14 år. Dessa barn går i vår skola där de får lära sig läsa, skriva och räkna. Denna basala utbildning bekostas bl a med svenska pengar och barnen och volontärlärarna från lägret berättade om hur glada de var att ha möjligheten att ändå lära sig något.

Rutinen gav en rytm och skolan var något att se fram emot och de lärde känna de andra barnen bättre.

Miljöbild över Cox's Bazar
Nästan en miljon människor har tvingats fly undan våldsamheterna i Myanmar.

Jag har aldrig så entydigt fått svaret att engelska är det barnen helst av allt vill lära sig och värdesätter mest genom denna möjlighet till utbildning. Varför just engelska undrade jag och det snabba svaret var att de ser att de behöver det för att kunna ta sig ut i världen, lämna livet i lägret eller diskrimineringen och utsattheten i Myanmar.

Barnen berättade att de drömmer om att bli läkare, ingenjör och lärare. Trots den svåra kontexten och de bleka framtidsutsikterna är jag övertygad om att det är just det här hoppet som barnen behöver för att kunna ta sig igenom den kris som de sedan ett drygt år genomlever – och det känns viktigt att Plan International Sverige kan vara med och bidra till det.”
Av: Mikael Wiking, program manager

Nyckeln till självständighet

Utbildning är nyckeln till självständighet vart man än bor. Särskilt i länder där människorna har det sämre ställt än i Sverige. Att kunna fatta sina egna beslut och göra det man själv vill, utan att behöva godkännande från alla runt omkring en är ett avgörande verktyg för att kunna få sina drömmar att gå i uppfyllelse. Att kunna försörja sig själv kan vara extremt viktigt, särskilt för flickor som inte vill tvingas till att bli bortgifta, vilket i många länder är en risk.

Trots att vikten av utbildning är ett ganska etablerat faktum, finns det fortfarande miljontals barn som aldrig får börja skolan, eller slutar innan de fullföljt utbildningen. Anledningar kan exempelvis vara krig eller katastrofer, som leder till att skolor förstörs eller skadar barn både fysiskt och psykiskt, så att de inte kan fullfölja sin skolgång. Efter katastrofer är det vanligt att barn tvingas stanna hemma från skolan för att hjälpa föräldrarna. En annan anledning kan vara att flickor tvingas sluta skolan då de anses vara redo att giftas bort, dessa flickor kommer oftast heller inte tillbaka till skolan.

För mig som både elev och flicka berör det mig djupt att höra alla historier om barn som aldrig får möjlighet att göra sina drömmar till verklighet. Det får mig att känna tacksamhet, även de dagar då jag helst inte ens vill gå upp ur sängen på morgonen för att gå till skolan. Jag är tacksam över möjligheten till att kunna bestämma över mitt eget liv.

Elvira Wetterlund, praktikant 

Stoppa våldet mot flickor

Idag, på internationella flickdagen, vill jag uppmärksamma situationen för världens flickor. Över hela världen tvingas flickor kämpa för att bestämma över sina liv och för att slippa diskriminering. Vi är många som vet att hela samhället tjänar på jämställdhet och flickors rättigheter. Ni som fattar beslut måste lyssna på våra röster.

Det som engagerar mig mest är mäns våld mot flickor. Under sin livstid kommer minst en av tre flickor att utsättas för fysiskt eller sexuellt våld. Som ung tjej vågar jag inte gå till vissa specifika platser vissa tider, speciellt när det är mörkt. Jag känner mig otrygg när jag möter grupper med män om jag är själv. Jag känner inte att jag skulle våga anmäla om jag blivit utsatt för något eftersom det ofta inte utreds.

Våld mot flickor och kvinnor har ett stor mörkertal, på grund av den stora tabustämpeln runt problemet. Det gör att många kvinnor och flickor inte vågar anmäla, och när de gör det får de inte den hjälp och det stöd de behöver. Det gör att vi känner sig otrygga i vårt eget samhälle och som att vi inte är lika mycket värda som männen. För att påverka detta tror jag att det är viktigt att ha fler kvinnor i maktpositioner, men även att vi slutar skydda de män som är förövare och gör så att vi känner oss otrygga.

Jag kräver att våld mot flickor synliggörs, förebyggs och straffas.

Annie Hansson

 

Annie Hansson, 16, medlem i Plan International Sveriges ungdomsråd

Fadderinlägg: Känslosamt när olika delar av världen möts i Zambia

Plötsligt står ett 100-tal människor längs en grusväg sjungandes och trummandes. Bilen stannar. Vi är framme i Lwingishi efter sju timmars bilfärd på vägar som kineser asfalterat, som är fulla av potthål, som inte har gatunamnsskyltar och som kantas av poliskontroller. Fylld av värme och kärlek och glädje och skratt och nära till tårar samlar jag ihop de medköpta påsarna med matolja, strösocker och tvättmedel. Slukas av folkhavet och rytmerna.

Några stolar är uppradade och jag leds till dem. Det är då vi möts för första gången, mitt fadderbarn Enerst och jag. Han går försiktigt fram till mig med en gulröd blomma i en glasflaska i sin hand. Det är som om allt runtomkring tystnar i vårt känslosamma möte. Likt ett band som fästs mellan oss för resten av livet.

Sen sitter vi där sida vid sida. Lite försiktiga, nyfikna och spända. Personalen från Plans fältkontor i Luapula, som vi mötte upp på vägen, förklarar och översätter. Nu marscherar 30 kvinnor iklädda kjolar två och två mot oss, och sen runt oss, i takt till trummande plasthinkar. Några har barn på ryggen som lindats fast med sjal.

Snart står vi och dansar till sång och trumslag. Mitt namn är med i låttexterna. Samtidigt kommer kvinnor med pumpor, sötpotatis, majs, en levande kyckling med mera och ställer framför stolarna. Det är gåvor till mig. Så mycket mat som kunde mätta alla här. Det skulle ses som förolämpande om jag tackade nej.

Enersts mamma, pappa, syster, bror och mormor sätter sig hos oss, presenterar sig och berättar inför alla att de är tacksamma och kunde knappt tro det var sant när de fick höra att jag skulle komma och att de fortfarande har svårt att förstå fastän jag sitter där. Pappan sa, under allas jubel och applåder, att nu när han tagit mig i hand så förstår han att han inte drömmer. Detta är första gången en fadder besöker samhället. En dröm har gått i uppfyllelse för mig också. Nu sitter vi där och blinkar för att kontrollera de stigande tårarna i ögonen.

Jag får ett handskrivet tackbrev å samhällets vägnar. I det framgår bland annat hur glada de är över projekten Plan genomfört med mina och andras bidrag och att samhället har dragit stor nytta av detta.

Vi går i samlad trupp till ängen bakom deras hem av tegelväggar, halmtak och jordgolv. Där finns en fotbollsplan som de är väldigt stolta över.

Hela besöket är intensivt och nu serveras mat till oss i uteköket. Här finns ingen elektricitet, inget rinnande vatten och det är koleraepidemi. Jag blir överraskad av det varma vattnet från tillbringaren som möter mina händer. De säger att det är uppvärmt av respekt för mig. Jag blir ombedd att ta först av nshima, sötpotatis, kyckling och allt annat som serveras. Efterrätten består av guava och en dryck som är rökig till doft och smak. Här ska gästerna äta sig mätta. Det skär i mitt hjärta att Enerst pappa sitter bredvid och tittar på utan tallrik.

Allt går snabbt och det är många intryck och känslor att bearbeta. Vi reser oss och går till cirka 10-15 uppradade tjejer i 15-24 års åldern. Jag får förklarat för mig att de är med i ett projekt som ska göra dem mer självständiga och oberoende genom mikrolån.

Det börjar bli dags att säga hejdå. Stolarna flyttas tillbaka ut på tomten från uteköket. Vi sätter oss tillrätta och Enerst håller påsen jag gav honom tätt intill sig. Den innehåller en bok med bilder från Sverige. Fler personer sätter och ställer sig vid oss. Vi ska ta ett familjefoto och i stället för ett cheese/omelett dirigerar Plan-personalen oss att säga Elini – det är så de uttalar mitt namn.

Vi går mot bilen. Nyfikna personer och sång följer oss. Jag öppnar bildörren och sträcker mig efter de rapporter, brev och den teckning jag fått genom åren. Jag sätter mig ner på huk för att visa Enerst. Vill på något sätt med detta visa vad det betytt för mig och visa hur korrespondensen fungerar med Plan som mellanled.

En hejdåkram senare sitter vi i bilen som kör iväg. Vi vinkar där inifrån. Barn försöker springa ikapp. Försöker få en sista skymt.

Omtumlande åker vi nu till skolan som Enerst börjat i för några månader sedan. Han blir 10 år i höst och går i första årskurs. Det är svårt att locka hit lärare, det finns ingen skollunch och i Enerst klass är de 53 elever. Här ska Plan bygga en anpassad toalett för flickor så att de kan gå i skola även när de har mens.

Därefter åker vi vidare till Lubende Rural Health Center, som Plan byggt upp genom sponsrade pengar från faddrar och som sedan skänkts till staten. Vågen för att väga bebisar är rostig, vattenrören från vattentanken är trasiga och de har fått maskiner som de inte vet hur de fungerar. Här finns specialanpassade cyklar med britsar som fungerar som ambulanser.

Slutligen säger vi också hejdå till personalen på Plan. Dagen har satt djupa spår i mig och jag är ännu mer övertygad om vad mitt bidrag kan göra för skillnad tillsammans med deras engagemang. Besöket har också gett mig perspektiv på hur bra vi har det i Sverige och vad mycket vi tar för givet. Jag hoppas att jag kan återkomma om några år, att jag får träffa Enerst igen och att samhället han bor i kommer utvecklas med skola, sjukvård, ekonomi, elektricitet, vatten- och avloppssystem med mera.

 

Av: Elin, Planfadder 

Verklighetens silhuetter – rapport från Ungdomsrådets resa till Indonesien

Ungdomsråd från Sverige och Indonesien.

Det har länge vart ett stort mål för Plan International Sveriges Ungdomsråd att få kunna resa till ett programland där Plan International har sin verksamhet, och få möjligheten att få kunna medverka i ett projekt. Som vi sedan tidigare beskrivit är det en sak att prata om programländer, att prata om pågående projekt och prata om att hjälpa till, än att faktiskt vara på plats och bevittna arbetet med egna ögon. Under resan har inte Ungdomsrådet bara utvecklats med nya perspektiv och syn på Plan Internationals arbete, utan även öppnat nya kommunikationsvägar och kontakter med Ungdomsråd från andra sidan planeten.

Alla arbetar tillsammans
Det som jag personligen har tyckt vart intressant och lärorikt, men även det som fångade mitt hjärta var hur dels alla aspirerande ungdomar och barn var som arbetade inom Plan International, men även personalen. Vi alla arbetar tillsammans globalt i en federation med samma mål och syfte, men vi alla arbetar på så många olika tillvägagångsätt. Vårt arbete i Sverige behövs, det är arbetet som sätter igång planeringarna och projekten, men arbetet måste även tas hand om och följas. Det möjliggör personalen i programländerna på plats. Med nytt perspektiv och syn på hur Plan International som federation arbetar, gav det mig en ny synvinkel på verklighetens silhuetter.

Många frågor väcks 
Ungdomsrådet har haft äran att få träffa det nationella ungdomsrådet som arbetar främst i Jakarta, men för hela Indonesiens barn och ungdomar. Dessutom har vi även besökt diverse projekt i Plan International kontoret i Flores Island där vi fick ta del av Safe School och WASH projektet. Att besöka och se projekten ta plats var lärorikt, men det var något under den andra dagen som jag reagerade starkt på.

Om jag skall vara ärlig så vet jag om ATT Plan International arbetar för en bättre framtid, men jag har aldrig riktigt förstått mig på just HUR projekten tar plats. I en by utanför Maumere i Flores Island, besökte vi WASH projektet. Folket som bebodde i byn var fullt tacksamma och glada över att se oss, där vi framstod som ett folk vilket har räddat och hjälpt de genom att tillförse rent vatten. Något som är en självklarhet för oss men en livsutmaning för de. Mina största funderingar den kvällen var varför hjälper inte regeringen till? Att bygga pipelines och vattenledningar är ett arbete som regeringen skall ha som mål och fundament. Det är dess ansvar att kunna förse befolkningen med vatten.

Ett arbete som gör skillnad!
Detta gjorde mig otroligt stolt och jag är oerhört tacksam över att kalla mig en del av Plan International. Det var just då jag insåg att vårt arbete gör skillnad. Vårt bidrag hjälper människor och vi räddar liv. Resan har inte bara gjort mig och Ungdomsrådet starkare som person, utan även förstärkt våran drivkraft för ett bättre arbete. Vi ser fram emot de kommande åren för vi skall arbeta tillsammans för en hållbar framtid för alla jordens barn och ungdomar. Om inte den ansvarsfulla kan ta ansvar, måste man skapa ansvar!

 

Av: Sanjidul Huda, medlem i Plan International Sveriges Ungdomsråd

Livet i skuggan av Boko Haram

Det här är ett flyktingläger där 65 000 människor som flytt Boko Haram i nordöstra Nigeria lever. Livet kan, inte oväntat, bli väldigt enahanda här. Att driva lägret så att människor får tillgång till åtminstone miniminivåer av hälsoservice, mat, vatten och sanitet, utbildning och skydd kräver samarbete och att alla aktörer gör sitt yttersta.

Utmaningar saknas inte; nedskärda eller ändrat innehåll på matransonerna från FN:s livsmedelsprogram på grund av minskad finansiering kan skapa frustration och stress, spänningar med lokalbefolkningen utanför lägret vars resurser (framförallt ved) flyktingarna konkurrerar om, språkliga utmaningar då flyktingarna oftast är hausa-talande och inte talar språken som talas i Kamerun, plötsliga sandstormar som kan få tält och tak på byggnader att blåsa av (det hände under vårt besök, som tur var blev ingen allvarligt skadad men en var lite omskakad när taket på huset intill lyfte och vi med sand i hår och kläder fick söka skydd i ett rejälare hus där lägeradministrationen höll till).

Boko Haram-krisen är en så kallad ”utdragen kris”. Liksom många andra flyktingkriser finns risk att människorna blir kvar i lägret i många år innan det går att säkert återvända eller integreras i det nya landet, om möjlighet någonsin ges.

De största behoven hos flyktingar och internflyktingar anses nu vara att de ska få tillgång till relevanta försörjningsmöjligheter, yrkesträning och inkomstgenererande aktiviteter. Detta är något som både kan öka deras förmåga att stå på egna ben och minska hjälpberoende, men är också viktigt ur ett psykosocialt perspektiv då de kan få större kontroll över den egna situationen.

Mitt i allt detta lever väldigt många barn vars liv och möjligheter påverkas enormt av åren i flyktinglägret. Särskilt utsatta är unga flickor som ofta riskerar att giftas bort tidigt då det anses vara ett skydd mot riskerna i lägret och en mun mindre att mätta i familjen.

Plan Internationals arbete med barnsäkra platser och att skapa tillgång till utbildning (många av barnen hade inte gått i skolan innan de flydde Nigeria) bryter den monotona vardagen och skapar rutiner och något roligt som händer i barnens liv.

Åldersanpassade aktiviteter så som fotboll (både flickorna och pojkarna spelade tillsammans! 🙂 ), teater, dans och teckning äger rum i de barnsäkra platserna. Parallellt ordnas träningar för föräldrar i ”good parent skills” som tar upp frågor så som varför våld mot barn och barnarbete kan skada barnet, goda hygienrutiner och vad som är viktigt för barns utveckling.

Volontärledarna (som själva är flyktingar) har fått genomgå utbildning i ”child protection” och vittnar om att allt fler föräldrar kommer på kurserna och att de är intresserade av att närmare följa sina barns utveckling och aktiviter i skolan såväl som i det barnsäkra centret.

Under 2018 ska vi nu fortsätta utveckla det här arbetet och även möjliggöra att ungdomar och föräldrar får tillgång till försörjningsmöjligheter som kan stärka deras självkänsla och göra dem mindre sårbara för framtida chocker.

 

Av: Mikael Wiking, maj 2018, i Minawaos flyktingläger, Kamerun  

Fadderresa till Nepal: Möte med ett blygt fadderbarn

Vi gav oss av tidig morgon till en skola uppe i bergen. Vägen dit var slingrig och guppig, husen runtomkring var enkla.

Tyra, 14, med blommorna hon fick av barnen.
Tyra, 14, med blommorna hon fick av barnen.

När vi väl var framme vid skolan möttes vi av närmare 100 barn. De hade ställt upp sig på led och gjort fina blomkransar. Jag gick först fram för att hälsa och nästan alla barnen ville hänga sin blomkrans runt mig. Det blev ganska varmt. Rektorn berättade om skolan och barnen sjöng sin nationalsång för oss.

Barnen visade upp några danser och de var väldigt duktiga. Vår svenska grupp sjöng också ”Blinka lilla stjärna”.

Efter lunchen tackade vi för oss och jag och fyra andra begav oss till fadderbarnen. Mitt fadderbarn bodde närmast skolan vi besökte, så vi åkte dit först. Vi blev väldigt vänligt mottagna, vi fick en orange sjal och de bjöd oss på te.

Ett blygt fadderbarn.
Ett blygt fadderbarn.
...Men som mjuknade av lite såpbubblor.
…Men som mjuknade av lite såpbubblor.

Mitt fadderbarn som heter Supriya var lite blyg och väldigt söt. Hon var bara två år gammal, men vi hade med oss en boll och lite såpbubblor. Hon bodde med sina föräldrar, farmor och farfar samt sina kusiner. Mamman var hemma och tog hand om familjen och djuren. Pappan var rektor på skolan vi besökte. De berättade att det skulle byggas en ny väg precis vid deras hus, vilket gjorde att de var tvungna att flytta, men att det nya huset skulle få en fin utsikt över dalen.

Det var väldigt roligt att träffa mitt fadderbarn och jag hoppas att vi kommer att hålla kontakten. Och kanske ses igen.

Av: Tyra, 14 år, Planfadder