Fadderresa till Filippinerna – första upplevelserna

Vi anländer till Manila på eftermiddagen med flyget från Doha. Trots den långa flygresan är vi förväntansfulla när vi susar fram längs Manilas gator på väg till vårt hotell. Solnedgången är vacker och området runt hotellet sprudlar av liv.

Faddrar på guidad tur i Manila

Guidad tur i Manila. Efter en god natts sömn och en riktigt härlig frukost är det dags att möta upp våra Plan International kollegor Mike och Nathan. De ger oss en introduktion till Plans verksamhet här i Filippinerna samt berättar vad vi har att förvänta oss av dagarna då vi ska göra projektbesök. Efter mötet fick vi möjlighet att uppleva vad Manila har att erbjuda genom en guidad tur runt om i staden. Manila kallades en gång i tiden för Orientens Paris, och var en otroligt vacker stad. Tyvärr bombades staden väldigt hårt under andra världskriget vilket resulterade i att många av stadens skatter inte finns kvar idag. Även jordbävningar har haft påverkan på arkitekturen och många katedraler har blivit återuppbyggda flera gånger. Vi avslutade turen i det gamla spanska området Intramuros, som på latin betyder ”innanför murarna”. Murarna byggdes då Filippinerna var en spansk koloni på 1600-talet för att skydda staden från andra utländska invasioner. Vi åt middag på en lokal restaurang som även bjöd på en kulturell show med dans och musik.

Vi hörs snart igen.

Hälsningar, Emma, Malin och Planfaddrar, Plan International Sverige

Läs mer om våra fadderresor här

Ungdomsråden möttes i Finland och spånade framtidsvisioner

PLAN INTERNATIONAL SVERIGES UNGDOMSRÅD. Söndagen den 22 december satte jag mig på planet från Landvetter på väg mot Helsingfors för Nordic Network Meeting tillsammans med de andra ungdomsråden från de nordiska länderna. På färden dit plockade jag upp Kristian Isaksson, koordinator för ungdomsrådet, och Hampus Widerlöv som också är en medlem i ungdomsrådet.

Aino, Mathilde, Sunniva, Sanjidul (som bloggar) och Hampus.
Aino, Mathilde, Sunniva, Sanjidul (som bloggar) och Hampus.

Syftet med mötet var att under två dagar utbyta erfarenheter med varandra kring hur vi arbetar och fungerar, samt diskutera vilka framtidsvisioner vi har. Vi diskuterade även om det fanns potential till en gemensam kampanj mellan de nordiska ungdomsråden och hur det i så fall skulle gå tillväga. Ett högt uppsatt mål med tanke på att det endast var under två dagar. Men med mycket ambition och samarbete var det inga problem alls. Det svenska ungdomsrådet fick lära sig allt från nya arbetsprocesser och strukturer kring beslutsfattande och kampanjarbete. Tre väldigt viktiga komponenter i vårt dagliga arbete. Erfarenhet och lärdom vi fick under mötet i Helsingfors ska vi självklart applicera på framtida arbeten.

Vi arbetade även fram ett embryo till en ny gemensam kampanj, som omfattar alla de nordiska ungdomsråden. Det blev starten för den första internationella kampanjen som skapats genom ett nordiskt samarbete med ungdomsrådet. Under senvintern 2017 ska vi skapa en musikkampanj som framåt våren ska lanseras. Det kräver regelbundna kontakter, Skypemöten och diskussioner, för att göra kampanjen så lyckad som möjligt. Mer information om kampanjen kommer inom kort!

Det var väldigt rolig att träffa ungdomsrådsmedlemmar från andra Planländer, och ta till sig hur de arbetar samt deras upplevelser och erfarenheter med Plan International. Det är ett gäng fina målmedvetna ungdomar som är helt fantastiska rent ut sagt!

Sanjidul Huda
Medlem i Plan International Sveriges Ungdomsråd

Betty föddes hivpositiv – idag sjunger hon för att stoppa spridningen

Kayoro, Uganda. ”Aids är en dödlig sjukdom, som kan döda både unga och gamla, rika och fattiga”, sjunger Betty och hennes kompisar när vi besöker deras by i Tororodistriktet i östra Uganda.

Betty föddes hivpositiv då hennes mamma själv bar på sjukdomen.
Betty föddes hivpositiv då hennes mamma själv bar på sjukdomen.

Betty är med i en ungdomsgrupp, som genom musik, dans och drama sprider information om hiv i området hon bor i. Flera av ungdomarna är hivpositiva och har mist en eller båda föräldrarna. Med sångerna de komponerat sprider de kunskap så att fler personer får information om skydd, men också hur det är att leva med hiv.

En omvänd trend har under senare år konstaterats i Uganda. Antalet hivpositiva har ökat och av de nya fallen beror 20 procent på så kallat mor till barn-smitta, vilket skedde i Bettys fall. Det är när en hivpositiv mamma genom graviditeten, under förlossningen eller via bröstmjölken för över smittan till barnet. Risken är även stor att barnet förlorar sin mamma, ibland båda föräldrarna, då mamman är hivpositiv.

Ungdomsgruppen sprider information om hiv genom musik, dans och drama.
Ungdomsgruppen sprider information om hiv genom musik, dans och drama.

Bristen på information om hivprevention och tillgång till vårdcentraler är några av orsakerna till varför hiv inte förhindras eller behandlas i Uganda. Projektet, som är finansierat av Radiohjälpen, fokuserar på att lösa dessa problem där barns rätt till hälsa och minskad spridning av hiv står i centrum. Detta görs genom bland annat informationsspridning, hiv-rådgivning och provtagning. Projektet ger även stöd till vårdcentraler för att de ska kunna följa upp sina patienter för nödvändig behandling.

Ungdomar med hiv får även tillgång till psykosocialt stöd genom projektet och stöttar även varandra med de grupper de skapat. Efter uppträdandet berättar en av hälsorådgivarna i samhället att han inte trodde att Betty skulle leva länge. Tack vare bromsmedicinerna har hon kunnat gå klart skolan. När projektet startades mobiliserade Betty sina vänner och bildade ungdomsgruppen. Idag är Betty 20 år och har just avslutat första året på college där hon studerar företagsekonomi och logistik.

Betty har gått genom livet, som inte varit lätt, men nu är hon en förebild för andra unga.

Plan International implementerar också ett bredare projekt kring ungdomars sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter i samma område.

Av: Rosie Grenklo och Luisa Aristondo Karst, Plan International Sverige

Starka känslor på Ebola treatment centre

Jag befinner mig just nu i Sierra Leone tillsammans med Josefin från Plan Produktion och fotografen Olle. Vi är här för att ge en röst åt människorna, och särskilt barn och unga, som överlevde ebola.

Hur är det att vara ung i Sierra Leone, i ett land som återhämtar sig efter ett inbördeskrig och en epidemi? Det är nu ungefär ett år efter landet förklarades fritt från ebola. Men spåren finns kvar, konsekvenserna av katastrofen: stängda skolor i nästan ett år, ökade sexuella övergrepp och 10 000 barn som blev föräldralösa.

Den första filmningen på resan. På bilden Olle Lundin, fotograf
Den första filmningen på resan. På bilden Olle Lundin, fotograf

Vi ska besöka några av Plan Internationals projekt i Moyamba men även ha workshop tillsammans med våra ungdomsreportrar som aktivt engagerat sig genom bland annat informationsspridning under ebolatiden och nu efteråt berättar om sina liv via Instagramkontot @hellofromourside.

Första dagen i Freetown träffar vi våra kollegor på landkontoret och får briefing i säkerhetsläget och status på våra projekt. Runt lunch är det avfärd mot Moyamba. Det är trassligt att ta sig ur stan med bil, plötsligt är det tvärstopp då ett stort släp blockerar vår väg och ett tiotal män kämpar med att lassa av massa cementsäckar. Vi väntar snällt och kommer till slut vidare. Vägen till Moyamba är stundtals skumpig men väldigt vacker. Landsbygden svischar förbi i vackra färger och när solen börjar gå ner glittrar dammet i luften och jorden lyser extra röd.

Utanför stängslet till det som var Ebola Treatment Centre, Moyamba.
Utanför stängslet till det som var Ebola Treatment Centre, Moyamba.

Strax utanför Moyamba stannar vi till vid en ödslig plats, ett stängsel och innanför stora vita tält, hela området är utslängt i ingenstans. Det här är det som användes som behandlingscenter för ebolasjuka under utbrottet. Sist jag var passerade denna plats i april stod fortfarande skylten kvar, de gamla tälten var trasiga och stället övergivet.

Skylten som tidigare satt utanför centret hittar vi nu i ett hörn, symboliskt på marken. Ebola har besegrats för nu, men minnena finns kvar.
Skylten som tidigare satt utanför centret hittar vi nu i ett hörn, symboliskt på marken. Ebola har besegrats för nu, men minnena finns kvar.

Nu har området sanerats och ny verksamhet börjat flytta in. Vår Plankollega Abu Bakarr pratar med vakten som sitter vid grinden och frågar om vi får komma in. Vakten i sin tur kallar på en ansvarig som säger okej. Jag har sett många dokumentärer om ebolatiden och hur fruktansvärt det var på dessa center. Människor dog hela tiden, även många vårdare fick sätta livet till. Jag trodde aldrig att jag själv skulle befinna mig mitt i ett sådant center. Vi promenerar sakta på grusgången längs de vita tälten, de är nya och fungerar som kontor för olika organisationer och hälsoverksamhet nu.

Under ebolaepidemin var lägret indelat i olika zoner och där vi går nu är den gröna zonen, där personalen, förråd m.m. fanns. Vi svänger höger och vänster och står plötsligt framför ett slags port, det är slussen till röda zonen.

The red zone - Den röda zonen.  Här stod tälten där de sjuka vårdades.
The red zone – Den röda zonen. Här stod tälten där de sjuka vårdades.

Här fick vårdpersonalen ta på sig personlig skyddsutrustning och sprayas för att skydda sig till max innan de gick in till patienterna.

Framför oss ligger stora cementblock på marken där tälten och sjukhusbäddarna med de drabbade en gång fanns. Mellan blocken växer knallgrönt gräs som lyser i solnedgången. Som en symbol för att liv envisas med att tränga in i det tragiska kanske. Och för hopp och framtid. Fåglarna kvittrar, förutom det är det knäpptyst. Min kollega ser berörd ut:

– Det är första gången jag är här, säger han. Jag kan fortfarande känna vad som hände här ett par år sedan. Så många människor miste livet här, så många barn. Det känns märkligt att vi står här precis som vi är, här fick ingen gå in utom personal med omfattande skyddsutrustning.

Så stillsamt och fridfullt men med en så tydlig känsla av sorg. Jag mår plötsligt väldigt illa och mina ben börjar skaka. Starka intryck, både av platsen i sig men också i min kollegas reaktion, han har själv varit med under utbrottet och jobbat stenhårt i sitt samhälle, först som volontär och sedan via Plan International. Jag går ut genom den gamla säkerhetsslussen och försöker lämna sorgen i den röda zonen.

Anna Andersson
”Det ligger en stor sorg över denna plats. Så lugnt och fridfullt i solnedgången men med en sån fruktansvärd historia som känns av i luften.” – Anna Andersson

Besöket blir en start på resan som påminner om varför vi är här. Om vilka färska minnen människor lever med här från denna katastrof. Barn förlorade sina föräldrar, kanske hela sin familj. Samhället vändes upp och ner, i ett land som redan är fattigt med haltande sjukvård och infrastruktur.

Vi sätter oss i bilen och åker vidare till Moyamba. Solen går ner och Sierra Leone är otroligt vackert.

Av: Anna Andersson, Plan International Sverige

Alla ensamkommande barn får stöd i flyktinglägret

Kibondo. Solidariteten mellan människor som förlorat allt och lever i den yttersta misär upphör inte att förundra. Jeanine, 30, förlorade sin man i konflikten i Burundi förra året. Yvonne, 15, förlorade sina föräldrar i samma konflikt för 12 år sedan. Hon är en av Burundis tusentals föräldralösa barn som behöver en fosterfamilj. Jeanine har antagit rollen som fostermamma trots att hon redan ansvarar för en egen dotter och sin syster som är blind.
– Vi flydde tillsammans och tar hand om varandra, säger Jeanine.
– Jag vill att mitt fosterbarn ska känna sig som min egen dotter. Jag försöker ta hand om henne så gott jag kan med de små medel jag har.

Toi från Plan, Jeanines dotter, Jeanine och Yvonne, fosterbarn. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Toi från Plan, Jeanines dotter, Jeanine och Yvonne, fosterbarn. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

De fyra kvinnorna och flickorna kom hit till flyktinglägret Nduta för ett år sedan. De bor i ett smutsigt tält med plastmattor, tunna madrasser och filtar på golvet. Det är olidligt varmt där inne mitt på dagen, men kallt på natten.

Plan International har ansvaret för de ensamkommande barnen flyktinglägren Nduta och Mtendeli. Så fort ett barn registreras som ensamkommande görs en utredning om det finns andra släktingar eller grannar i lägret som barnet kan bo med. I annat fall finns fosterfamiljer stand-by som Plan har utrett och utbildat tidigare. Vi matchar ihop barnen med familjer som har barn i lämpliga åldrar. Fosterfamiljerna får stöd med extra skolmaterial och matransoner. Plans socialarbetare följer upp varje fosterbarn för att se hur hen har det och det finns möjlighet att byta om barnet eller fosterföräldrarna önskar.

Fotograf Andreas Rydbacken från SVT hemma hos Jeanine och Yvonne. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Fotograf Andreas Rydbacken från SVT hemma hos Jeanine och Yvonne. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

Att vara på flykt från krig och ha lämnat sitt eget hem och allt man äger, inte veta om man någonsin kommer kunna komma tillbaka – och ändå ställa upp att ta emot någon annans barn som är i behov av skydd. Det är stort.

Jeanine känner ett stort ansvar för Yvonne och medger att det är svårt ibland.
– Jag känner mig ledsen när jag inte kan ge henne allt hon behöver. Till exempel kläder eller skolböcker, men jag har inte råd.

Toi från Plan och Molly efter intervjun med Jeanine och Yvonne. "Människor här är så otroligt mycket starkare än hemma." Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Toi från Plan och Molly efter intervjun med Jeanine och Yvonne. ”Människor här är så otroligt mycket starkare än hemma.” Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

Hur ser hon på Yvonnes framtid?
– Jag vill skydda henne från att råka ut för något här i lägret. Jag varnar henne för att låta sig luras av pojkars lögner, hon kan råka illa ut och bli gravid.

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International Sverige

Plans ungdomsvolontärer Julienne och Rubin är med och skapar positiv förändring i lägret

Nduta, Kibondo. Det är söndag morgon i flyktinglägret Nduta och människor går i stora klungor längs vägen, klädda i sina bästa kläder på väg till kyrkan. Många kvinnor har färgsprakande klänningar med matchande schalar draperade i håret. Vi är på väg hem till Rubin och Julienne, två av Plan Internationals ungdomsvolontärer som sprider kunskap till andra unga om vikten av att gå i skolan i lägret. Dessutom informerar de om frågor om hygien, menstruation, hiv och barnäktenskap.

Julienne in action. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Julienne in action. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

Julienne är 16 år och flydde ensam till Tanzania i oktober 2015. Båda hennes föräldrar är döda.
– Jag fick en fosterfamilj när jag kom hit till Nduta. Det var så jag fick kontakt med Plan. Jag utbildade mig till ungdomsrådgivare för att jag vill försöka förändra livet för unga här i lägret, säger Julienne.

Hennes kollega, Rubin 17 år, är också fosterbarn. Hans föräldrar dog när han var 7 år och han har blivit omhändertagen av grannar sedan dess. Min pappa var utbildad och arbetade som läkare. Vi levde ett gott liv eftersom han tjänade bra. Människor blev avundsjuka. En dag stormade folk in i vårt hus och mördade både min pappa och mamma, säger Rubin.

Rubin in action. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Rubin in action. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

Vi tar rygg på de här två fantastiska ungdomarna när de ska på uppdrag i lägret. Vi kör till den zon där de brukar arbeta och de går snabbt runt och samlar ihop folk. Julienne börjar tala om hur viktigt det är att föräldrarna skickar sina barn till skolan. Hon må vara en späd 16-åring, men när hon talar inför de femtiotal barn och vuxna som samlats är rösten stark och säker.

En äldre man ställer en motfråga. Han undrar hur han ska kunna skicka sina barn till skolan när de bara har ett ombyte med kläder? De kan inte tvätta kläderna för då måste barnen gå nakna och han vill inte skicka barnen till skolan med smutsiga och trasiga kläder. Flera föräldrar stämmer in, bristen på kläder är det största hindret för att barnen inte går i skolan, enligt dem. Deras röster är upprörda.

Julienne och Rubin informerar föräldrar och barn om vikten att gå skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Julienne och Rubin informerar föräldrar och barn om vikten att gå skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

Men Juliette och Rubin backar inte. De står lugnt kvar och Julienne svarar att det är svårt men att de måste låta barnen gå i skolan i alla fall. Sedan kommer de till de känsliga frågorna om barnäktenskap och hur flickor ska sköta sin hygien vid mens. Bristen på mensskydd och toaletter på skolorna är en av anledningarna till att så få tonårsflickor går i skolan i flyktinglägren.

– Dessutom är det så många flickor som gifts bort eller blir gravida alldeles för tidigt. Det måste vi ändra på och vi märker att vårt arbete har effekt, säger Julienne efteråt.
Hon är nöjd med sessionen. Som ungdomsrådgivarna är de själva med och försöker skapa en positiv förändring i lägret. Det skapar engagemang och mening i en tillvaro som annars är svår och frustrerande. 25 000 unga mellan 15-24 år bor i Nduta. Bara några procent av dem går i skolan eller arbetar.

Rubin och Julienne sprider information för att fler barn ska gå i skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
Rubin och Julienne sprider information för att fler barn ska gå i skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld

– Tonåren är en svår period, säger Rubin. Jag trivs inte i lägret eller i familjen jag bor med. Det känns som om de inte tycker om mig. Men det ger mig styrka att jobba som ungdomsrådgivare för jag gillar att dela min kunskap med andra.

Att se så engagerade ungdomar stå och tala inför en stor grupp vuxna och barn gjorde Molly Nutley och oss alla otroligt imponerade. Det krävs stort mod och självförtroende. Något som många unga burundier på flykt uppenbarligen har.

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International Sverige

Läs mer om Plan International och Musikhjälpen 2016 här.

Läs mer om vårt arbete med barn i katastrofer här.

Vincent, 20: ”Utbildning betyder allt för mig”

Kibondo. Flyktinglägret Nduta ligger mitt ute på savannen. Vi kör på leriga småvägar och det råder en spänd förväntan i minibussen. Vad är det vi kommer att uppleva? Hur stor nöd är det i lägret? Hur kommer människor att bemöta oss? Tills slut kommer vi fram till en enkel hemsnickrad grind omsluten av höga grönskande träd på varje sida. Här finns inga höga stängsel men en vaktkur som kontrollerar alla som passerar in och ut. Vi visar våra tillstånd och pass och kör in.

Två saker slår mig, för det första att det ser så välorganiserat ut. Tält i långa rader, men placerade med lite avstånd emellan så att folk kan odla sina egna grönsaker. Överallt växer höga träd som ger skugga och skydd. Vi passerar flera öppna ytor, fotbollsplaner och barnvänliga platser där barn kan leka.

Hela Nduta är fullt av träd som ger välbehövlig skugga. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International
Hela Nduta är fullt av träd som ger välbehövlig skugga. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International

Det andra som slår mig är alla barn. Det är så otroligt många barn överallt. Nduta är idag hem till 80 000 burundiska flyktingar – närmare 50 000 av dem är barn. Lägret har för länge sedan passerat sin maxkapacitet och det råder brist på allt: mat, vatten, toaletter, kläder, filtar och , framför allt, skolor.

Molly på väg hem till Vincent. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International
Molly på väg hem till Vincent. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International

25 000 ungdomar i åldrarna 15-24 år samsas om en enda skola som kan ta emot 750 elever. Vi kör direkt dit. Molly Nutley ska intervjua några av eleverna om vad utbildning betyder för dem. Det pågår examen i matematik. Vi får veta att skolorna i lägret följer den burundiska läroplanen och att burundiska lärare har rekryterats bland flyktingarna.

Vincent är 20 år, har randig skjorta, jeans och jympadojor. Efter matteprovet hoppar han in i minibussen med oss för att visa var han bor. Vi kör flera kilometer genom lägret. Vincent bor i ett tält i utkanten med sin mamma och lillasyster. Han visar Molly det lilla skjulet där de har sitt kök och sedan hans ”rum”, en del av tältet. Bredvid madrassen på golvet står en låda av metall. Den är stor och ser väldigt tung ut. Han öppnar och visar – lådan är full med skolböcker. Vincent säger att han har släpat den genom Burundi hela vägen hit.

Vincent, 20, släpade en hel låda med skolböcker från Burundi. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International
Vincent, 20, släpade en hel låda med skolböcker från Burundi. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International

Vi blir stumma av hans berättelse. En ung man som var på väg att utbilda sig till läkare. Så bröt det ut ett krig som förstörde allt. Ett krig som dödade hans pappa och tvingade honom att lämna sitt land. Han släpade lådan med böcker på cykel genom landet, tog med den på båt över Tanganyikasjön, bar den till fots den sista biten. Flykten tog tre veckor. De hade ingen mat, ingenstans att sova. Människor runt omkring honom dog av sjukdomar på vägen.

Men att lämna lådan med böckerna vore att lämna allt hopp.

”Utbildning betyder allt för mig”, säger Vincent till Molly.
”Du är fantastisk, sluta aldrig tro på framtiden”, svarar hon.

Vincent är lite av en ledare bland barnen i hans område. Han försöker få alla barn att gå i skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International
Vincent är lite av en ledare bland barnen i hans område. Han försöker få alla barn att gå i skolan. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International

När man möter ungdomar som Vincent förstår man att skolor i flyktinglägren inte är någon överflödig lyx – de är livsavgörande. Skolan är en trygg plats för barnen att vistas i när livet omkring dem är kaos. Skolan signalerar att livet går vidare, ger en känsla av vardag. Och framför allt ger skolan barn och unga framtidshopp.

Det är det hoppet vi måste bygga vidare på. Vi har en skyldighet att inte svika alla de barn och ungdomar som fått utstå tillräckligt med lidande. Jag kan inte sluta tänka på Vincent och hans låda med böcker bredvid madrassen i tältet.

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International Sverige

Skådespelaren Molly Nutley är årets resande reporter för Musikhjälpen och reser till Tanzania med Plan International för att skildra barn som är på flykt från inbördeskriget i Burundi. Läs mer här.

Burundi – en glömd katastrof

Molly Nutley landar i Tanzania för Musikhjälpen 2016 tillsammans med personal från Plan International
Molly Nutley landar i Kigoma, Tanzania. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International

Kibondo, 12 december Vi har rest i två dygn för att ta oss till Tanzanias nordvästra hörn, på gränsen till Burundi. Plan International har i år fått äran att stå värd för Musikhjälpens reportageresa som i år ska skildra barn i krig och deras rätt att gå i skolan. Med på resan är skådespelaren Molly Nutley, SVT:s fotograf Andreas Rydbacken och producenten Maria Boklund. De ska rapportera om en av världens glömda katastrofer – konflikten i Burundi och flyktingströmmarna därifrån.

Plan-International-staff
Plans chaufför Hamis och pressansvarige Makassy. Fantastiskt teamwork för att göra Musikhjälpens reportage möjliga.  Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International

Från den lilla flygplatsen i Kigoma hoppar vi in i en minibuss och kör fem timmar norrut på skumpiga, kopparfärgade sandvägar genom ett vidsträckt böljande landskap. Det är regnperiod och grönskan omsluter vägen på båda sidor med palmer och bambuträd. Långt bort i horisonten syns höga bergskedjor. Det är andlöst vackert och väldigt glesbefolkat. Vi når vår bas, hotellet i Kibondo, i skymningen.

Bara tio mil härifrån pågår ett krig. En humanitär kris som får väldigt lite uppmärksamhet i media. Konflikten i Burundi blossade upp på våren 2015 och sedan dess har 300 000 människor flytt över gränsen, varav 200 000 hit till Tanzania. Inne i Burundi är fyra miljoner på flykt från sina hem och över en miljon är i behov av humanitär hjälp. Det råder svält på flera håll eftersom människor inte har kunnat sköta sitt jordbruk det senaste året. 60 procent av dem som kommer till flyktinglägren är barn och ungdomar.

Molly Nutley vid burundiska gränsen
Molly Nutley vid gränsen till Burundi. Bara 10 mil bort pågår ett krig. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International

Första dagen åker vi till den burundiska gränsen. En oansenlig skylt mitt ute på savannen meddelar att här börjar Burundi. Molly spelar in en speaker när hon tar ett steg över till andra sidan och konstaterar att det känns läskigt att veta att det pågår ett krig där borta bakom bergen. 300 människor kommer över gränsen varje dag. De flesta har vandrat till fots i flera dagar.

På transitcentret en bit därifrån möter vi Sinarinzi Siwalisi, 30 och hennes man Kadomba Yoweli, 69 med sönerna Japheti, 8 och Emmanuel, 4 år. De har vandrat i flera dagar för att ta sig i säkerhet. Molly Nutley intervjuar dem och frågar vad det var som fick dem att bestämma sig att fly.

Molly Nutley intervjuar Sinarinzi Siwalisi och hennes man Kadomba Yoweli som flytt från Burundi
Molly Nutley intervjuar Sinarinzi Siwalisi och hennes man Kadomba Yoweli som flytt från Burundi. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International

”Vår äldsta son blev dödad av rebellstyrkor. Då vågade vi inte vara kvar längre”, säger pappan.

De bestämde sig för att fly – för andra gången i deras liv. Han berättar att familjen flydde till Tanzania under den förra krisen för 15 år sedan. De är trötta och sorgsna men lättade att vara i säkerhet.

Nu väntar de tillsammans med ett hundratal andra nyanlända under ett stort tak av presenning på att bli hämtade i buss till det stora flyktinglägret Nduta en dryg timme bort. Eftersom Burundi är ett land som har befunnit sig i konflikt fram och tillbaka i decennier är det många barn som fått sin skolgång avbruten flera gånger. Andra, som den här familjens pojkar, har aldrig ens gått i skolan. Att det finns skolor i flyktinglägren betyder allt för att ge dessa barn – och deras föräldrar – hopp om en ny framtid.

Paret säger till Molly: ”Vi hoppas att våra söner får börja i skolan så fort vi kommer till lägret.”

/Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan International Sverige

Johannas fadderbarnsbesök

FADDERRESAN TILL KENYA. Äntligen, efter nästan två veckors väntan var det min tur att få träffa mitt fadderbarn. Jag och min nyfunna vän på resan, Jovana åkte tillsammans med ett par från Plan-kontoret i Kilifi mot resan mål; Ramadhani och hans familj. Vi stannade på vägen och handlade lite mat som majsmjöl och bönor.

Vi har så här långt in i resan blivit vana av de dåliga vägarna, men den sista biten vi skulle ta oss fram fanns det ingen väg alls utan endast en stig. Planpersonalen berättade att Ramadhani och hans syskon tidigare under veckan tagit bort buskar för att vi skulle kunna komma fram. När vi närmar oss huset står tre killar och vinkar glatt, det visar sig vara Ramadhani och hans bröder som slår följe med oss sista biten i bilen. När vi anländer möts vi av ett gäng glada människor som sjunger och dansar. Efter kramar, hälsningar och presentationer av hur alla är besläktade, får vi sätta oss på varsin stol i skuggan av ett träd.

6

Vi blir bjudna på kasawa, en rot som de kokat och den smakar likt potatis. Vi får även te och bröd som de bakat. En av Ramadhanis farbröder klättrar upp i ett träd och tar ner varsin kokosnöt som vi får dricka ur. När vi sitter ner och äter tillsammans säger farmor plötsligt att Ramadhani måste mata sin gäst, vilket är en tradition. Det slutar med att jag får några symboliska matskedar från både farmor och Ramadhani! Sedan är det dags för sång och dans. Farmor rycker upp oss båda, som även är lika oförberedda dansare.

Farmor säger att det är tradition att mata sin gäst.
Farmor säger att det är tradition att mata sin gäst.
Inbjuden till sång och dans.
Inbjuden till sång och dans.

Jag har med mig en upplåsbar badboll som ser ut som en jordglob. Vi tittar på var Kenya och Sverige ligger. Vi lämnar också över maten som jag och Jovana köpt som tack till familjen för att vi fick komma på besök.

4

Ramadhani och Johanna.
Ramadhani och Johanna.

Det var ett besök med många känslor, glädje över att få träffa Ramadhani och hans familj, lättnad över att se att han har en kärleksfull familj, men även en sorg i att se hur fattigt och torrt det kan vara i delar av världen. Pappan berättar att han drömmer om att bygga ett större hus till sin familj, men att den rådande torkan gör det omöjligt. Vi tackar för oss och säger adjö. Jag har kvar leendet på läpparna efter vårt möte, och för första gången i mitt liv önskar jag innerligt att det snart ska börja regna. Det är ett besök jag aldrig kommer att glömma och jag är mycket tacksam för att jag fått möjligheten att träffa mitt fadderbarn.

Av: Johanna Sjögren, Planfadder

Vill du också bli Planfadder? Läs mer och engagera dig här.

Andra veckan i buss genom Kenya

FADDERRESAN TILL KENYA. De sista två dagarnas projektbesök i området vid Victoriasjön innebar nya hjärtknipande upplevelser. Vi bodde i Kenyas tredje största stad Kisumu. I ett av stadens slumområden fick vi träffa en grupp Boda Boda Riders, alltså en grupp motorcykeltaxiförare, som Plan försöker omvandla från en del av problemet till en del av lösningen. Dessa unga män med MC finns idag över hela landet. Dock har yrkeskategorin inte alltid det bästa ryktet efter hur några av dem behandlat unga kvinnliga kunder, samtidigt som de själva emellanåt utsätts för rånförsök och obehagligheter. Men de ser mycket av vad som händer i byarna för de tar sig fram dit vägbristen hindrar bilarna att nå.

Så Plan försöker genom utbildning om barnsäkerhet och barns rättigheter istället bygga ett gäng hjältar av dessa män i just detta slumområde och få dem att samtala med alla de skjutsar och dessutom anmäla alla övergrepp de ser, efter vägarna eller i hemmen. De har fått reflexvästar med Plans logga, så Plan satsar här sitt goda rykte. Boda Boda-namnet lär förresten komma från Uganda där de första MC-taxiförarna främst körde turister genom landet från ”border to border”.

Vi besökte också en förskola utanför staden med 75 barn per klass i åldrarna 3-5 år. Läraren som informerade oss var fantastisk. Tyvärr var alla skolor i Kenya stängda för vinterlov under vårt besök så vi fick aldrig träffa barnen som går på förskolan.

Dagen efter var vi åter ute bortom allfarvägarna i Homa Bay och besökte en grundskola. Vi träffade en mycket engagerad rektor som stolt visade upp sin skola som hade ca 450 elever. Han var särskilt stolt över sin klass för barn med särskilda behov, alltså mentalt eller fysiskt funktionshindrade. Skolan hade en standard som i alla avseenden – klassrum, utrustning, toaletter och allt annat – var rätt typisk för den kenyanska landsbygden; ganska enkel om man jämför med svenska skolor. Men skolan var den bästa i regionen och lockade elever långväga ifrån. Vi kunde göra två särskilt intressanta iakttagelser. Ett; rektorn förde en framgångsrik kamp mot nedskräpning. Skolgården var den renaste yta vi såg i Kenya! Allt skräp samlades in och brändes på en särskild plats på gården. Två; skolan hade fått 40 laptops av myndigheterna som rektorn ordnat ett kassaskåp till för att de inte skulle stjälas. Tyvärr hade myndigheterna inte lyckats dra fram elektricitet till skolan, så datorerna kunde ännu inte användas. Men vi anar att inom några år kan stora steg tas i Kenya när det gäller IT-pedagogik. Men samtidigt är det lätt att se problemen med att förena modern IT-teknik i undervisningen med den undermåliga infrastrukturen, bristen på skolbänkar, en lärare på 40 elever osv.

Vi hann också med att träffa några föräldragrupper långt ute på landsbygden. Vuxna som av Plan tränats i barnuppfostran, näringslära, utbildningens betydelse och allmänt goda värderingar. Onekligen rätt häftigt att sitta i en samlingslokal bortom vägarnas slut och diskutera med dessa föräldrakollegor hur barn ska bemötas och belönas vid olika tillfällen. Vi besökte också en biodling och en getfarm som föräldrarna initierat och Plan medfinansierat.

Efter dagarna i Kisumu med omnejd drog vi till slut söderut för en avslutande vistelse i Mombasa vid Indiska Oceanen. Vi slapp åka buss dessa 70 fågelmil utan kunde med flyg lätt ta oss ner till den behagliga sydkusten. Sol och bad i inhägnat turistparadis väntade, samt vårt eget fadderbarnsbesök.

Tonårsgraviditeter är ett av de problem som Plan arbetar hårt emot, så visst var det lite trist att notera att vår egen kära Ruth, nu vid 17 års ålder var nybliven mor. Men Ruths mamma var själv bara 15 när hon fick Ruth och tre veckor gamla Patience var bara så oerhört betagande, där hon i hettan låg invirad i sin fina filt med toppluva på huvudet. Med familjens och Plans stöd ska Ruth försöka fullborda en utbildning till skräddare.

Ett dopp i havet och besök hos fadderbarn och hennes barn.
Ett dopp i havet och besök hos fadderbarn och hennes barn.

Näst sista kvällen, när hotellet gjort ett stort garden party av kvällsmiddagen, blev tyvärr Birgitta av med sin handväska som just då inte var placerad under bordet som normalt utan bara hängde över stolens armstöd. Kontokort, plånbok med kontanter och körkort, mobiltelefon och nyinförskaffad kamera försvann puts väck! Tack vare våra fantastiska reseledare Emma och Stephanie var kreditkorten och sim-kortet spärrade inom några få minuter. Kameran var dock förvandlad till ett trist försäkringsärende och alla filmer och bilder den innehöll från resan var borta för evigt. Hotellets säkerhetspersonal var också imponerande tjänstvilliga så vi fick snabbt en fullständig polisrapport som vårt försäkringsbolag förhoppningsvis gillar. Dessutom hittade de senare på natten mobiltelefonen som förövaren valt att slänga ifrån sig, sannolikt för att han bedömde den oanvändbar och/eller spårbar.

Garden party.
Garden party.

Visst innebar detta missöde en smolk i glädjebägaren som vi sent kommer att sluta förebrå oss själva. Men resan var trots allt en lärorik, intressant och mycket rolig glädjebägare. Tack Plan! När alla intryck summerats kan man kanske känna tvivel om hur långt våra insatser räcker. Man kan förstås också fundera över om Plan med våra insatser – vatten, skolor och annat långt ute på landsbygden – kanske snarare konserverar en långsiktigt ohållbar samhällsstruktur än bidrar till ekonomiskt framskridande? Men samtidigt – barnens rätt till trygghet, hälsa och utbildning är icke förhandlingsbar. Plans insatser för barnen är därför humanitärt nödvändiga och vårt hopp är att myndigheterna ska ta över Planprojekten och i dess anda fortsätta driva landets utveckling framåt, till hela befolkningen. Så vi vidhåller – Tack Plan!

Snön låg blöt och klafsig och molntäcket var tjockt när vi nådde Arlanda igen, men i våra minnen lyste solen.

Bästa hälsningar från Birgitta och PO, Planfaddrar.