Tiden går fort när man har roligt. Redan är vi framme vid det sista besöket hos mangyanerna. Denna gång vandrade vi till Ibanag i nära en timme, lyckligtvis är vägen dit inte brant vilket gjorde det hela mycket lättare. Efter ungefär tio minuter stannade vi till i byn Naibuan, ett av Plans partnersamhällen. Där fick vi halsband som var gjorda av bananfrön och vi åt vår frukost. När jag var där för några veckor sedan pratade vi om var den nya skolbyggnaden skulle stå. Saker och ting går snabbt här – nu när vi kom var den nya byggnaden nästan färdig!

Efter frukosten fortsatte vi vår vandring mot Ibanag. Till en början var det klarblå himmel och sol och det var väldigt varmt trots att vi startat tidigt på morgonen. Hela vägen blev vi ackompanjerade av gitarrspel och sång till och från

Väl framme i Ibanag bjöds vi på en teaterföreställning och vi fick mer smycken, jättefina färgglada armband av små pärlor som de gjort åt oss. Sedan fick vi träffa en av de äldsta invånarna i Ibanag. En otroligt härlig karaktär som kom fram och kramade oss allihop. Någon som noterat nyckelbandet? Jodå, mycket riktigt där står det facebook särskrivet. Utvecklingen går framåt även här haha Min kollega Emer berättar om Plans olika projekt i Ibanag. Plan har gett byn några vattenbufflar som hjälper familjerna i jordbruket. När en ny vattenbuffel föds ges den vidare till en annan familj, ungefär som det lyckade projektet med getter som Plan bedrivit i Uganda. Utbildning i jordbruksteknik och jordbruksmaterial har även gets till invånarna. Hälsokontroller genomförs årligen och mediciner delas ut. De barn som är undernärda har fått extra näringsrik kost under året. Ibanag är ett samhälle där hushållen är väldigt utspridda. De flesta barnen måste hjälpa familjen med jordbruket och har inte möjlighet att gå i skolan varje dag. I Ibanag har Plan byggt ett lärocenter och här bedrivs icke-formell utbildning. Där anpassas utbildningen efter barnen, och även de vuxna, och barnen förbereds för att så småningom kunna börja i den formella skolan. Vi besökte lärocentret där vi fick vara med på en lektion. Cecilia från Sverige deltog också och försöker här lista ut vad siffran sex heter på mangyanernas egna dialekt. Faddrarna hade tagit med sig massa gåvor ifrån Sverige som vi gav till skolan och det var mycket uppskattat. Frisbee var något helt nytt för mangyanerna så vi fick demonstrera hur man gör. Mia från Finland är väldigt berest och har provat att rida på många djur, men vattenbuffel hade hon inte provat innan. Nu kan hon äntligen pricka av det på sin lista!Innan vi började vandringen tillbaka samlades nästan hela gruppen för en bild.

Vilken tur det är att man reser med så härliga människor. Efter att vi gått några hundra meter från byn öppnade sig hela himlen och ett skyfall vräkte ner över oss. Det blev lerigt, väldigt halt och stigarna vi skulle gå på blev till små åar istället. Men jag tror inte någonting kan rubba glädjen hos de här människorna, vi skrattade och log hela vägen tillbaks. När vi sedan satte oss i bussen helt genomvåta skrattade alla och pratade om det positiva ”ja, nu vart det ju inte så varmt i alla fall” ”Ja, nu slipper man vara svettig” ”haha såhär fräsch har jag aldrig känt mig förut”. Älskar att de alltid ser det positiva i de situationer vi hamnat i under resan, det har gjort att stämningen alltid varit på topp!

//Cecilia Karlén