Allting har sitt slut…
… så även fadderresan. På grund av diverse internetproblem har detta inlägg dröjt lite längre än tänkt men here we go!
I söndags hade vi ett uppsamlingsmöte tillsammans med alla resenärer och representanter från Plan Occidental Mindoro, Filippinerna och Asiens regionalkontor. Alla faddrarna var överlag väldigt nöjda med resan och det de har upplevt 
Vi fick också bra feedback som att alltid ha en introduktion varje morgon om byn vi ska besöka. Några av faddrarna hade också noterat att tandhälsan i byarna verkligen behövde förbättras och det var något som min kollega Naty skulle titta vidare på. 
Efter mötet var det dags att påbörja vår färd tillbaka mot Manila. Vi åkte med bilen till den östra delen av ön, Oriental Mindoro. Oriental är den rikare provinsen av de två och det märks inte minst på vägen, här är nämligen majoriteten av huvudvägen cementerad. Men som ni ser pågår det även här lite vägarbeten på sina ställen. 
I Manila var det dags för den sista måltiden tillsammans, middag på Barbara´s i Intramuros. Intramuros kallar man den gamla delen av Manila som under kolonialtiden omringades av en mur för att skydda mot inkräktare. Många av husen här är byggda i gammal europeisk stil, vilket man kan se på fasaden till restaurangen. 
Kvällen bjöd på underhållning i traditionell filippinsk anda. Vi tyckte att det mesta kändes väldigt spanskt, vilket inte är så konstigt med tanke på att Filippinerna varit en spansk koloni. Sedan fick även gästerna pröva på och Marianna provade en traditionell filippinsk dans. De två pålarna slås ihop så det gäller att hålla takten så att man inte fastnar med foten mellan dem. 
Jag har insett att jag missat några fina foton i mina tidigare inlägg så här kommer dem. Ovan ser ni ett gäng killar i Balani som spelar basket med en av bollarna som faddrarna hade med sig 
Som jag berättat i tidigare inlägg är mangyansamhället Ibanag unikt eftersom de är en av få samhällen där en kvinna är en av byledarna. Här är hon! Dagen till ära hade hon klätt sig så vackert i traditionella kläder och smycken.
Någon som känner igen denna man? Vill ni ger er på en gissning? Detta är Fausto! När Agneta Sjödin besökte mangyanerna 2007 så var det just Faustos by som hon besökte, och Fausto är även med i det reportage som spelades in då. Vi träffade Fausto under familjedagen i Poypoy och här håller han ett tal där han bland annat sa att han var väldigt glad över samarbetet med och stödet från Plan.
Fadderresan har verkligen varit toppen! Vi som arrangerat den och faddrarna var överens om att resans längd och antalet projektbesök varit precis lagom. Självklart har vi jobbat hårt för att resan skulle bli så bra som möjligt men utan alla härliga, glada, tålmodiga och fantastiska faddrar hade resan aldrig blivit såhär lyckad. Kändes helt klart tråkigt att ta farväl av allihopa men den positiva stämningen som funnits under alla de här tio dagarna som vi rest tillsammans kommer jag behålla länge. Nu är det dokumentering av denna resa som gäller så att vi lär oss för framtida resor. Vad gäller minoritetsprojekten så är nästa resa tänkt att bli en kombination där både projekten i Thailand och Laos besöks under samma resa.
Men först är det semester som gäller nu, börjar med att ta med min pappa på lite äventyr och sen kommer min syster och hälsar på över påsk Kommer ett blogginlägg senare med lite semesternytt.
//Cecilia Karlén
Sista projektbesöket
Tiden går fort när man har roligt. Redan är vi framme vid det sista besöket hos mangyanerna. Denna gång vandrade vi till Ibanag i nära en timme, lyckligtvis är vägen dit inte brant vilket gjorde det hela mycket lättare. 
Efter ungefär tio minuter stannade vi till i byn Naibuan, ett av Plans partnersamhällen. Där fick vi halsband som var gjorda av bananfrön och vi åt vår frukost. När jag var där för några veckor sedan pratade vi om var den nya skolbyggnaden skulle stå. Saker och ting går snabbt här – nu när vi kom var den nya byggnaden nästan färdig! 
Efter frukosten fortsatte vi vår vandring mot Ibanag. Till en början var det klarblå himmel och sol och det var väldigt varmt trots att vi startat tidigt på morgonen. 
Hela vägen blev vi ackompanjerade av gitarrspel och sång till och från 
Väl framme i Ibanag bjöds vi på en teaterföreställning och vi fick mer smycken, jättefina färgglada armband av små pärlor som de gjort åt oss. 
Sedan fick vi träffa en av de äldsta invånarna i Ibanag. En otroligt härlig karaktär som kom fram och kramade oss allihop. Någon som noterat nyckelbandet? Jodå, mycket riktigt där står det facebook särskrivet. Utvecklingen går framåt även här haha 
Min kollega Emer berättar om Plans olika projekt i Ibanag. Plan har gett byn några vattenbufflar som hjälper familjerna i jordbruket. När en ny vattenbuffel föds ges den vidare till en annan familj, ungefär som det lyckade projektet med getter som Plan bedrivit i Uganda. Utbildning i jordbruksteknik och jordbruksmaterial har även gets till invånarna. Hälsokontroller genomförs årligen och mediciner delas ut. De barn som är undernärda har fått extra näringsrik kost under året. Ibanag är ett samhälle där hushållen är väldigt utspridda. De flesta barnen måste hjälpa familjen med jordbruket och har inte möjlighet att gå i skolan varje dag. I Ibanag har Plan byggt ett lärocenter och här bedrivs icke-formell utbildning. Där anpassas utbildningen efter barnen, och även de vuxna, och barnen förbereds för att så småningom kunna börja i den formella skolan. 
Vi besökte lärocentret där vi fick vara med på en lektion. Cecilia från Sverige deltog också och försöker här lista ut vad siffran sex heter på mangyanernas egna dialekt. 
Faddrarna hade tagit med sig massa gåvor ifrån Sverige som vi gav till skolan och det var mycket uppskattat. 
Frisbee var något helt nytt för mangyanerna så vi fick demonstrera hur man gör. 
Mia från Finland är väldigt berest och har provat att rida på många djur, men vattenbuffel hade hon inte provat innan. Nu kan hon äntligen pricka av det på sin lista!
Innan vi började vandringen tillbaka samlades nästan hela gruppen för en bild.
Vilken tur det är att man reser med så härliga människor. Efter att vi gått några hundra meter från byn öppnade sig hela himlen och ett skyfall vräkte ner över oss. Det blev lerigt, väldigt halt och stigarna vi skulle gå på blev till små åar istället. Men jag tror inte någonting kan rubba glädjen hos de här människorna, vi skrattade och log hela vägen tillbaks. När vi sedan satte oss i bussen helt genomvåta skrattade alla och pratade om det positiva ”ja, nu vart det ju inte så varmt i alla fall” ”Ja, nu slipper man vara svettig” ”haha såhär fräsch har jag aldrig känt mig förut”. Älskar att de alltid ser det positiva i de situationer vi hamnat i under resan, det har gjort att stämningen alltid varit på topp!
//Cecilia Karlén
Här bjuder vi på oss själva!
Ja, vad ska man säga? Den här dagen har också varit fantastisk, underbar, jätterolig, underhållande… ja ni förstår själva. Ordförrådet är inte så stort just nu, bara samma ord som återkommer. Idag har vi nämligen varit i Poypoy där vi fick vara med och fira en så kallad familjedag. Familjedagen är ett event som initierades av Plan för fyra år sedan, det blev så lyckat så att lokalinvånarna själva har fortsatt med det och i år fick vi vara med och fira med dem. 
Vi fick sitta på scenen och titta på alla fantastiska uppträdanden. Här kommer ett axplock från dagen som resulterade i nästan 300 foton: 
Familjedagen anordnas för att mangyanerna och befolkningen på låglandet ska träffas och umgås. Mangyanerna lever inte bara i isolerade områden, de är även isolerade socialt och diskrimineras ofta när de besöker orterna på låglandet. Därför är tanken att familjedagen ska bidra till förståelse för mangyanerna och deras traditionella levnadssätt. 
När många ändå tar sig ner på låglandet är det ett ypperligt tillfälle att ge dem möjlighet att registrera sig så att de kan få en identitetshandling. Detta görs i samarbete med Plan och den lokala kommunen. 
Som besökare får man inte sitta ner hela tiden och vara passiv, nej nej, här gällde det att bjuda på sig själv. Först fick vi igång hela publiken med huvud, axlar, knä och tå och sedan rev vi av den svenska nationalsången. 
Varje by hade byggt sin egen hydda som de dekorerat på olika sätt. Sedan bjöd de på olika traditionella maträtter och sålde diverse hantverk. Bland annat bjöds det på friterad groda!
Under dagen lektes och tävlades det också – här är klassikern hoppa säck 
För att undvika upprepning avslutar jag detta inlägg med fotot ovan. En bild säger ju mer än tusen ord och den här bilden är perfekt för att sammanfatta denna dag!
//Cecilia Karlén
…Samtidigt i Tanzania
Utsikt från kanten av Ngorongorokratern. Nere på kraterns botten finns det en massa vilda djur. Visst är det vackert?
Den här byn besökte vi idag.
Masaaikvinnor i byn som vi besökte.
Sitter och tittar ut över Serengeti nationalpark. Vi har kommit hit efter två dagar i Ngorongorokratern. Utsikten är fenomenal och syrsorna är högljudda. Alldeles nyss kom en silkesapa förbi och sa hej och nedanför på savannen går girafferna. Vi har också hunniy med ett besök i en Masaiby. I morgon reser vi tidigt med våra jeepar upp till Mwanza, cirka 40 mil på ”bumby roads”. .. Där har vi vårt första möte med Plan Tanzania i morgon eftermiddag.
Mambo Jambo Karibu!
Ps. Nyfiken på Plans resor för faddrar? Läs mer på http://plansverige.org/planresor
………………………………………………………………………
Plan Sveriges Åsa Malmqvist är i Tanzania med ett gäng faddrar för att besöka deras fadderbarn. När uppkopplingen funkar bloggar hon.
………………………………………………………………………
Hallå där! Cecilia Karlén…
Cecilia Karlén, IIC Coordinator (IIC:Indigenous and isolated children) ska jobba med minoritetsfadderskap i Filippinerna.
….som just lämnat Plan Sveriges kontor för Filippinerna.
Vad ska du göra?
- Jag ska arbeta med ett projekt som stöds av svenska minoritetsfaddrar. Och i mitten på mars kommer en grupp svenska och finska faddrar hit och hälsar på i 10 dagar så jag ska styra upp lite för det. Och blogga så klart! Följ mig här
Hur länge blir du borta?
- Jag kommer att vara här i fyra månader, alltså till sista maj.
Hur känns det?
- Jättespännande så klart. Projekten som ingår i minoritetsfadderskapet är väldigt bra och jag tycker det är viktigt att Plan internationellt satsar mer på att verkligen försöka nå de mest utsatta barnen i de länder där vi har verksamhet. Det har också länge varit min dröm att få arbeta utomlands och att få arbeta med och se resultaten från projekten på plats.
Vad har hänt sen du kom fram?
- Först var jag några dagar i Manila för att besöka regional- och landskontoret där jag fick en introduktion till Plans arbete i Filippinerna och praktisk information. Sedan har jag åkt med färja och bil ända ner till staden San Jose, som ligger på ön Occidental Mindoro. Sen har jag precis börjat mitt uppdrag här – hunnit träffa mina nya kollegor och börjat anpassa mig till mitt nya liv här i San Jose.
Vad har du för förhoppningar med din tid i Filippinerna?
- För det första hoppas jag att fadderbesöket från Sverige och Finland blir lyckat! Det är ett stort intresse för den här resan internationellt och regionalkontoret i Asien hoppas att fler länder ska intressera sig för minoritetsfadderskapet och på så sätt få fler faddrar till projekten. Sedan hoppas jag kunna lära mig mer så att jag kan sprida det vidare.
Minoritetsfadder
Som Minoritetsfadder är du med och bidrar till Plans långsiktiga utvecklingsarbete för att främst barn i isolerade områden ska få sina grundläggande rättigheter tillgodosedda. Genom projekten vill vi bland annat uppnå minskad undernäring, fler registrerade barn, tillgång till grundskoleutbildning och ökad medvetenhet om barns rättigheter. Ditt bidrag går till projekt i Filippinerna, Laos, Pakistan och Thailand.
”Tänk att vi har fått vara med om detta, vilken ynnest!”
I december 2011 åkte Åsa Malqvist från Plan Sveriges kontor till Etiopien med 24 faddrar. Målet med resan var att uppleva landet och träffa faddrarnas fadderbarn. Det blev ett minne för livet. Det här är Åsas berättelse.
Resan till Etiopien i slutet av 2011 var en oförglömlig upplevelse för oss alla. Vilket vackert land, spännande historia och kultur och åh, så många fantastiska människor vi fick träffa!
Etiopien är ett stort land och många av fadderbarnen bodde på långt avstånd från framkomliga bilvägar, så många i gruppen fick gå långa sträckor för att nå fram. Detta förstärkte förståelsen för vilka förutsättningar som människorna har som bor här och vilka utmaningar de har i sitt dagliga liv.
Huvudstaden Addis Abeba ligger på 2300 meters höjd och är en storstad med cirka 4 miljoner invånare. Här ligger Plans landskontor som vi besökte för att få en presentation och överblick av Plan Etiopiens arbete. Efter mötet åt vi en lunch på Yod Abyssinia som serverar traditionella Injeras (Etiopiska pannkakor gjorda på Teff-mjöl och vatten som fått jäsa ett par dagar.)
Från Addis Abeba gav vi oss söderut till Jimma. Här träffade vi Plans otroligt engagerade team och blev väl omhändertagna i fält under två intensiva dagar. Från Jimma åkte över bergen till Arba Minch, en nätt resa på cirka 12 timmar! Men i detta storslagna landskap och med faddrarnas glada sällskap blev det aldrig tråkigt. I Arba Minch gjorde vi en båttur på en av Etiopiens större sjöar Chamo för att på nära håll se krokodiler och flodhästar.
Åter till Addis Abeba flög vi vidare till lilla den staden Lailbela i norr. En fridfull och helig plats som är känd för stenkyrkor uthuggna direkt ur berget och som besöks av ett stort antal pilgrimer varje år. Plan har sitt programkontor mitt i staden och alla vi mötte kände väl till Plan. Människorna i den här trakten bor avlägset och de flesta har minst en dags promenad in till Lailibela. Plan är inte den enda organisationen som arbetar i regionen men få andra är representerade så långt ut på landsbygden. För att kunna bistå människor med till exempel skola, vatten och hälsovård har Plan först fått ta sig an att göra vägen framkomlig. Än en gång, många timmars resa för att nå fadderbarnen och de olika projekten men det var det värt flera gånger om. Tänk att vi har fått vara med om detta, vilken ynnest!
Text och foto: Åsa Malmqvist
För att läsa mer om resan till Etiopien se tidigare inlägg i kategorin
Faddermöte
Vi är nu i Lalibela, den lilla staden som blivit världsberömd för sina stenkyrkor från 1100-talet uthuggna direkt ur berget. Staden ligger i ett storslaget bergslandskap på 2900 meters höjd. Det märks att lokalbefolkningen här är vana vid turister, och det är en trevlig stämning. Alla känner till Plan, flera av dem vi möter berättar att de har varit volontärer. Jag skriver mer om Plans arbete här i Lalibela med omnejd om några dagar när vi varit ute i fält.
Nu tänkte jag skriva om när jag var med Helge och Margita på deras fadderbarnsbesök. Familjen bor väldigt avlägset, långt bort från närmsta lilla samhälle. När vår bil inte kunde köra längre fick vi gå och rida i en och en halv timme innan vi kom fram. Färden gick genom en fantastisk miljö och stundtals var det som att rida i en kuliss. Både Margita och Helge tyckte nästan att det var lite overkligt att vara där pa hästryggen.
- Ett sådant här äventyr kommer jag aldrig att få uppleva igen, uttryckte Margita minst en gång.
Väl framme mottogs vi av far i huset och många – både barn och vuxna som gått lång väg för att se vilka vi var. Vi fick sätta oss under ett uppspänt solskydd och bli bjudna på kaffe med salt och rostade kikärtor som först blötlagts för att de inte ska vara så hårda. Efter en liten stund kom Sultan. Han stannade först lite på avstånd för att vika ner sina byxben och sen kom han fram för att hälsa. Han gjorde det genom att ta i hand och pussa ovansidan av handen. Vi pussade tillbaka på hans hand, det är ett av många sätt att hälsa respektfullt pa varandra här i Etiopien.
Helge på väg till Sultans familj.
Margita på väg till Sultans familj.
Sultan med kompisar och lillebror. En av de bollar som Margita och Helge hade med sig kom direkt till användning.
Kaffe serverades traditionsenligt som vid alla sociala sammankomster. Vid en kaffeceremoni samlas alla och umgås medan bönorna rostas över öppen eld och sedan mals för hand i mortel. Att det tar en timme att preparera kaffet är hela grejen.
Text och bild: Åsa Malmqvist och Ylva Kullander
”Jag skulle känt igen honom bland 200 småpojkar”
- Jag skulle känt igen honom bland 200 småpojkar, säger Margareta lite tyst när vi går igenom lekparken vid förskolan.
Nisse och Margareta var först ut att få träffa sitt fadderbarn på fadderresan här i Etiopien. Margareta kände direkt igen den lilla pojken från bilderna. Han är bara fem år så storasystern hade kommit från sin skola för att vara med när vi kom dit. Efter en rundvandring på förskolan och efter att Nisse och Margareta lämnat över skolmaterial till rektorn som de släpat hela vägen från Norrköping blev vi hembjudna till familjen på traditionellt hemmarostat kaffe och popcorn.
Efter en intensiv dag med många intryck är det hög tid för mig och Ylva att gå och lägga oss. Klockan är snart tolv och vi måste packa våra väskor för tidigt imorgon bär det av söderut mot Jimma.
Text & foto: Åsa Malmqvist
Hallå där Åsa Malmqvist
Åsa Malmqvist
Hallå där Åsa Malmqvist, projektledaransvarig för Plans gruppresor som åkte till Etiopien i lördags.
Vad ska du göra där?
- Jag åker tillsammans med en grupp faddrar och min kollega Ylva Kullander. Vi är totalt 24 stycken och vi ska ta oss runt till många platser i detta stora land med flyg och buss. Vi kommer att besöka huvudstaden Addis Abeba, Jimma, Lalibela, Arba Minch och Gondar. Se reseprogrammet här!
Vad kommer faddrarna få vara med om?
- Många spännande möten och intressanta upplevelser. Många av fadderbarnen bor på avlägsna platser så vi kommer att få resa långa sträckor. Det är inte ens så att det finns vägar fram till byarna så vissa sträckor kommer vi att gå till fots eller om det är väldigt långt ta hjälp av åsnor.
Hur länge blir du borta?
- 17 dagar
Vad ser du mest fram emot?
- Jag har aldrig varit i Etiopien och jag tror att det är ett fascinerande land på många sätt som jag ser fram emot att lära känna.
Vad glömmer du inte att packa ner?
- Passet och ficklampa i fall det blir strömavbrott!
Läs oss på Scribd!
