På besök hos Alanganstammen
CECILIA I FILIPPINERNA Alanganstammen är en av de sju mangyanstammar som Plan samarbetar med här på Occidental Mindoro. Under förra veckan besökte vi sex byar som tillhör Alanganstammen och jag har lärt mig mer om dem och förstått att de är lite annorlunda.
Jämfört med de andra stammarna är Alangan de som varit mest emot att få stöd utifrån vilket har lett till att deras utbildningsnivå är mycket låg och många saknar födelsebevis. De har tyvärr haft många dåliga erfarenheter av tidigare samröre med befolkningen på låglandet. Deras förtroende för de lokala makthavarna är mycket låg och så fort tex en födelseregistreringskampanj sker med provinsregeringen så vill inte Alanganstammen delta.
Till följd av detta har den lokala personalen initialt fått arbeta mycket för att bygga ett förtroende mellan Alangan och Plan, vilket är en förutsättning för att projekten ska kunna drivas överhuvudtaget.
Flickorna gifter sig när de är mycket unga, så unga som 12 år. Dock är det problemet inte bara något som berör flickorna, även pojkarna gifter sig i mycket ung ålder från när de är ungefär 14-15 år. Det finns en tro inom stammen att de måste föröka sig, och det snabbt. De måste tillsammans skydda sin odlingsbara mark från låglandsbefolkningen. Spädbarnsdödligheten är hög och medellivslängden är låg, andra faktorer som gör att den ständiga pressen finns på de mycket unga pojkarna och flickorna att skaffa barn. 
Inom Alanganstammen, och de andra mangyanstammarna, är det kvinnorna som bär den stora bördan. Det är dem som samlar och lagar all mat. De tar hand om hushåll och barn och har mycket lite inflytande över besluten som tas i byn. Om ni har läst boken Grottbjörnens folk så kan jag säga att det i princip är på samma sätt i de här byarna vad gäller uppdelningen mellan kvinnor och män, väldigt förlegat med andra ord.
Själva namnet Alangan kommer ifrån tagalogens alangani som betyder inte säker eller tveksam. Det är något som Plan också fått erfara. Ibland när man haft möten med lokalbefolkningen har det varit svårt att komma fram till beslut. I andra fall när man tagit beslut och kommer på besök en tid därefter så är det ingen som vill kännas vid att ett beslut togs vid det senaste mötet.
Stora delar av stammen bor fortfarande högt uppe i bergen utan någon som helst kontakt med omvärlden. Många av dem lever också som nomader. Där lever de i ”storfamiljer” som tillsammans delar en stor hydda och man gör allt tillsammans som att samla och laga mat. De är rädda att deras traditionella levnadssätt ska påverkas negativt vid kontakt med låglandsbefolkningen. Det är ju något som man verkligen kan förstå. Om det är något man kan säga om oss i ”världen utanför” så har vi ju inte varit speciellt bra på att ta hand om varandra…
Eftersom stora delar av stammen bor isolerade så är det också dem som i störst utsträckning har kvar sin ursprungliga kultur och religion. De mangyanbyar som ligger på låglandet eller inte alltför långt ifrån har sedan länge besökts av missionärer och de flesta stammarna är nu därför kristna.
Det har varit kul att se att projekten har börjat ta fart i de här byarna, det finns ju som sagt väldigt mycket att arbeta för att förändra. Det märks att befolkningen nu har förtroende för Plan och att de är fast beslutna att driva sin utveckling framåt!
//Cecilia Karlén
Gravida (och mammor) får inte studera
Den här flickan hade tidigare hoppat av skolan pga olika omständigheter men nu när internatet finns har hon kommit tillbaka.
Några av flickorna visade oss runt på internatet och sedan fick vi höra en ”rap” som de gjort om sin livssituation.
Hela skolan var samlad när vi kom och alla eleverna sjöng en sång som handlade om hur tacksamma de var för möjligheten att studera. Jag fick hålla ett litet tal för att berätta vilka vi var och att vi var på besök att se och lära om Plans arbete.
Vår lilla minibuss var inte riktigt anpassad för de vägar vi körde på så rätt som det var tog det stopp då vi hamnade i för djup sand (jämför lössnö). Tur at man reser med rådiga svenskar som med en gruppinsats lyckades få bilen på fast mark igen.
Vi var de enda ”turisterna” här bland alla dagspendlare och långtradare mellan Mwanza och Geita.
Två timmars bilresa och en halvtimmes bilfärja bort från Mwanza ligger Geita. I Geita är det vanligt att föräldrarna väljer att gifta bort sina döttrar i stället för att låta dem gå i skolan då hemgiften innebär en inkomst till familjen, vilket är en av anledningarna till varför flickorna inte fortsätter till motsvarande högstadiet. En annan är att det är långt att gå för de flesta, mellan 15 och 20 kilometer till skolan från hemmet, och vägen är inte säker; många utsätts för övergrepp och vågar därför inte gå till skolan. Ett flertal flickor har blivit gravida och i Tanzania är det inte tillåtet att fortsätta skolan när du är eller har varit gravid, så inte nog med det som flickorna får utstå i form av övergreppet, de tas också ifrån chansen att kunna studera vidare. Ofta kommer förövaren också undan då han ”köper sig fri”, många föräldrar väljer hellre pengar än att anmäla. Tills nu, då man faktiskt har lyckats skapa en medvetenhet hos familjerna att det rätta är att anmäla. Det förutsätter att det finns ett rapporteringssystem som fungerar där det är säkert att anmäla och en rättsprocess för förövarna, vilket Plan arbetar med att åstadkomma på olika nivåer i samhället.
Internatet har plats för 100 flickor och idag är det 70 som bor där. Flickinternatet har gjort att fler flickor kan fortsätta i skolan och att de har både en säker och lugn studienivå. Även pojkarna har gynnats då skolan numera har solcellsdriven el och en matsal samt studierum som både flickor och pojkar kan använda.
/Åsa Malmqvist
Planstark dag på tv igår!
Först reportage i Adam Live på TV3 om Adam Alsings resa till Ghana med Plan och senare på kvällen gästade vår generalsekreterare Anna Hägg Sjöquist Aktuellt och pratade om barnäktenskap och den nyinstiftade internationella flickadagen.
Resereportaget från Ghana ser du här på TV3 Play (klippet börjar 16:30 minuter in).
14 år och gift
Kvinnor, flickor och barn i organisationshuset i samhället Tamouh.
I Egypten är det sedan ett par år tillbaka olagligt att gifta sig om man inte är 18 år. Men verkligheten ser annorlunda ut och det är vanligt att flickor gifter sig mycket tidigare. Idag träffade vi några av de flickor som gifte sig när de var så unga som 14 år. Vi träffar några av dem i byn Tamouh som ligger i Giza utanför Kairo, där Plan tillsammans med lokala organisationer arbetar för att stödja och stärka flickors rättigheter.
En av flickorna vi träffar heter Hanaa. Hon gifte sig när hon var 14. Idag är hon 18 år, skild och tar ensam hand om hennes treåriga son.
– Jag hoppade av skolan för att gifta mig. Jag ville flytta hemifrån och trodde att jag skulle få bo i en egen lägenhet med min man, men jag fick flytta in hos min svärmor som behandlade mig som hennes betjänt. Jag ville skilja mig men blev gravid och min man sa att han skulle ta barnet om jag inte stannade hos honom. När han gick med på att skilja sig efter fyra år visade det sig att vi inte var officiellt gifta utan endast traditionellt vigda i byn. Jag lever nu ensam med min son.
”Jag vill sprida information”
En äldre kvinna vid namn Amal berättar hur hon gick med på att gifta bort sin fjortonåriga dotter.
– Mona blev gravid kort efter att hon gift sig och fick missfall efter tre månader. En månad senare blev hon gravid igen och blev sängliggande då hon var svag efter missfallet. Barnet föddes i sjunde månaden efter en komplicerad förlossning. Det finns inga erfarna läkare i vår by och vi fick leta länge efter en som kunde hjälpa Mona. Idag mår min dotter bra men jag vill nu sprida information om hur skadligt det är för hälsan att gifta sig och få barn vid en så tidig ålder. Jag kunde ha förlorat Mona.
Vi träffar kvinnorna, flickorna och några av deras barn i det lokala föreningshuset. Där träffas de en gång i veckan för att ha möte med sin spar- och lånegrupp som har som syfte att förbättra medlemmarnas ekonomi. Gruppmedlemmarna kommer tillsammans överens om vem som ska få låna av pengarna i den gemensamma potten för att starta upp mindre verksamheter och på så sätt bidra till familjens försörjning. Vi får bland annat smaka på goda hemgjorda munkar som en av kvinnorna brukar laga och sälja samt se på de handarbeten som de producerar till försäljning.
På mötena diskuterar kvinnorna och flickorna sina rättigheter och hur de skall kunna säkerhetsställa att dessa inte kränks. Problemen med hur man ska förhindra tidiga äktenskap dryftas ofta. De sprider information om svårigheterna som uppstår vid tidiga äktenskap till vänner och grannar. Gruppmedlemmarna stödjer varandra och de kämpar gemensamt för en förbättrad tillvaro.
/Ida Wistbacka
Läs oss på Scribd!
