Det här är en traditionell filippinsk frukost. När jag berättar om min havregrynsgröt som jag brukar äta på morgonen få jag bara skratt som kommentar.I veckan har vi haft training i kommunikation, skrivandet av case stories och fotografi. En case storie är det vi inom Plan kallar för en personlig berättelse ifrån något av våra projekt, de här berättelserna skrivs oftast i samband med årsrapporter och liknande. Vi  fick alla skriva varsin case storie och jag var en av flera kollegor som fick pris för min story, väldigt stolt är jag över det så klart Men det roligaste var att träffa och arbeta tillsammans med kollegorna. En vanlig vecka är ju nästan hälften av kontoret ute i fält, så några kollegor träffade jag för första gången. Den första dagen fick grupperna i uppdrag att presentera hur man kan kommunicera Plans globala kampanj “För att jag är en flicka” för lokalinvånare, kommunledning eller givare. Gruppen på bilden gjorde en teater som visade de många bördor som flickor i mangyansamhällena har. Vi fick även se sång, dans och en dockteater, jag har väldigt kreativa kollegor. Även här var maten en stor del, i Sverige kör vi kanske lite trefika med en bulle och frukt, här var det spaghetti och köttfärssås klockan tre  

Senare på kvällen var det dags att ta farväl av en kollega och det arrangerades en Despedida (avskedsfest). Mary Jane ska flytta hem till sin familj som bor i en annan region. Hon har under de år hon arbetat här i San Jose bott utan sin man och dotter och nu när de ska ha sitt andra barn så flyttar hon hem. Det kallas för Budol fight – bordet täcks med bananblad och man lägger sedan ut maten på bordet. Det är vanligt att man bjuder på mat på det här sättet när man är många, dels för att det är trevligt men också för fördelen med att slippa all disk. Innan maten samlades vi för en gruppbild med Mary Jane (i mitten i randigt) och sedan var de dags att hugga in!Jag förstod snabbt innebörden av ordet fight, det var bara att hitta en plats och få tag på de man kunde med händerna. På bordet fanns det ris, olika fiskar, räkor, tomat och en rotfrukt som jag tror är liknande majrova, är dock inte helt säker eftersom jag aldrig provat det i Sverige, men det var gott. Till efterrätt var det papaya med en dressing från en liten citrusfrukt. Just ja, det fanns jordnötter också som var kokade, förvånansvärt gott faktiskt. Allt som allt en väldigt lyckad vecka och kväll med många nya upplevelser!

//Cecilia Karlén

För detta projekt samarbetar Plan med CAP Foundation India och en lokal organisation ”Future World” som driver själva yrkesskolan där ungdomarna går. För att få in ungdomar i projektet gör man en så kallad ”Roadshow” och alla ungdomar intervjuas innan de tas in på skolan. Projektet som bekostas med bidrag från SIDA löper 2011-2015 och man har undersökt arbetsmarknaden för att se inom vilka områden arbetskraft efterfrågas. I dag finns fyra program på skolan som ungdomarna kan välja mellan: Bilmekaniker, Hotell och Service, Försäljning och IT.

Vi fick träffa tre elever som gått programmet och nu var ute på praktik. Alla tre berättade att de inte haft något att göra innan utbildningen och hur glada och tacksamma de var för den här möjligheten. ”Jag kände mig så välsignad när jag såg mitt namn på listan till hotellprogrammet. Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle vara här jag är idag med min bakgrund och med tanke på min familjs ekonomi”, berättade en av ungdomarna för oss.

Här får Susanne veta allt om bilmotorer.

I skolan träffade vi också nya elever som var sin första vecka i skolan, de hade ännu inte valt inriktning utan höll genom SWOT-analys på att ta reda på vilket program som var mest intressant för dem. Vi frågade eleverna vad de hade för visioner/drömmar med programmet. Mannen som reste sig upp berättade utan betänketid att han efter utbildningen 1) skulle skaffa sig jobb och bli den bästa bilmekanikern någonsin och sedan 2) starta eget och anställa alla från utbildningen som inte fått jobb! Gemensamt för alla elever som vi pratade med var att de kände ett stort hopp inför framtiden.

Gun frågar om vilka styrkor mannen skrivit upp i sin SWOT-analys.

Några av flickorna visade oss runt på internatet och sedan fick vi höra en ”rap” som de gjort om sin livssituation.

Hela skolan var samlad när vi kom och alla eleverna sjöng en sång som handlade om hur tacksamma de var för möjligheten att studera. Jag fick hålla ett litet tal för att berätta vilka vi var och att vi var på besök att se och lära om Plans arbete.

Vår lilla minibuss var inte riktigt anpassad för de vägar vi körde på så rätt som det var tog det stopp då vi hamnade i för djup sand (jämför lössnö). Tur at man reser med rådiga svenskar som med en gruppinsats lyckades få bilen på fast mark igen.

Vi var de enda ”turisterna” här bland alla dagspendlare och långtradare mellan Mwanza och Geita.

Två timmars bilresa och en halvtimmes bilfärja bort från Mwanza ligger Geita.  I Geita är det vanligt att föräldrarna väljer att gifta bort sina döttrar i stället för att låta dem gå i skolan då hemgiften innebär en inkomst till familjen, vilket är en av anledningarna till varför flickorna inte fortsätter till motsvarande högstadiet.  En annan är att det är långt att gå för de flesta, mellan 15 och 20 kilometer till skolan från hemmet, och vägen är inte säker; många utsätts för övergrepp och vågar därför inte gå till skolan.  Ett flertal flickor har blivit gravida och i Tanzania är det inte tillåtet att fortsätta skolan när du är eller har varit gravid, så inte nog med det som flickorna får utstå i form av övergreppet, de tas också ifrån chansen att kunna studera vidare. Ofta kommer förövaren också undan då han ”köper sig fri”, många föräldrar väljer hellre pengar än att anmäla. Tills nu, då man faktiskt har lyckats skapa en medvetenhet hos familjerna att det rätta är att anmäla. Det förutsätter att det finns ett rapporteringssystem som fungerar där det är säkert att anmäla och en rättsprocess för förövarna, vilket Plan arbetar med att åstadkomma på olika nivåer i samhället.

Internatet har plats för 100 flickor och idag är det 70 som bor där. Flickinternatet har gjort att fler flickor kan fortsätta  i skolan och att de har både en säker och lugn studienivå. Även pojkarna har gynnats då skolan numera har solcellsdriven el och en matsal samt studierum som både flickor och pojkar kan använda.

/Åsa Malmqvist

Hawas kyckling. Foto: Plan

I Niger kallas tiden mellan april och november ”den hungriga säsongen” och antalet barn som är undernärda brukar öka i omfattning. I år är situationen värre än vanligt redan nu, många familjer har bara mat för någon månad till. I regeringens nationella undersökning framkommer att 34,9 % av alla hushåll inte har säker tillgång till mat och de flesta saknar besparingar att ta till.

I byn Bossey Bongou bor Hawa, en kvinna som kämpar för att få mat för dagen. Eftersom det regnat så lite och grödorna dessutom attackerats av gräshoppor räcker inte maten till nästa skörd. Hennes man har gått till stan för att leta arbete och kvar är Hawa med familjen. Den säck med hirs och majs som han lämnade är nu slut och Hawa har bestämt sig för att sälja sin sista kyckling. Vandringen till marknaden är en mil och Hawa går med sin kyckling i handen och sin yngsta dotter på ryggen. Vad skulle du göra om du var Hawa? Sälja din sista kyckling? Finns det något alternativ?

Plan arbetar i Niger med stöd till familjer som riskerar hunger och undernäring. Stödet består både av mat i skolor och intensiv behandling av undernärda barn samt av långsiktiga åtgärder som hjälp med grönsaksodlingar och bevattningsprojekt. Små insatser kan rädda liv både genom att förebygga kriser och minska dess effekter på barn som är extra känsliga för näringsbrist.

Vill du veta mer om hur Plan förebygger katastrofer, följ vår kampanjsida på facebook.com/stodbarnarbete.

/Julia Daniels

Flickorna samlas här varje dag klockan 18.00 för att be tillsammans. Vi var på besök sent på eftermiddagen, så Semeni fick lov att hoppa över bönen eftersom hon hade besökare. Det är väldigt sällan som det kommer besök (och som det tillåts) till skolan så det var en speciell dag för Semeni.

– Jag blev så glad att höra att Semeni fått chans att studera här, för jag vet att det länge varit hennes dröm. Det har hon skrivit i breven, säger Sabina. Det är tack vare att familjen har en tryggad ekonomisk försörjning genom att båda föräldrarna arbetar och att Semeni är duktig i skolan. Mamman har en butik och pappan kör transporter. Många ungdomar har inte möjlighet att fortsätta till motsvarande gymnasiet av ekonomiska skäl, men också för att de har bristande kunskaper för att studera vidare.

Sabina fick följa med till Semenis klassrum där alla flickor satt och studerade. Hon fick en massa frågor och alla flickor var väldigt intresserade av att höra om Sverige.

Även Semenis pappa var med på besöket eftersom han jobbar i stan. Semeni träffar inte sin familj så ofta så det var roligt för dem också att ses.

Sabina och Semeni kunde prata med varandra på engelska och det verkade som om de kom riktigt bra överens.
– Det här mötet kunde inte ha blivit bättre, sa Sabina. Jag brukar inte vara sentimental men det här är inget man bara släpper, jag kommer tänka ofta på den här dagen.

/Åsa Malmqvist

Denna gång slapp vi vandra uppför och det passade mig mycket bättre eftersom jag kunde hänga med i tempot Men i mer än 30 graders värme och en del terräng tar en timmes vandring på krafterna. Men det (som vanligt) vackra landskapet hjälpte till att hålla humöret på topp!

I Ibanag har Plan stött byggandet av ett lärocenter och här pågår ett projekt som kallas “Alternative Learning System”. Då många av barnen här inte kan gå i skolan på vanliga tider eller alla skoldagar under året så behöver man hitta alternativa sätt för barnen att få utbildning. Den här tiden på året är det skördesäsong och hela familjen, även barnen, behöver då hjälpas åt. Även om det kan tyckas att utbildning självklart borde vara prioriterat så är det ett faktum att Mangyanerna sällan har mat året om. Därför är det otroligt viktigt att de får ut så mycket av sin skörd som möjligt och kan spara till de “hungriga månaderna” under regnperioden. Lärocentret finns därför till för att erbjuda ickeformell utbildning, här är eleverna i olika åldrar och de lär sig grundläggande kunskaper som bland annat att lära sig läsa, skriva och räkna. Lärocentret förbereder, de elever som har möjlighet,  för den formella skolan och det finns olika test som eleverna kan göra för att se vilken årskurs de ska börja i.

Jag och min kollega Reena, som är Community Development Facilitator i Ibanag, träffade och hade en pratstund med byledarna. Det var kul att se att det fanns en kvinna ibland dem, det är tyvärr en ovanlig syn då majoriteten av ledarna i mangyanbyarna är män. Även i Ibanag var Plans närvaro uppskattad och ledarna uttryckte sin glädje över samarbetet och det de lyckats åstadkomma på bara ett år drygt. I Ibanag finns projekt för jordbruk, hälsa och utbildning. Bland annat har man tillsammans försökt att effektivisera jordbruket och Plan har gett byn några vattenbufflar, jordbruksmaterial och frön. Förra året kom en grupp med läkare och sköterskor till byn för att göra hälsoundersökningar av både barn och vuxna. De delade ut mediciner och de barn som var undernärda har nu fått extra näringstillskott under året som gått. Teamet kommer tillbaka i slutet av februari för att göra uppföljningar och främst undersöka de många nyfödda barnen i byn. Plan har också haft informationsmöten om hygien och sanitet, vikten av att tvätta händerna och hur man skyddar sig mot malaria. Under dagen hade jag också turen att få träffa en av de äldsta invånarna i Ibanag, Bapa Lisod. Jag fick berättat för mig att han till och med kunde några fraser engelska. Mycket riktigt -  när han kommer in i hyddan där vi sitter och får syn på mig, tittar han på mig och säger “Come here, baby!” Inget vet riktigt hur gammal Bapa är, de flesta vuxna här saknar födelsebevis och när man frågar när de är födda svarar de ofta att de föddes under kriget, skörden eller liknande. Men tack vare Plan har barnen i byn födelsebevis, registreringarna har gjorts i samband med hälsoundersökningarna. Min kollega gissade att Bapa nog är mellan 70-80 år gammal men han verkade pigg för sin ålder. Han pratade mycket och det slutade nästan alltid med att de andra mangyanerna skrattade. Bapa bjöd även på lite dans och förhoppningsvis får vi se mer av det när vi kommer tillbaka i mars!

En annan rolig grej hände igår, vi hade varit på möte med turistbyrån i den närliggande orten Sablayan och satt på bussen tillbaka. Jag sitter bredvid en kvinna och vi börjar småprata med varandra och jag berättar att jag arbetar för Plan. Då visar det sig att hon bor i ett område i Sablayan där Plan har verksamhet och hennes son har en fadder i Norge. Hon berättar att hon är jätteglad över att Plan har verksamhet i hennes område och att de fått det mycket bättre.  Riktigt kul att vara här och kunna träffa de som Plan arbetar för och med bara sådär på bussen!

Rahel bor med sin mamma och 6 syskon utanför Mwanza. Rahels mamma som är gravid med sitt sjunde barn försörjer främst familjen genom att hyra ut ett av sina hus för 10 000 T. shilling i månaden (cirka 45 kronor).

Susann och Göran visade foton och berättade, bland annat om snö… ”Karibu sana, karibu sana”, upprepade mamman ofta vilket  betyder ungefär känn er välkomna.  Ett möte som garanterat gjort stort avtryck och som man säkert kommer att tala om länge och sent glömma, både i Stockholm och i Mwanza!

/Åsa Malmqvist

Mwanza är Tanzanias andra största stad, vackert belägen invid Victoriasjöns södra stränder. Utspritt i landskapet ser man otroliga stenblock som ligger och balanserar på varandra som om någon lagt dit dem. Ungefär en halvtimma från staden var vi och besökte  två förskolor med Plan Mwanza.  Sedan 2008 har Plan haft utbildningsprojekt som involverar barn (och deras föräldrar ) upp till sju år. Barnen får omsorg,  leka och lära sig att räkna till 10 på engelska, skriva vokaler och läsa korta meningar på nationalspråket Swahili (annars talar man lokalspråket Sukoma). De får också näringsrik gröt varje dag.

En del av projektet är också att informera föräldrarna om vikten av att låta barnen gå i förskolan för deras fortsatta studier. Många föräldrar är positiva, också för att de, då barnen är förskolan, kan arbeta på jordbruket. Och för de äldre barnen i familjen har det inneburit  att de får gå i skolan istället för att vara hemma och ta hand om sina småsyskon.

Föräldrarna bidrar med 500 T. shilling i månaden för inköpen till gröten och liten ersättning för de som arbetar näst intill frivilligt.

/Åsa Malmqvist

Tack vare Plan Egyptens projekt mot barnäktenskap har flera flickor sluppit giftas bort, bland annat flickan på bilden.

Idag är alla hjärtans dag och många ser fram emot att spendera dagen med någon de tycker om. Att få välja sin partner är dock ingen självklarhet om man är en flicka, inte heller att vänta med att gifta sig tills man når vuxen ålder.

När jag var i Egypten förra hösten träffade jag flera flickor (läs inlägget här) som hade gifts bort som barn. Jag träffade också en mamma vid namn Amal, som gått med på att gifta bort sin dotter som 14-åring. Hon berättade om hur hon nästan förlorade sin dotter i graviditetsrelaterade komplikationer:
– Mona blev gravid kort efter att hon gift sig och fick missfall efter tre månader. En månad senare blev hon gravid igen och blev sängliggande då hon var svag efter missfallet.  Barnet föddes i sjunde månaden efter en komplicerad förlossning. Det finns inga erfarna läkare i vår by och vi fick leta länge efter en som kunde hjälpa Mona.  Idag mår min dotter bra men jag vill nu sprida information om hur skadligt det är för hälsan att gifta sig och få barn vid en så tidig ålder.

Den vanligaste dödsorsaken för unga flickor
10 miljoner flickor riskerar att giftas bort varje år – det är fler än 25 000 flickor per dag. Den vanligaste dödsorsaken för flickor i åldern 15-19 år är graviditetsrelaterad. Det är vanligt att flickor som gifter sig blir gravida innan deras kroppar är färdigt utvecklade – en flicka under 15 år löper fem gånger högre risk att dö i barnsäng än en kvinna över 20 år. Det är verkligen chockerande statistik. Barnäktenskap kränker många av barnets rättigheter som till exempel rätten att få delta i beslut och är också ofta en kränkning mot flickors rätt till överlevnad.

Plan arbetar mot barnäktenskap
Att arbeta för lagar som förbjuder barnäktenskap är mycket viktigt, men när lagarna finns måste de efterlevas. I Egypten är barnäktenskap olagligt, men barnäktenskap är ändå vanligt. Plan arbetar därför också med att minska det sociala tryck som får familjer att fortsätta gifta bort sina döttrar genom att arbeta med att förändra attityder och normer. I arbetet mot barnäktenskap involveras hela samhället inklusive religiösa, politiska och traditionella ledare. Plan arbetar också med att stärka flickorna själva, bl.a. genom att de får möjlighet till ökad kunskap kring sina rättigheter, ökad tillgång till egna ekonomiska medel och nya sociala nätverk.

/ Ida Wistbacka

Rapporten Breaking the Vows handlar om Plans jobb mot barnäktenskap:

Rami Shaaban var i Egypten med Plan 2008 och träffade den här flickan som giftes bort som barn.