Verktyg för könsstympning av flickor i Lunsar, Sierra Leone. Foto: Grace Harman, Planmedarbetare.

Upp till 140 miljoner kvinnor i världen lever med konsekvenserna av könsstympning. En flicka som könsstympas kan hamna i chock, drabbas av infektioner, infertilitet eller depressioner och i värsta fall dö. Kvinnlig könsstympning får både akuta och långsiktiga konsekvenser. Nästan alla har haft smärtor och blödningar.

8 000 flickor om dagen
Varje år riskerar ytterligare minst 3 miljoner flickor att utsättas för ingreppet vilket motsvarar minst 8000 flickor per dag. Könsstympning utförs nästan uteslutande på barn och är en grov kränkning mot barnets rättigheter. Idag är den Internationella dagen för nolltolerans mot kvinnlig könsstympning.

Extrem form av diskriminering
Ingreppet stöds av både män och kvinnor i de områden där könsstympning existerar, och ifrågasätts oftast inte. Den som avviker från normen kan istället trakasseras. Bland de bakomliggande orsakerna till att sedvänjan fortsätter finns en rad sammanlänkade sociala, traditionella och religiösa föreställningar och beteenden. Sedvänjan reflekterar en djupt rotad ojämlikhet mellan könen och utgör en extrem form av diskriminering mot flickor och kvinnor.

 98 procent
Könsstympning är vanligast i västra, östra och nordöstra Afrika, i en del asiatiska länder och i Mellanöstern. På listan över länder i världen med högsta förekomsten av könsstympning återfinns Somalia på första plats, där 98 procent av den kvinnliga befolkningenhar utsatts för ingreppet. I Egypten (fjärde plats) är 91 procent av alla kvinnor och 74 procent av alla flickor mellan 15-17 år könsstympade.

Vad Plan gör
Plan arbetar för att beslutsfattare på nationell nivå ska införa och stärka lagar som motverkar könsstympning. Plan arbetar även med att förändra attityder och beteenden som gör att könsstympning fortsätter att praktiseras. Plan arbetar med att stärka flickorna själva, bl.a. genom tillgång till kunskap kring sina rättigheter (inklusive rätten att skyddas mot könsstympning) och tillgång och sociala nätverk utanför familjen. I arbetet mot könsstympning involvera hela samhället inklusive religiösa, politiska och traditionella ledare för att skapa förutsättningar för hållbara förändringar.

I rapporten No More Excuses kan du läsa mer om hur Plan arbetar för att stoppa skadliga sedvänjor:

Åsa Vilbäck har varit i Egypten och besökt ett av Plans framgångsrika projekt mot könsstympning:

Vill du kämpa med Plan mot kvinnlig könsstympning? Bli flickafadder:

Plans fältkontor i San Jose
Känns bra att bli påmind om Plans vision varje morgon. Plan har arbetat på Occidental Mindoro sedan 1990 och det arbetar ca 50 personer här. Det är många anställda eftersom det pågår många olika typer av projekt på ön. Dels finns det 7 000 fadderbarn och de projekt som barnfaddrarna stödjer. Sedan har vi projekten som minoritetsfaddrarna stödjer. Utöver det finns det ett gäng andra projekt som stödjs av EU, andra institutionella givare och grants från några insamlingsländer.

Min arbetsplats!
Det här är min arbetsplats, vi sitter och arbetar i det som också används som konferensrum. De som sitter här är på kontoret sporadiskt då de arbetar mycket ute i fält och även befinner sig på Plans fältkontor i Sablayan vissa dagar.

50 år och 26 311 lärare, 235 766 stipendier och 858 klassrum senare

På kartan ser ni Filippinerna och Occidental Mindoro är markerad. Plan har arbetat i Filippinerna sedan 1961 och firade 50 år i landet förra året. Utbildning är det Plan arbetar mest med i Filippinerna. Under de senaste 10 åren i landet har Plan exempelvis utbildat 26 311 lärare, gett skolstipendium till 235 766 elever samt byggt och utrustat 858 klassrum.

San Jose – istället för Stockholm

I måndags kom jag till orten San Jose, där jag kommer bo och arbeta de kommande fyra månaderna. Det bor ungefär en halv miljon invånare på Mindoro och de flesta av dem talar dialekten Tagalog. På Occidental Mindoro försörjer sig de flesta på jordbruk och de vanligaste grödorna är ris, majs, lök och tobak. Det odlas även kassava, jordnötter, sötpotatis och ingefära i mindre utsträckning. Många livnär sig också som fiskare.

Cecilia Karlén, IIC Coordinator (IIC:Indigenous and isolated children) ska jobba med minoritetsfadderskap i Filippinerna.

….som just lämnat Plan Sveriges kontor för Filippinerna.

Vad ska du göra?
- Jag ska arbeta med ett projekt som stöds av svenska minoritetsfaddrar. Och i mitten på mars kommer en grupp svenska och finska faddrar hit och hälsar på i 10 dagar så jag ska styra upp lite för det. Och blogga så klart! Följ mig här

Hur länge blir du borta?
- Jag kommer att vara här i fyra månader, alltså till sista maj.

Hur känns det?
- Jättespännande så klart. Projekten som ingår i minoritetsfadderskapet är väldigt bra och jag tycker det är viktigt att Plan internationellt satsar mer på att verkligen försöka nå de mest utsatta barnen i de länder där vi har verksamhet. Det har också länge varit min dröm att få arbeta utomlands och att få arbeta med och se resultaten från projekten på plats.

Vad har hänt sen du kom fram?
- Först var jag några dagar i Manila för att besöka regional- och landskontoret där jag fick en introduktion till Plans arbete i Filippinerna och praktisk information. Sedan har jag åkt med färja och bil ända ner till staden San Jose, som ligger på ön Occidental Mindoro. Sen har jag precis börjat mitt uppdrag här – hunnit träffa mina nya kollegor och börjat anpassa mig till mitt nya liv här i San Jose.

Vad har du för förhoppningar med din tid i Filippinerna?
- För det första hoppas jag att fadderbesöket från Sverige och Finland blir lyckat! Det är ett stort intresse för den här resan internationellt och regionalkontoret i Asien hoppas att fler länder ska intressera sig för minoritetsfadderskapet och på så sätt få fler faddrar till projekten. Sedan hoppas jag kunna lära mig mer så att jag kan sprida det vidare.

Minoritetsfadder
Som Minoritetsfadder är du med och bidrar till Plans långsiktiga utvecklingsarbete för att främst barn i isolerade områden ska få sina grundläggande rättigheter tillgodosedda. Genom projekten vill vi bland annat uppnå minskad undernäring, fler registrerade barn, tillgång till grundskoleutbildning och ökad medvetenhet om barns rättigheter. Ditt bidrag går till projekt i Filippinerna, Laos, Pakistan och Thailand.

I december 2011 åkte Åsa Malqvist från Plan Sveriges kontor till Etiopien med 24 faddrar. Målet med resan var att uppleva landet och träffa faddrarnas fadderbarn. Det blev ett minne för livet. Det här är Åsas berättelse.

Resan till Etiopien i slutet av 2011 var en oförglömlig upplevelse för oss alla. Vilket vackert land, spännande historia och kultur och åh, så många fantastiska människor vi fick träffa!

Etiopien är ett stort land och många av fadderbarnen bodde på långt avstånd från framkomliga bilvägar, så många i gruppen fick gå långa sträckor för att nå fram. Detta förstärkte förståelsen för vilka förutsättningar som människorna har som bor här och vilka utmaningar de har i sitt dagliga liv.

Huvudstaden Addis Abeba ligger på 2300 meters höjd och är en storstad med cirka 4 miljoner invånare. Här ligger Plans landskontor som vi besökte för att få en presentation och överblick av Plan Etiopiens arbete. Efter mötet åt vi en lunch på Yod Abyssinia som serverar traditionella Injeras (Etiopiska pannkakor gjorda på Teff-mjöl och vatten som fått jäsa ett par dagar.)

Från Addis Abeba gav vi oss söderut till Jimma. Här träffade vi Plans otroligt engagerade team och blev väl omhändertagna i fält under två intensiva dagar. Från Jimma åkte över bergen till Arba Minch, en nätt resa på cirka 12 timmar! Men i detta storslagna landskap och med faddrarnas glada sällskap blev det aldrig tråkigt. I Arba Minch gjorde vi en båttur på en av Etiopiens större sjöar Chamo för att på nära håll se krokodiler och flodhästar.

Åter till Addis Abeba flög vi vidare till lilla den staden Lailbela i norr. En fridfull och helig plats som är känd för stenkyrkor uthuggna direkt ur berget och som besöks av ett stort antal pilgrimer varje år. Plan har sitt programkontor mitt i staden och alla vi mötte kände väl till Plan. Människorna i den här trakten bor avlägset och de flesta har minst en dags promenad in till Lailibela. Plan är inte den enda organisationen som arbetar i regionen men få andra är representerade så långt ut på landsbygden. För att kunna bistå människor med till exempel skola, vatten och hälsovård har Plan först fått ta sig an att göra vägen framkomlig. Än en gång, många timmars resa för att nå fadderbarnen och de olika projekten men det var det värt flera gånger om. Tänk att vi har fått vara med om detta, vilken ynnest!

Text och foto: Åsa Malmqvist

För att läsa mer om resan till Etiopien se tidigare inlägg i kategorin

Idag var vi på ett seminarium i riksdagen med temat ”Millenniemålen för kvinnor och barn – hur kan de uppnås”. I samtalet deltog biståndsminister Gunilla Carlsson samt representanter för UNICEF Sverige, Amnesty International, Svenska Afghanistankommitén (SAK), Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) och UNDP.

Glädjande är att situationen för kvinnor och barn i världen har utvecklats i en positiv riktning. Exempelvis har medellivslängden för kvinnor ökat och det har gjorts stora framsteg vad gäller flickors utbildning och kvinnors deltagande på arbetsmarknaden. MEN! Det är fortfarande stora klyftor. Biståndsministern tar upp tre skrämmande punkter för när kvinnor riskerar dö:

• Innan födseln
• Under 5 år (i brist på vatten och sanitet bl.a.)
• I samband med graviditet och förlossningar

Det är också svårt att förstå att ”enkla saker” som dödar barn i stor skala är malaria, diarré och lunginflammation, vilket i de flesta fall drabbar marginaliserade grupper där låg utbildningsnivå och ett nästintill obefintligt hälsosystem är vardag.

Carlsson och paneldeltagarna är överens om några punkter för att uppnå millenniemålen:

Prioritera de fattigaste och mest marginaliserade grupperna.

• Lägga huvudansvaret i ländernas egna system. Biståndsorganisationer kan inte gå in för mycket – det leder till konstgjord andning. Målet måste alltid vara att kunna försörja sig själva.
• Sprida kunskap om kvinnors värde. Enligt studier bidrar kvinnor mer än män till samhällens utveckling. Här måste utbildning och hälso- och sjukvård prioriteras. Man måste göra detta till politik – inte familjeangelägenheter! Konservativa sedvänjor får inte vara hinder.
• Fokus på fungerande hälsosystem. Att de byggs upp även lokalt, utanför storstäderna, är av största vikt.
• Gå in med riktade insatser.
• Tänka ekosystem – dvs. påverka i alla led. Från gräsrot till toppstyrt.

År 2015 är snart här. Det är dags att dra upp växeln några varv!

Flyktingar väntar på mat i Pibor och Adikira Ngare, bosatt i Likuangole. Foto: Plan

Läget är allvarligt i Sydsudan. Plan har personal på plats som hjälper till med bland annat mat och hälsovård. Så här berättar några familjer på flykt om situationen.

– Maten som vi fick idag är den enda vi har. Allt annat har plundrats. Angriparna plundrade våra kor och brände ner våra grödor, säger Mary Nyagolol, bosatt i Likuangole men nu flykting i Pibor i Jonglei, Södra Sudan.

Plan har i samarbete med World Food program i dagsläget distribuerat mat till minst 17 000 flyktingar i Pibor.

Byar brändes ner

Mary Nyagolol, 40 år gammal, var tvungen att fly Likuangole i gryningen med sin familj. Hennes man guidade henne och hans andra två fruar genom buskarna. Hon berättar att hennes styvson kidnappades under kvällen då de sprang för att rädda sina liv. De gömde sig i buskarna i en vecka och överlevde på vild frukt och kött.
– När vi fick höra om matdistributionen i Pibor gick jag först för att kolla och gick sen tillbaka för att informera hela familjen. Sen kom vi alla till Pibor för att registrera oss för mat. Våra byar har brunnit ner och vi har ingen plats att återvända till om vi inte får hjälp med husrum och mat, säger Mary.

Akut behov

Internationella organ på plats i Jonglei rapporterar att situationen i Likuangole är hemsk och att staden är i akut behov av hjälp. Rapporterna säger att alla byar har bränts ner och människor fortfarande lever i buskarna. Förutom boskapsrazzior, rapporteras också  flera fall av saknade och ensamma barn.

Mat och säkerhet är de största behoven för de interna flyktingarna. De behöver också någonstans att bo. I hela länet, räknar man med att 76 000 personer är i stort behov av mat, skydd och säkerhet.

Kongkong Kalayin, en 22-årig mamma till tre har återvänt från stället där hon och hela hennes släkt gömt sig. De fick livsmedelsbistånd för 26 personer i ett hushåll. Hon sa att de för närvarande sover under ett träd.
- Tack vare den mat vi fått, kommer vi att återvända till Likuangole och börja ett nytt liv där. Jag är glad över att mina barn har mat att äta idag.

Den lokala myndigheten i Pibor län uppmanar nu myndigheter att tillhandahålla flyktingarna med livsmedelsbistånd på sina ursprungliga bostadsorter. Plan var bland de första myndigheter att svara.
– Det här området är som en öken. Vi dricker och badar i flodvattnet. Många människor är rädda för att komma till oss och vi är tacksamma för att Plan har kommit och erbjudit sin hjälp , sa Josef Bagili, direktör i Gumuruk.

Plan distribuerar för närvarande mat till Gumuruk och Likuangole, med inriktning på 15 000 internflyktingar på varje plats under de närmaste två till tre månaderna.
– Vi planerar inte att gå tillbaka till vår by eftersom vi såg våra hus i lågor. Det fanns inget kvar när våra kor togs och barackerna brann ner , säger Adikira Ngare, bosatt i Likuangole som fick livsmedelsstöd i Pibor. Vi är villiga att återvända till Likuangole så länge vi får stöd.

Barn är mest utsatta

Barn är bland de mest utsatta. I Likuangole har skolorna bränts ner. Situationen i Pibor och Gurumuk är annorlunda. De fåtal skolor som finns är antingen upptagna av internflyktingar eller förstördes av plundrarna.

Ngachuro Kirerwa, 35, mor till sex barn, vars hela familj sover under ett träd i Pibor säger;
– Jag vill att mina barn ska gå i skolan men det är inte möjligt efter attacken. Jag skulle skicka några av dem till Juba om jag hade pengar så att de kan fortsätta att lära sig där. Jag vet inte om vi återvänder till Likuangole. Min man säger att alla säger att det bara är aska i hela byn.

Överallt i Pibor sover familjer under träd och deras barn utsätts för förkylningar och sjukdomar. Om situationen fortsätter är man rädd för att situationen ska bli värre under regnperioden i april och maj. Små barn ses leka runt matdistributionsställena eller badandes i floden. Vissa barn har nu fisk som en del av deras kost eftersom mjölk inte längre finns i och med plundrandet av kor.

Hur är det på ditt jobb?

/Sofia

Nchimunya and her baby. Photo: Joseph Yowela

Joseph Yowela jobbar på Plans kontor i  Zambia. När uppkopplingen funkar gästbloggar han på Plan Sveriges blogg.

This is Nchimunya who is 16 years old and has a new born baby girl born last December. Nchimunya is one of the young mothers under the Children’s right to health and development project in Zambia supported by Sweden. She is a product of care and support for the young mothers in the project.

Tidigare blogginlägg om Nchimunya

Jag vill också lämna in min mobil och stödja Plan!