Planbloggen

Plan startade sin verksamhet i Dominikanska republiken 1987 och arbetar i dag i 156 samhällen i områdena Azua, Barahona, Elías Piña, San Juan och Pedernales. Ett av de största problemen är våldet och de som främst faller offer är kvinnor och barn. Antalet mord på kvinnor i hemmet är alarmerande och förövarna blir sällan bestraffade på grund av det svaga rättssystemet och en utbredd tolerans mot våld. Därför arbetar Plan för att motverka könsrelaterat våld samt våld mot barn. Läs mer

Dan på Plankontoret i Santo Domingo förklarar hur de seismologiska linjerna går på ön Hispanola som Haiti och Dominikanska republiken delar. Dan arbetar med förebyggande katastrofarbete på Plan Dominikanska republiken, tidigare var han på Haiti.

Särskilt barn och ungdomar utbildas i hur man kan förbereda sig för en katastrof som till exempel en jordbävning eller översvämning under orkansäsongen. Katastrofer är ett ständigt hot här. Det är inte en fråga om de kommer utan när. Man utbildas också i vad man kan göra för att minska skadorna och vad som är viktigast att prioritera efter en katastrof. Dan berättade som ett gott exempel på att detta arbete ger resultat, att man i samband med orkanen Emily i augusti i år klarat sig utan hjälp utifrån och därmed kommit fortare tillbaka till normala vanor./Åsa Malmqvist

Skolelever med deras lärare. Foto: Ida Wistbacka

Dag tre i Egypten inleds med ett besök i en byskola i det lilla samhället Tamouh som ligger i Giza utanför Kairo. Byskolorna är inte officiella skolor, utan det är gratis skolor som Plan är med och finansierar.  Här fångas elever som av olika anledningar inte går i den vanliga grundskolan upp. När vi besöker skolan sitter en grupp flickor runt ett bord och pysslar, vissa ritar medan andra syr eller virkar. Vid ett annat bord sitter några pojkar och en flicka. De är alla i åldern 9-15 år.

Vi frågar barnen hur det kom sig att de började i den här skolan. Magda, en 15-årig flicka, berättar.
- Jag blev slagen av min matematiklärare och ville inte gå till skolan längre. Mina föräldrar hade inte råd att betala för privatundervisning. Här behandlar lärarna mig bra och jag får lära mig nya saker.

Vår Plankollega Samia Abdallah förklarar:
- Våld i skolan är en av anledningarna till att en femtedel av flickorna hoppar av skolan. En annan anledning är att föräldrarna inte har råd att låta barnen gå kvar då det är dyrt att betala avgifter och köpa skoluniform. Om pengar inte finns för alla barnens skolgång är det oftast flickorna som får stanna hemma.

I byskolan är undervisningen gratis, lärarna brukar inte våld mot eleverna och utöver den mer formella undervisningen får man lära sig praktiska saker som att sy och virka. När flickorna inte går i skolan ökar även risken att de blir bortgifta vid tidig ålder. Byskolan är även ett exempel på hur arbetet med att integrera barn med funktionsnedsättning sker – de är välkomna och har en plats på lika villkor.

/Ida Wistbacka

Center för funktionsnedsatta barn i Nawa. Foto: Elisabet Larsson

Den andra dagen i Egypten får vi besöka byn Nawa, som är en del av Kalioubia. Kalioubia ligger nära Kairo och där bor ca 4,5 miljoner människor. Det är svårt att förstå att en förort kan ha lika många invånare som halva Sveriges befolkning.

I Nawa får jag och Elisabet besöka ett center för barn med funktionsnedsättning. I Egypten lever 10% av befolkningen med någon form av funktionsnedsättning. Av dessa är 2,6 miljoner barn. Väldigt få har tillgång till någon form av rehabilitering.

Barnen göms i sina hem

Plan Egypten arbetar tillsammans med lokala organisationer för att på olika sätt stödja de funktionsnedsatta barnen som ofta göms i sina hem. Det är inte ovanligt att familjen skäms och är rädda för vad grannar och andra i samhället skulle tycka om de visste att de hade ett barn med funktionsnedsättning. Eva Tanku på Plan förklarar:

– Egypten har skrivit på FN:s Barnkonvention och Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Trots det göms barnen ofta i sina hem, eftersom det råder stor okunskap om deras rättigheter. Plan och andra organisationer arbetar för att det ska skapas en ny lag kallad ”Disability law”, som slår fast vilka rättigheter som funktionsnedsatta personer har i Egypten. När lagen godkänns kommer vi arbeta för att den blir känd och även implementeras på lokal nivå.

Plan och lokala organisationer sprider information om funktionsnedsattas rättigheter och arbetar för att inkludera barnen i samhället. Ett första steg i arbetet är att bryta barnens isolering och att ge föräldrarna en möjlighet att träffa andra föräldrar med funktionsnedsatta barn. Centret för funktionsnedsatta barn blir ofta den första platsen där detta möte sker.

När vi besöker centret i Nawa är det fyra grupper barn där. Två grupper lär sig läsa och skriva, en grupp arbetar med rehabilitering av barnen och en grupp (se bilden ovan) tränar på finmotoriken med hjälp av montessoripedagogik. Föräldrarna är med barnen när de utför de olika aktiviteterna och kan sedan fortsätta träningen hemma tillsammans med barnen.

”De har inte kunskap”

Jag frågar samordnaren för Plans verksamhet i Kalioubia, Ahmed Abdel-Samad, om inte den lokala myndigheten gör något för att se till att de funktionsnedsatta barnen ska få möjlighet att utvecklas och gå i skola.
– Myndigheterna betalar oftast för något konkret, till exempel en rullstol. De gör dock ingenting mot de fördomar som finns i samhället som gör att barnen hålls gömda. De har inte heller kunskap om vilket slags stöd som barnen behöver för att få samma möjligheter som andra barn, säger Ahmed.

Genom Plans och lokala organisationers arbete lär sig de lokala myndigheterna om vilka rättigheter som barnen har. Barnen blir synliga i samhället.

Efter besöket på centret träffar vi representanter för lokala organisationer som Plan samarbetar med. De kommer från flera byar där liknande verksamhet bedrivs. Genom att sprida information och inkludera de funktionsnedsatta barnen och deras familjer i samhället arbetar de för och med barnen mot de fördomar som finns. Det finns mycket kvar att göra för att motverka diskrimineringen av funktionsnedsatta barn i Egypten, men det är hoppingivande att arbetet bedrivs på flera ställen och på olika nivåer i samhället.

Planpersonal tillsammans med lokala organisationer.

Av: Ida Wistbacka

Radwa och Tarek, kollegor på Plan Egypten

Jag har nu varit två dagar i Kairo tillsammans med mina svenska kollegor Mia och Elisabet. Båda dagarna har varit fulla av nya intryck och ny kunskap. Det är otroligt inspirerande att få träffa kollegorna på Plan Egypten och få ta del av deras erfarenheter. Eftersom jag själv är relativt ny på Plan Sverige imponeras jag snabbt av hur länge många av kollegorna har arbetat för Plan. Många har arbetat för organisationen i mer än 10 år. Det är också tydligt att de brinner för sitt arbete och för ett rättvisare samhälle.

Den första dagen spenderades på Plans landskontor där vi fick lära oss mer om hur Plan Egypten arbetar. I Egypten är en tredjedel av befolkningen barn och en femtedel av dem växer upp i fattigdom. Vi får lära oss att en särskilt utsatt grupp i samhället är barn som har funktionsnedsättning. Om de här barnen också är flickor så möter de ofta dubbel diskriminering.  De närmaste dagarna ska vi besöka Plans verksamhet för att se hur arbetet för att främja funktionsnedsatta barns och flickors rättigheter går till i praktiken.
/ Ida Wistbacka

I onsdags anordnade Världsnaturfonden WWF, för fjärde året i rad, Climate Solver 2011. En otroligt spännande konferens där Plan som enda barnrättsorganisation var närvarande. På konferensen så presenterades en mängd nya spännande klimatinnovationer som kan komma att minska koldioxidutsläppen radikalt. Ni kan läsa mer om dessa hos Världsnaturfonden.

Konferensen bjöd också på flera intressanta föreläsningar bland annat från den svenska biståndsministern Gunilla Carlsson. Hon ingår i en FN-panel, med särskilt fokus på länkarna mellan klimat, fattigdom, innovationer och investeringar och hon berättade om hur panelen arbetar med dessa frågor.

En av de sakerna som Gunilla tog upp var hur viktigt det är att lyssna på unga människor och att de får vara delaktiga i de beslut som fattas. Hon poängterade att man måste lyssna till och bry sig om ungdomars perspektiv för att kunna nå en hållbar utveckling. Vi på Plan håller givetvis med och jobbar just nu med en kampanj som belyser just detta och vikten av barns- och ungas engagemang. Vi vet att klimatsmarta barn förändrar världen och hoppas att du vill stödja dem i deras arbete. Gör det genom att gilla vår Facebook-sida ”Stöd barnarbete” och sprid den gärna vidare.

/Maria Olsson, Plan Sverige

Anna Laestadius Larsson skriver i Svd om årets Because I am a girl-rapport: Den internationella barnrättsorganisationen Plans årliga rapport ”Because I am a girl” om läget för världens flickor har i år underrubriken ”So, what about boys?” och fokuserar på pojkar och unga män och deras avgörande roll för att vi ska kunna skapa en jämställd värld. Världen runt drivs redan nu program av, med och för pojkar och män som vill förändring. De är vardagshjältar som har bestämt sig för att gå emot starka traditioner med hundratals år på nacken om vad det innebär att vara man och kvinna.

Anna skriver om den sextonåriga killen Nixon som bor i Nairobi i Kenya. I Nixon klass går bara två tjejer. När han förstod att en av anledningarna till att många tjejer hoppade av skolan var att de inte hade råd med bindor tog  han saken i sina egna händer. Han startade kampanjen ”Keeping Girls in School” och engagerade en grupp killar och tjejer. Tillsammans arrangerade de en fotbollsturnering för att samla in pengar till 1000 paket bindor. Det kunde hjälpa 500 flickor i tio skolor under en månad. Läs hela kolumnen här!

Sexuell och reproduktiv ohälsa är en av de vanligaste orsakerna till sjukdom i utvecklingsländer. Det är den vanligaste dödsorsaken bland flickor i åldern 15-24 år. ”Rätten till sexuell och reproduktiv hälsa” är ett av de områden som Plan Sverige fokuserar på.

I juni 2011, samlades 18 planmedarbetare i Kairo för att diskutera ungas sexuella och reproduktiva hälsa, rättigheter och tidigt äktenskap. Deltagarna kom från Plan Sverige, Bangladesh, Egypten, Sudan och Pakistan. Målet för det tre dagar långa seminariet var att utbyta idéer och diskutera metoder för att förbättra Plans program. Några av de rekommendationer som deltagarna enades om var att Plans arbete med ungas sexuella och reproduktiv hälsa måste uppmärksamma unga flickors rätt att få ha kontroll över sina egna liv och kroppar. Vi måste också i större utsträckning mobilisera religiösa och andra lokala ledare och söka deras stöd och engagemang i genomförandet av programmen. Läs mer om Plans arbete för flickors rättigheter.

Lästips: Utbildning förhindrar barnäktenskap

13 oktober är Internationella dagen för att minska riskerna för katastrofer. I år är temat att engagera barn och unga i riskreducering. Barn är bra på att upptäcka risker och de har bra idéer på hur man kan minska riskerna. Dessutom är de motiverade att förändra. När barn själva är med och bestämmer blir resultatet bättre.

Klimatsmarta barn förändrar världen. Stöd deras arbete! Börja med att gilla vår facebooksida ”Stöd barnarbete”

Foldern ”Stöd barnarbete” kan du ladda hem och läsa på Scribd

Om flickor och kvinnor ska få det bättre så räcker det inte med bättre lagar och stöd till kvinnor. Den traditionella mansrollen måste också förändras. I Dominikanska republiken har Plan börjat engagera männen för att minska övergreppen mot unga flickor. Det handlar om att bryta tystnadens kultur.

Läs reportaget ”I huvudet på en riktig karl”

Idag är det ett år sedan jordbävningen förvandlade ett av världens fattigaste länder till spillror. Själva jordbävningen i Haiti var över på bara några minuter – men konsekvenserna av det som hände kommer innevånarna få leva med i generationer.

Jag fick först höra om jordbävningen 00:55, precis när jag skulle lägga mig, natten till den trettonde januari förra året. Det plingade till i telefonen och jag läste det kortfattade mejlet från en av våra anställda i Haiti:

Strong earthquaque in Haiti. We don’t have any idea of the results, but it looks like it caused many many damage. I don’t know anything about staff and sponsored children, network communication are down. i’ll try to update in one hour.

Jag började fundera på vilka möten jag kunde flytta på dagen efter. Vi har rutiner för hur vi hanterar katastrofer och det har prioritet över allt annat. Samtidigt är det inte ofta vi ställs inför katastrofer av den här magnituden. Lite visste jag att mejlet jag just fått skulle komma definiera mycket av mitt arbete framöver.

Än mindre kunde jag föreställa mig situationen som miljoner haitier, just där och just då, gick igenom. 250 000 döda. Miljoner människor utan bostad.

Oöverträffat svår situation
Utmaningen som vi organisationer, liksom hela världssamfundet, ställdes inför var helt nya. Jordbävningen hade slagit sönder infrastruktur och institutioner på ett sådant sätt att det var nästan omöjligt att ens få en överblick över situationen till en början. Samhället, i den form man känt det, hade i det närmaste slutat att existera. Kommunikationen var nästan helt utslagen. De rapporter vi kunde få igenom var korta och koncisa. Men alla pekade mot samma håll: det som hänt i Haiti var en katastrof av enorma proportioner.

Efter jordbävningen kom tropiska stormar, översvämningar och ett kolerautbrott. Det är svårt att finna exempel på ett land i modern tid som fått uthärda så mycket på bara ett år.

Ibland glimmar det till
Mitt i allt detta är det viktigt att känna hopp. Slaget är inte förlorat. Varje dag gör vi framsteg. Tillsammans med andra organisationer, och tack vare den vilja som finns bland haitierna själva, byggs samhället upp igen. Sten för sten. Hus för hus.

Ett exempel som rört mig är ett arbete som Plan i Haiti gjort tillsammans med en fotograf och 22 ungdomar. De fick låna en varsin digitalkamera för att dokumentera sina liv och den vardag de fått. Bilderna visar att livet går vidare och ger en fantastisk inblick i samhället, såsom det ser ut idag. Det är lite andra bilder än vad vi är vana vid att se när västerländsk media skickar sina proffsfotografer. Här går det att se hopp – och åtminstone för mig är det enormt inspirerande. (Vissa av bilderna ser du i bildspelet här ovan. Vill du se alla så finns de här.)

Hela tiden framåt
Plan har funnit på Haiti i 30 år och har under det senaste året nästan fördubblat personalstyrkan på plats. Vi arbetar oförtrutet vidare för att stödja Haitis barn.

Insatserna vi har gjort har varit många och alla som har hjälpt till, inklusive alla i Sverige som skänkt pengar, har är värda ett tack. Vi på Plan inte kan göra någonting om det inte vore för er!

(DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2, SvD1, SvD2, SvD3)

Så har då folket i Sudans södra delar inlett perioden för folkomrösntning om en delning av landet. Under en veckas tid ska fyra miljoner röstberättigade ta sig till vallokalerna för att lägga sin röst. Man behöver nog inte chansa så mycket för att kunna förutsäga utgången på omröstningen. Decennier och åter decennier av inbördeskrig har gjort att det finns en stark vilja att gå sin egen väg. Förhoppningen är naturligtvis att delningsprocessen, som i sig är komplicerad eftersom att mycket av Sudans oljeresurser finns i landets södra delar, ska gå smidigt och inte resultera i blodsutgjutelse.

Det finns nog förutsättningar för att det ska kunna gå bra, men samtidigt finns vissa orosmoln. Till exempel har Omar al-Bashir, president av de norra områdena, sagt att alla sydsudaneser ska utvisas från norr som en del av separationen av de två länderna. Det leder naturligtvis till en mängd problem, åtminstone på ett personligt plan, för många av de människor som till exempel arbetar eller studerar där. Förhoppningsvis går det mesta att lösa utan att det blir för stora konsekvenser.

Mina tankar går till två saker. Först till våra projekt i Sydsudan som vi satt igång tillsammans med Operation Dagsverke. Tack vare insatserna från svenska elever som samlat in pengar, så arbetar Plan för att flickor ska kunna välja att gå kvar i skolan. Mina tankar går också till alla dem jag träffade när jag var där nere för lite drygt ett år sedan. Jag hoppas att de mår bra; att de har röstat; att de har mod, hälsa och framtidstro.

Filmen ”Studio Sudan”
För den som är mer intresserad av situationen där nere, se den film vi gjorde, inför insamlingsdagen, förra hösten.

Studio Sudan from Operation Dagsverke on Vimeo.

(DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4)

Aqela är tio år. Hon och hennes familj fick fly från det stigande vattnet. Med sig hade de Aqelas två dagar gamla lillebror, som mamma Hadiqa bar på när de vadade genom meterdjupt vatten. Plans utsända dokumentärfilmare, Viktor Nordenskiöld, träffade familjen och berättar hennes historia på en film som just blev klar.

I Pakistan drabbades 20 miljoner människor av översvämningskatastrofen. Tjugo miljoner. Ibland är en siffra svår att förstå. Hur mycket är det? Jag kan se 30 personer framför mig. Det är ungefär ett klassrum. Jag kan se några hundra människor som i samma lokal. Kanske på konsert, eller så. På en fotbollsarena, med några tusen människor, blir det svårare att hantera. Och tjugo miljoner människor? Nej, det kan jag inte se. Det går inte att greppa så det får någon reell betydelse. Det blir en siffra. Inget mer.

Ibland blir katastrofer verkligare när man ser till människan. Ett öde. En historia. Det går att känna med — och förstå hur det skulle kännas om det var jag. Om det var jag som fick lämna mitt hem; jag som förlorade min familj; jag som inte hade några tillgångar; inget jobb; ingen trygghet. Om jag tar den känsla jag får då och multiplicerar med 20 miljoner (en siffra som fortfarande inte går att ta på) så börjar jag förstå vad översvämningskatastrofen innebär för dem i Pakistan.

Det är när man ser Aqelas blick i slutet av filmen som man inser — ända ner i maggropen — vad översvämningen har inneburit. Gånger 20 miljoner.

Jag har varit på SIME Non-Profit, en konferens där vi från biståndsvärlden får möjlighet möta näringslivet och fördjupa oss i digitala trender och nya tekniker. Många av de deltagarna var sociala entreprenörer som arbetar för att åstadkomma förändring — ofta genom en bra idé som de sedan arbetar tillsammans med företag för att finansiera. I regel sker det utanför de traditionella biståndsorganisationerna.

När jag kom hem så kom jag att tänka på en intressant artikel i Foreign Policy som jag läste för några veckor sedan. Den handlar om vikten av att ha en lokal närvaro och om de svårigheter som sociala entreprenörer står inför.

How can we ensure that the work actually serves the best interests of the beneficiaries, when the funding comes from the other side of the globe? A community’s needs may be too complex for foreign staff and volunteers to understand, and too nuanced for a fundraising pitch.

En klart läsvärd artikel som belyser en del av de frågeställningar som vi på Plan arbetar med dagligen. Och har så gjort sedan 1937.

Efter en god natts sömn var det dags för en dag med Plan Egypten. Gruppen delades i två där jag tillsammans med halva gruppen och två av Plans medarbetare begav oss ut till området El Wahda. I Egypten finns väldigt många barn med funktionshinder. Tidigare har man inte låtsats om att de här barnen existerar.

Många föräldrar och släktingar skäms över sina funktionshindrade barn och håller dem gömda och instängda. Barnen får inte ta del av någon som helst samhällsservice eller sociala aktiviteter. Vår tolk berättade för mig att barnet påverkar hela familjens situation. Om en flicka har ett syskon med funktionshinder, försämras även systerns möjligheter till exempelvis giftermål. Så har det sett ut fram till nyligen då den nya barnrättslagen antogs av Egypten i juni 2008. Lagen säger bland annat att även barn med funktionshinder ska få sina rättigheter tillgodosedda och uppfyllda.

För att kunna kartlägga hur stort problemet är i ett specifikt område går det inte att enbart fråga de styrande i kommunen hur många barn med funktionshinder det finns i området. Svaret kommer då med största sannolikhet bli att det antingen inte finns några alls, eller ett fåtal. Verkligheten är dock en helt annan.

För att få reda på sanningen har Plans lokala volontärer knackat dörr i hela området. Man har då funnit att många barn hålls gömda, instänga och vanvårdas. Barnen existerar helt enkelt inte. Genom olika aktiviteter arbetar Plan tillsammans med andra organisationer för att integrera barn med funktionshinder och deras familjer i resten av samhället. Man börjar med att identifiera vilken typ av funktionshinder barnet har, vilken typ av stöd barnet och familjen behöver och hur man kan tillgodose det.

I El Wahda besökte vi ett center för barn med funktionshinder. Centret består av fyra våningsplan. På det första våningsplanet möttes vi av en klass med barn mellan sex till tolv år som hade mattelektion. Läraren är volontär och har själv en dotter med funktionshinder som är en av eleverna. Utöver traditionella skolämnen får barnen lära sig baskunskaper som att klä på sig och äta på egen hand. Målet är att barnen så småningom ska kunna börja i en vanlig skola tillsammans med andra barn. I den grupp vi besökte skulle majoriteten av barnen börja skolan inom kort.

På det andra våningsplanet satt en grupp mödrar tillsammans med sina barn mellan noll till sex år. Mödrarna får utbildning och information om hygien och sanitet, hur de ska ta hand om sina barns funktionshinder och hur de kan bidra på bästa sätt till barnets utveckling.

Den kärlek och värme som mötte oss i det här rummet var slående. Det är för mig ofattbart hur svårt det måste kännas för en mor till ett funktionshindrat barn som inte får älska sitt barn som hon hade önskat, enbart för att barnet inte ser ut och beter sig som andra barn. Och framför allt – vilken lättnad det nu måste vara att faktiskt få göra det. Att precis som vilken nybliven mamma som helst få visa upp sitt barn med stolthet.

Barnens glädje, oblyghet och spontanitet i kombination med mödrarnas stolthet och värme var så oerhört rörande att jag inte ens ska försöka ge mig på att beskriva det med ord. En pojke i tvåårsåldern med Downs syndrom blev väldigt förtjust i mitt burriga hår och klappade mig på huvudet en stund för att sedan ge mig en spontan och hjärtlig kram.

Medan barnen har lektion på ett våningsplan träffas en del av mödrarna en gång i veckan på ett annat våningsplan där de bedriver en spar- och långrupp för att förbättra sin ekonomi. Genom projektet får de tillgång till finansiella tjänster som gör att de kan starta upp mindre verksamheter och på så vis bidra till familjens försörjning. När familjen får bättre ekonomi blir det också lättare att hantera barnets funktionshinder.

Plan släppte häromdagen en rapport, ICT Enabled Development: Using ICT stategically to support Plan’s work” (PDF, 2,3 Mb), som jag tycker tar upp en enormt spännande aspekt av utvecklingsarbete. Vi är vana att tänka på teknik som något som har förändrat livet för oss i norr, men förändingspotentialen är i vissa fall ännu högre i andra länder.

Många delar av Afrika, till exempel, har aldrig haft ett trådat telefonnät. Det har inte varit ekonomiskt försvarbart. Men nu, när en enda mobilsändare kan täcka in relativt enorma ytor, börjar saker hända. Och det går enormt fort. Resultatet är att människor på landsbygden får tillgång till kommunikation på ett helt annat sätt än tidigare.

Med möjligheten till kommunikation byggs också marknader upp. Fiskare kan ta reda på vilken hamn som saknar fisk, bönder kan få väderleksrapporter och så vidare.

Plan har arbetat med ICT-utvecklingsprojekt i några år och den nya rapporten är ett försök att summera erfarenheter som kan överföras till andra projekt. Det är till exempel viktigt att projekten inte blir teknikfokuserade utan behandlar den faktiskt nyttan.

The checklist provides 10 key areas to think about when planning for this kind of ICT-enabled development, to ensure that ICT use is both linked to real development needs and priorities. [...] The rest of the main report draws on observations and learning from the workshops and research to illustrate these issues and provide examples [...] Finally, there is a section to explore some of the organisational issues involved in making the strategic use of ICT a routine part of Plan’s work.

Rapporten har främst tagits fram av Plan Finland med stöd från Plan USA och eldsjälar som Linda Raftree.

– This city is nuts, säger James och skrattar varmt. Om någon vet så är det han. Efter att ha spenderat några decennier med Plan i Kina har han tagit sig an utmaningen att starta upp kontor i Hongkong – i en stad som bara på femtio år har gått från ett koloniserat träsk till en vibrerande metropol där pengar och ekonomisk utveckling är måttstocken på det mesta.

I en oansenlig kontorsentré på Hennessy Road, i Causeway Bay-distriktet, ligger Plan Hongkong. Innan jag hittar entrén hinner jag passera porten säkert fyra gånger, studsande som en ping-pongboll mellan gatskyltarna som sitter på vardera sidan av kvarterets slut. Jag vet ju att det borde ligga där, men butikernas kackafoni av reklamskyltar gör att ögat inte registrerar saker på samma sätt som man är van vid. Saker som portar. Eller husnummer. Tillslut lyckas jag fokusera tillräckligt för att hitta dörren. Det är ett kontorshotell av den modell som verkar mycket vanlig i en stad där småföretagande och entreprenörskap är närmast religion: två dussin våningar och en fem-sex företag på varje våning.

Där uppe, på 11:e våningen i en liten trång lokal, möter jag den tappra skaran av nybyggare som återvänt till Hongkong efter några decenniers frånvaro. James Murray, en amerikan med ett tjugotal år bakom sig i Plan, hälsar välkommen och slår menande ut med händerna mot lokalen. This is it! What you see is what you get! Han skrattar. Jag tar förgivet att han syftar på den lite spartanska inredningen och ler tillbaka. Lokalen må vara liten, men den är definitivt ändamålsenlig. Och i en stad som Hongkong har man inte råd att köpa byxor som är för stora.

Förutom James arbetar här Priscilla, Wing, Wendy och Iris. Kontoret startade sin verksamhet på riktigt första juli i år. Nu finns det mesta på plats, men det har inte varit enkelt, berättar James.

– När jag hade anställningsintervjuer i våras hade vi inte ens kontor! Jag träffade kandidaterna på Starbucks! Så brukar det inte riktigt gå till här i Hongkong, och de tyckte nog att det var väldigt konstigt.

Från mottagare till givare
Plan etablerades först i Hongkong 1959, en tid när fattigdomen fanns överallt i de trånga gränderna. Precis som det fortfarande är i andra delar av världen så var barnen de mest utsatta, och situationen var enormt svår för många. Plan gick in med stöd till tiotusentals barn, tack vare faddrar över hela världen. Men, bara femton år senare hade det hänt enormt mycket, levnadsstandaren hade ökat och med det minskade barnens utsatthet. Plans verksamhet behövdes bättre på andra ställen på jorden och vi drog oss ur Hongkong 1973.

När nu Plan återetablerar Hongkong, denna gång som givarland, är situationen unik.  På bara en generation har välståndet ökat, och de som en gång var fadderbarn kan nu bli faddrar själva. Det saknar motstycke någonstans.

Det visar sig också att det är precis vad som har hänt. Knappt hade James börjat starta kontoret innan han blev kontaktad av före detta fadderbarn som ville hjälpa till, av tacksamhet för vad det själva fått en gång i tiden. Vissa är nu ambassadörer för Plan, som Alfred Cheung som är en känd filmregissör idag, och pratar om vad hur viktigt det är att ställa upp. Om hur mycket det betydde för honom en gång i tiden.

Andra, som Wong Lai Chu ställer upp – med sin tid – som volontärer. Till exempel finns det listor över dem som var fadderbarn en gång i tiden, men listorna finns bara på papper. Volontärer hjälper till att föra in dessa i databaser, så att det ska bli lättare att leta fram dem idag.

Givarkultur
Alla olika länder har olika inställning till givande. James berättar att utmaningen i Hongkong är att hitta ett sätt att få små och medelstora företag att bli Plan-partners. Det finns hundratusentals företag här, och Plan kan arbeta tillsammans med dem och deras anställda för att inte bara ta emot pengar, utan också erbjuda kunskap och engagemang på arbetsplatsen.

Inte så långt borta ändå
Plan har bara funnit i Sverige i 12 år och det var inte länge sedan nybyggarandan var en vardag för oss också. Det är den väl fortfarande, på ett sätt, men jämfört med Hongkong-kontoret är vi en koloss! Alldeles oavsett det, så är utmaningarna vi står inför är fortfarande väldigt lika. Det blev ett improviserat möte där vi jämförde lite våra verksamheter innan jag lämnade dem på kontoret.

Tydligt är att det är människor som brinner för frågorna, och med hela den globala Plan-organisationen i ryggen kommer de snabbt att börja göra underverk, den saken är klar.

Det är en fantastisk stad och jag funderar på det James sa om att staden är nuts. På ett sätt har han kanske rätt, men på ett fantastiskt bra sätt! Det finns en känsla här av att allt är möjligt. Det bevisas väl, om något, av vad som har hänt under bara en generation. Och det ger hopp.

Hopp om att vi verkligen kan förändra.

På kontoret var Wong Lai Chu, som en gång var fadderbarn hos Plan. Idag hjälper hon till som volontär.

Översta bilden: Iris, Wendy, James, undertecknad och Priscilla på Plan-kontoret. Wing hade tyvärr hunnit gå när vi tog bilden.

Lite sent omsider så har jag (äntligen) fått semester och åkt till Hongkong för att hälsa på en kompis som bor här. Relativt nyligen hemkommen från Sudan är omställningen till Hongkong ganska stor. Det är en enorm puls, ett ständigt sorl och en kosmopolitisk känsla i varje gatsten. Aldrig har jag somnat till utsikten av hundratals skyskrapor förut och det är svårt att inte dras med i storstadsruset.

Semester – men ändå!
Förutom att hälsa på min kompis här har jag tänkt göra lite nytta också. När jag ändå är här så har jag tänkt hälsa på Plans kontor här för att se, lyssna och lära av deras erfarenheter. Och se vad jag kan lära dem. Kontoret har bara haft verksamhet sedan i våras och det ska bli intressant att se hur de resonerar kring Hongkong-kinesernas givande. Vad jag har förstått är de bara fyra personer på kontoret ännu.

Från mottagarland till givarland på bara en generation
Hongkong är ett enormt intressant exempel: den ekonomiska explosionen – och den höjning av levnadsstandard det förde med sig – är svår att finna motstycke till någon annanstans i världen. Det finns många teorier till varför just Hongkong kan berätta en så säregen historia.

När Plan nu öppnar kontor i Hongkong så är det en nypremiär. Från 1959 till 1973 fann också Plan på plats här. Fast då som mottagarland. Nu, 35 år senare, startar Plan en insamlande verksamhet. Det är inte svårt att förstå den stolthet som finns hos dem som en gång har varit fadderbarn och sedan kan ge tillbaka till andra som behöver samma stöd.

I filmerna nedan finns lite mer om Plan Hongkong, och jag lovar att komma tillbaka med en mer djuplodande rapport när jag varit på kontoret och hälsat på.

Ylva visar kort!

För någon vecka sedan kom en engagerad grupp Plan-faddrar hem från en upplevelserik resa till Malawi. En av dem var Ylva Kullander på Thomson Reuters. Här berättar Ylva med egna ord hur hon upplevde arbetet mot våld och övergrepp i Malawis skolor!

Tankar och känslor har gått för högvarv den senaste tiden.
En av resans höjdpunkter har varit när vi fick träffa äkta hjältar. Vår svenska grupp fick besöka en lektion där skolrepresentanter utbildas i LWF projektet. Dessa engagerade 10-15 åringar tar sen med sig sina nyförvärvade kunskaper om sina rättigheter hem till syskon och kompisar. Tillsammans startar de barnrättighetsklubbar. I klubbarna pratar de om saker som berör dem. Många vardagliga problem diskuteras men också tyngre saker. Tillsammans får de mod att stå upp emot vuxna som kanske utsätter dem for våld eller utnyttjar dem sexuellt. För mig som är uppvuxen i en totalt skyddad verkstad går barnens historier som ett jetplan rakt in i hjärtat. Det fantastiska är att barnen är så positiva och engagerade. Det syns att de vuxit som personer med uppgiften.

Det är också det som gjort starkast intryck på mig under resans gång – trots den fattigdom som de flesta lever i har människorna här i Malawi en grundläggande positiv attityd. För att inte tala om deras genuint trevliga och roliga sätt.

Vi blir hembjudna till de enklaste byar och hem där vi pratar om våra olika kulturer. Och jag förstår mer och mer hur det fungerar här. Vi i gruppen diskuterar också våra roller som faddrar och Plans arbete för att förstå komplexiteten i situationen. Och jag tror det kommer sakta men säkert. Precis så som saker måste få förändras här – sakta och säkert.

För mig som LWF företagssponsor är det glädjande att se Plans genomtänkta arbete på alla nivåer i samhället. Och att om vi på Thomson Reuters uppe i Norden samlar ihop en peng så finns här i Malawi ett väl organiserat och engagerat lokalt Planteam som gör verklig nytta av pengen. Och framförallt finns här barn som är redo att förmedla budskapet om sina rättigheter vidare.

/Ylva Kullander, Thomson Reuters Nordic & Baltics – företagssponsor av LWF projektet

En gata i Malawi

Man har haft känslan av att det varit rätt lugnt på katastroffronten ett tag, men nu har det tagit ny fart. Och det med besked. Mailboxen fylls dagligen med rapporter från flera håll. Först var det tyfonen som drabbade Filippinerna, Kambodja, Vietnam, m.fl. Bara i Filippinerna har 800,000 familjer och ofattbara 4 miljoner människor har drabbats. 560 evakuerings centra tar just nu emot de som helt förlorat sina hem. Och nu har ytterligare en tyfon dragit in över landet, vilket ökar på förödelsen.

Slag i slag med tyfonen kom två jordbävningar på varandra, den med värst effekt var väl den strax utanför Sumatra. Det är visserligen rätt länge sedan jag gick på Padangs gator, men tillräckligt färskt i minnet för att jag ska kunna se framför mig hur allt rasar samman. Plan har redan påbörjat arbetet med att hjälpa de drabbade med akut hälsovård, vatten och sanitet. Plan fokuserar på att skydda de barn som drabbats för att undvika att de utsätts för olika typer av övergrepp i katastrofens spår. Nästa steg är att jobba för att så många barn som möjligt ska kunna komma tillbaka till skolan. Många skolor är svårt skadade och för osäkra för att kunna ha någon undervisning i dem. Förutom skolor är många hälsocentra i behov av återuppbyggnad.

Den senaste katastrofen jag fått rapporterad gäller Indien där floden Krishna svämmat över alla sina bräddar. 400,000 människor har förlorat sina bostäder och skörden är i fara. Det är svårt att ta in vad som har hänt bara på den senaste veckan och hur många redan utsatta människor som drabbats. För att ge ett ansikte på katastrofen skulle jag vilja återge en verklig historia våra kollegor i Vietnam skickade till oss. Berättelsen är skriven av den äldsta dottern på fotot ovan. Hennes mamma var 37 år när stormen tog henne.

“In the afternoon of 29 September, my mother brought all four of us to second floor of my grandparents’ house that is close to my house and she came back trying to remove some stuff. We stayed in our grandparents’ house and heard the strong wind crying outside. When the wind became weak, we opened the door and see our house had been collapsed. We knew that our mother is in there. The next morning, we are terrified to know that our mother has passed away right in our house when it collapsed. Our father survived because he is staying in a hospital to treat his back disease. We are afraid that we cannot go to school anymore. I really want to continue to go to school”.

Plans personal på plats berättar om hur kritisk situationen är för familjen nu. Pappan vet inte hur han ska kunna försörja familjen. Hans rygg är dålig och han har bara 1000 kvadratmeter odlingsbart land som ska försörja honom och de fyra barnen.

Många av de här katastroferna skulle inte få sådana ödesdigra konsekvenser om människor hade möjlighet att förbereda sig bättre för dem. Om husen inte var så dåligt byggda. Som vanligt är det barnen som drabbas värst. Inte bara för att deras hälsa är mer skör och att deras säkerhet riskeras. Dessutom är det svårt att fullfölja sin skolgång när hela samhällen kraschar ihop. Utbildning är oftast det enda hoppet för utsatta barn. En katastrof av den här magnituden raserar det hoppet också.

Vill du hjälpa till? Plan jobbar med akut katastrofstöd och återuppbyggnad efter både tyfonen i Filippinerna (stöd här) och jordbävningen i Sumatra (stöd här). Det behövs stora resurser och alla bäckar små som man brukar säga!

Skola i Padang

Översvämmade gator i Rizal provinsen, Filippinerna