Planbloggen

”Hjälp Dora Hjälpa” är ett  biståndsprojekt av Nickelodeon. För varje teckning som kommer in donerar Nickelodeon 10 kronor till Plan och arbetet med utsatta barn på Afrikas Horn. Tobbe Trollkarl som är Nickelodeons talesperson vill att du ritar en teckning av Dora och skickar in till honom. Förutom att du hjälper barnen på Afrikas Horn har du chansen att vinna fina priser med din teckning. Här nedan är några av teckningarna som Tobbe Trollkarl har fått in hittills. 

Till Nickelodeon och ”Hjälp Dora Hjälpa”

13 oktober är Internationella dagen för att minska riskerna för katastrofer. I år är temat att engagera barn och unga i riskreducering. Barn är bra på att upptäcka risker och de har bra idéer på hur man kan minska riskerna. Dessutom är de motiverade att förändra. När barn själva är med och bestämmer blir resultatet bättre.

Klimatsmarta barn förändrar världen. Stöd deras arbete! Börja med att gilla vår facebooksida ”Stöd barnarbete”

Foldern ”Stöd barnarbete” kan du ladda hem och läsa på Scribd

En dag kvar, till fots, i stekande sol, med 20 kilo ved på ryggen. Men det är vardag för kvinnorna i Kenya.

Saker jag inte visste i morse: Att 3 miljarder människor lagar sin mat över öppen eld varje dag. Och att rökförgiftning är den största dödsorsaken för barn under 5 år – värre än Aids, Malaria och undernäring.

Läs mer på fastcompany.com

eller besök projektets sajt.

Om flickor och kvinnor ska få det bättre så räcker det inte med bättre lagar och stöd till kvinnor. Den traditionella mansrollen måste också förändras. I Dominikanska republiken har Plan börjat engagera männen för att minska övergreppen mot unga flickor. Det handlar om att bryta tystnadens kultur.

Läs reportaget ”I huvudet på en riktig karl”

Ni som har följt den här bloggen ett tag har säkert listat ut att jag har en viss förkärlek för att jämföra saker med varandra? Kanske är det för att när man ställer saker bredvid varandra så blir även abstrakta begrepp begripliga? Kanske är det för att jag är en hopplös statistikromantiker som helst skulle vilja att vår enormt komplexa värld gick att sammanfatta i enkla, snygga och nätt paketerade grafer?

Dagens länktips är i alla fall en väldigt konkret sajt som, till exempel, låter dig utgå från Sverige och jämföra vissa nyckeltal med andra länder. Hur mycket vanligare är barnadödlighet i Sudan, jämfört med här hemma? Skillnaderna är skrämmande.

Ännu mer intressant blir det om man jämför två helt andra länder med varandra. Hos oss, i det rika västerlandet, är det exempelvis vanligt att betrakta Afrika (i synnerhet den subsahariska delen) som en kontinent som delar ungefär samma problematik. Det visar sig att en jämförelse mellan exempelvis Moçambique och Mauritius tydligt visar att skillnaderna, även inom Afrika, är enorma. Det blir därför ofta lite förhastat i den vardagliga diskussionen när vi söker en lösning på ”Afrikas problem” utan att nyansera vad vi egentligen menar, vad det är vi vill förändra och vilka förutsättningar som landet har.

Lek runt lite på sajten. Vilka skillnader tycker du är mest uppseendeväckande?

(Foto: hhoyer/Flickr)

Världen är inte bara intressant när man tittar på hur den faktiskt ser ut. Utan också om man tittar på hur den skulle kunna se ut. När man låter fantasin flyta iväg lite och begrundar en annan värld — strax bortom verkligheten.

Jag bloggade häromveckan om hur stort Afrika faktiskt är och idag hittade jag en annan karta som fick fantasin att skena. Hur skulle världen se ut om de folkrikaste länderna också var de geografiskt största? Hur skulle en sådan värld fungera? Det är naturligtvis var sig möjligt eller önskvärt, men det är en intressant tanke. Klicka på kartan här ovan för en större version.

Vissa länder ligger kvar: USA, Irland och Brasilien, men alla får nya grannar. Vilka är de mest spännande och/eller konfliktfyllda regionerna i denna nya värld, tror du?

ITU, den del av FN-systemet som hanterar kommunikationsfrågor, presenterade i slutet av förra veckan statistik för 2009. Dokumentet presenterar en intressant bild av utvecklingen i världen.

ITU betraktar telekommunikation som en katalysator för utveckling, det vill säga att det inte är ett egensyfte med många mobilabonnemang eller med internetutbredning, men att det följer ekonomisk och social utveckling i dess spår. Det finns många bevis för att den tesen stämmer.

Telekom och internet i utvecklingsländer
90 procent av världens befolkning kan ni få tillgång till mobiltelefoni och av 5,3 miljarder mobilabonnemang i världen, återfinns hela 3,8 miljarder i utvecklingsländer.

Penetrationen för mobiltelefoni i utvecklingsländer är nu 68 procent. Det är högre än någon annan teknologi varit tidigare i motsvarande länder. Länderna har varit mycket bra på att anpassa mobilteknologi att passa de egna förutsättningarna och till exempel förbättra marknader.

Ökningen i utvecklingsländer håller på att avklinga och verkar ha mättats vid ett snitt på 116 abonnemang per 100 invånare.

Under 2010 kommer över två miljarder människor i världen ha tillgång till internet. Hela 1,2 miljarder av dessa bor i utvecklingsländer. Men det finns fortfarande mycket kvar att göra. Bredband i Afrika är fortfarande väldigt dyrt jämfört med vad man får betala i industrialiserade länder. Däremot ökar datamängden som skickas från mobila enheter.

Läs pressmeddelandet från ITU eller gå direkt till statistiken.

(Photo: Kiwanja/Flickr)

Professor Hans Rosling från Karolinska institutet har blivit något av en husgud här på bloggen. Nu är han tillbaka igen på TED, den här gången med ett föredrag kring utvecklingen i Afrika.

Precis som att vi i norr ofta har svårt att överblicka Afrikas geografiska yta, så kan vi inte heller tänka på Afrika som en homogen enhet på vilken vi pådyvlar våra trubbiga förklaringsmodeller när det gäller fattigdomsbekämpning.

Istället måste vi se på de olika ländernas förutsättningar: bedöma dem efter förmåga – och berömma dem efter prestation. Rosling menar att, precis som att det inte är relevant att bunta ihop Greklands och Sveriges ekonomier, så måste vi tänka på samma sätt när vi analyserar Afrikas länder.

Många afrikanska länder har kommit enormt långt. Barnadödligheten har minskat drastiskt. Världen håller på att bli en bättre och mer rättvis plats – och FN:s millenniemål är en del av den kampen eftersom det uppmuntrar till mätning och uppföljning mot nyckeltal. Mindre politikersnack och mer konkreta resultat, helt enkelt!

Vi ser redan att begreppet utvecklingsland, såsom det användes tidigare, håller på att tappa betydelse allt eftersom barnadödlighet minskar och familjekonstellationerna blir mindre som en följd.

Hans Roslings sätt att tolka världen genom statistik, och sedan presentera det på ett sätt som inte kräver en doktorsgrad i analysmetoder, är verkligen något jag hoppas inspirerar den nya generationens forskare.

Se hela klippet nedan!

Den västerländska kartan som hänger i svenska skolsalar är inte helt oproblematisk. Utan att vara allt för konspiratorisk så kan man sammanfatta problemet med att det finns utmaningar i att representera en rund sak på ett platt papper. Det är lite som att försöka få i en fyrkantig kloss i ett runt hål. Det går bara om man filar av lite av kanterna.

För att lyckas med uppgiften på en karta krävs olika metoder som kallas för projektioner. Oavsett vilken metod man använder blir det distorsion på ett eller annat sätt. Det här har lett till att vi i norr blivit vana vid att se våra länder som mycket större än vad de egentligen är, jämfört med länderna runt ekvatorn.

Det är lätt att missa precis hur stort Afrika faktiskt är. Visst, man kan titta på siffror över arealer – men ofta ger det bara en intellektuell förståelse. Titta på kartan ovan. Visst är det otroligt!

Wilson föddes i Ugandas huvudstad Kampala 1978. Det var en kaotisk tid. Idi Amin hade suttit vid makten sedan 1971, då han hade gjort sig själv till president i en militärkupp. Han upplöste parlamentet och gav sig själv absolut makt. Under hans styre mördades över 300 000 ugandier, främst från folkgrupperna Acholi och Langli, eftersom folk därifrån hade stött den tidigare presidenten. Åren under Amin ledde till att Ugandas ekonomi kördes i botten och samhället, och alla institutioner, raserats i grunden.

Samma år, fast på en helt annan plats, närmare bestämt i Falun, föddes jag själv. Ola Ullsten bildade en folkpartistisk minoritetsregering, och frågan om löntagarfonderna sköts upp till 1981.

Wilson var den första sonen till en ung mamma, och hans far tjänstgjorde i armén. Uganda var en krigszon under Wilsons uppväxt, och som resultat var hans far frånvarande. Han visste inte om pappan var död – förmodligen var det väl så – men Wilson lyssnade inte på det örat. Precis som alla barn så hoppades han; födde sina drömmar om fadern han aldrig fått träffa.

Hans mamma hittade en annan man, och Wilson fick sex syskon i snabb följd. Som barn från ett tidigare äktenskap fick han finna sig i att bli lite utanför; bli lite bortprioriterad. Det hade kunnat vara värre. Wilson var det äldsta barnet och han var dessutom kille. Det hjälpte lite.

Amin hade tvingats bort från makten 1979 och den tidigare presidenten Milton Obote återfick makten efter en kort period av militärstyre. Under Obote hårdnade klimatet ytterligare. All respekt för mänskliga rättigheter offrades för att komma åt motståndsgrupper som gäckade regimen.

Wilson kunde inte släppa tanken på sin far. Fadersgestalten. Denna modiga soldat. Han var säkert minst general och väldigt stilig i sin uniform. Vänlig, rolig och kärleksfull. I varje fall var han säkert bättre än styvfadern.

Saker hade ännu inte stabiliserats i landet. 1985 såg landet ytterligare en kupp, då Tito Okello från en av minoritetsgrupperna kom till makten och proklamerade en militärregeringen. Det fanns ett missnöje bland folket, och National Resistance Movement (NRM), lett av nu sittande presidenten Museveni – då i exil i Sverige, blev den militära grenen av den känslan. Ett blodigt inbördeskrig började.

Wilson beslutade sig för att rymma hemifrån och hitta sin far. Nu skulle han äntligen få träffa honom. Allt skulle bli bra. Men, hur hittar man en soldat?  För ett barn är lösningen barnsligt enkel. Han gick med i armén. Det var 1985, Wilson var sju år gammal. I Sverige var Samantha Fox det mest spännande en sjuårig kille hade sett.

Det långa kriget i Uganda hade gjort att aptiten för soldater omättlig. Befälen vet att en kula dödar även om den avfyrats av ett barn. Barn kanske är stökiga, men också lätta att manipulera till att följa order. Ge ett barn vatten, mat och en ledare så blir inte en militär operation svårare än en utflykt till Lill-Janskogen med Skogs-Mulle. (USA har, till denna dag, inte skrivit på FN:s Barnkonvention, bland annat för att de vill kunna rekrytera 17-åringar att tjänstgöra i militären.)

Frestelsen för den ugandiska armén blev för stor. Behovet att vinna taktiska triumfer blev större än kostnaden av de moraliska förlusterna. Barn är de mest lojala soldaterna en armé kan ha, och de kan vara användbara på många sätt. Som billig arbetskraft, om inte annat.

– My friend, jag var en riktig soldat, berättar Wilson med ett nästan sårat intryck i ansiktet. Jag hade uniform, precis som alla andra.

Och inte bara en uniform. En annan sak som armén utrustade honom med var ett vapen. Ingen ärtpistol, utan en kulspruta som är extremt lätt, kompakt och specialgjord för att vara enkel att flytta och bära. Det var ett vapen som ett barn kan hantera och använda utan hjälp.

När en kulspruta blir så lätt så går också precisionen ner eftersom den inte går att hålla still. Rekylen gör den svårmanövrerad. Kulorna, antingen i magasin med 36 skott eller i ett närmast oändligt ammunitionsband, flyger all världens väg. Den korta pipan gör den oanvändbar på längre avstånd. Taktiskt är det inget vapen för självförsvar eller för diskreta operationer. Det är ett vapen för att röja vägen. Döda så många som möjligt – utan precision eller pardon. Det går att ligga gömd vänta på rätt tillfälle när fienden är tätt samlade och spraya några hundra kulor rakt in i folkmassa. Spraya. Döda. Det finns inget behov av att vara exakt när man kan perforera ett område med kulhål.

Wilson tvekade aldrig. Det är inte svårt att trycka ner avtryckaren. Tryck-klick-pang-pang-pang. Han hade inget val.

– När man är ett barn så vet man att om fienden får tag på dig så är det kört. Man är för svag och för liten för att kunna vinna en närstrid. Det enda vi kunde göra var att se till att döda dem innan de kom för nära. Vi slaktade dem. Vi tog byar. Gjorde framryckningar i städer. Allt.

Samtidigt, i Sverige, experimenterade jag med pilbågar och har fortfarande, till denna dag, dåligt samvete över att jag faktiskt siktade på småfåglar ibland. Sån tur var lyckades jag aldrig träffa någon.

Efter att kriget tagit slut infann sig en märklig känsla. Det var 1988, Wilson var tio år gammal, och scenerna från vad han hade varit med om spelades upp framför hans ögon. Ångesten, dödandet, slaktandet. Många av de vänner han fått var döda. Hans befäl ville plötsligt distansera sig från honom och från vad de gjort. Han vill hem; till sin mamma; till sin familj i Kampala. Men huvudet satt inte på rätt plats. Läkare skulle säkert sagt att han led han av posttraumatisk stress. Fast, det är klart, Wilson hade ingen läkare. Och nu upptäckte han att han var så liten när han lämnade familjen att han inte längre kom ihåg vart de bott. Ingen annan verkade veta heller.

Istället blev han boendes på gatan i Kampala tillsammans med andra före detta barnsoldater. Slogs om smulorna. Krigade om områden, trygghet och tillhörighet. Året var 1989 och här hemma i Sverige gick Orup och Lili & Sussie på högtryck på mellanstadiediskot och jag vann danstävlingen.

Uganda har ett av Östafrikas bästa utbildningssystem, om inte till och med det allra bästa. Människor från hela regionen kommer till Kampala för att utbilda sig. Det kostar förstås pengar, men om man vill att sina barn ska få det bästa så är ofta inte det egna landets institutioner något att ha. När man pratar med en högutbildad person i Sudan till exempel, är det mer regel än undantag att denne har spenderat några år i Uganda.

På något sätt, efter ungefär ett år, återförenades Wilson med sin familj. Han gick tillbaka till skolan och klarade av grundskolan och gymnasiet. Livet blev normalt igen. Vardagen återvände.

Styvfadern hade en firma som höll på med större elinstallationer. Verkligt stora. Som att elektrifiera en flygplats. Valet för universitetsutbildning var ändå inte enkelt för Wilson. Där fanns musikintresset och saxofonspelandet, men hur skulle man försörja sig på det? Det blev ingenjörsutbildning ändå. Med elinrikting.

Snart träffade han en tjej. Hon kom från påvra förhållanden och hade inte pluggat. Istället jobbade hon med radio på en av de världsomspännande public service-nätverken. Hennes bakgrund störde Wilson lite eftersom hennes föräldrar inte verkade förstå värdet av en utbildning. Men hon hade ambitioner, var snabb att lära sig och klättrade snabbt i karriären på radiostationen. Hon pratade om att åka till England och jobba.

Året var 2002 och Wilson blev far till en liten tjej. Det var inte riktigt meningen. Den sudanesiska traditionen dikterar att barnen är faderns ansvar att försörja och ta hand om. Det ansvaret damp ner i knäet på Wilson en dag. Flickvännen beslutade sig för att åka till England, och hon kunde inte ta med sig barnet. Det fanns ingen annan lösning än att han fick låta sin mamma ta hand hans dotter.

Wilson hoppade av universitetet och började arbeta åt styvfadern. Han hade fallenhet för yrket och åkte runt Afrika och installerade stora elinstallationer. Det var roligt och givande, och det fanns ingen tid för att bli rastlös. Wilson fick en förfrågan om han ville åka till Juba, i södra Sudan, för att installera deras flygplats. Han skulle få två veckor på sig. Inte mycket tid, men det kunde göras.

Det var 2004 och fredsavtalet mellan norra och södra Sudan hade just undertecknats. Biståndsorganisationer pumpade in pengar och byggde kontor i Juba och den nya regeringen formades snabbt. I Sverige läste jag på universitetet och var tjurig över att studiemedlet inte räckte till riktigt allt jag ville ha.

Infrastrukturen i södra Sudan var helt icke-existerande. Under decennier hade det helt enkelt varit fullständigt vansinne att investera pengar i något som skulle bli sönderbombat några veckor senare. Det var ett säkert sätt att förvandla pengar till damm. Vägarna var – i bästa fall – framkomliga sträckor av packad jord. I värsta fall var de långsträckta vallar med kvicksandsliknande lera som bara stridsvagnar kunde ta sig fram på. Vid sidan av vägarna ligger minor, redo att explodera.

När organisationer som UNHCR, UNDP, Läkare utan gränser och Plan International etablerar sig i ett område så måste de kunna ta sig fram. Den mesta hjälpen behövs på landsbygden i otillgängliga byar. Det går inte att ta med sig egna bilar utan transport behöver ordnas på plats, och ofta behövs också lokala chaufförer för att kunna hitta mellan platserna.

Wilson fick höra om kapitaltillströmningen i Juba och såg en öppning. Det skulle kunna gå att tjäna pengar. Visst, det var en skör fred, men han var inte rädd. Han hade sett krigszoner förut. Han visste hur man skulle klara sig.

Han hade sparat lite pengar och kunde låna resten. En bra fyrhjulsdriven bil skulle kosta ungefär US$15,000 om han köpte den i Uganda och tog över den till Juba. Det var en affärsidé, insåg han. En möjlighet att vara sin egen. Han skulle börja hyra ut bilar och transporttjänster till utlänningarna och få en del av kakan. Man skulle kunna ta ungefär US$120 per dag och bil, resonerade han. Inklusive förare och bensin. Det skulle fungera!

Han köpte två bilar. En av dem var en svart Longhorn, en terrängbil som stod ut lite bland de vanliga Toyota Landcruser som körde runt i Juba. Den är kapabel men fortfarande elegant. Stark men sofistikerad. Bilen fångade ögon, bland annat hos personer från den nybildade militärregeringens ministerier. Snart fann Wilson sig köra ministrar och höga ämbetsmän längs Jubas gropiga gator. Ibland behövde de inte uppmärksamheten som ett helt courtage fick, och då ringde de Wilson – som fick köra dem lite mer diskret.

Faktum var att affärerna gick lysande. Precis som han hade trott var behovet efter bra och trygga transporter närmast omättligt. Snart fick han till och med ett erbjudande att hyra att rum hos hemma hos inrikesministern. Kanske för att han gillade honom personligen, kanske för att han ville att det skulle vara enklare att ha tillgång till transport. Alldeles oavsett gav det Wilson enorma fördelar och han beslutade sig för att acceptera.

I ett land med en militärregering handlar allt om vem du känner. Ditt namn, dina tillstånd, vad du har gjort – inget spelar någon roll om du känner rätt personer. Det gjorde Wilson nu. Hans rum låg tvärs över gatan från presidentens hus, han bodde i inneboende hos en minister. Vad som än hände kunde han ringa det där samtalet.

Efter en tid räckte inte de två fordonen till längre. Det blev dags att köpa flera. Vissa organisationer ville bara hyra bilar utan förare. Två bilar, blev tre, blev fyra, blev fem och sex.

Wilson var plötsligt entreprenör och framgångsrik egenföretagare.

Året är 2009. Jag dimper ner i på Jubas flygplats där jag ser en kille stå och vänta med en skylt där det står Plan South Sudan textat med en ganska barnslig handstil. Personen som väntar på oss är kort, har snaggat mörkt hår och mörka ögon. Han har en markerad haka med ett begynnande bockskägg. Jag uppskattar hans ålder till runt 27, kanske lite yngre. Vi hälsar och han säger ett namn som jag inte riktigt uppfattar.

Personen hjälper vår lilla grupp med bagaget och vi hoppar in i bilen. På vägen till hotellet försöker vi prata lite med honom, och jag uppfattar honom som lite avvaktande och nästan lite nervös. Jag fäster inte mer uppmärksamhet vid det. Afrika kan vara väldigt hierarkiskt och vi svenskar har ibland – i uppriktig egalitär välmening förvisso – ett sätt som kan göra folk lite obekväma.

Under några dagar tar han oss dit vi vill åka. Pendla mellan hotell och familjerna ute i byarna. Något enstaka ärenden hit eller dit. Vi pratar ytligheter om vägen och vädret. När vi stannar för att äta sätter sig han ofta vid ett bord bredvid och vi får ropa för att han ska komma och sitta med oss.

Sedan, en kväll när vi satt och väntade på att hotellet skulle lugna ner sig, började vi prata på riktigt en kväll över en öl. Personen som är vår chaufför är Wilson. Och han hade en historia att berätta.

Återigen slås jag till marken av människor och deras öden. Och återigen lyfts jag upp av hur vissa, mot alla odds, hittar ett sätt igenom.

För varje person som Wilson finns hundratals som inte hade lika tur. De dör, begravs i en omärkt grav, förträngs och glöms bort.

Det är dem vi bör läsa om. Men ingen berättar deras historia.

(Wilson heter naturligtvis något annat egentligen. Vissa uppgifter har också ändrats för att förhindra identifiering. NB: Den här texten skrevs utan tillgång till internet under en vistelse i Sudan. Jag har inte kunnat använda nätet på det sätt jag brukar för att verifiera och korrigera vissa fakta. Där jag bor just nu är inte ens el en självklarhet. Jag ber om ursäkt för eventuella fel och lovar dyrt och heligt att korrigera i efterhand. Vissa historiska sektioner behöver likaså utökas.)

Seth Godin, författare och något av en marknadsföringsguru, får vara nästa hängmattetips (nu när sommaren håller på att rinna oss mellan fingrarna för i år).

Mycket kortfattat så handlar Seth Godins TED-föreläsning om hur vi kan förändra världen genom att organisera oss. Han kallar det för tribes, alltså ett stamtänkande, där enskilda individer – med hjälp av snabba kommunikationer – kan mobilisera och leda grupper av människor mot samma mål. Vi, menar han, drivs av en inneboende vilja att höra samman och att vi söker idéer att samlas kring.

Han är en inspirerande talare, och nedanstående föreläsning är väl värd en 17-minuters investering.

Det som slår mig är att vi svenskar är ganska vana, och faktiskt väldigt duktiga på att organisera oss kring en sorts grupperingar, men samtidigt lite sämre på andra. Vi har ett samhälle som är byggt kring idén om folkrörelser. Den här traditionen är relativt unik, åtminstone från ett internationellt perspektiv. Vi är nästan ständigt omgivna av relativt statiska, stora kolosser: varav de kanske tydligaste är lokala idrottsklubbar, studiecirklar och nykterhetsrörelser. Det är en tradition som i många fall går tillbaka hundratals år i tiden.

Men, å andra sidan, är vi svagare på den typen av tillfälliga och mer löst sammansatta grupperingar som handlar om att förändra vårt närsamhälle, eller volontära på det lokala sjukhuset, till exempel. Jag tror att det här kommer att förändas. Tittar vi på hur de yngre generationerna grupperar sig så blir det tydligt, och inte minst folkrörelserna själva brukar prata om sina svikande medlemssiffror.

Det svenska samhället håller, åtminstone i storstadsregionerna, på att delas upp i mindre enheter där geografi plötsligt betyder väldigt lite. Det är helt enkelt inte relevant att gruppera sig geografiskt längre. Intressen, likheter och delade upplevelser har inte att göra med vart man bor. Samtidigt har vi naturligtvis kvar samma inneboende önskan att höra till en grupp, att föra diskussioner och känna oss delaktiga i någonting ”större”.

Om Godins verklighetsbeskrivning är rätt, vad skulle det innebära för samhället? Jag tror naturligtvis att det finns ett oändligt antal svar på det, och jag hoppas verkligen att människor skulle organisera sig också kring andra saker än sportskor.

Vad tror du?

Kulturantropologi är en gammal ”fin” sysselsättning som upptagit många år för den gamla tidens resande eliten. Målet är att förstå och förklara människors beteenden, satta i sin egen kulturella kontext. Säg kulturantropolog eller etnolog, och åtminstone jag tänker mig en tämligen ålderstigen herre, sittandes på i en bil från förra sekelskiftet. I tropikhatt, khakikläder och med en gin och tonic i handen. På en savann. I Afrika. Lite smått kolonialt alltså.

Så behöver det inte vara nuförtiden.

Idag behöver man inte resa längre än till sin fåtölj. Och man behöver inte tropikhatt heller. Det räcker med en dator.

I takt med att mer och mer av människors kulturella uttryck flyttar över till internet blir också nätet en guldgruva att studera hur den globala kulturen tar sig uttryck.

Michael Wesch är forskare på Kansas State University och har specialiserat sig på just digital antropologi och hur nya medier påverkar människor.  Både forskaren och hans subjekt har ändrat sig.

Utvecklingen är intressant eftersom det tydligt går att se hur världen, i en geografisk mening, krymper enormt snabbt när man, bokstavligen talat, är några få klick från att spela in en video som kan ses av hela världens uppkopplande population. Men vilka möjligheter ger det? Leder det till en stor, översvallande monokultur eller kan vi rent av lära oss av varandra? Vad betyder det när jag kan ha mer punkter gemensamt med ett taiwanesiskt Britney Spears-fan än vad jag har med min granne? Och när jag pratar folk på andra sidan jorden oftare än med butiksföreståndaren på hörnet?

Jag skulle vilja tro att vi lärt oss något av historien. Att vi inte utforskar Afrika igen. För visst handlar det väl inte längre om att klappa forskningssubjektet på huvudet och lite förmätet förklara dennes handlingar?

Missa inte Michael Weschs föreläsning nedan. Här utgår Wesch från Youtube och de hundratusentals videoklipp som vi tillsammans producerar. Föreläsningen är nästan en timme lång, men det är värt varje minut. Dessutom får man sig många skratt emellanåt när vi får se exempel på hur fantastiskt underbar människors kreativitet kan uttrycka sig.

Clay Shirky, forskare på New York University, menar att internet har fört med sig den största revolutionen för mänskligheten i modern historia. Inga små ord.

Mycket kortfattat så menar han att tidigare medier gav bra möjligheter för somliga att kommunicera till stora grupper, men saknade möjlighet att skapa ett samtal. Kommunikationen blev enkelriktad – lite som när man står på ett torg med en megafon. När telefonen kom, i början på 1900-talet, skapades en möjlighet till konversation, men bara mellan två (eller möjligen tre) personer samtidigt. Internet däremot, ger oss möjlighet till många-till-mångakonversioner.

I videon nedan håller Shirky ett 17 minuter långt anförande för USA:s utrikesdepartement där han går igenom hur han uppfattar de förändrade förutsättningarna för kommunikation.

Det här är intressant eftersom det inte bara är vi i den utvecklade världen som berörs av förändringen. Teknik, såsom mobiltelefoner och internet – gärna i kombination, har förändrat förutsättningarna för många av världens fattigare länder i kanske ännu högre grad än hur det påverkat vårt samhälle här i Sverige. För många är till exempel mobiltelefoni deras första möjlighet att telefonera överhuvudtaget.

Likaså ger den nya tekniken möjlighet för världens utsatta och förtryckta en möjlighet att komma förbi de vanliga grindvakterna hos landets media, och utan hinder kunna publicera nyheter om den verkighet de befinner sig i. Shirky tar upp en jordbävning i Kina som exempel, men vi behöver inte titta längre än till det senaste valet i Iran för att se hur det här är en trend som är svår för regeringar att stoppa.

Plans finska kontor har skrivit en intressant rapport om hur mobiltelefoner förändrar möjligheten för världens fattiga som ni som är intresserade kan läsa lite i för att få mer på benen.

Hans Rosling, vid Karolinska Institutet, är professor i global hälsa och är världskänd inte bara för sina skarpa analyser av läget i världen, utan också för det sätt han presenterar sin statistik på. Med hjälp av programvara från sin egen organisation Gapminder, visualiserar han FN-statistik på ett sådant sätt att det går att ta till sig. Nej, mer än så – det blir faktiskt roligt att titta på.

Rosling tror att vi alla kan bli smartare med hjälp av statistik. Det är verkligen, verkligen intressant. Det ger också en lite annan bild av världen än vad vi är vana vid.

Bakgrunden är att TED, sedan 1984, är en konferens som bjudit in några av världens mest begåvade människor som fått prata om vad de gör. Man behöver inte vara prominent för att få komma dit och tala, man behöver ”bara” vara bäst i världen på det man gör vilket ger en intressant blandning människor och kompetenser. Dessa möten har länge varit slutna, men tackvare Internet så finns föreläsningarna utlagda på nätet.

Nedan finns två av hans legendariska föreläsningar. De är ungefär 20 minuter långa vardera, men efter att ha sett dem kommer du inte se på världen på samma sätt igen.

Sida, den svenska biståndsmyndigheten, lanserade för några veckor sedan sin nya mashup-tjänst The World Log. Tanken är att samla information, filmer och bilder från många olika källor och göra dem tillgängliga på ett enda ställe.

Idén är superbra, tycker jag, och motsvarar på många sätt det tänk som vi har haft när vi tagit fram den nya Plan-webben.

Jag hoppas innerligt att det kommer bli fler organisationer som hoppar på tåget. Det finns allt att vinna i att lösgöra all den kunskap som vi sitter med genom våra kontakter ute i världen. Ur ett besökarperspektiv är det givetvis mycket intressantare att använda en (1) startpunkt mot oss organisationer.

Rent tekniskt hade jag däremot hoppats att sajten skulle kunna importera geotaggat material på något bättre sätt. Våra Youtube-filmer är till exempel redan utmärkta på en karta, men de hamnar inte rätt på World Logs världskarta.

Efter några intensiva månader av både funderingar och slit så finns nu Plan Sveriges nya webb på plats. Än så länge är det mycket som finns kvar att göra, och den kommer säkert att ändra på sig under de närmaste månaderna, men nu finns den där. Alldeles på riktigt. Kommentarer mottages gärna, förstås!

Under hösten kommer vi också påbörja ett projekt som, åtminstone internt, kallas för MyPlan. Tanken är att du som fadder ska kunna ha en plattform där du kan logga in och hantera alla delar av ditt fadderskap. Vi vill kunna göra det både enklare och bättre att vara fadder hos oss. Jag kommer säkert få anledning att återkomma till det projektet senare.

När Svensk Handel, i DN, går ut med en topplista över morsdagspresenter så kan jag inte låta bli att undra över vilka saker som fanns med på listan att bli rangordnade.

Och, just därför, kan jag inte låta bli att tipsa om att Plan har ett alternativ till allt vad blommor och chokladaskar heter. Ge bort en barnmorskeutbildning och förändra världen! Det kostar bara 150 kronor, och som tack får du ett gåvobevis skickat till dig som du i din tur kan ge till din mamma. Eller till din fru. Eller sambo.

Nu har designskisserna börjat ta form, och det börjar bli tydligare hur den nya webben kommer att kännas och se ut. Ta gärna en titt på bilderna. Det är inte helt klart ännu, men det ger en fingervisning kring vart vi är på väg.

Tanken med det nya utseendet är att kort sagt att göra det enklare och tydligare. Idag är Plans webb en djungel av olika val och krångliga strukturer. Knappt ens vi själva vet vart allt står eller kommer ihåg alla de femton ställen där man kan bli fadder, till exempel. Och, vi kommer att skriva om nästan all information från grunden.

Kanske lite mer ytligt, men inte desto mindre viktigt, är att vi kommer att arbeta mycket mer med bilder. Plan har många enormt duktiga fotografer, och vi sitter på en bildskatt.

Vi har verkligen ansträngt oss för att försöka se vår organisation med andra ögon; ställa oss ”utanför” och vara lika målfokuserade som våra besökare. Det är ett jättevanligt fel att företag och organisationer presenterar sin information som den är uppdelad internt – istället för att presentera den såsom besökarna vill ha den. Precis så har det varit för oss. Internt gör vi till exempel skillnad på östra och västra Afrika, eftersom våra handläggare är uppdelade på så vis. För en besökare är det däremot naturligtvis helt oviktigt. Man ska inte behöva veta om Sudan ligger i östra eller västra Afrika för att besöka landssidan, till exempel.

Vi vill också skapa en möjlighet att använda andra nättjänster och använda dessa för att förbättra kvalitén på vår egen information. Ett exempel är Google Maps, en gratis karttjänst, som gör det enkelt att visualisera innehåll kring geografi. Kartlösningen blir ett elegant sätt att visa precis vart vi gör en åtgärd i ett land. (Och eftersom vi kan använda en tjänst som redan finns och inte behöver utveckla hjulet igen så blir det dessutom billigt för oss! Precis som vanligt så betyder en låg kostnad mycket för oss eftersom det betyder att mer pengar kommer fram till våra verksamhetsländer!)

På samma sätt vill vi också kunna dela med oss av vår kunskap. Vi hoppas att andra kommer att vilja använda våra artiklar på andra ställen. Allt kommer att vara taggat och informationen gå att syndikera genom till exempel RSS ner på taggnivå. På samma sätt kommer det att gå att följa oss på till exempel Delicious.

Våra besökare ska också kunna vara del av en diskussion. Därför kommer våra artiklar att vara möjliga att hänvisa till med trackbacks. Det betyder, i all korthet, att om någon bloggar om våra sidor så kommer det synas en länk på vår sajt till den som kommenterar. Vi hoppas – och tror – att vi kan lära oss av att ha lika stora öron som mun.

Med i processen har också varit att vi ville ha en plattform att stå på som kommer att tillåta att vi blir ännu mer lyhörda i framtiden. Vi har jättemånga faddrar som är helt fantastiska och som till exempel bloggar och twittrar om oss. Självklart vill vi att detta ska synas på vår sajt. Om en fadder lägger upp bilder på Flickr från, säg, en fadderresa till Malawi, så är det ju närmast oförlåtligt att inte dessa syns hos oss.

Vi hoppas alltså att inte bara vi ska vara Plan i framtiden. Vi är en stor organisation, men utan våra faddrar skulle vi inte vara någonting alls. Det vill vi ska synas och kännas på vår webbplats.