Tacloban ett halvår efter tyfonen Haiyan

Bild
Jednel, 11 år från Tanauan, Leyte går till kyrkan varje söndag med sina föräldrar.

Kyrkklockorna ringer in till söndagsmässa. Klockan är sju på morgonen i Tanauan, Filippinerna och vi har följt med elvaårige Jednel och hans föräldrar för att delta i den katolska gudstjänsten. Den här kuststaden två mil söder om Tacloban förstördes svårt i tyfonen Haiyan. Många som sitter här i kyrkbänkarna har anhöriga som ligger begravda i massgraven på torget utanför kyrkan. När prästen kallar till bön fylls luften i den stora kyrkan av en tung sorg. En gemensam erfarenhet som jag som utomstående känner men aldrig riktigt kan begripa. Alla här har stått öga mot öga med döden. Men snart fylls luften också av en stark kraft. När prästen i slutet skämtar med sin församling ekar skrattsalvorna ut genom de höga kyrkoportarna.

Många säger att det är till stor del tack vare filippiniernas starka inneboende överlevnadsförmåga som räddningsinsatsen efter Haiyan har gått så bra som den gjort. Naturligtvis också tack vare ett massivt internationellt stöd men utan den här kraften att resa sig igen hade situationen kunnat vara mycket värre. Jag minns när vi kom hit tre veckor efter katastrofen och gick runt bland rasmassorna, chockade av den enorma förödelsen. Överallt hördes hammarslag från människor som redan börjat bygga upp sina hus. Kvinnor tvättade kläder i ruinerna. Barn sprang runt och lekte bland bilvrak och trasiga sängar. Ofta hörde vi folk som sjöng. De vi träffade blickade framåt, pratade om att söka jobb, bygga en ny framtid.

Nu sex månader senare har mycket hänt. Den humanitära situationen är under kontroll. Inga epidemier har brutit ut. De flesta har tillgång till mat, vatten, el och hälsovård. Rasmassorna har till stor del röjts bort, bergen är åter gröna. Kommersen är i full gång, i varje hörn finns en butik, fullt med fruktstånd längs vägarna.

Därmed inte sagt att det saknas problem. Jednel säger så här om det han önskar sig mest av allt nu:
”Att min pappa får ett jobb så vi kan bygga upp vårt hus igen.”

Det här återkommer hos alla barn och ungdomar vi träffar. De flesta är barskrapade efter att tyfonen förstört allt de ägt. Fortfarande bor minst två miljoner människor i provisoriska skjul och tält. Majoriteten levde på fiske och jordbruk och har inte råd att investera i nya båtar eller utsäde för att börja om.

Situationen är väldigt sårbar inför den regn- och tyfonsäsong som börjar redan nu i juni. Även en svagare tyfon skulle kunna göra oerhört stor skada nu. Bristen på evakueringscenter är akut. På grannön Samar fanns drygt 600 evakueringscenter innan Haiyan. Bara åtta procent av dem står kvar.

Hur bygger man ett hållbart samhälle i ett land som årligen drabbas av ett tjugotal tyfoner, jordbävningar och översvämningar? Knappt hinner människor få upp näsan över vattenytan på våren förrän de brutala stormarna trasar sönder hus, skolor och människor samma höst. Det går att minska skadorna av katastrofer. Men det kräver investeringar och prioriteringar. Bättre varningssystem och information är en del. Att lära människor bygga säkrare hus är ett annat sätt. Plans pilotprojekt Building Back Better här i Tacloban visar att man genom enkla och inte så mycket dyrare medel kan bygga hus som klarar hårdare vindar.

Bild
Bernadeth, 16 år, har tillsammans med sin mamma och sina syskon fått ett nytt, säkrare hem genom Plans program Building Back Better.

Sextonåriga Bernadeth har just flyttat in i det allra första färdiga huset med sin ensamstående mamma och fyra syskon.
”Vi har ingenting kvar. Det här huset betyder allt för oss. Innan Haiyan var jag en rebell som gjorde massor av dumma saker men det känns som om jag har fått en ny chans. Nu vill jag göra allt för att hjälpa min familj att få ett bättre liv.”

Igår följde jag med Bernadeth när hon skrev in sig på highschool igen efter ett halvårs uppehåll. I juni börjar den nya terminen.

Text av: Sofia Klemming-Nordenskiöld, pressekreterare Plan Sverige.

Bild

En reaktion på ”Tacloban ett halvår efter tyfonen Haiyan”

  1. Jag undrar hur det har gått för vårt fadderbarn hans familj. Hur har dom det nu? Lever dom överhuvudtaget? Hälsningar Eva Forsgren

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *