”Barnen brukade insjukna samtidigt, flera gånger per år”
Habi från Mali berättar om hur hon lyckats övervinna kampen mot malaria. Foto: Plan.
INTERNATIONELLA MALARIADAGEN: “Mina barns lidanden på grund av malaria har varit svårt att hantera. Jag har varit gift i 12 års tid och lever med min man och våra sex barn.
Barnen brukade insjukna samtidigt, flera gånger per år. Jag blev tvungen att stanna hemma från mitt arbete för att ta hand om dem. Kostnaderna för medicinerna och att betala för den tid de låg inskrivna på sjukhus blev dyrt i längden. Min man och jag hade ofta svårt att ha råd med mat. Bristen på pengar låg ofta till grund för gräl.
Hälsoarbetarna i vår by lärde mig hur jag skulle skydda min familj från malaria. Min yngsta son Sama är redan fem månader gammal och har aldrig haft malaria. Samma sak gäller för hans bröder och systrar sedan jag lärde mig hur man förhindrar sjukdomen.
Under min senaste graviditet gav barnmorskan mig ett myggnät. Numera sover jag och barnen under myggnätet och i byn har vi lärt oss hur vi gör för att minska antalet myggor. Under regnsäsongen ser vi till att alla barn har ordentligt på sig och att deras hud skyddas mot myggen”
Översättning: Ulrika Belin, Marknad.
Det kom ett brev från Indien
Det här är Pushpa. Du kanske känner igen henne från våra filmer? Eller från Plan-galan En kväll för världens döttrar som sändes 8 mars? Där kunde man se hur det gick när Magnus Samuelsson hälsade på hemma hos Pushpa.
BECAUSE I AM A GIRL Har du sett vår film som rullar i reklampauserna på tv? Med flickan som pratar om sin farliga väg till skolan, och hur hennes dröm är att utbilda sig? Flickan finns på riktigt. Hon heter Pushpa, är 13 år och bor i Indien. Igår kom ett brev från henne:
Skrivet på hindi såklart, men översatt lyder det så här;
Kära Plan Sverige,
Hälsningar!
Jag är Pushpa, skriver till er från min by. Jag och mina familjemedlemmar mår bra och hoppas att ni också gör det. Det här är för att säga tack, från min familj och människorna i min by för att ni producerat en dokumentärfilm om utbildning och flickors rättigheter i vår by. Jag är väldigt glad att få vara med i filmen. Mina studier går bra. Jag är glad att berätta att mina äldre systrar Durga och Dhanwanti gifter sig i april i år.
Tack.
Pushpa.
Värmer hjärtat – eller hur?
ps. Här är klippet med Pushpa,
/Ammi Bohlin, projektledare marknad
Fadderresan till Ghana (Dag 12-15)
Den 2 mars påbörjades ett äventyr när fadderresan till Ghana tog sin början. 20 faddrar och två representanter från Plan Sverige skulle nu tillbringa drygt två veckor i landet och hinna med både fadderbarnsbesök, projektbesök och en hel del andra aktiviteter. I tre delar kan ni följa resan från början till slut. Det här är den tredje och sista delen!
Dag 12
Förmiddagen spenderades tillsammans med Plan i fält. Denna dag var det inga fadderbarnsbesök planerade, utan hela gruppen åkte iväg till en skola för att se hur man arbetar med så kallade barnrättsklubbar. Dessa klubbar kan se lite olika ut, men här samlades regelbundet ett stort antal elever för att på ett kreativt sätt ta sig an ämnen som rör barns rättigheter. Vi bjöds på ett imponerande skådespel med både dans och musik. Eleverna visade genom sin dans vilka problem de upplevde i vardagen, och hur alla kan arbeta för att situationen ska förbättras.
Efter dansen var det dags för frågestund, och det visade sig snabbt att det fanns en stor nyfikenhet på oss svenskar och vårt nordliga hemland. Vi fick till och med äran att visa våra underliga midsommartraditioner genom att dansa små grodorna. Detta uppskattades mycket, och skratten var många, höga och hjärtliga. Innan vi lämnade skolan fick vi även kika på klassrummen och de lärarbostäder som Plan har hjälpt till att bygga för att skapa bra förutsättningar för att kunna rekrytera duktiga lärare.
Efter en avslutningslunch med Plan i Winneba gick färden mot huvudstaden Accra. Vi var nu tillbaka där äventyret tog sin början, men än var det några dagar kvar innan det var dags att återvända till Sverige.
Intensiv dans med ett viktigt budskap
Dag 13
Innan lunch hann vi med både en stadsrundtur samt ett besök på Plans landskontor i centrala Accra. Efter att ha sett ett par programkontor på landsbygden var det roligt och intressant att besöka kontoret som samordnar Plans insatser i Ghana. Vi passade också på att ta en fin gruppbild där vi sträcker upp våra händer för flickors rättigheter!
Eftermiddagen var fri att tillbringa på egen hand. Vissa valde att shoppa loss på stan, medan andra flöt omkring i hotellets pool.
Glada fadderresenärer samt personal från Plans landskontor i Accra, Ghana
Dag 14
Sista dagen med Plan i fält – denna gång i närheten av Asesewa norr om Accra. Morgonen började med att hela gruppen besökte ett projekt som kallades ”Girls making media”. Här fick tonårstjejer lära sig grunderna i journalistik och arbeta med både text och rörlig bild. Vi samlades som vanligt i skuggan av ett träd och fick ta del av ett skådespel i form av en nyhetssändning, komplett med både nyhetsankare och reportrar på fältet. Spännande och viktigt!
Sedan var det dags att splittra gruppen. De som skulle göra fadderbarnsbesök åkte mot olika byar och resten av gruppen tog del av ytterligare projekt. Bland annat fick vi möta delar av ett fotbollslag för tjejer som Plan varit med och grundat. Projektet stärker flickorna självförtroende, bryter normer och får tjejerna att tänka ”utanför boxen” när det gäller framtida yrken.
Dagens sista programpunkt var en avslutningsmiddag i Accra, tillsammans med personal från Plans landskontor. Vi fick bland annat sällskap av Plan Ghanas landschef Prem Shukla som passade på att tacka de svenska besökarna för deras stöd innan han höjde kalebass-skålen med palmvin för att utbringa en gemensam skål för Ghana! Kvällen fortsatte sedan med spännande lokal mat, dans och fler tacktal.
Efter denna intensiva dag somnade vi alla väldigt gott i hotellsängarna.
Presentation av projektet ”Girls making media”
Dag 15
Sista dagen med gänget innan det framåt kvällen var dags att åka mot flygplatsen. Vissa gjorde utflytkter i Accra men många valde att tillbringa dagen vid poolen för att prata om sina upplevelser och helt enkelt andas ut. Det var en trött med nöjd grupp som snart skulle lämna Ghana i riktning mot Europa och Sverige.
Ett sista gruppfoto innan vi säger hej då till Ghana
Två veckor går väldigt fort, men det kommer att ta lång tid att smälta alla intryck och möten. Det känns väldigt svårt att beskriva en sådan här resa med ord, men det handlar om otroliga möten med nya kulturer, människor och öden. Men trots att Ghana är ett utvecklingland finns hoppet alltid närvarande, och det är nog det som gör att hela gänget lämnar Accra med ett leende på läpparna.
/Mats, Plan Sverige
Kriget räddade mig från ett tidigt äktenskap
Två flickor i ett flyktingläger i Burkina Faso
MALI: ETT ÅR AV KONFLIKT Igår pratade jag och mamma om Timbuktu. Det ska bli skönt att åka hem, sa jag, tillbaka till vårt gamla liv. Då brast det för mamma. Efter en kort paus svarade hon ”jag är inte säker på att vi kommer åkta tillbaka till Timbuktu, jag är inte säker på att vi någonsin kommer hem igen.”
Vi lämnade Timbuktu för ett år sedan, när det blev för farligt att stanna kvar. Vi var alla rädda för rebellerna. Allt var väldigt osäkert. Fast i ärlighetens namn lämnade vi även Timbuktu av en helt annan orsak också. Jag och mamma var involverade i en annan sorts strid.
Det är inte lätt att stå emot en hel familj och säga ”nej” till traditioner som pågått i århundraden. Men det var precis vad vi gjorde den dagen då mamma vägrade gifta bort mig innan min 15-årdag. Allt var planerat. De hade hittat en ”lämplig” man och vi skulle gifta oss inom loppet av några veckor. Mamma blev ursinnig när hon hörde talas om detta. Hon sa att bröllopet skulle ske ”över hennes döda kropp”! Hon var så bestämd att resten av familjen tvingades backa. Men vi visste båda två att de inte skulle ge upp så enkelt. Så när vi tog vårt pick och pack för att lämna Timbuktu var det dels på grund av konflikten, men även för att situationen med mitt stundande ”äktenskap” hade blivit outhärdlig.
Mamma blir alltid väldigt upprörd när vi pratar om det här problemet. Hon vill skydda mig, hon vill inte att jag ska sluta som henne, det säger hon ofta. Hon är frånskild. Hon tvingades in i ett äktenskap när hon var fjorton år. Hon var en skolflicka som giftes bort med en 10-15 år äldre man utan utbildning och utan jobb. Efter giftermålet fick hon sluta skolan direkt. Hon hade tur som hittade ett lärarjobb många år senare. Detta gjorde inte det lättare för henne att leva tillsammans med en man som hon själv inte valt. För två år sedan tog hon det modiga beslutet att be om skilsmässa. Hon har tagit hand om oss på egen hand sedan dess. Jag tycker att hon är imponerande, min mamma. Hon är en så stark kvinna. Jag vill bli som henne, så självsäker.
Vi får se om vi återvänder till Timbuktu någon gång, eller om vi stannar här. En sak är säker – jag kommer att vara redo för kampen framöver. Jag är inte en liten flicka längre. Jag vet vad jag vill. Jag vill välja min egen framtid och att gifta mig nu ingår inte i min plan.
Text av ”Mariam”, 15 år, Ségou, Mali
Översättning av Linda Karademir, praktikant Opinion.
Jag förstår inte den här konflikten
Zeina i röd tröja som skrivit texten. Här tillsammans med sin familj. Foto: Plan.
MALI: ETT ÅR AV KONFLIKT Jag kan inte sluta tänka på min bästa vän Fadimata i dag. Jag är inte säker men jag tror att hon är någonstans i Algeriet nu. Jag hoppas hon är OK. Det hände så mycket innan hon lämnade vår hemstad Kidal. Hennes mamma, som var gravid, dog. Jag vet inte exakt hur det gick till, men Fadimata grät jämt efter det. Alla hennes syskon grät också. Ibland grät jag med henne.
Jag grät för hennes mamma så klart, men även för allt det som hände oss. Saker jag inte förstod. Min pappa var apotekare i Kidal. Rebellerna vandaliserade hans apotek. Allt i butiken slogs sönder. Varför då, undrade jag? Mamma sa att rebellerna inte gillade pappa för att han är ”svart” och hon är ”vit Tuareg” – och en del människor tycker att deras äktenskap är fel. Jag hade aldrig sett min familj på det viset, att pappa var ”svart” och mamma ”vit”. Och hur som helst, vad spelar det för roll?
Häromdagen sa mamma att rebellerna inte var ute efter pappa längre utan att det snarare var farligt för henne och hennes föräldrar nu. Hon sa att morfar och de andra hade flytt från Kidal och gömde sig i buskarna.
Jag fattar ingenting. Var står jag i allt detta? Är rebellerna ute efter mig också? Varför då? Tanken på att återvända till Kidal skrämmer mig. Vi pratar ofta om det, mamma, jag och min syster Lala, men ingen av oss är säker på att vi vill tillbaka dit. En sak är säker, jag tänker inte åka tillbaka om jag inte vet att någon i Kidal skyddar mig och min familj.
Dessutom gillar jag Ségou ganska bra nu, särskilt floden. Mamma har tagit oss dit flera gånger och det är alltid en rolig utflykt. Det finns ingen flod i Kidal. Och det säljs inte samma grönsaker där som vi har här. Här finns gott om grönsaker överallt, till och med vid vägkanten. Jag har fått kompisar i min nya skola nu. Jag är glad att jag kunde fortsätta gå i skolan. Det var svårt för mamma att hitta skolor för oss fem barn i början. Till slut träffade hon en man från en organisation i norra Mali som arbetar med en större organisation som heter Plan. Några dagar senare löste sig allt och vi var inskrivna i skolor.
Min nya bästa vän här i Ségou heter Fatoumata. Jag har inte berättat det för er än, men jag vill bli författare när jag blir stor. Fatoumata kommer vara en av huvudpersonerna i min första bok. Jag gillar att läsa böcker. En dag kommer man att behöva berätta historien om vår exil. Jag hoppas kunna vara den som gör det.
Text av Zeina, 13 år, Ségou, Mali
Översättning av Linda Karademir, praktikant Opinion.
“Jag vill vara den första som dricker ur kranen!”
VÄRLDSVATTENDAGEN Tillgång till rent vatten är en förutsättning för god hälsa. Avståndet till vattenkällan har stor inverkan på människors dagliga liv – inte minst barnens liv, då att hämta vatten ofta faller på de yngres lott. När den lilla byn Kayenze i Tanzania fick en vattenkran installerad på skolområdet blev skolan en central plats i samhället.
Invånarna i byn Kayenze, belägen nära Victoriasjön i Tanzania, försörjer sig på fiske. Men vattnet i sjön är förorenat, vilket orsakar många sjukdomar.
Mbuki och Dotto, båda 11 år, går i femte klass i låg- och mellanstadieskolan i Kayenze. Varje morgon har de burit med sig vatten hemifrån till skolan eftersom det inte funnits tillgång till vattnet på skolområdet.
”Det finns en brunn i vår skola, men sedan jag började har jag aldrig sett att den fungerar. Oftast har vi med oss vatten hemifrån istället” säger Dotto.
Då sjön ligger en bra bit från skolan blev bärandet av vatten en tidskrävande aktivitet för barnen. Därför beslutade Plan, i samråd med Mwanza kommunfullmäktige och invånarna i Kayenze, att anlägga ett vattensystem som skulle förse skolan och det angränsande området med dricksvatten.
Vid invigningen av vattenkranen utbrast Mbuki: “Jag vill vara den första som dricker ut kranen! Jag tar med lite vatten till min mamma så hon kan smaka också. Nu behöver jag inte längre bära med mig vatten hemifrån, nu har vi vatten i skolan!”
Även föräldrarna i byn deltog vid invigningen och väntade ivrigt på att kunna fylla sina hinkar.
”Det här är fantastiskt. Tidigare bar vi vatten hemifrån till skolan – nu är det tvärtom!” sa Maria, ordförande för vattenkommittén i Kayenze.
Tillgång till rent vatten förhindrar inte bara spridandet av vattenburna sjukdomar som är vanliga i Kayenze, det tillåter även barn att spendera mindre tid till att hämta vatten – och mer tid i skolan!
Av: Ulrika Belin /informatör marknad
Fadderresan till Ghana (Dag 6-11)
Den 2 mars påbörjades ett äventyr när fadderresan till Ghana tog sin början. 20 faddrar och två representanter från Plan Sverige skulle nu tillbringa drygt två veckor i landet och hinna med både fadderbarnsbesök, projektbesök och en hel del andra aktiviteter. I tre delar kan ni följa resan från början till slut. Det här är den andra delen!
Dag 6
På schemat stod fyra fadderbarnsbesök samt en tur till en by utanför Wa där Plan bedriver ett projekt för att säkra familjernas tillgång till mat. Projektet består av tre delar där den första går ut på att utbilda de lokala bönderna i hur de på ett effektiv sätt kan odla grödor som majs och sojabönor. Den andra delen handlar om att skapa förutsättningar för att kunna lagra överskottet av skörden för senare användning, eller till och med vidareförsäljning. Den sista komponenten handlar om mikrofinansiering som till exempel kan möjliggöra en fortsatt effektivisering av jordbruket. Det blev en väldigt intressant och känslosam förmiddag under trädets krona, med många spännande samtal.
På kvällen var det avslutningsmiddag tillsammans med det lokala Plan-kontoret i Wa. Det här blev också kvällen då tuppen, hönan och geten tog farväl till jordelivet och hamnade på vårt middagsbord. Många tyckte det var spännande att smaka getkött, men särskilt välsmakande var det inte.
Samtal om jordbruk och försörjning
Amanda vill inte äta tupphuvud
Dag 7
Det var nu dags att lämna norra Ghana och bege sig söderut. Det blev en lång bussresa men efter nio timmar så kom vi äntligen fram till Kumasi som är Ghanas näst största stad efter Accra. Kumasi är huvudstad i Ashanti-regionen som en gång i tiden var ett självständigt kungadöme, och en av de få afrikanska stater som bjöd på hårt motstånd när Britterna ville expandera sin västafrikanska koloni.
Dag 8
Vi var väldigt nyfikna på Ashanti-riket och dess befolkning. Därför besökte vi Manhyia Palace Museum där vi lärde oss allt om det disciplinerade, kloka och taktiska folkslaget som tappert kämpade mot kolonisatörerna innan kungadömet föll i slutet av 1800-talet. Men än idag lever monarkin kvar och Ashanti-kungen har en stark och viktig position i samhället.
Från muséet åkte vi vidare till marknaden i Kumasi, som är den största i västafrika. Enligt vår guide är det inte ovanligt att det under en dag rör sig en halv miljon människor i de trånga gångarna mellan de tusentals handlarna. Det var en svettig men häftig upplevelse när vår grupp fick känna på tempot, dofterna och kommersen.
Efter lunch fortsatte vi resan söderut. Målet var Ghanas sydkust och området kring staden Cape Coast. Framåt kvällen klev vi av bussen och kunde njuta av vågornas brus. Vi bjöds även på ett fantastiskt skådespel när ett antal stora oväder rörde sig över havet med intensiva blixtar och mäktiga, dånande muller.
Västafrikas största marknad breder ut sig
Dag 9
Vi besökte fortet Elmina Castle. Fortet bär på en mörk historia från tiden då slavhandel var ett vanligt inslag längs Ghanas kust. Just här var det portugiserna och holländarna som bedrev handel med slavar, men även Sverige hade en finger med i denna tragiska del av vår historia. Det är svårt att inte drabbas av skuldkänslor när man vandrar omkring i trånga fängelsehålor och får ta del av hemska berättelser om hur människor behandlats. Det är svårt att förstå att detta har ägt rum.
En obehaglig påminnelse om den tragiska slavhandeln
Dag 10
En välbehövlig dag på hotellet med möjlighet till sol och bad. De flesta i gruppen valde dock att följa med till nationalparken Kakum för en hisnande upplevelse bland trädtopparna. Vi vandrade på hängbroar 40 meter ovanför marknivån och njöt av att känna oss som ett med regnskogen. Vi hann även med att besöka en kakaoplantage och fick veta allt om hur det går till när man producerar kakao.
Svajigt men fascinerande
Dag 11
Nu lämnade vi strandlivet och började dagen med att åka till staden Winneba där vi besökte det lokala Plan-kontoret. Efter ett härligt välkomnande och en inspirerade introduktion var det dags att bege sig ut i fält. Vissa skulle besöka sina fadderbarn, medan andra besökte skolor och hälsokliniker där Plan bedriver verksamhet.
Jag följde med Amanda på hennes fadderbarnsbesök. Vi inledde dock med en visit hos byäldsten som välkomnande oss till området och bjöd på nyplockade kokosnötter. Sedan var det dags för det stora mötet. Efter att ha hälsat på familjen slog vi oss ner och pratade om livet. Det blev ett lugnt möte med samtal mellan flera generationer. Efter ett tag var det dags för Amandas fadderbarn att bege sig tillbaka till skolan, så vi skjutsade henne dit innan vi åkte tillbaka till hotellet för att smälta intrycken.
Ytterligare en dag med många minnen och upplevelser var därmed till ända.
Amanda hälsade på sitt fadderbarn
Fortsättning följer!
/Mats, Plan Sverige
Fadderresan till Ghana (Dag 1-5)
Den 2 mars påbörjades ett äventyr när fadderresan till Ghana tog sin början. 20 faddrar och två representater från Plan Sverige skulle nu tillbringa drygt två veckor i landet och hinna med både fadderbarnsbesök, projektbesök och en hel del andra aktiviteter. I tre delar kan ni följa resan från början till slut. Det här är den första delen!
Dag 1
Vi var 22 stycken förväntansfulla personer som klev ut ur flygplanet och kände den välbekanta värmeväggen slå emot oss. Från ett snöigt Sverige till ett hett och fuktigt Accra i södra Ghana. Trötta efter det långa resan hälsade vi på vår lokala guide Nathan och hoppade in i bussen som tog oss till vårt hotell. Hotellvistelsen blev dock kort eftersom vi redan dagen efter skulle flyga vidare till staden Tamale i nordöstra Ghana.
Rebekka och Saeed njuter av att äntligen vara i Ghana
Dag 2
Vid lunch lyfte vi från Accra och en knapp timme senare landade vi i en torrare och ännu varmare del av landet. På grund av allt resande var resten av dagens program inte särskilt ansträngande. Många valde att vila ut på hotelrummet, men en handfull resenärer passade på att följa med på en utflykt till de lokala lädertillverkarna. Här fick vi på ett väldigt konkret och lärorikt sätt se hur ett getskinn förvandlades till både plånböcker, nyckelringer och trumskinn.
Bernt, Anne-Marie, Rolf och Amanda beundrar gethuden som snart ska förvandlas till plånböcker
Dag 3
Dagen inleddes med en 6-7 timmars bussfärd till lilla staden Wa i Ghanas ”Upper West Region”. Till en början var vägen asfalterad och behaglig, men snart blev det dammigt, skumpigt och svettigt. Men trots detta blev det en upplevelse där vi kunde följa livet i byarna som passerade utanför bussfönstret.
Väl framme var det dags för det första mötet med Plan i Ghana. Vi åkte till Plans programkontor i Wa och fick en kort introduktion till regionen och Plans arbete i norra Ghana. Spänningen var påtaglig – snart var det dags för de första fadderbarns- och projektbesöken!
En liten paus, någonstans mellan Tamale och Wa
Dag 4
Fyra faddrar gav sig iväg för att träffa sina fadderbarn, medan resten av gruppen besökte intressanta projekt som bedrivs av Plan. Jag följde med Anna och Margareta till deras fadderbarn, och kunde snart konstatera att det blev ett väldigt lyckat besök med både glada skratt och intima samtal. När besöket närmade sig sitt slut visade familjen sin tacksamhet genom att överlämna en, med svenska mått mätt, ovanlig gåva – en tupp!
När vi kom tillbaka till hotellet visade det sig att det var fler faddrar som hade fått ta emot levande djur som gåva. Utöver tuppen var vi nu även ansvariga för en höna och en get. Vi återkommer till djurens öde lite längre fram i denna reseberättelse.
Fadderbarnets familj lämnade över en tupp till Anna och Margareta
Dag 5
Ghanas Nationaldag! Ghana var det första afrikanska landet söder om Sahara som blev självständigt, och detta banade väg för kontinentens fortsatta frigörelse från kolonialmakterna. I städerna firades dagen med ståtliga parader och glada uppträdanden, men vi valde att tillbringa dagen tillsammans med ett gäng flodhästar i floden Svarta Volta vid gränsen mot Burkina Faso. Det var en spännande upplevelse att nästan ljudlöst glida fram i kanoterna och beskåda dessa mäktiga djur (som dock gillar att sova på dagen, och därför ofta undviker att visa mer än sina ögon och öron).
Ghana till vänster, Burkina Faso till höger och flodhästar rakt fram
Fortsättning följer!
/Mats, Plan Sverige
Ung Plan-delegation i FN
Plan vid FN kvinnokommissions möte i New York: En delegation stödd av Plan och bestående av unga tjejer från sex olika länder är just nu i FN för att prata om flickors rättigheter. Tjejerna som kommer från El Salvador, Uganda, Vietnam, Finland och Norge deltar i FN:s kvinnokommissions möte i New York som inleds idag måndag och pågår fram till den 15 mars.
Temat för kommissionens möte är våld mot flickor och kvinnor och den unga Plan-delegationen kommer att belysa våld i skolan som är ett av de största hindren för flickors utbildning. Mellan 500 miljoner och 1.5 miljarder flickor och pojkar utsätts varje år för någon typ av våld, ofta inom skolans väggar. Flickor är dessutom extra utsatta för våldtäkt, exploatering och diskriminering från andra elever och många gånger från den egna läraren. För tidiga graviditeter, dåliga skolresultat och avhopp från skolan är tydliga konsekvenser av den extra utsatthet som det kan innebära att vara flicka.
Mötet i FN är en möjlighet för de unga kvinnorna att dela med sig av sina erfarenheter och påverka beslutsfattare från FN:s medlemsländer att intensifiera arbetet med att stärka flickors rättigheter globalt.
Enligt Marcela, 17 år från El Salvador, är diskriminering av flickor ett stort problem i hennes samhälle, strax utanför El Salvadors huvudstad San Salvador. Könsrelaterat våld, barnäktenskap och för tidiga graviditeter är några av de utmaningar som möter unga kvinnor här. Men Marcela är fast besluten att skapa förändring i sitt samhälle genom att utmana de normer och förutfattade meningar som ofta står i vägen för henne och hennes tjejkompisar.
”Jag har lärt mig att det inte går att förhålla sig passiv till det som sker i samhället om man vill skapa jämställdhet mellan könen. Jag började kräva mina egna rättigheter och berätta för andra att det är våra rättigheter och ingen kan ta dem ifrån oss.”
Plan deltar på FN:s kvinnokommissions möte i New York och arrangerar bland annat ett flertal seminarier på teman som könsrelaterat våld i skolan och barnäktenskap som hinder för utbildning.
Se en ny film om flickors situation i storstäder
Av Sanna Wolff, projektledare Opinion
Uppdrag: Utrota barnäktenskap
Pathani ingick barnäktenskap som 14-åring och ångrar det. Hon säger själv att det håller henne tillbaka och hindrar henne från att gå i skolan. Men hennes fattiga föräldrar hade inget val. Till höger Amina, 14, som också är på väg att giftas bort.
BARNÄKTENSKAP Pakistans befolkning har aldrig varit så ung som idag. Vilket gör att antalet flickor som riskerar barnäktenskap uppgår till 9 miljoner. Plan ser ett akut behov att genast börja arbeta förebyggande i regionen. Tack vare Svenska Postkodlotteriet, och alla lottköpare, är detta möjligt! Av de totalt 22 miljoner kronor som Plan Sverige tog emot av Svenska Postkodlotteriet igår går 8 miljoner till att stoppa barnäktenskap i Pakistan.
16,5 miljoner ungdomar i Pakistan är mellan 10-15 år. 9 miljoner av dessa är flickor. När de här tjejerna närmar sig puberteten sker drastiska förändringar i deras liv. Deras frihet stryps. Föräldrarna börjar ”skydda” dem från exponering utanför hemmet. Att gå i skolan till exempel, kanske inte längre blir en självklarhet. Föräldrarnas stränga restriktioner grundar sig ofta i en rädsla för att flickorna ska råka ut för något som kan skada familjens heder.
Barnäktenskap är olagligt i Pakistan. Ändå räknar man med att 40 procent av alla gifta kvinnor ingick äktenskap innan sin 18-årsdag. Och straffet är minimalt om man åker fast – 1 månads fängelse eller cirka 80 kronor i böter. Och även vid en fällande dom, så annuleras inte äktenskapet(!).
Att bli bortgift som barn är ett trauma, som ger svåra fysiska och psykiska men. Forskning visar att dessa flickor oftare rapporterar erfarenheter av fysiskt eller sexuellt våld. De har ingen möjlighet att vägra sex eller kräva kondom. De blir ofta gravida i ung ålder, innan kroppen är redo. Det har lett till att den vanligaste dödsorsaken världen över bland flickor 15-19 år är graviditetsrelaterad.
Traditionen med barnäktenskap lever vidare på grund av religion och fattigdom. Flickor ses som finansiella bördor. Ett barnäktenskap minskar antalet munnar att mätta, och hemgiften och brudens pris ger en tillskott i kassan för brudens familj. Och givetvis är det en fråga om makt – att skapa ett manligt förmyndarskap för kvinnor. Samt förlegade åsikter som att män bara finner unga flickor attraktiva.
Plans mål med projektet är att utrota barnäktenskap i Pakistan. Det handlar om att ändra lagar och attityder i hela samhället. Men det handlar också om att nå flickorna – och i det arbetet använder Plan bland annat fotbollen. För parallellt med träning och spel får flickorna lära sig mer om sina och barns rättigheter, och att de kan göra allt det som killarna kan.
Fotbollsstjärnan Caroline Seger är Plans Sverigeambassadör och i november åker hon till Pakistan för att uppleva Plans arbete på plats.
- Jag älskar att spela och träna fotboll. Det ger mig styrka och får mig att växa som människa. Jag vill att dessa tjejer ska få möjlighet att dela min kärlek till fotbollen, säger hon.
Ammi Bohlin/projektledare marknad
Läs oss på Scribd!
