Fadderresan i Bolivia 2014 – Avfärd mot nya höjder

Tidig morgon i regnet för avfärd mot Sucre klockan 05:30.  Desvärre blev vår vistelse på flygplatsen lite längre än planerat eftersom flyget var försenat men vi kom till slut iväg och fick oss en vacker flygresa. När vi landade på den lilla flygplatsen i Sucre kunde vi verkligen njuta av omgivningarna innan vi begav oss av till hotellet.

Dans med en åsna mitt i gatan blev det för fadder Inga-Lill

Dans med en åsna mitt i gatan blev det för fadder Inga-Lill

Zebror visar bilarna hur de ska åka. Ett projekt vi såg i ytterligare några andra städer

Zebror visar bilarna hur de ska åka. Ett projekt vi såg i ytterligare några andra städer

Sucre är en väldigt vacker stad i kolonialstil på cirka 2800 meters höjd. Vi vandrade ned i strålande sol till vår lunchrestaurang. Det smakade gott med en bit mat. När alla var mätta och belåtna var det dags för lite stadsvandring. Vi fick se vackra hus och den vackra stora parken Bolivar innan vi begav oss upp på höjden för att besöka ett textilmuseum. Staden Sucre är känt för sitt hantverk och några av våra faddrar passade på att inhandla lite vackra alster.

Våra faddrar i fototagen

Våra faddrar i fototagen

På kvällen var det dags för lite dans och musik. Vår restaurang bjöd på underhållning i form av dans från olika delar av Bolivia och som representerar olika folkgrupper. Mätta och ganska trötta efter en lång dag gick vi till sängs.

 

 

 

 

 

 

Tacloban ett halvår efter tyfonen Haiyan

Bild
Jednel, 11 år från Tanauan, Leyte går till kyrkan varje söndag med sina föräldrar.

Kyrkklockorna ringer in till söndagsmässa. Klockan är sju på morgonen i Tanauan, Filippinerna och vi har följt med elvaårige Jednel och hans föräldrar för att delta i den katolska gudstjänsten. Den här kuststaden två mil söder om Tacloban förstördes svårt i tyfonen Haiyan. Många som sitter här i kyrkbänkarna har anhöriga som ligger begravda i massgraven på torget utanför kyrkan. När prästen kallar till bön fylls luften i den stora kyrkan av en tung sorg. En gemensam erfarenhet som jag som utomstående känner men aldrig riktigt kan begripa. Alla här har stått öga mot öga med döden. Men snart fylls luften också av en stark kraft. När prästen i slutet skämtar med sin församling ekar skrattsalvorna ut genom de höga kyrkoportarna.

Många säger att det är till stor del tack vare filippiniernas starka inneboende överlevnadsförmåga som räddningsinsatsen efter Haiyan har gått så bra som den gjort. Naturligtvis också tack vare ett massivt internationellt stöd men utan den här kraften att resa sig igen hade situationen kunnat vara mycket värre. Jag minns när vi kom hit tre veckor efter katastrofen och gick runt bland rasmassorna, chockade av den enorma förödelsen. Överallt hördes hammarslag från människor som redan börjat bygga upp sina hus. Kvinnor tvättade kläder i ruinerna. Barn sprang runt och lekte bland bilvrak och trasiga sängar. Ofta hörde vi folk som sjöng. De vi träffade blickade framåt, pratade om att söka jobb, bygga en ny framtid.

Nu sex månader senare har mycket hänt. Den humanitära situationen är under kontroll. Inga epidemier har brutit ut. De flesta har tillgång till mat, vatten, el och hälsovård. Rasmassorna har till stor del röjts bort, bergen är åter gröna. Kommersen är i full gång, i varje hörn finns en butik, fullt med fruktstånd längs vägarna.

Därmed inte sagt att det saknas problem. Jednel säger så här om det han önskar sig mest av allt nu:
”Att min pappa får ett jobb så vi kan bygga upp vårt hus igen.”

Det här återkommer hos alla barn och ungdomar vi träffar. De flesta är barskrapade efter att tyfonen förstört allt de ägt. Fortfarande bor minst två miljoner människor i provisoriska skjul och tält. Majoriteten levde på fiske och jordbruk och har inte råd att investera i nya båtar eller utsäde för att börja om.

Situationen är väldigt sårbar inför den regn- och tyfonsäsong som börjar redan nu i juni. Även en svagare tyfon skulle kunna göra oerhört stor skada nu. Bristen på evakueringscenter är akut. På grannön Samar fanns drygt 600 evakueringscenter innan Haiyan. Bara åtta procent av dem står kvar.

Hur bygger man ett hållbart samhälle i ett land som årligen drabbas av ett tjugotal tyfoner, jordbävningar och översvämningar? Knappt hinner människor få upp näsan över vattenytan på våren förrän de brutala stormarna trasar sönder hus, skolor och människor samma höst. Det går att minska skadorna av katastrofer. Men det kräver investeringar och prioriteringar. Bättre varningssystem och information är en del. Att lära människor bygga säkrare hus är ett annat sätt. Plans pilotprojekt Building Back Better här i Tacloban visar att man genom enkla och inte så mycket dyrare medel kan bygga hus som klarar hårdare vindar.

Bild
Bernadeth, 16 år, har tillsammans med sin mamma och sina syskon fått ett nytt, säkrare hem genom Plans program Building Back Better.

Sextonåriga Bernadeth har just flyttat in i det allra första färdiga huset med sin ensamstående mamma och fyra syskon.
”Vi har ingenting kvar. Det här huset betyder allt för oss. Innan Haiyan var jag en rebell som gjorde massor av dumma saker men det känns som om jag har fått en ny chans. Nu vill jag göra allt för att hjälpa min familj att få ett bättre liv.”

Igår följde jag med Bernadeth när hon skrev in sig på highschool igen efter ett halvårs uppehåll. I juni börjar den nya terminen.

Text av: Sofia Klemming-Nordenskiöld, pressekreterare Plan Sverige.

Bild

Fadderresan i Bolivia 2014 – Första Plandagen

Vi åkte iväg till Plans kontor i Santa Cruz för att få lite information om hur Plan arbetar i Bolivia och med vilka projekt. Sedan blev det dags för avfärd. Då öppnade sig den tropiska himlen och regnet bara öste ned. Men vi gav oss iväg ändå och fick verkligen se hur snabbt vattennivån steg och vilken nytta dräneringsdikena gör.

Efter cirka två timmars tur med vackra landskap med odlingar kom vi fram till dagens mål. Här välkomnades av hela skolan med lärare och elever. De hade lagt ned mycket jobb på att förbereda allt från girlanger, flaggor och välkomstskyltar. Vi kunde verkligen känna den värme de utstrålade och deras glädje över vårt besök.

Vi bjöds på en dansuppvisning där barnen visade lokala danser i lokala kläder som familjerna hade sytt. Detta var en liten skolan med 37 elever i åldrarna 4-13 år.

Glada faddrar, barn, lärare, föräldrar och PlanpersonalGlada faddrar, barn, föräldrar, lärare och Planpersonal

Efter uppvisningen var det dags att gå till ett litet center där vi blev bjudna på lunch. Det dukades upp långbord och även barnen fick mat. Vi satt under taket när nästa störtskur kom. Vår fadder Per var på besök hos sitt fadderbarn för andra gången. Han och fadderbarnets familj hade begett sig av hem till dem men skulle göra oss sällskap till lunchen. Dock fastnade bilen i lera på grund av det kraftiga regnet så de kom en bra stund efter oss andra. Vi gick tillbaka till skolan där vi besökte centret för småbarns utveckling.

Vi fick förklarat för oss hur de arbetar med småbarn, hur de gör kontroller för att se att de följer utvecklingskurvan. Faddrarna insåg att detta center hade många likheter med en svensk mödravårdscentral i kombination med förskola. I detta center arbetar de med att arbeta upp barnens finmotorik, lära barn läsa, dansa och skapa självkänsla. Detta är ett mycket viktigt och lyckat projekt som de ser ger ett snabbt resultat, vilket annars är ovanligt när man arbetar med utvecklingsarbete.

Vi fick ett varmt mottagande utanför skolan

Utanför skolan hade vägen geggat till sig ordentligt. Inte helt ovanligt i Planområden

Lagom till nästa störtskur lämnade vi området och började vår resa tillbaka till vårt hotell i Santa Cruz där vi på kvällen åt vår sista middag här,  för imorgon blir det tidig avfärd mot Sucre!

Fadderresan i Bolivia 2014 – Vi lär känna Santa Cruz

Vi vaknar till strålande sol. Alla är nyfikna på att ge sig ut och lära känna Santa Cruz. Vi möter vår guide och får en rundresa i staden Santa Cruz. Vi åker över en bro som går över en uttorkad flod och får se vackra omgivningar och fina hus i utkanten av denna stad innan det är dags att ta oss in mot centrum. Eftersom det är söndag är det många människor på stan som rör sig runt på olika torg och som sitter på restauranger och serveringar längs med vägarna.

Picture 110

Vi kommer fram till stadens hjärta, La Plaza (på svenska kort och gott torget). Här pågår högmässan i den vackra katedralen. De flesta i gruppen går in och tittar på hur katedralen ser ut inuti och lyssnar på musik. Sedan är det fri lek som gäller och våra faddrar passar på att göra som bolivianerna och strosa runt på torget, handla lite på hantverksmarknaden och några tar sig ett parti schack.

Schackspel på gång

När vi känner att magen börjar kurra lite är det dags för lunch. Vi kommer till en väldigt typisk boliviansk restaurang som är full med söndagsätande familjer. Det är högstämning och det spelas livemusik från en scen. Vi får ett långbord uppdukat åt oss och inom kort har alla fått dryck och även lite mat. Eller lite och lite… En klassisk latinamerikansk portion bestående av grillat kött, korv, ris med ost, annat ris, cassava, sallad, bönor mm. Sedan serveras även efterrätt. Mums säger vissa, bara en kaffe på maten säger andra.

Mätta och belåtna tar vi en liten promenad till hotellet där vi återhämtar oss efter gårdagens strapatser.

Idag var det också dags för det första fadderbarnsbesöket. Vår fadder Monica har sitt fadderbarn i närheten av Santa Cruz. Dock har kraftigt regn gjort vägarna lite svårframkomliga så fadderbarnet kom till Monica istället. Det blev ett kärt möte! Det fanns tid att lära känna såväl fadderbarn, lillebror och mamma. De hade mycket att prata om och fick en chans att lära känna varandra bättre. Besöket avslutades med en gemensam lunch på en närbelägen restaurang.

Första fadderbarnsbesöket

Fadderresa i Bolivia 2014 – Resan tar sin början!

Äntligen har det blivit dags för Plans fadderresa till Bolivia. En grupp på 27 förväntningsfulla faddrar startade resan fredagen den 2:a maj. Vi reste i två olika grupper men vi hade alla en lång flygning till Buenos Aires, 14 timmar i sträck.

När vi väl kom fram till Buenos Aires hade den ena gruppen en längre sightseeing där de fick se stadens höjdpunkter. Den andra gruppen anlände några timmar senare och fick sig en kortare visning där vi hann sträcka på benen på kyrkogården Recoleta. Det var en fridfull plats och den viktigaste graven var Evita Perons grav.

Kyrkogården La Recoleta

Kyrkogården La Recoleta

Evita Perons grav

Evita Perons grav

 

Kyrkogården La Recoleta

Kyrkogården La Recoleta

Efter att de båda grupperna sammanstrålat på Buenos Aires flygplats flög vi gemensamt till Santa Cruz i Bolivia. Där möttes vi av våra kollegor från Plan och de följde oss till hotellet där våra tappra faddrar hade middag på kvällen varpå de äntligen fick gå och lägga sig i en säng.

Ett barns tankar om Barnkonventionen

HannahHanna, 15 år, från Rålambshovsskolan i Stockholm praktiserar på Plan

Barnkonventionen. Bara ordet i sig berättar ju att detta är något som har med barn att göra. Trots det så hade jag knappt hört det innan jag fick i uppgift att läsa igenom den. Jag var medveten om att den fanns, men inte alls vad den innebar. Och jag tror knappast jag är det enda barnet som inte har koll. Ju mer jag tänker på det nu efteråt, desto konstigare känns det. Allting som står i barnkonventionen är oerhört viktigt, det är ju den som beskriver hur vi barn har rätt att leva och bli behandlade. Det finns dessutom en artikel i konventionen som säger att alla, vuxna såsom barn, ska vara medvetna om vad som står i den. Varför har vi då inte koll på våra egna rättigheter? Varför kan jag ingenting? Det kanske är fel fråga att ställa. Kanske ska jag istället fråga; Vem är det som bör ha informerat mig?

Barnkonventionen infördes i början av 1990-talet. Det är för sent för att mina föräldrar ska ha läst om den i skolan, och alltså har de inte heller någon information. Det måste vara lika många vuxna som inte har någon aning om vad barn egentligen har för rättigheter. Hur ska då denna viktiga konvention kunna leva vidare om ingen är ordentligt medveten om den? Den bästa lösningen vore att vår generation får börja läsa om den i skolan. Att vi inte redan gör det är ju galet. Det är dessa grejer som är intressanta, i alla fall enligt mig.

Jag tycker verkligen att det är viktigt att alla barn har en trygg, utvecklande och rättvis uppväxt. Därför bör barnkonventionen prioriteras högre. Men att denna konvention är just det – en konvention, och inte en lag i Sverige, det stör mig något otroligt. Hur kan något så viktigt som detta inte vara en del av Sveriges lagstiftning? Vi barn är ju ändå en mycket stor del av befolkningen, och vi är faktiskt landets framtid!

Text av: Hanna Weman, 15 år, praktikant på Plan.

Rwanda: 20 år efter folkmordet

Bild

För många är det lilla landet i östra Afrika för alltid förknippat med dess våldsamma historia. Under 100 fasansfulla dygn våren 1994 mördades närmare en miljon människor och ytterligare två miljoner drevs på flykt. Den 7 april har av FN utsetts till den Internationella dagen för reflektion av folkmordet i Rwanda.

Eliane Umuhire, medarbetare på Plan Rwanda, var bara åtta år när folkmordet började:

- Under tre månader levde jag med att släktingar och vänner mördades. 20 år är väldigt lång tid, det låter så avlägset. Men ärren finns kvar.

För många rwandier är minnet av grymheterna ett trauma som man helst inte vill tala om. Likaså är etnisk tillhörighet ett känsligt ämne än i dag. Samtidigt finns en framtidstro som inte går att ta miste på, framför allt bland landets unga som utgör två tredjedelar av befolkningen.

Elaine är stolt över de framsteg som gjorts och ser en viktig roll för landets unga att bidra till utvecklingen framöver:

- Vi har kommit långt, både som individer och som nation när det kommer till exempelvis ekonomisk tillväxt, trygghet och ungas inflytande. När man kommer ut från Kigalis flygplats möts man av en stad i förvandling, det byggs överallt!

- För oss i den yngre generationen som växt upp med folkmordet som arv är det viktigt att vara med och påverka. Vi måste dra nytta av att vi är så många och se till att skapa långsiktig förändring.

Plan har arbetat i Rwanda sedan 2007 och driver tillsammans med lokalbefolkningen utvecklingsprojekt i tre programområden, främst inom hälsa och utbildning.

Text av: Ulrika Belin, kommunikation

Fadderresan i Nepal 2014: Resans sista dag

Det var tidig frukost som gällde. 5:30 öppnade matsalen och våra tappra faddrar intog sen sista frukosten i Nepal. Vi lämnade vårt hotell och gav oss av till flygplatsen. Där var det dags att säga tack och adjö till våra duktiga guider.

Vi hade inte mycket tid att spendera på flygplatsen. Så snart vi var incheckade var det till att bege sig via säkerhetskontroller till vår gate. Väl ombord kunde vi alla luta oss tillbaka och samla våra intryck från dessa två händelserika veckor.

I Istanbul stannade Anita och Staffan kvar. Några andra åkte till Göteborg eller Köpenhamn medan den stora merparten fick lägga långa foten före för att hinna med flyget till Stockholm. Vi hann, alla… När vi landar i dimman i Stockholm är det dags att säga hej då på riktigt. Lite vemodigt och sorgligt för vi har haft två fantastiska veckor tillsammans! Vi ser fram emot att se er alla på återträffen!!

Nepalfadderresan 2014 849Ett stort stort tack till alla faddrar. Ni är fantastiska!!

 

Fadderresan i Nepal 2014: Tillbaka till Kathmandu

Så var den här, vår sista dag i Nepal. Vi flög in till Kathmandu från två olika håll. Vår lilla utbrytartrupp som varit i Pokhara sammanstrålade också på hotellet. Efter lunch var det några som begav sig in till stan för att besöka den stora festivalen som pågår. Andra valde att stanna i närheten av hotellet för att njuta av det sista.
–>Så var den här, vår sista dag i Nepal. Vi flög in till Kathmandu från två olika håll. Vår lilla utbrytartrupp som varit i Pokhara sammanstrålade också på hotellet. Efter lunch var det några som begav sig in till stan för att besöka den stora festivalen som pågår. Andra valde att stanna i närheten av hotellet för att njuta av det sista.

Gemensam middag intogs på restaurangt Rum Doodle, den inofficiella startpunkten för dem som ska bestiga Mount Everest. Här är taket fyllt med stora pappfötter där man får skriva meddelanden och hälsningar.

Under kvällen passade vi även på att fira våra två jubilarer Ulla och Christer med lite tårta och sång.

Nepalfadderresan 2014 3924En massa fötter klädde tak och väggar

Fadderresan i Nepal 2014: Sista dagen i fält

Ytterligare en spännande dag i fält. Det var dags för de sista fadderbarns- och projektbesöken. Idag var det bland annat dags för Ulla att få träffa sitt fadderbarn. Det var ett känsloladdat besök där hela byn hade samlats för att få träffa besökarna. Efter några trevande nickningar och enstaviga svar på frågor från Ullas fadderbarn blev det stort intresse från alla när bilder från Sverige kom fram. De hade frågor om Sverige och var nyfikna på oss som besökte. Sedan blev det lite lekstund då hopprepen åkte fram. Ullas väninna Bodil vevade glatt långrepet och sedan visade de även hur det elastiska gummibandet skulle användas. Inte för att de egentligen behövde visa, tjejerna och killarna hade full koll på hur det skulle användas. Kul att barn världen över leker samma lekar…

Nepalfadderresan 2014 3424Ulla och Bodil visar hur det ska gå till

Tillsammans med Ullas fadderbarn och hans familj och vänner gick vi tillbaka till den övriga gruppen. Det hade blivit teaterdags. Det var en ungdomsgrupp bestående av både pojkar och flickor som spelade upp en pjäs mot barnäktenskap och för att man ska utbilda flickor. Ungdomarna var verkligen riktiga skådespelartalanger och de lockade fram skratt bland publiken samtidigt som de förmedlade det viktiga budskapet.

Nepalfadderresan 2014 3584Riktiga skådespelartalanger finns det här i byn!

Nepalfadderresan 2014 3601Hela byn samlas för att ta del av budskapet

Lunchen denna dag intogs i ett traditionellt hus med traditionell mat. Efter maten färdades vi längs skumpiga vägar innan vi var tvungna att överge bilarna och fortsätta sista biten till fots. Vårt sista besök var en kvinnogrupp som arbetar med mikrolån. Alla kvinnorna hade på ett eller annat sätt fått så pass mycket kapital att de kunnat köpa egen mark. De flesta hade getter eller grisar som de kunde sälja både kött och ungar från. De var alla väldigt drivna företagare och vi var imponerade av deras framåtanda.

Nepalfadderresan 2014 3774

Sista kvällen ute i fält åt vi gemensam middag med Plan Nepal och passade på att tacka för härliga och intressanta två veckor.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 28 andra följare

%d bloggers like this: