”Vuxna tror att de vet vad unga vill, därför struntar de i att fråga oss.”

Barnmakt - en metodbok om rätten till inflytande

Barnens egen lag, barnkonventionen, har fyllt 25 år. Sverige var ett av de första länder att ansluta sig till konventionen som bland annat säger att barn har rätt att delta i beslut som rör dem. Trots det visar en ny bok från Sveriges barnrättsorganisationer att barns rätt till delaktighet och inflytande ofta ignoreras.

Jag går hand i hand med min fyraårige son mot muséet Junibacken i Stockholm. Det är en stor dag och vi är på väg till ett viktigt firande. I dag för 25 år sedan antog FN konventionen för barnets rättigheter, eller barnkonventionen som vi brukar kalla den i Sverige. Nätverket för barnkonventionen, 45 organisationer som arbetar för att stärka barns och ungas rättigheter i Sverige, har bjudit in till boksläpp och tårtkalas.
Medan vi tar av oss ytterkläderna resonerar vi om det här med att vara barn eller vuxen och fyraåringen konstaterar att det är bäst att vara vuxen, för då får man bestämma. Men det verkar det vara så himla tråkigt att vara vuxen för då får man inte leka, säger han och springer iväg mot Pippis hus.

Själv får jag ett exemplar av boken ”Barnmakt, en metodbok om rätten till inflytande”, i min hand och börjar bläddra bland berättelser från barn och unga i Sverige. Många vittnar om känslan att inte få vara med, att vuxna bestämmer allt och att man inte blir lyssnad på. Så här säger två av dem som intervjuas i boken:
”Jag bor på ett ställe där en lekpark ska byggas om, med de vuxna bestämmer HELT hur det ska bli, och de ska inte ens vara där.”
”I slutändan känns det som att vuxna tror att de vet vad unga vill, därför struntar de i att fråga oss.”

Organisationerna bakom boken vill utmana oss vuxna om våra föreställningar om barn och hur vi ser på barns inflytande. De vill inspirera och ge konkreta verktyg för arbetet med att öka barns och ungas delaktighet och inflytande.

Ska det vara så svårt?

Enligt barnkonventionen har barn och unga både rätt att fritt uttrycka sina åsikter och att deras åsikter ska ”tillmätas betydelse”. Men verkligheten ser ofta annorlunda ut och vi vuxna är ofta ganska dåliga på att släppa in barn och unga.
Kristian Isaksson som jobbar med barn och unga på Plan Sverige, en av organisationerna bakom boken, tror att det engagemang som vi ser bland unga idag till stor del handlar om att man vill göra sin röst hörd. Och för vuxenvärlden handlar det om att skapa de rätta förutsättningarna.
- Ofta tänker jag att det handlar om att verkligen våga lyssna. Vi vuxna måste också kunna anpassa oss och skapa forum som passar barnen, språkligt, tidsmässigt och trygghetsmässigt.

Kanske är det inte krångligare än sexåriga Elis sätt att se på saken:
”Om barnen fick bestämma allt skulle det bli lite orättvist. Och om alla vuxna bestämer allting då blir det också orättvist. Men om båda bestämmer lite, då blir det inte orättvist.”

Av: Sanna Wolff, Plan Sverige

P.S. Håll utkik efter Boken Barnmakt – en metodbok om rätten till inflytande! Vi skriver mer när den finns tillgänglig.

Barnäktenskap, en verklighet för miljoner flickor

201306-GBR-04-lpr

I veckan har världens ögon riktats mot Norge där en 12-årig flicka förbereds för att gifta sig med en 25 år äldre man. Människor världen över rasar mot det arrangerade bröllopet, ett bröllop som visat sig vara fejk. Men för flickor i Fredsprisvinnande Malala Yousafzais hemland, liksom för miljoner andra flickor världen över, är det här inte ett påhitt utan i allra högsta grad verklighet. Idag, på den Internationella flickdagen, vill vi rikta uppmärksamheten mot dessa flickor.

Närmare 100 miljoner människor har hört talas om att minderåriga Thea gifts bort i Norge idag. Nyheten har fått stor uppmärksamhet världen över och 750 000 personer har följt Theas blogg där hon berättar om bröllopsbestyren och sina funderingar kring att behöva bli vuxen i förtid, sluta skolan och föda barn. Tillsammans med blivande maken Geir, 37 år, har Thea valt kyrka, skrivit inbjudningskort och provat ut sin bröllopsklänning.

Det arrangerade äktenskapet mellan Thea och Geir har rört upp känslor världen över och massiva diskussioner har förts på Twitter, Facebook och Instagram, liksom i de stora medierna. Tusentals människor, inklusive stjärnskådespelaren Ashton Kutscher, har höjt sin röst för att stoppa bröllopet.

De som har engagerat sig för Thea och för att stoppa det stundande bröllopet vet att det finns en viktig bit i den här historien som är värd att nämnas. Den är nämligen inte sann. Thea kommer inte att giftas bort med Geir imorgon. Det arrangerade äktenskapet är istället en del av en kampanj från våra kollegor på Plan Norge. Thea kommer att få fortsätta sitt liv som den 12-åring hon är. Skönt. Kan världen pusta ut då?

Nej, för det som är en påhittad historia för Thea är verklighet för miljoner flickor världen över. Idag, på den internationella flickdagen, behöver vi fokusera på dem. Varje dag gifts 39 000 minderåriga flickor bort, enligt beräkningar från FN. Det är en flicka varannan sekund. En tredjedel av flickor i utvecklingsländer har ingått äktenskap medan de fortfarande är barn. I Nobelprisvinnande Malala Yousafzais hemland Pakistan uppskattas 40 procent av alla flickor vara gifta innan de fyllt 18 år.

Barnäktenskap har förödande konsekvenser för de flickor som drabbas. Många blir gravida medan de själva är barn, utsätts för våld eller tvingas ta hand om hushållet. Flickor som ingår barnäktenskap tvingas dessutom ofta sluta skolan i förtid och kan sällan bestämma över sin egen kropp och sexualitet.

Barnäktenskap är ett brott mot barns rättigheter och strider mot FN:s Barnkonvention. Trots att de flesta regeringar världen över har skrivit under konventionen och andra internationella överenskommelser som stärker och skyddar barns rättigheter, uppfylls de fortfarande inte i stora delar av världen.

Barnäktenskap är förbjudet i många av de länder där det förekommer men lagarna efterföljs ofta inte. I Pakistan är den lagliga åldern för äktenskap 16 år för flickor och 18 år för pojkar. Ändå gifts uppåt var sjunde pakistansk flicka under 16 år bort.

Plan arbetar mot barnäktenskap i Pakistan på flera sätt. Ett av målen för Plans arbete är att minimiåldern för äktenskap ska höjas till 18 år för både flickor och pojkar. Ett annat mål är att förändra attityden till barnäktenskap i det pakistanska samhället. Genom att öka kunskapen om konsekvenserna av barnäktenskap hos nyckelpersoner som religiösa och traditionella ledare, lärare och myndighetspersoner och stärka deras förmåga att påverka samhället omkring sig förväntas medvetenheten öka om att barnäktenskap är skadligt och inte ska accepteras.

Föråldrade normer och attityder är en viktig bakomliggande faktor till barnäktenskap. En annan är fattigdom. Att sakna försörjning för sina barn är en av de främsta orsakerna för en familj att gifta bort sin dotter. En bortgift dotter är nämligen en försörjd dotter.

Men i det längre perspektivet är det precis tvärtom, att stoppa barnäktenskap bidrar nämligen i hög utsträckning till ekonomisk tillväxt, både för flickans familj, hennes framtida familj och för landet i stort. En flicka som inte gifts bort kan gå kvar i skolan och en utbildad flicka ökar sina framtida inkomster med upp till 20 procent, enligt Världsbanken. En flicka som får gå kvar i skolan är dessutom friskare, föder färre och friskare barn och kommer i högre utsträckning låta sina egna barn gå i skolan.

Barnäktenskap är den främsta anledningen till att graviditetsrelaterade sjukdomar och osäkra aborter är den vanligaste dödsorsaken för unga flickor i utvecklingsländer. Om färre flickor gifts bort skulle därför spädbarns- och mödradödligheten minska. Jämställdheten i samhället skulle öka och flickor få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Flickor skulle få bestämma över sina egna kroppar och välja sin egen framtid.

Om inget görs kommer 14 miljoner flickor per år att ingå ett barnäktenskap fram till 2020. Det är en oerhörd siffra att ta in. 12-åriga Theas uppdiktade historia är ett sätt att uppmärksamma de miljontals flickor vars röster inte når oss. Låt oss fortsätta kampen för dessa flickor. Låt oss stoppa barnäktenskap och utbilda varje flicka.

Av: Sanna Wolff, kommunikationsavdelningen, Plan Sverige

Fadderresan i Bolivia 2014 – Avfärd mot nya höjder

Tidig morgon i regnet för avfärd mot Sucre klockan 05:30.  Desvärre blev vår vistelse på flygplatsen lite längre än planerat eftersom flyget var försenat men vi kom till slut iväg och fick oss en vacker flygresa. När vi landade på den lilla flygplatsen i Sucre kunde vi verkligen njuta av omgivningarna innan vi begav oss av till hotellet.

Dans med en åsna mitt i gatan blev det för fadder Inga-Lill

Dans med en åsna mitt i gatan blev det för fadder Inga-Lill

Zebror visar bilarna hur de ska åka. Ett projekt vi såg i ytterligare några andra städer

Zebror visar bilarna hur de ska åka. Ett projekt vi såg i ytterligare några andra städer

Sucre är en väldigt vacker stad i kolonialstil på cirka 2800 meters höjd. Vi vandrade ned i strålande sol till vår lunchrestaurang. Det smakade gott med en bit mat. När alla var mätta och belåtna var det dags för lite stadsvandring. Vi fick se vackra hus och den vackra stora parken Bolivar innan vi begav oss upp på höjden för att besöka ett textilmuseum. Staden Sucre är känt för sitt hantverk och några av våra faddrar passade på att inhandla lite vackra alster.

Våra faddrar i fototagen

Våra faddrar i fototagen

På kvällen var det dags för lite dans och musik. Vår restaurang bjöd på underhållning i form av dans från olika delar av Bolivia och som representerar olika folkgrupper. Mätta och ganska trötta efter en lång dag gick vi till sängs.

 

 

 

 

 

 

Tacloban ett halvår efter tyfonen Haiyan

Bild
Jednel, 11 år från Tanauan, Leyte går till kyrkan varje söndag med sina föräldrar.

Kyrkklockorna ringer in till söndagsmässa. Klockan är sju på morgonen i Tanauan, Filippinerna och vi har följt med elvaårige Jednel och hans föräldrar för att delta i den katolska gudstjänsten. Den här kuststaden två mil söder om Tacloban förstördes svårt i tyfonen Haiyan. Många som sitter här i kyrkbänkarna har anhöriga som ligger begravda i massgraven på torget utanför kyrkan. När prästen kallar till bön fylls luften i den stora kyrkan av en tung sorg. En gemensam erfarenhet som jag som utomstående känner men aldrig riktigt kan begripa. Alla här har stått öga mot öga med döden. Men snart fylls luften också av en stark kraft. När prästen i slutet skämtar med sin församling ekar skrattsalvorna ut genom de höga kyrkoportarna.

Många säger att det är till stor del tack vare filippiniernas starka inneboende överlevnadsförmåga som räddningsinsatsen efter Haiyan har gått så bra som den gjort. Naturligtvis också tack vare ett massivt internationellt stöd men utan den här kraften att resa sig igen hade situationen kunnat vara mycket värre. Jag minns när vi kom hit tre veckor efter katastrofen och gick runt bland rasmassorna, chockade av den enorma förödelsen. Överallt hördes hammarslag från människor som redan börjat bygga upp sina hus. Kvinnor tvättade kläder i ruinerna. Barn sprang runt och lekte bland bilvrak och trasiga sängar. Ofta hörde vi folk som sjöng. De vi träffade blickade framåt, pratade om att söka jobb, bygga en ny framtid.

Nu sex månader senare har mycket hänt. Den humanitära situationen är under kontroll. Inga epidemier har brutit ut. De flesta har tillgång till mat, vatten, el och hälsovård. Rasmassorna har till stor del röjts bort, bergen är åter gröna. Kommersen är i full gång, i varje hörn finns en butik, fullt med fruktstånd längs vägarna.

Därmed inte sagt att det saknas problem. Jednel säger så här om det han önskar sig mest av allt nu:
”Att min pappa får ett jobb så vi kan bygga upp vårt hus igen.”

Det här återkommer hos alla barn och ungdomar vi träffar. De flesta är barskrapade efter att tyfonen förstört allt de ägt. Fortfarande bor minst två miljoner människor i provisoriska skjul och tält. Majoriteten levde på fiske och jordbruk och har inte råd att investera i nya båtar eller utsäde för att börja om.

Situationen är väldigt sårbar inför den regn- och tyfonsäsong som börjar redan nu i juni. Även en svagare tyfon skulle kunna göra oerhört stor skada nu. Bristen på evakueringscenter är akut. På grannön Samar fanns drygt 600 evakueringscenter innan Haiyan. Bara åtta procent av dem står kvar.

Hur bygger man ett hållbart samhälle i ett land som årligen drabbas av ett tjugotal tyfoner, jordbävningar och översvämningar? Knappt hinner människor få upp näsan över vattenytan på våren förrän de brutala stormarna trasar sönder hus, skolor och människor samma höst. Det går att minska skadorna av katastrofer. Men det kräver investeringar och prioriteringar. Bättre varningssystem och information är en del. Att lära människor bygga säkrare hus är ett annat sätt. Plans pilotprojekt Building Back Better här i Tacloban visar att man genom enkla och inte så mycket dyrare medel kan bygga hus som klarar hårdare vindar.

Bild
Bernadeth, 16 år, har tillsammans med sin mamma och sina syskon fått ett nytt, säkrare hem genom Plans program Building Back Better.

Sextonåriga Bernadeth har just flyttat in i det allra första färdiga huset med sin ensamstående mamma och fyra syskon.
”Vi har ingenting kvar. Det här huset betyder allt för oss. Innan Haiyan var jag en rebell som gjorde massor av dumma saker men det känns som om jag har fått en ny chans. Nu vill jag göra allt för att hjälpa min familj att få ett bättre liv.”

Igår följde jag med Bernadeth när hon skrev in sig på highschool igen efter ett halvårs uppehåll. I juni börjar den nya terminen.

Text av: Sofia Klemming-Nordenskiöld, pressekreterare Plan Sverige.

Bild

Fadderresan i Bolivia 2014 – Första Plandagen

Vi åkte iväg till Plans kontor i Santa Cruz för att få lite information om hur Plan arbetar i Bolivia och med vilka projekt. Sedan blev det dags för avfärd. Då öppnade sig den tropiska himlen och regnet bara öste ned. Men vi gav oss iväg ändå och fick verkligen se hur snabbt vattennivån steg och vilken nytta dräneringsdikena gör.

Efter cirka två timmars tur med vackra landskap med odlingar kom vi fram till dagens mål. Här välkomnades av hela skolan med lärare och elever. De hade lagt ned mycket jobb på att förbereda allt från girlanger, flaggor och välkomstskyltar. Vi kunde verkligen känna den värme de utstrålade och deras glädje över vårt besök.

Vi bjöds på en dansuppvisning där barnen visade lokala danser i lokala kläder som familjerna hade sytt. Detta var en liten skolan med 37 elever i åldrarna 4-13 år.

Glada faddrar, barn, lärare, föräldrar och PlanpersonalGlada faddrar, barn, föräldrar, lärare och Planpersonal

Efter uppvisningen var det dags att gå till ett litet center där vi blev bjudna på lunch. Det dukades upp långbord och även barnen fick mat. Vi satt under taket när nästa störtskur kom. Vår fadder Per var på besök hos sitt fadderbarn för andra gången. Han och fadderbarnets familj hade begett sig av hem till dem men skulle göra oss sällskap till lunchen. Dock fastnade bilen i lera på grund av det kraftiga regnet så de kom en bra stund efter oss andra. Vi gick tillbaka till skolan där vi besökte centret för småbarns utveckling.

Vi fick förklarat för oss hur de arbetar med småbarn, hur de gör kontroller för att se att de följer utvecklingskurvan. Faddrarna insåg att detta center hade många likheter med en svensk mödravårdscentral i kombination med förskola. I detta center arbetar de med att arbeta upp barnens finmotorik, lära barn läsa, dansa och skapa självkänsla. Detta är ett mycket viktigt och lyckat projekt som de ser ger ett snabbt resultat, vilket annars är ovanligt när man arbetar med utvecklingsarbete.

Vi fick ett varmt mottagande utanför skolan

Utanför skolan hade vägen geggat till sig ordentligt. Inte helt ovanligt i Planområden

Lagom till nästa störtskur lämnade vi området och började vår resa tillbaka till vårt hotell i Santa Cruz där vi på kvällen åt vår sista middag här,  för imorgon blir det tidig avfärd mot Sucre!

Fadderresan i Bolivia 2014 – Vi lär känna Santa Cruz

Vi vaknar till strålande sol. Alla är nyfikna på att ge sig ut och lära känna Santa Cruz. Vi möter vår guide och får en rundresa i staden Santa Cruz. Vi åker över en bro som går över en uttorkad flod och får se vackra omgivningar och fina hus i utkanten av denna stad innan det är dags att ta oss in mot centrum. Eftersom det är söndag är det många människor på stan som rör sig runt på olika torg och som sitter på restauranger och serveringar längs med vägarna.

Picture 110

Vi kommer fram till stadens hjärta, La Plaza (på svenska kort och gott torget). Här pågår högmässan i den vackra katedralen. De flesta i gruppen går in och tittar på hur katedralen ser ut inuti och lyssnar på musik. Sedan är det fri lek som gäller och våra faddrar passar på att göra som bolivianerna och strosa runt på torget, handla lite på hantverksmarknaden och några tar sig ett parti schack.

Schackspel på gång

När vi känner att magen börjar kurra lite är det dags för lunch. Vi kommer till en väldigt typisk boliviansk restaurang som är full med söndagsätande familjer. Det är högstämning och det spelas livemusik från en scen. Vi får ett långbord uppdukat åt oss och inom kort har alla fått dryck och även lite mat. Eller lite och lite… En klassisk latinamerikansk portion bestående av grillat kött, korv, ris med ost, annat ris, cassava, sallad, bönor mm. Sedan serveras även efterrätt. Mums säger vissa, bara en kaffe på maten säger andra.

Mätta och belåtna tar vi en liten promenad till hotellet där vi återhämtar oss efter gårdagens strapatser.

Idag var det också dags för det första fadderbarnsbesöket. Vår fadder Monica har sitt fadderbarn i närheten av Santa Cruz. Dock har kraftigt regn gjort vägarna lite svårframkomliga så fadderbarnet kom till Monica istället. Det blev ett kärt möte! Det fanns tid att lära känna såväl fadderbarn, lillebror och mamma. De hade mycket att prata om och fick en chans att lära känna varandra bättre. Besöket avslutades med en gemensam lunch på en närbelägen restaurang.

Första fadderbarnsbesöket

Fadderresa i Bolivia 2014 – Resan tar sin början!

Äntligen har det blivit dags för Plans fadderresa till Bolivia. En grupp på 27 förväntningsfulla faddrar startade resan fredagen den 2:a maj. Vi reste i två olika grupper men vi hade alla en lång flygning till Buenos Aires, 14 timmar i sträck.

När vi väl kom fram till Buenos Aires hade den ena gruppen en längre sightseeing där de fick se stadens höjdpunkter. Den andra gruppen anlände några timmar senare och fick sig en kortare visning där vi hann sträcka på benen på kyrkogården Recoleta. Det var en fridfull plats och den viktigaste graven var Evita Perons grav.

Kyrkogården La Recoleta

Kyrkogården La Recoleta

Evita Perons grav

Evita Perons grav

 

Kyrkogården La Recoleta

Kyrkogården La Recoleta

Efter att de båda grupperna sammanstrålat på Buenos Aires flygplats flög vi gemensamt till Santa Cruz i Bolivia. Där möttes vi av våra kollegor från Plan och de följde oss till hotellet där våra tappra faddrar hade middag på kvällen varpå de äntligen fick gå och lägga sig i en säng.

Ett barns tankar om Barnkonventionen

HannahHanna, 15 år, från Rålambshovsskolan i Stockholm praktiserar på Plan

Barnkonventionen. Bara ordet i sig berättar ju att detta är något som har med barn att göra. Trots det så hade jag knappt hört det innan jag fick i uppgift att läsa igenom den. Jag var medveten om att den fanns, men inte alls vad den innebar. Och jag tror knappast jag är det enda barnet som inte har koll. Ju mer jag tänker på det nu efteråt, desto konstigare känns det. Allting som står i barnkonventionen är oerhört viktigt, det är ju den som beskriver hur vi barn har rätt att leva och bli behandlade. Det finns dessutom en artikel i konventionen som säger att alla, vuxna såsom barn, ska vara medvetna om vad som står i den. Varför har vi då inte koll på våra egna rättigheter? Varför kan jag ingenting? Det kanske är fel fråga att ställa. Kanske ska jag istället fråga; Vem är det som bör ha informerat mig?

Barnkonventionen infördes i början av 1990-talet. Det är för sent för att mina föräldrar ska ha läst om den i skolan, och alltså har de inte heller någon information. Det måste vara lika många vuxna som inte har någon aning om vad barn egentligen har för rättigheter. Hur ska då denna viktiga konvention kunna leva vidare om ingen är ordentligt medveten om den? Den bästa lösningen vore att vår generation får börja läsa om den i skolan. Att vi inte redan gör det är ju galet. Det är dessa grejer som är intressanta, i alla fall enligt mig.

Jag tycker verkligen att det är viktigt att alla barn har en trygg, utvecklande och rättvis uppväxt. Därför bör barnkonventionen prioriteras högre. Men att denna konvention är just det – en konvention, och inte en lag i Sverige, det stör mig något otroligt. Hur kan något så viktigt som detta inte vara en del av Sveriges lagstiftning? Vi barn är ju ändå en mycket stor del av befolkningen, och vi är faktiskt landets framtid!

Text av: Hanna Weman, 15 år, praktikant på Plan.

Rwanda: 20 år efter folkmordet

Bild

För många är det lilla landet i östra Afrika för alltid förknippat med dess våldsamma historia. Under 100 fasansfulla dygn våren 1994 mördades närmare en miljon människor och ytterligare två miljoner drevs på flykt. Den 7 april har av FN utsetts till den Internationella dagen för reflektion av folkmordet i Rwanda.

Eliane Umuhire, medarbetare på Plan Rwanda, var bara åtta år när folkmordet började:

- Under tre månader levde jag med att släktingar och vänner mördades. 20 år är väldigt lång tid, det låter så avlägset. Men ärren finns kvar.

För många rwandier är minnet av grymheterna ett trauma som man helst inte vill tala om. Likaså är etnisk tillhörighet ett känsligt ämne än i dag. Samtidigt finns en framtidstro som inte går att ta miste på, framför allt bland landets unga som utgör två tredjedelar av befolkningen.

Elaine är stolt över de framsteg som gjorts och ser en viktig roll för landets unga att bidra till utvecklingen framöver:

- Vi har kommit långt, både som individer och som nation när det kommer till exempelvis ekonomisk tillväxt, trygghet och ungas inflytande. När man kommer ut från Kigalis flygplats möts man av en stad i förvandling, det byggs överallt!

- För oss i den yngre generationen som växt upp med folkmordet som arv är det viktigt att vara med och påverka. Vi måste dra nytta av att vi är så många och se till att skapa långsiktig förändring.

Plan har arbetat i Rwanda sedan 2007 och driver tillsammans med lokalbefolkningen utvecklingsprojekt i tre programområden, främst inom hälsa och utbildning.

Text av: Ulrika Belin, kommunikation

Fadderresan i Nepal 2014: Resans sista dag

Det var tidig frukost som gällde. 5:30 öppnade matsalen och våra tappra faddrar intog sen sista frukosten i Nepal. Vi lämnade vårt hotell och gav oss av till flygplatsen. Där var det dags att säga tack och adjö till våra duktiga guider.

Vi hade inte mycket tid att spendera på flygplatsen. Så snart vi var incheckade var det till att bege sig via säkerhetskontroller till vår gate. Väl ombord kunde vi alla luta oss tillbaka och samla våra intryck från dessa två händelserika veckor.

I Istanbul stannade Anita och Staffan kvar. Några andra åkte till Göteborg eller Köpenhamn medan den stora merparten fick lägga långa foten före för att hinna med flyget till Stockholm. Vi hann, alla… När vi landar i dimman i Stockholm är det dags att säga hej då på riktigt. Lite vemodigt och sorgligt för vi har haft två fantastiska veckor tillsammans! Vi ser fram emot att se er alla på återträffen!!

Nepalfadderresan 2014 849Ett stort stort tack till alla faddrar. Ni är fantastiska!!

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 29 andra följare

%d bloggare gillar detta: