Viktigt med säkra skolor inför monsunperioden i Nepal

Pojke vid förstörd skola i Sindupalchok

På väg förbi bergen i Sindupalchok glömmer man nästan bort att en massiv jordbävning för ganska exakt två månader sedan ledde till nästan total förödelse här. Grönskande fält och vattenfall mot en klarblå himmel distraherar mig för ett ögonblick, tills vi åker igenom ännu en totalförstörd by.

Vi stannar bilen och vandrar tillsammans med katastrofsamordnare och utbildningsspecialister tills vi ser resterna av vad som en gång var en grundskola. Detta är en av över 100 skadade skolor i distriktet. Över 500 klassrum har skadats eller totalförstörts. Den här skolan har markerats med en röd flagga. Det betyder att byggnaden bedöms vara farlig att vistas i.

Vi hittar istället eleverna i tre tält som står uppställda utanför skolan. Tälten har skänkts av regeringen och olika hjälporganisationer. En fjärde byggnad är den tillfälliga skola som har byggts av Plan och vår lokala partner TUKI. Den tillfälliga skolan, som har plats för två skolklasser, har byggts av zinkplåt, bambu och presenningar.

Många skolor är raserade

Skolans rektor välkomnar oss och tackar Plan och TUKI för stödet. Han berättar att de flesta av barnen nu har återvänt till skolan, med undantag för sex elever som dog i jordbävningen. I dag har han fler elever än innan jordbävningen. Nya elever har börjat här då flera skolor i närheten fortfarande hålls stängda.

”Jag är glad att se att barnen är tillbaka i skolan och leker tillsammans, en stor skillnad mot för sju veckor sedan när jag besökte byn för första gången och såg hur barnen bara satt stilla och tysta. Samtidigt vet vi alla att vi nu står för nya utmaningar”, säger rektorn och syftar på den väntade monsunperioden.

Med monsunen kommer veckor av hårt regnväder som hotar översvämma tälten nedanför kullarna och sannolikt resulterar i ett nytt avbrott i elevernas studier.

”Vår temporära skola kanske kan stå emot regnet, men den är inte nog för att möta elevernas behov av säkra klassrum.”

Plan renoverar klassrum

Vårt sista stopp är en gymnasieskola, där eleverna hälsar på oss när vi kommer fram. Skolans biträdande rektor berättar ett en majoritet av eleverna fortfarande har lektioner i den rödmarkerade och osäkra byggnaden. Plan och TUKI hjälper skolan att renovera ett av klassrummen som bedöms vara säkert. Det finns inte plats att bygga nya klassrum i det kuperade området.

När vi åker tillbaka inser vi att samtidigt som de akuta katastrofinsatserna avslutas och samhällen långsamt börjar komma tillbaka på fötter, behöver människor stöd i att förbereda sig inför vad som kan bli en andra katastrof. Under monsunperioden blir det svårt, eller i värsta fall omöjligt, att nå fram till de bergiga områden där Plan arbetar.

Det är viktigt att alla barn får chans att fortsätta sin skolgång. Under tidigare katastrofer har vi sett att långa avbrott leder till att många elever hoppar av skolan permanent, vilket gör att de går miste om en utbildning och istället riskerar att utsättas för barnarbete eller skadliga traditionella sedvänjor som barnäktenskap.

Det krävs ytterligare finansiering för att kunna bygga säkra temporära skolor med tillgång till grundläggande utbildningsmaterial. Dessutom är de mobila teamen nu ännu viktigare för att kunna ge stöd till barnen i Nepals mest avlägsna områden.

Av: Lotte Claessens, Plan Sverige

”Bangui, var ligger det?”

Flickor gungar

Kvinnan bakom incheckningsdisken på Arlanda ser frågande på mina biljetter med fyra mellanlandningar och ett visum som är skrivet på ett papper istället för i mitt pass. Hon konstaterar att jag inte är en standardresenär och kallar på sin chef för att bekräfta att jag verkligen får resa till Bangui med detta provisoriska visum. Efter att ID-kort, pass, och arbetsdokument granskats får jag grönt ljus och kan påbörja den långa resan mot centrala Afrika.

Väl på plats i Bangui inser jag ganska snabbt att detta är ett av de fattigste länder jag någonsin besökt. I Bangui, som är huvudstaden i Centralafrikanska republiken, finns bara en asfalterad väg och den går från flygplatsen in till centrum – som mer liknar en by än en stad.

Huvudstaden omges av brunröd jord som breder ut sig över landskapet, tillsammans med tät växtlighet i skiftande gröna nyanser. Växtligheten och luftfuktigheten är påträngande och det känns som att ha klivit in i ett växthus där allt frodas. Under den torra perioden är det dammigt och hett och under den våta perioden, som precis inletts, förvandlar regnet jorden till en gyttja och gör det både svårt att gå och köra bil.

Men under den grönskande ytan finns det en underliggande fattigdom och en blodig konflikt som vi knappt har hört talas om i Sverige. En bortglömd mänsklig tragedi.

Hundratusentals barn är på flykt från stridigheter

Det har varit några riktigt tuffa år för barnen i Centralafrikanska republiken. Under de senaste årens uppror och stridigheter har hundratusentals barn flytt sina hem och tusentals har dödats i stridigheterna. Våldtäckter och rekrytering av barnsoldater är tragiskt nog ett vanligt inslag i den centralafrikanska vardagen under konflikten.

Vi träffar en grupp pojkar mellan 10-13 år i en av Plans barnvänliga platser. De får frågan om vad de skulle ta med sig till en öde ö, om de bara fick välja en sak. Skrämmande många av pojkarna svarar att de skulle ta med sig sitt vapen så de kunde försvara sig och sin familj. Så ska ingen 10-åring behöva resonera.

Under större delen av 2014 var det så oroligt i landet att skolorna hölls stängda och många barn befann sig på flykt. Skolorna har tack och lov börjat öppna igen, men många barn har tappat flera värdefulla år av skolgång. Och detta i ett land där inte ens hälften kan läsa och skriva.*

Konflikten är långt ifrån över i Centralafrikanska republiken. Hus med skotthål står tomma eller tillfälligt ockuperade och internflyktingarna är fortfarande många. När vi åker runt i staden rör vi oss i konvojer med minst två bilar och vissa områden kan vi biståndsarbetare inte besöka alls, på grund av säkerhetsriskerna.

Vi upprättar skolor och barnvänliga platser

Plan arbetar för att skydda de flickor och pojkar som drabbats av konflikten och bidrar med barnvänliga platser, psykosocialt stöd, familjeåterförening och temporära skolor. Under min resa besöker jag några av Plans förskolor, som gett små pojkar och flickor en chans att komma tillbaka till en säker plats. Där kan barn få både stöd och mat.

Det är tydligt att barnen här behöver få en ny vardag där de kan fokusera på att leka och lära sig nya saker och slippa tänka på hur de ska skydda sig mot konflikten. Jag ser att mina kollegor på plats arbetar hårt för att situationen ska bli bättre och tryggare. Men ännu återstår mycket arbete innan Centralafrikanska republiken kommer vara en trygg plats för barn. Det vi kan göra är att inte ge upp och fortsätta att stötta.

Av: Agnes Björn, Plan Sverige.

*FNs senaste siffror från 2011 indikerar att endast 37 % av befolkningen i Centralaftikanska republiken kan läsa och skriva.

Så är det att vara nya medlemmar i Plans ungdomsråd

PUR-medlemmar

Hej, vi heter Jessica och Maja. Vi är nya medlemmar i Plans ungdomsråd (PUR). Helgen den 12-14 juni var vi på vårt första möte. Vi var väldigt taggade och nervösa. Men vi behövde verkligen inte vara nervösa för vi blev bemötta på ett otroligt bra sätt och efter några teambildande övningar så kom vi in i gruppen snabbt.

Efter övningarna samlades vi i ett konferensrum och Lena Windahl, volontärsamordnare, berättade om Plan Sverige. Vi hade också en snabb genomgång av PUR, alltså om vad Plans ungdomsråd är. Sedan lagade vi fajitas till middag.

Genomgång av barnkonventionen

Trots att vi var trötta efter middagen hade vi ungefär en timmes genomgång av barnkonventionen, som vi jobbar mycket med. Därefter tog vi tillfället i akt att lära känna varandra bättre, sedan gick vi till sängs.

På lördagen gick vi upp runt klockan 8 och åt frukost gemensamt. Efter det började Kristian som vanligt med sina teambildade övningar. Unikt för lördagen var också att vi fick besök av BRIS där vi gav råd till BRIS blivande ungdomsverksamhet. Sedan gick vi ut och åt på en asiatisk restaurang. Vi gick även en liten promenad och njöt av det fina vädret.

Pizza-kamp

Efter det gick vi tillbaka till kontoret och fortsatte med arbetet. Vi diskuterade bl.a. kampanjen vi ska köra på We Are Stockholm i sommar. Under dagen har Elma och Sanjidul ägnat sig åt en PUR-film, men vi andra har också varit med på ett hörn. På kvällen hade vi pizza-kampen. Det går ut på att man är i olika lag och ska samla på sig så många ingredienser som möjligt genom frågesporter, tävlingar och att leta efter ingredienser på kontoret. Efter två timmars hårt arbete så njöt vi av våra mumsiga pizzor.

På söndagen bär det av hemåt. Men vi hinner ändå planera framtiden, diskutera vad som har gjorts i styrelsen och sammanfatta helgen.

Plans ungdomsråd

Av: Maja Lundqvist och Jessica Ljungqvist, Plans ungdomsråd

Kamana, 15 år: ”Jag hade gärna gjort mycket mer om någon hade frågat mig”

Kamana, 15 år från Nepal

”Jag tycker att unga ska vara mycket mer involverade i katastrofarbetet. Vi har erfarenheter som inte vuxna har och vet vilken hjälp vi behöver.”

Orden kommer från femtonåriga Kamana som bor i Sundrawati i Dolakha, i nordöstra Nepal. Hon har likt alla barn vi pratar med förlorat sitt hem i den senaste jordbävningen i maj. Nu bor familjen med både mormor och farmor i ett tillfälligt hus av trä med plåttak, som de hoppas ska klara av monsunperioden som står för dörren. Byn ligger otroligt vackert längs en grönskande sluttning omgiven av bambuskog och böljande terrassodlingar. Här växer majs, ris, vete, potatis, ingefära och koriander. Luften ljuder av cikador och fåglar. Mitt i detta paradis ligger Kamanas och alla andra grannars hus i ruiner.

Kamanas by i Nepal

”Vi var på väg hem från templet när marken plötsligt började skaka. Vi hörde ett högt dån. Mamma sa att det nog bara vägarbete någonstans. Vi förstod inte att det var en jordbävning. Sen såg vi husen som hade rasat runt omkring”, berättar Kamana om den första jordbävningen i april.

Den andra jordbävningen i maj var än mer förödande här. Under våra dagar här har vi träffat många barn som är rädda och oroliga över hur deras familjer ska klara av den här katastrofen. Många säger att de inte visste någonting om jordbävningar innan den här ödesdigra våren. Men Kamana hör inte till dem.
”Jag är inte rädd. Vi har lärt oss i skolan vad vi ska göra om det är en jordbävning. Man ska ta skydd under ett bord eller en säng.”

För att kunna uppfylla barnkonventionen behöver humanitära organisationer lyssna på barns erfarenheter och fråga vilka behov de har efter en katastrof. Det är sällan det sker. Kamana berättar att ingen har frågat henne vad hon och hennes kompisar behöver.

”Vi unga tjejer har stort behov av mensskydd när man har förlorat allt. Mat och tält är såklart viktigt men sådana här saker behöver man också prata om”, säger Kamana.

Barn och unga är extra sårbara i katastrofer men de kan också vara en enorm resurs om vi bara väljer att lyssna på deras erfarenheter och bjuder in dem att aktivt vara med i hjälparbetet. Att få vara aktiv hjälper till att bearbeta traumat efter katastrofen till skillnad från att behandlas som ett passivt offer.

Kamana är ett lysande exempel på det. När de första hjälpsändningarna kom till Sundrawati efter fem dagar berättar hon att det blev tumult när alla i byn kom för att hämta sina matransoner.

”Ingen frågade mig men jag sa till folk att ta det lugnt och bad dem att ställa upp sig i en kö och vänta på sin tur. Hjälporganisationen tackade mig efteråt”.

Hon ler och fortsätter:
”Sen var USAID här och utbildade volontärer för att kunna identifiera barn som är undernärda. Jag gick en heldagskurs och sen var vi runt i byn och träffade barn men vi hittade inga undernärda.”

Orden bubblar ur Kamana när hon berättar om vad hon gjort den här tiden efter jordbävningen.

”Dessutom har jag varit volontär i Plans barnvänliga plats och lekt och pratat med barn om jordbävningen. Men jag hade gärna gjort mycket mer om någon hade frågat mig.”

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan Sverige

Läs mer om Plans arbete i Nepal

Plan på Junibackens Barnkulturfestival

Zillah & Totte på BarnkulturfestivalenDet var många som passade på att fira nationaldagen på Djurgården i Stockholm och en hel del besökte även Barnkulturfestivalen. Lilla Galärparken utanför Junibacken förvandlades till ett storartat festivalområde med teater, pyssel, konserter och mycket, mycket mer.

Plan Sverige fanns på plats och hade en aktivitet i sitt tält med pyssel kopplat till två av Barnkonventionens artiklar. Förutom att färglägga fick de skriva eller rita vad de vill bestämma över och vad som gör dem glad utifrån artikel 3 (Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn) och 6 (Alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling).

Dessa pyssel var väldigt populära bland både barn och föräldrar.

Agnes, 5 år: ” Muminhuset gör mig mest glad för Muminmamman är så snäll”.

De som redan är faddrar fick chansen att träffa representanter från Plan i vårt tält och ställa frågor om vår verksamhet. Vädret visade sig inte från sin bästa sida men trots det var stämningen på topp. På lördagen stod vår fenomenale ambassadör Tobbe Trollkarl på scen och underhöll både små och stora barn med sina trollkonster och efteråt lärde han generöst ut ett av sina trick.
Det var väldigt roligt att så många kom för att titta på hans show och efteråt bildades meterlånga köer av barn som ville ha hans autograf samt ta en bild med sin idol.

Även på söndagen var Plan Sverige på plats, inte heller denna dag var vädergudarna helt på vår sida men vad gör det när det är världsklass på underhållningen. De skickliga Planvännerna Zillah & Totte stod på scen och roade publiken med deras olika upptåg. Vi fick uppleva både sång och trolleri samt häpnadsväckande buktalande.

Ett stort tack till både Tobbe Trollkarl samt Zillah & Totte för att ni kom och uppträdde till förmån för barns rättigheter!

Tack även till Junibacken och till alla faddrar som kom och besökte oss under helgen.

Av: Malin Paulsson, Plan Sverige

Barnen oroar sig för nya jordbävningar, efterskalv, jordskred och monsunregn

Sofia Klemming Nordenskiöld i  tältlägret i Dolakha, Nepal

Vaknar av hundskall, råmanden och ljudet från grannarna som skyfflar rasmassor från sitt förstörda hus. Klockan är 6.20 och solen gassar redan på tältduken. Jag befinner mig i Dolakha, ett bergigt distrikt fem timmars bilresa nordöst om Katmandu som var epicentrum för den andra jordbävningen den 12 maj. Här har 90 procent av husen och skolorna raserats.

Nu är vi ett tjugotal personer från Plan och Rädda Barnen som tältar utanför ett av de få hotellen som står kvar i området.

Utsikten från vårt improviserade läger är hisnande. Höga, gröna berg med små byar och terrassodlingar som klättrar längs de branta sluttningarna. Men de fantastiska vyerna kontrasteras av den tragedi som människor i Dolakha upplever.

Pieter ten Hoopen i Dolakha, Nepal

Jag är här med frilansfotografen Pieter ten Hoopen för att dokumentera hur barns liv har påverkats av jordbävningen. I fyra dagar har vi besökt olika byar där Plan har satt upp barnvänliga platser och temporära skolor. Vi åker i fyrdjulsdriven jeep i 15 km/timmen på dammiga grusvägar som slingrar sig längs med bergsväggarna. Ibland vågar man varken titta upp eller ner. Uppåt bergsväggarna har det varit jordskred på sina håll och neråt finns inga vägräcken. Man förstår utmaningarna med att få ut nödhjälp till människor i de här avlägsna delarna av landet.

Plan-teamets bil i Nepal

Därför blev jag extra glad när en representant från FN:s katastroforgan OCHA berömde Plans insatser här i Dolakha. Plan var den första organisationen på plats efter jordbävningen i april och lyckades snabbt få ut leveranser med livräddande matransonser, tält, presenningar och filtar. Därefter påbörjades insatserna att sätta upp barnsäkra platser och temporära skolor i några av de mest utsatta samhällena. Vi kommer snart även att ha mobila team medvolontärer som ska ta sig till de allra mest isolerade bergsbyarna för att erbjuda barn psykosocialt stöd och lekterapi.

Sofia Klemming Nordenskiöld från Plan Sverige på plats i Dolakha, Nepal

Och det behövs. Många av barnen vi pratar med säger att de känner sig rädda och ledsna. De oroar sig för nya jordbävningar, efterskalv, jordskred och monsunregn. Men också för framtiden.

”Vårt hus har rasat. Var ska vi bo i framtiden? Jag vill bli ingenjör men efter jordbävningen och alla efterskalv har jag en känsla av att jag och min familj kommer dö, ”säger Nikhil, 12 år, från byn Suspachemawati där Plan har satt upp en tillfällig skola och barnvänlig plats.

Att hjälpa barn som upplevt katastrofer att få tillbaka en tro på framtiden är bland det viktigaste vi kan göra. Att barn får träffa kompisar i samma situation, leka och skratta hjälper till att läka såren. I Suspachemawati vill barnen motvilligt gå hem när Plans lekterapi är slut för dagen.

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan Sverige

Mer om Plans arbete i Nepal

Filmtips från ett gymnasiearbete

Nyligen så fick vi ett mejl från Lova Karlsson som har gjort ett gymnasiearbete där hon reste till Bangladesh. Under resans gång så skapades ett par filmer. Dessa filmer handlar om den interna förflyttning som sker till följd av de klimatförändringar som sker i landet. Syftet med detta arbete var att undersöka ifall det finns ett internationellt ansvar för de migranter som väljer att flytta på grund utav klimatförändringen.

Dessa två filmer liknar en tidigare kampanj som Plan har haft, under denna kampanj så skulle man skapa en film där man skulle visa hur man kunde förändra klimatet på 1 minut.

Lovas filmer:

Finns det ett internationellt ansvar?

Budskapet i dessa två filmer är en viktig fråga, nämligen finns det ett internationellt ansvar? Tyvärr så finns det idag inget som säger något om miljöinducerad migration. Detta är något som Lova tycket är fel. Hon anser nämligen att denna sorts migration påverkar barn, samt att det är ett utav de största problemen inför framtiden.

Detta är även något jag finner stor oro i att det finns folk som förmodligen skulle hamna i slummen, bara för att de inte har någonstans att ta vägen ifall att något skulle hända. Något måste ske! Dessa personer måste få någonstans ditt de kan fly ifall de måste! Något måste ske, och det måste ske nu!

Av Alexander Malmström, Plans ungdomsråd

Bagwati gick i timmar för att föda barn efter jordbävningen i Nepal

Bagwati Khadka

Den 25 april, en vecka innan 21-åriga Bagwati Khadka skulle föda sitt första barn, skakades Nepal av en kraftig jordbävning. Bagwatis hem förstördes, precis som många släktingars och grannars hus.

Tillsammans med 21 släktingar och grannar sökte Bagwati skydd i ett skjul. Där fick de dela boplats med de kor, får, vattenbufflar och höns som bodde i skjulet sedan tidigare.

Lång väg till sjukhuset

När det var dags för Bagwati att föda tvingades hon att gå närmare tio kilometer för att komma till sjukhuset. Hon gick tillsammans med sin svärmor och det tog dem fyra timmar att komma fram.

Till slut kunde Bagwati föda sitt barn genom kejsarsnitt. Allt gick bra, men sjukhusvistelsen var påfrestande för henne.

– Efter operationen var jag rädd eftersom att jag kunde se sprickor i väggen från jordbävningen, berättar Bagwati.

Skadad sjukhusvägg

Hylla din mamma på mors dag

På söndag är det mors dag. Hylla din mamma genom att stödja Nepals utsatta mammor och deras familjer. Köp en present i vår gåvoshop: http://plansverige.org/shop

Du kan också stödja Plans arbete i Nepal genom att SMS:a JORDBÄVNING till 72910. Du bidrar då med 100 kronor.

Av: Daniel Claesson, Plan Sverige

”Jag sa att jag var törstig men ingen vågade ge mig vatten”

Kadiatu

Liberia har nyligen utropats fritt från ebola men än registreras nya fall i grannlandet Sierra Leone. Plan Sveriges Sanna Wolff har träffat Kadiatu som mot alla odds överlevde den dödliga sjukdomen.

17-åriga Kadiatu kommer ut ur sitt hus som hon delar med mamma, pappa och tre bröder, i byn Masiaka i västra Sierra Leone. Hon är finklädd i orange blus och byxor. Som de flesta tonåringar verkar kläderna vara viktiga, och idag är de valda med omsorg.

Med allvarlig och lite avvaktande blick tar hon emot oss på den öppna platsen framför det lilla huset i betong och plåt. I handen har hon ett papper som hon håller upp framför bröstet så att vi kan läsa vad det står. På något sätt känns det också som att hon vill visa att det är ok att vi står så här nära varandra, trots att hon varit så sjuk. På pappret, som har myndigheternas officiella stämpel, står det nämligen att Kadiatu är friskförklarad från ebola. Certifikatet är en viktig markering att hon är som alla andra tonåringar igen, som den tjej hon var innan allt det hemska började – i juli, för snart ett år sedan.

Ensam och dödssjuk

– Jag var väldigt sjuk. Jag kräktes och kunde inte stå på benen, berättar Kadiatu som låg hemma sjuk i två veckor innan ambulansen kom och hämtade henne.

Färden till ebolacentret i huvudstaden Freetown var lång och plågsam. Två gånger stannade man för att rengöra ambulansen med klorinvatten, som dödar viruset. Kadiatu sprejades också med det starka medlet och idag, nästan ett år senare, har hon fortfarande kliande utslag och ärr efter behandlingen. Mamma och pappa fick inte följa med i ambulansen och sjuksköterskorna var själva väldigt rädda att bli smittade.

– Jag sa till sköterskorna att jag inte kunde resa mig själv, men de var för rädda för att hjälpa mig ner från ambulansen. Jag sa att jag var törstig och behövde dricka men ingen vågade ge mig vatten.

I flera veckor låg Kadiatu ensam och dödssjuk på ebolacentret. Hemma i byn förlorade familjen hoppet om att få återse sin dotter igen. Men långsamt och mot alla odds tillfrisknade Kadiatu och i början av oktober 2014 fick hon komma hem till sin familj. Idag är hon tillbaka i skolan igen. Släkt och vänner som tidigare hållit sig på avstånd kommer återigen på besök. När vi säger hej då är det till en ung stark tjej som står omgiven av sin familj mitt i solen på den lilla gårdsplanen.

Långsiktigt stöd till barnen

Plan har gjort olika typer av insatser för de 18 000 barn som drabbats av ebola i de tre västafrikanska länderna Sierra Leone, Liberia och Guinea. Ett av de viktigaste är det psykosociala stödet. Genom lokala socialarbetare och hälsoteam har barn som Kadiatu fått kontinuerliga besök av personer de känner sig trygga att prata med.

– Det viktiga är att lära sig att berätta om sina känslor och inte känna skam för det man har varit med om, förklarar Kefa Mayange, rådgivare för skydd av barn i katastrofer på Plan Sierra Leone.

Ebolaepidemin har lämnat efter sig många sårbara barn. Barn som själva har varit sjuka eller som förlorat en eller båda sina föräldrar i sjukdomen. Många av dessa barn har lämnats helt utan vuxnas tillsyn, ibland med ansvar för sina yngre syskon. Plans insatser kommer därför fortsätta under lång tid framåt, för att skapa långsiktiga förutsättningar för de drabbade barnen.

Av: Sanna Wolff, projektledare Barn i katastrofer

Dagen då hela min värld förändrades

Asmita

”Jag var väldigt rädd och trodde att allt och alla omkring mig skulle dö. Hela marken skakade, det lät så högt. Jag kunde inte sova på hela natten”, berättar Asmita, tio år och fadderbarn i Plan. Hon bor med sin familj i Ratmate i centrala Nepal.

Under jordbävningen den 25 april förstördes huset där Asmita och hennes familj bodde. Deras get blev kvar inomhus och krossades till döds.

Huset där Asmita bodde

Lyckligtvis var Asmita och hennes familj ute, men alla deras ägodelar och mat förstördes. Allt var trasigt och låg utspritt runt deras förstörda hus.

”Nu är jag orolig över att inte kunna gå i skolan för alla mina böcker förstördes och begravdes inne i huset”, säger Asmita.

Hennes familj har bett om presenningar att använda som tält, så att de kan sova tillsammans och på en säker plats. Några av deras grannar har också fått enklare skydd.

Asmitas familj i tillfälligt skydd

För mindre än en månad sedan åkte Asmitas pappa iväg utomlands för att tjäna pengar till familjen. För att ha råd med resan tog han ett stort lån. Det har lett till stora påfrestningar för familjen. Asmitas farmor, Sukmaya Syantang, berättar med tårar i ögonen att hon knappt kunde försörja familjen med den lilla bit mark de ägde innan jordbävningen.

Nu är marken helt förstörd. Det enda som återstår är några kilo spannmål som Sukmaya lyckades ta hand om.

”Vi vill att vårt hem ska byggas upp så snabbt som möjligt. Vi vill att våra liv ska återgå till det normala igen”, säger Asmita.

Det är bara några dagar sedan jordbävningen drabbade Nepal, men Asmitas liv har vänts upp och ned. Detta är bara början på en lång väg till återhämtning för hennes familj. Deras hem behöver återuppbyggas och Asmita måste kunna återvända till skolan.

Så kan du stödja

Av: Daniel Claesson, Plan Sverige