Möt Lotte Claessens som jobbar med barn i katastrofer

Idag, den 19 augusti, är det Internationella dagen för humanitärt arbete och därför vill vi lyfta en av våra medarbetare som är specialiserad på att arbeta med barn under katastrofsituationer. Lotte Claessens var på plats i katastrofarbetet efter jordbävningen i Nepal i våras, men hon har också stor erfarenhet av att arbeta med barn i flyktingläger och har de senaste åren jobbat med flyktingar i både Egypten och Etiopien.

Lotte

Lotte, varför valde du att jobba som humanitär hjälparbetare?
Jag vill göra skillnad i människors liv. Som tonåring hade jag vänner som flytt från konflikter och som sökte skydd och jag har sett vilken förödande påverkan krig har på familjer. Som humanitär hjälparbetare försöker vi rädda liv och minska lidande för de mest sårbara, framförallt barnen. Så länge det finns krig och naturkatastrofer finns det jobb för oss att göra. Det mest betydelsefulla för mig är att vi arbetar så snabbt och effektivt som möjligt för att rädda liv, samtidigt som vi också ger barnen hopp inför framtiden.

Vilket har varit det viktigaste ögonblicket för dig i ditt arbete?
Det viktigaste för mig är att se hur barn som varit med om en katastrof lyckas återhämta sig med rätt stöd och hjälp. Jag minns en 8-årig pojke i Filippinerna som efter tyfonen där 2013, en av världshistoriens värsta stormar, inte kunde sova och inte vågade gå i skolan. Han klängde på sina föräldrar eller satt hemma sysslolös. Genom Plans barnsäkra platser där han och hans kompisar erbjöds stöd av utbildad personal och möjlighet till lek, började han så småningom leka igen och umgås med vänner. Till slut var han även tillbaka i skolan.

Är du aldrig rädd när du arbetar i farliga miljöer?
Även om vi ofta jobbar i högriskområden har jag varit lyckligt lottad och aldrig varit med om något extremt farligt. När jag nyligen var i Nepal drabbades landet av flera kraftiga efterskalv efter jordbävningen i april. Under ett av efterskalven satt jag i möte med regeringen i ett väldigt instabilt hus med stora sprickor i väggarna. Då kände jag mig definitivt rädd och jag var glad efteråt att inget hände.

Vill du stödja Plans katastrofarbete? Bli Katastroffadder.
Läs mer om hur Plan jobbar i katastrofer

Av: Anna Boberg, Plan Sverige

”Vi flickor är ingenting värda”

Rugiatu Foto: Pieter ten Hoopen
Foto: Pieter ten Hoopen

Efter att under en vecka ha frågat unga människor i Moyamba, Sierra Leone, om deras situation efter ebolakrisen så utmärker sig två problem som ungdomar upplever. Det första är bristen på utbildning, att de inte har råd att fortsätta i skolan. Och det andra är den explosionsartade ökningen av tonårsgraviditeter. Det finns inga säkra siffror ännu men alla vi träffar säger att det är extremt många flickor som blivit gravida det senaste året. Den sista dagen på den workshop vi har hållit för Plans ungdomsråd ber vi dem gå ut och skildra barns och ungas vardag i text och bild. Mer än hälften kommer tillbaka med intervjuer av gravida tjejer och unga mammor.

En av de unga mammorna är sextonåriga Rugiatu. Hon sitter på en stol på verandan och ammar sin nio månader gamla son Augustin. Rugiatu ser tärd ut. Blicken är nedstämd. Hon blev gravid när hon var femton år.
”Jag visste ingenting om preventivmedel och var ihop med en kille som var 18 år. Jag grät och blev rädd när jag upptäckte att jag var gravid. Jag vågade inte säga det till någon. Den första jag berättade för var min tolvåriga bror”, säger Rugiatu och fortsätter:
”Han gav mig rådet att inte göra abort, för min äldre syster dog när hon gjorde det.”

Illegala aborter, utförda av traditionella healers, är mycket vanliga och livsfarliga. Rugiato säger att hon har en klasskompis som dog efter en abort nyligen.

Graviditeten var svår och Rugiatu blev inlagd på sjukhus flera gånger. Hon var också tvungen att sluta i skolan eftersom man inte tillåter gravida elever. Relationen med pojkvännen tog slut, hennes föräldrar förbjöd honom att besöka henne.

Under tiden kom ebolan till Moyamba och Rugiatu födde sin son i november 2014, när epidemin var som värst. Det här året har varit ett av hennes svåraste. Ebolan dödade hennes två yngre bröder, fyra och sex år gamla. Jag frågar Rugiatu hur hon känner sig idag.
”Jag känner mig ledsen och mår inte bra. Mina bröder dog på ett behandlingscenter och begravdes där så jag fick aldrig chans att se dem. Jag är bara hemma på dagarna och kan inte börja i skolan igen eftersom jag inte har någon som kan se efter min son.”

Antalet tonårsgraviditeter har ökat explosionsartat under ebolakrisen. Maseray, 18 år, från Plans ungdomsråd, berättar att många av hennes kompisar antingen redan är mammor eller väntar barn. Inte sällan har flickorna blivit gravida till följd av sexuella övergrepp.
”Jag är rädd att samma sak kommer hända mig. Jag har själv varit utsatt för ett våldtäktsförsök.”

Maseray berättar att för ett tag sedan försökte hon stoppa en våldtäkt av en flicka i byn. Hon sprang för att hämta hjälp och rapporterade sedan händelsen till byns ledare. Men när han fick höra vem förövaren var sa han till henne att glömma alltihop. Det var sonen till en högt uppsatt man.
”Ingenting händer om du rapporterar en våldtäkt. Alla män skyddar varandra. De bryr sig inte om oss flickor, vi är ingenting värda i deras ögon”, säger Maseray.

Väldigt många flickor och kvinnor jag pratar med uttrycker en rädsla för sexuella övergrepp. Bara den senaste månaden har det rapporterats in 19 våldtäkter i Moyamba, flera med barn. Mörkertalet är mycket högre. Det sexuella våldet i kombination med bristen på sexualundervisning, preventivmedel och mödravård är förödande för Sierra Leones flickor och kvinnor.

Artonåriga Maseray känner sig deprimerad.
”Vårt land borde satsa på att utbilda oss flickor. Inte låta oss bli mammor i förtid.” 

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan Sverige

Ebola har satt våra liv på paus

Abibatu, Foto: Pieter ten Hoopen
Foto: Pieter ten Hoopen

Regnet är öronbedövande. Vattnet dundrar ner på taket och bildar små bäckar på vägen framför oss. Vi befinner oss mitt i regnperioden i Moyamba, ett distrikt tre timmars bilfärd sydöst om huvudstaden Freetown i Sierra Leone. Här har femton ungdomar samlats under tre dagar för att vara med på en workshop som jag och frilansfotografen Pieter ten Hoopen håller i. De tillhör Plans ungdomsnätverk och ska lära sig fota och blogga för att kunna berätta för världen om hur det är att vara ung i spåren av en livshotande epidemi som skördat över 11 000 människors liv och smittat 28 000 i Västafrika.

Och ungdomar här har mycket att berätta. Artonåriga Abibatu, som är med på workshopen, har förlorat nästan hela sin familj i ebola och höll själv på att dö. I sex veckor vårdades hon på en klinik innan hon mirakulöst tillfrisknade.
”Det var hemskt. Under tiden på sjukhuset såg jag otroligt många barn dö omkring mig. Jag försökte trösta dem men ingen fick lov att krama eller röra dem”, berättar Abibatu.

Nu bor hon ensam med sin storasyster och har inte råd att börja på universitetet. Systrarna bakar kakor som de säljer på marknaden för att försörja sig men de har knappt så det räcker till mat.

”Alla mina planer grusades när pappa dog. Jag vill bli revisor men vet inte när jag kommer få råd till den utbildning som krävs. Jag försöker studera själv hemma för att inte tappa motivationen.”

Artonåriga Maseray får tårar i ögonen när hon berättar att i stället för att sitta i skolbänken och bygga vidare på sin karriär så har hon tvingats flytta tillbaka till byn och tillbringar dagarna på baksidan av huset. Hon orkar inte se sina kompisar gå till skolan medan hon själv har varit tvungen att sluta.
”Min morbror var läkare och har alltid varit min förebild och den som uppmuntrat mina studier. Jag ville bli läkare som honom och var en toppstudent. Men han dog i ebola och nu har jag ingen som kan stötta mig.”
Maserey säger att hon känner sig ensam och förtvivlad. På dagarna måste hon hjälpa sin familj med jordbruket. Livet går bakåt i stället för framåt.

Även unga män drabbas hårt. Ingen av killarna som deltar i workshopen studerar eller har ett avlönat jobb. Många är volontärer för olika organisationer, som Plan. 21-åriga Ishmail drömmer om att bli socialarbetare och jobba med barn.

”Ebola har påverkat mitt liv studiemässigt, ekonomiskt och socialt. Hade det inte varit för ebolaepidemin hade jag kunnat hitta ett jobb och sparat ihop till min universitetsutbildning.”

Ishmael har förlorat en kusin så året har varit fullt av sorg och skräck för att själv bli smittad.

”Ovanpå allt annat har vi dessutom inte fått lov att träffas och titta på fotboll eller något annat kul som vi unga är vana vid.”

Plan har arbetat för att minska ebolaspridningen och stötta barn och unga under hela utbrottet. Nu när antalet smittade har minskat drastiskt går arbetet in i en ny fas. Plan Sverige finansierar genom Postkodlotteriet ett program som ska pågå i två år för att på olika sätt stödja utsatta barn och ungdomar i Moyamba efter ebolakrisen. Tanken är att ungdomarna på workshopen ska dokumentera projektet och genom Instagram och en egen blogg berätta om sin egen och andras vardag. Resultatet kommer vi sprida på vår sajt framöver. Ebolakrisen har satt ungas liv på paus under ett drygt år.

Nu är det hög tid att trycka på play.

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan Sverige

Att vända sårbarhet till kapacitet

El Salvador. Landet ligger mitt i Centralamerika och har ca 6 miljoner invånare. 95 % av befolkningen bor i områden där risken för naturkatastrofer är mycket hög. När man frågar vilka typer av risker som finns får man svaret ”vi har allt”: orkaner, jordskred, översvämningar, jordbävningar och tsunamier bara för att nämna några få. När man anländer till San Salvador så slås man inte bara av den frodiga växtligheten men även av att huvudstaden ligger intill en stor vulkan. Den är heller inte den ende store vulkanen i landet, en annan minst lika praktful, San Miguel, ligger några mil bort och är högaktiv. Det senaste utbrottet från den i 2013 resulterade i att fler än 5 000 personer fick evakueras.

Plan har arbetat i El Salvador sedan 1976 och har under de senaste 16 månaderna, via finansiering från EU:s katastrofprogram DIPECHO och stöd från Plan Sverige, arbetat med invånarna i samhällena som identifierats som mest sårbara för olika naturkatastrofer.

Riskreducerande utbildning i skolor

Riskreducering i skolan
En mur vid en skola utanför San Salvador som barnen har identifierat som farlig pga. att grunden inte är stabil. Muren kan rasa om det sker en översvämning eller jordbävning. Riskbedömningarna är en del av de katastrofriskreducerande projekten,

Vi besökte en skola där barnen hade fått lära sig att bedöma vilka olika faror de hade i sin skola. Barnen identifierade att taket skulle vid en kraftig storm kunna blåsa av och därför behövde förstärkas. En annan risk som barnen märkte ut på kartorna var muren runt skolgården. Den ansågs vara en fara eftersom den inte var stabil och skulle kunna ramla ned över barnen om det skedde en jordbävning eller översvämning.

Barn tillbringar en stor del av sin vardag i skolan, därför är viktigt att barnen får lära sig vad som är en fara och inte, för att minimera att de skadas i sin vardag eller vid en katastrof. Flickorna och pojkarna får lära sig att även om de är sårbara för vissa risker så har de kapaciteten att kunna hantera dem. Att veta vad man ska göra om katastrofen är ett faktum är a och o. I Plans program skapar man därför skolkatastrofkommittéer som övar olika scenarier som exempelvis evakuering.

Skolbarnen visar med stor inlevelse hur man ger första hjälpen.
Skolbarnen visar med stor inlevelse hur man ger första hjälpen.

Genom att utbilda barnen och öka deras kunskap bygger man upp en medvetenhet i samhället då barnen tar med sig kunskapen hem till familjerna och övar exempelvis första hjälpen på föräldrar och syskon.

Under programmet utvecklade Plan El Salvador, tillsammans med sin partner och utbildningsministeriet, utbildningsmaterial till vuxna och civilskyddsmyndigheterna men även barnvänliga versioner. Ett exempel är El volcán som via illustrationer berättar för ett barn vad en vulkan är, farorna med den och vad man ska göra vid ett utbrott.

Invånarna i Jardines del Colón delar på ansvaret

En tidig varningsmodell för att mäta risken för översvämningar vid en flod utanför San Salvador. Grön indikerar ingen fara, orange varning och röd evakuera.
En tidig varningsmodell för att mäta risken för översvämningar vid en flod utanför San Salvador. Grön indikerar ingen fara, orange varning och röd evakuera.

Dagen efter begav vi oss till ett litet samhälle utanför San Salvador, som tidigare drabbats hårt av översvämningar.  Där träffade vi en liten grupp bestående av kvinnor och män i olika åldrar. De presenterade sig var och en för sig och berättade stolt om sina titlar och sin roll i den lokala katastrofkommittén. En person var t.ex. ansvarig för att varje dag kontrollera risken för översvämning genom att avläsa vilken nivå vattnet är på enligt den tre gradiga skalan som är målad på broväggen. Grön nivå innebär ingen fara, men orange innebär att personen måste informera kommittén om att vattennivåerna börjar bli farliga och att man behöver varna och förbereda dem som bor i högriskområdena för eventuell evakuering om vattnet stiger till röd – vilket innebär att floden kommer att översvämmas.

En kvinna i katastrofkommitten berättar om riskkartläggningen och resurskartläggningen som deras samhälle gjort för att minska sårbarheten och öka beredskapen. Stora delar av samhällets invånare i Jardines de Colón deltog i kartläggningsövningen.
En kvinna i katastrofkommitten berättar om riskkartläggningen och resurskartläggningen som deras samhälle gjort för att minska sårbarheten och öka beredskapen. Stora delar av samhällets invånare i Jardines de Colón deltog i kartläggningsövningen.

I samhället Jardines de Colón har man identifierat att översvämning är den största faran. På kartan har man markerat ut farliga områden, vilka hus som lider störst risk för att svämmas över samt vilka resurser samhället har – exempelvis i form av sjukvård. På kartorna markeras även evakueringsvägar och återsamlingspunkter ut. Invånarna utbildar varandra och delar på ansvaret tillsammans.

I kommittén finns en person med uppgift att larma om fara och kontakta andra byar nedströms för att varna dem samt kontakta civilskyddsrepresentanter i distriktet för hjälp. Gruppen berättade entusiastiskt vad de lärt sig av Plan – att de nu själva kunde mäta, planera för evakuering och minska riskerna för översvämning genom att inte kasta sopor eller annat i floden och liknande. Deras stolthet gick inte att ta miste på och att de involverade både unga och gamla i alla processer, vilket är mycket positivt!

Naturkatastrofer kommer alltid att ske med varierande kraft. Klimatförändringarna har gjort att t.ex. styrkan och intensiteten av orkaner kommer att öka vilket i sin tur generar, förutom starka stormar, även kraftigare regn och översvämningar och jordskred. Nyckel till att rädda liv och resurser är att säkra att alla (från barn till äldre) utbildas inom riskhantering och har kunskap om sitt områdes specifika risker och vad de är sårbara för så de kan både minimera riskerna samt förbereda sig med beredskapsplaner om katastrofen är ett faktum.

Plan arbetar idag aktivt med katastrofriskreducerande program i fler än 20 länder, där flickor och pojkars rättigheter och deltagande är i centrum av alla aktiviteterna.

Av: Olivia Forsberg, Rådgivare i katastrofriskhantering, Plan Sverige

Barnens behov är grunden för Plans insatser i Nepal

Systrar utanför förstörd skola

Lördagen den 25 april drabbades Nepal av en kraftig jordbävning. En andra jordbävning skakade landet den 12 maj. Över 600 000 hem förstördes och fler än 8 800 människor dog.

Plan påbörjade omedelbart katastrofinsatser efter den första jordbävningen. Vi har nått ut med nödhjälp till närmare 196 000 personer. Hittills har vi bland annat delat ut över 46 100 tältpaket, 32 650 matpaket (med mat för upp till tio personer i en vecka), 42 650 vattenreningstabletter och 30 580 vattenpaket.

Var i Nepal arbetar Plan?

Vi har främst arbetat i Dolakha och Sindulpalchowk. Det är två av de hårdast drabbade områdena. Vi arbetar också i Katmandudalen och i Sindhuli och Makwanpur.

Varför valde ni de områdena?

Direkt efter jordbävningen såg vi att Dolakha och Sindulpalchowk var två av de hårdast drabbade områdena. Samtidigt hade ingen annan hjälporganisation priorierat just dessa områden och Nepals regering behövde mycket hjälp där.

Hur har jordbävningen påverkat barnen?

3,2 miljoner barn har på olika sätt påverkats av jordbävningarna. Många av dem har förlorat sina hem och bor nu i enkla tält. Det lever under svåra förhållanden med begränsad tillgång till rent dricksvatten, toaletter och sjukvård.

25 000 klassrum har förstörts i jordbävningarna. På grund av detta kan många barn inte gå i skolan och missar därför viktiga delar av sin utbildning.

Hur jobbar Plan för barnen i Nepal?

Plan började tidigt upprätta barnvänliga platser. I dag har 62 stycken startats och nått ut till över 12 000 barn. Här får de tid till lek, sång och psykosocialt stöd. De barnvänliga platserna ger barnen en möjlighet att återhämta sig från trauman efter jordbävningen.

Plan har också upprättat 166 tillfälliga skollokaler för att säkerställa att barn kan återvända till skolan. De tillfälliga byggnaderna består av två klassrum och har plats för upp till 120 elever.

Vilka är barnens behov?

Vattenpaket

Vi har intervjuat 1 800 barn om deras främsta behov. De behöver bättre bostäder, tillgång till utbildning, rent vatten, sanitet och sjukvård.

Varför frågar ni barnen?

Vuxna antar ofta att de känner barnens behov bäst, men barnen har en egen röst och egna svar. Ofta har de andra behov än vad vuxna tror.

Barn har rätt att tillfrågas om beslut som rör dem. Arbetet att återuppbygga Nepal kommer bli lika mycket deras som de vuxnas. Därför måste barnen få en chans att påverka återuppbyggnadsprocessen.

Vilka risker står barn inför?

I katastrofer löper barn större risker att utsättas för olika typer av övergrepp. 41 % av alla barn i Nepal gifter sig innan de fyller 18 år. Efter stora katastrofer ökar vanligtvis antalet barnäktenskap snabbare.

Barn riskerar också att utsättas för människohandel, drabbas av sjukdomar och att tvingas hoppa av skolan permanent.

Vad kommer Plan göra nu?

Under de kommande månaderna skiftas mycket av vårt fokus från akuta insatser till långvarig återhämtning. Vi arbetar för att barns röster ska bli ett stöd under återuppbyggandet av landet.

Vi kommer att fokusera på utbildning, hälsa, trygga hem och sanitet – viktiga områden som barnen har identifierat.

Har arbetet hittills varit lyckat?

Varje dag ser vi hur hjälpen kommer till nytta för barn och deras familjer. Vi är glada över att ha nått fram till 196 000 personer, men samtidigt vet vi att mycket mer behövs. Arbetet att återuppbygga Nepal har bara börjat och vi kommer behöva ännu mer stöd.

Hur kan jag hjälpa?

SMS:a JORDBÄVNING till 72910, så skänker du 100 kronor. Du kan även ge en gåva direkt med ditt betalkort eller sätta in ett bidrag på Plusgiro 90 07 31-1 eller Bankgiro 900-7311. Märk inbetalningen ”jordbävning”.

18 anledningar att fira Malala Yousafzais 18-årsdag

I dag, den 12 juli 2015, firar den unga aktivisten Malala Yousafzai sin 18-årsdag. Här får du inte mindre än 18 anledningar till att hylla henne och fira hennes födelsedag.

1. Hon är en överlevare

När Malala var 15 år blev hon skjuten i huvudet när hon var på väg till skolan för att prata om flickors rätt till utbildning. Men inte ens en kula kunde stoppa henne.

Grattis Malala

Passa på att se filmen Malala: One girl. Among many.

2. För att 62 miljoner flickor har en bättre chans

Tack vare Malalas aktivism har 62 miljoner flickor som inte går i skolan större möjligheter att få en utbildning. Utbildning är grunden till ett bättre liv.

Grattis Malala

3. För att hon har en trendande födelsedagshashtag

På sin 16-årsdag var Malala den första att delta i FN:s Youth takeover. Då föddes också det som nu kallas #MalalaDay.

Grattis Malala

4. Hon har fått sitt namn från en känd krigare

Malalai of Maiwand, vem är det? Malalai (som ofta kallades Malala) var en nationell hjälte i Afghanistan. Hon kämpade mot brittiska trupper under striden i Maiwand 1880.

5. Hon har gjort böcker coola igen

Hon har inspirerat en hel generation flickor och pojkar att plocka upp sina böcker och pennor.

Grattis Malala

6. Det här citatet

Hon sa de här berömda orden hos FN under första #MalalaDay:

”One child, one teacher, one book, one pen can change the world.”

7. För att hon har påverkat Pakistansk lag

Attacken mot Malala fick Pakistans nationalförsamling att 2012 lagstifta om flickors rätt till utbildning.

8. Till skillnad från många tonåringar är hon stolt att synas med sina föräldrar

Malala har ett starkt band till sina föräldrar. Det påminner oss om att barn som får stöd av sina föräldrar har bättre chanser att förverkliga sina drömmar.

9. Flickor från hela världen känner nu till sin styrka och kraft

Malala visar att en flicka kan förändra världen. Alla flickor kan bidra till en positiv förändring. Varför? It’s a girl thing!

Grattis Malala

10. Hon är den yngsta Nobelpristagaren någonsin

Malala vann Nobels fredspris 2014 för sin ständiga kamp för barns och flickors rätt till utbildning. Som 17-åring var hon den yngsta personen någonsin att få ett Nobelpris.

11. För att hon delar sin historia med världen

I oktober släpps dokumentärfilmen He called me Malala. Hennes biografi I am Malala hjälper också till att sprida hennes budskap om utbildning i världen.

12. Hon har hyllats av Ban-Ki Moon, Barack Obama och Justin Bieber

”Jag pratade med Malala via Skype” berättade FN:s generalsekreterare, Ban-Ki Moon, under första #MalalaDay.

Malala har även träffat Barack Obama och pratat med Justin Bieber via Facetime. Vi skulle gärna vilja veta vad de pratade om.

13. Hon tror på utbildning – inte barnäktenskap

Genom sitt stöd för utbildning hjälper Malala till att skydda flickor från tidiga och påtvingade äktenskap.

I dag blir var tredje flicka i utvecklingsländer gift innan hon fyller 18 år. Vi vet att flickor som går i skolan har större chans att själva bestämma när de vill gifta sig.

Grattis Malala

14. Hon stödjer Plans kampanj Because I am a Girl!

Malala är en av över två miljoner personer som sträckte upp sin hand till stöd för Plans kampanj Because I am a Girl.

15. För att hon vet hur man uttrycker sig i ord

Hon är en poet och skriver vackra textrader som barn och ungdomar världen över tar till sig:

”When the whole world is silent, even one voice becomes powerful.”

16. Hon är gammal nog att rösta

Malala är nu precis gammal nog att få rösta i många länder. Men hon har länge visat att man inte behöver kunna rösta för att göra sin röst hörd och påverka världsledare!

17. Hon ser grym ut som gatukonst

Det är klart att hon gör! Men samtidigt som hon inspirerar konstnärer jobbar hon också med många personer och organisationer för att förbättra barns möjligheter.

Grattis Malala

18. Och det är ju hennes födelsedag i dag!

Att fylla 18 år är en stor grej – för alla. Grattis på födelsedagen Malala!

Grattis Malala

Viktigt med säkra skolor inför monsunperioden i Nepal

Pojke vid förstörd skola i Sindupalchok

På väg förbi bergen i Sindupalchok glömmer man nästan bort att en massiv jordbävning för ganska exakt två månader sedan ledde till nästan total förödelse här. Grönskande fält och vattenfall mot en klarblå himmel distraherar mig för ett ögonblick, tills vi åker igenom ännu en totalförstörd by.

Vi stannar bilen och vandrar tillsammans med katastrofsamordnare och utbildningsspecialister tills vi ser resterna av vad som en gång var en grundskola. Detta är en av över 100 skadade skolor i distriktet. Över 500 klassrum har skadats eller totalförstörts. Den här skolan har markerats med en röd flagga. Det betyder att byggnaden bedöms vara farlig att vistas i.

Vi hittar istället eleverna i tre tält som står uppställda utanför skolan. Tälten har skänkts av regeringen och olika hjälporganisationer. En fjärde byggnad är den tillfälliga skola som har byggts av Plan och vår lokala partner TUKI. Den tillfälliga skolan, som har plats för två skolklasser, har byggts av zinkplåt, bambu och presenningar.

Många skolor är raserade

Skolans rektor välkomnar oss och tackar Plan och TUKI för stödet. Han berättar att de flesta av barnen nu har återvänt till skolan, med undantag för sex elever som dog i jordbävningen. I dag har han fler elever än innan jordbävningen. Nya elever har börjat här då flera skolor i närheten fortfarande hålls stängda.

”Jag är glad att se att barnen är tillbaka i skolan och leker tillsammans, en stor skillnad mot för sju veckor sedan när jag besökte byn för första gången och såg hur barnen bara satt stilla och tysta. Samtidigt vet vi alla att vi nu står för nya utmaningar”, säger rektorn och syftar på den väntade monsunperioden.

Med monsunen kommer veckor av hårt regnväder som hotar översvämma tälten nedanför kullarna och sannolikt resulterar i ett nytt avbrott i elevernas studier.

”Vår temporära skola kanske kan stå emot regnet, men den är inte nog för att möta elevernas behov av säkra klassrum.”

Plan renoverar klassrum

Vårt sista stopp är en gymnasieskola, där eleverna hälsar på oss när vi kommer fram. Skolans biträdande rektor berättar ett en majoritet av eleverna fortfarande har lektioner i den rödmarkerade och osäkra byggnaden. Plan och TUKI hjälper skolan att renovera ett av klassrummen som bedöms vara säkert. Det finns inte plats att bygga nya klassrum i det kuperade området.

När vi åker tillbaka inser vi att samtidigt som de akuta katastrofinsatserna avslutas och samhällen långsamt börjar komma tillbaka på fötter, behöver människor stöd i att förbereda sig inför vad som kan bli en andra katastrof. Under monsunperioden blir det svårt, eller i värsta fall omöjligt, att nå fram till de bergiga områden där Plan arbetar.

Det är viktigt att alla barn får chans att fortsätta sin skolgång. Under tidigare katastrofer har vi sett att långa avbrott leder till att många elever hoppar av skolan permanent, vilket gör att de går miste om en utbildning och istället riskerar att utsättas för barnarbete eller skadliga traditionella sedvänjor som barnäktenskap.

Det krävs ytterligare finansiering för att kunna bygga säkra temporära skolor med tillgång till grundläggande utbildningsmaterial. Dessutom är de mobila teamen nu ännu viktigare för att kunna ge stöd till barnen i Nepals mest avlägsna områden.

Av: Lotte Claessens, Plan Sverige

”Bangui, var ligger det?”

Flickor gungar

Kvinnan bakom incheckningsdisken på Arlanda ser frågande på mina biljetter med fyra mellanlandningar och ett visum som är skrivet på ett papper istället för i mitt pass. Hon konstaterar att jag inte är en standardresenär och kallar på sin chef för att bekräfta att jag verkligen får resa till Bangui med detta provisoriska visum. Efter att ID-kort, pass, och arbetsdokument granskats får jag grönt ljus och kan påbörja den långa resan mot centrala Afrika.

Väl på plats i Bangui inser jag ganska snabbt att detta är ett av de fattigste länder jag någonsin besökt. I Bangui, som är huvudstaden i Centralafrikanska republiken, finns bara en asfalterad väg och den går från flygplatsen in till centrum – som mer liknar en by än en stad.

Huvudstaden omges av brunröd jord som breder ut sig över landskapet, tillsammans med tät växtlighet i skiftande gröna nyanser. Växtligheten och luftfuktigheten är påträngande och det känns som att ha klivit in i ett växthus där allt frodas. Under den torra perioden är det dammigt och hett och under den våta perioden, som precis inletts, förvandlar regnet jorden till en gyttja och gör det både svårt att gå och köra bil.

Men under den grönskande ytan finns det en underliggande fattigdom och en blodig konflikt som vi knappt har hört talas om i Sverige. En bortglömd mänsklig tragedi.

Hundratusentals barn är på flykt från stridigheter

Det har varit några riktigt tuffa år för barnen i Centralafrikanska republiken. Under de senaste årens uppror och stridigheter har hundratusentals barn flytt sina hem och tusentals har dödats i stridigheterna. Våldtäckter och rekrytering av barnsoldater är tragiskt nog ett vanligt inslag i den centralafrikanska vardagen under konflikten.

Vi träffar en grupp pojkar mellan 10-13 år i en av Plans barnvänliga platser. De får frågan om vad de skulle ta med sig till en öde ö, om de bara fick välja en sak. Skrämmande många av pojkarna svarar att de skulle ta med sig sitt vapen så de kunde försvara sig och sin familj. Så ska ingen 10-åring behöva resonera.

Under större delen av 2014 var det så oroligt i landet att skolorna hölls stängda och många barn befann sig på flykt. Skolorna har tack och lov börjat öppna igen, men många barn har tappat flera värdefulla år av skolgång. Och detta i ett land där inte ens hälften kan läsa och skriva.*

Konflikten är långt ifrån över i Centralafrikanska republiken. Hus med skotthål står tomma eller tillfälligt ockuperade och internflyktingarna är fortfarande många. När vi åker runt i staden rör vi oss i konvojer med minst två bilar och vissa områden kan vi biståndsarbetare inte besöka alls, på grund av säkerhetsriskerna.

Vi upprättar skolor och barnvänliga platser

Plan arbetar för att skydda de flickor och pojkar som drabbats av konflikten och bidrar med barnvänliga platser, psykosocialt stöd, familjeåterförening och temporära skolor. Under min resa besöker jag några av Plans förskolor, som gett små pojkar och flickor en chans att komma tillbaka till en säker plats. Där kan barn få både stöd och mat.

Det är tydligt att barnen här behöver få en ny vardag där de kan fokusera på att leka och lära sig nya saker och slippa tänka på hur de ska skydda sig mot konflikten. Jag ser att mina kollegor på plats arbetar hårt för att situationen ska bli bättre och tryggare. Men ännu återstår mycket arbete innan Centralafrikanska republiken kommer vara en trygg plats för barn. Det vi kan göra är att inte ge upp och fortsätta att stötta.

Av: Agnes Björn, Plan Sverige.

*FNs senaste siffror från 2011 indikerar att endast 37 % av befolkningen i Centralaftikanska republiken kan läsa och skriva.

Så är det att vara nya medlemmar i Plans ungdomsråd

PUR-medlemmar

Hej, vi heter Jessica och Maja. Vi är nya medlemmar i Plans ungdomsråd (PUR). Helgen den 12-14 juni var vi på vårt första möte. Vi var väldigt taggade och nervösa. Men vi behövde verkligen inte vara nervösa för vi blev bemötta på ett otroligt bra sätt och efter några teambildande övningar så kom vi in i gruppen snabbt.

Efter övningarna samlades vi i ett konferensrum och Lena Windahl, volontärsamordnare, berättade om Plan Sverige. Vi hade också en snabb genomgång av PUR, alltså om vad Plans ungdomsråd är. Sedan lagade vi fajitas till middag.

Genomgång av barnkonventionen

Trots att vi var trötta efter middagen hade vi ungefär en timmes genomgång av barnkonventionen, som vi jobbar mycket med. Därefter tog vi tillfället i akt att lära känna varandra bättre, sedan gick vi till sängs.

På lördagen gick vi upp runt klockan 8 och åt frukost gemensamt. Efter det började Kristian som vanligt med sina teambildade övningar. Unikt för lördagen var också att vi fick besök av BRIS där vi gav råd till BRIS blivande ungdomsverksamhet. Sedan gick vi ut och åt på en asiatisk restaurang. Vi gick även en liten promenad och njöt av det fina vädret.

Pizza-kamp

Efter det gick vi tillbaka till kontoret och fortsatte med arbetet. Vi diskuterade bl.a. kampanjen vi ska köra på We Are Stockholm i sommar. Under dagen har Elma och Sanjidul ägnat sig åt en PUR-film, men vi andra har också varit med på ett hörn. På kvällen hade vi pizza-kampen. Det går ut på att man är i olika lag och ska samla på sig så många ingredienser som möjligt genom frågesporter, tävlingar och att leta efter ingredienser på kontoret. Efter två timmars hårt arbete så njöt vi av våra mumsiga pizzor.

På söndagen bär det av hemåt. Men vi hinner ändå planera framtiden, diskutera vad som har gjorts i styrelsen och sammanfatta helgen.

Plans ungdomsråd

Av: Maja Lundqvist och Jessica Ljungqvist, Plans ungdomsråd

Kamana, 15 år: ”Jag hade gärna gjort mycket mer om någon hade frågat mig”

Kamana, 15 år från Nepal

”Jag tycker att unga ska vara mycket mer involverade i katastrofarbetet. Vi har erfarenheter som inte vuxna har och vet vilken hjälp vi behöver.”

Orden kommer från femtonåriga Kamana som bor i Sundrawati i Dolakha, i nordöstra Nepal. Hon har likt alla barn vi pratar med förlorat sitt hem i den senaste jordbävningen i maj. Nu bor familjen med både mormor och farmor i ett tillfälligt hus av trä med plåttak, som de hoppas ska klara av monsunperioden som står för dörren. Byn ligger otroligt vackert längs en grönskande sluttning omgiven av bambuskog och böljande terrassodlingar. Här växer majs, ris, vete, potatis, ingefära och koriander. Luften ljuder av cikador och fåglar. Mitt i detta paradis ligger Kamanas och alla andra grannars hus i ruiner.

Kamanas by i Nepal

”Vi var på väg hem från templet när marken plötsligt började skaka. Vi hörde ett högt dån. Mamma sa att det nog bara vägarbete någonstans. Vi förstod inte att det var en jordbävning. Sen såg vi husen som hade rasat runt omkring”, berättar Kamana om den första jordbävningen i april.

Den andra jordbävningen i maj var än mer förödande här. Under våra dagar här har vi träffat många barn som är rädda och oroliga över hur deras familjer ska klara av den här katastrofen. Många säger att de inte visste någonting om jordbävningar innan den här ödesdigra våren. Men Kamana hör inte till dem.
”Jag är inte rädd. Vi har lärt oss i skolan vad vi ska göra om det är en jordbävning. Man ska ta skydd under ett bord eller en säng.”

För att kunna uppfylla barnkonventionen behöver humanitära organisationer lyssna på barns erfarenheter och fråga vilka behov de har efter en katastrof. Det är sällan det sker. Kamana berättar att ingen har frågat henne vad hon och hennes kompisar behöver.

”Vi unga tjejer har stort behov av mensskydd när man har förlorat allt. Mat och tält är såklart viktigt men sådana här saker behöver man också prata om”, säger Kamana.

Barn och unga är extra sårbara i katastrofer men de kan också vara en enorm resurs om vi bara väljer att lyssna på deras erfarenheter och bjuder in dem att aktivt vara med i hjälparbetet. Att få vara aktiv hjälper till att bearbeta traumat efter katastrofen till skillnad från att behandlas som ett passivt offer.

Kamana är ett lysande exempel på det. När de första hjälpsändningarna kom till Sundrawati efter fem dagar berättar hon att det blev tumult när alla i byn kom för att hämta sina matransoner.

”Ingen frågade mig men jag sa till folk att ta det lugnt och bad dem att ställa upp sig i en kö och vänta på sin tur. Hjälporganisationen tackade mig efteråt”.

Hon ler och fortsätter:
”Sen var USAID här och utbildade volontärer för att kunna identifiera barn som är undernärda. Jag gick en heldagskurs och sen var vi runt i byn och träffade barn men vi hittade inga undernärda.”

Orden bubblar ur Kamana när hon berättar om vad hon gjort den här tiden efter jordbävningen.

”Dessutom har jag varit volontär i Plans barnvänliga plats och lekt och pratat med barn om jordbävningen. Men jag hade gärna gjort mycket mer om någon hade frågat mig.”

Av: Sofia Klemming Nordenskiöld, Plan Sverige

Läs mer om Plans arbete i Nepal