Filmtips från ett gymnasiearbete

Nyligen så fick vi ett mejl från Lova Karlsson som har gjort ett gymnasiearbete där hon reste till Bangladesh. Under resans gång så skapades ett par filmer. Dessa filmer handlar om den interna förflyttning som sker till följd av de klimatförändringar som sker i landet. Syftet med detta arbete var att undersöka ifall det finns ett internationellt ansvar för de migranter som väljer att flytta på grund utav klimatförändringen.

Dessa två filmer liknar en tidigare kampanj som Plan har haft, under denna kampanj så skulle man skapa en film där man skulle visa hur man kunde förändra klimatet på 1 minut.

Lovas filmer:

Finns det ett internationellt ansvar?

Budskapet i dessa två filmer är en viktig fråga, nämligen finns det ett internationellt ansvar? Tyvärr så finns det idag inget som säger något om miljöinducerad migration. Detta är något som Lova tycket är fel. Hon anser nämligen att denna sorts migration påverkar barn, samt att det är ett utav de största problemen inför framtiden.

Detta är även något jag finner stor oro i att det finns folk som förmodligen skulle hamna i slummen, bara för att de inte har någonstans att ta vägen ifall att något skulle hända. Något måste ske! Dessa personer måste få någonstans ditt de kan fly ifall de måste! Något måste ske, och det måste ske nu!

Av Alexander Malmström, Plans ungdomsråd

Bagwati gick i timmar för att föda barn efter jordbävningen i Nepal

Bagwati Khadka

Den 25 april, en vecka innan 21-åriga Bagwati Khadka skulle föda sitt första barn, skakades Nepal av en kraftig jordbävning. Bagwatis hem förstördes, precis som många släktingars och grannars hus.

Tillsammans med 21 släktingar och grannar sökte Bagwati skydd i ett skjul. Där fick de dela boplats med de kor, får, vattenbufflar och höns som bodde i skjulet sedan tidigare.

Lång väg till sjukhuset

När det var dags för Bagwati att föda tvingades hon att gå närmare tio kilometer för att komma till sjukhuset. Hon gick tillsammans med sin svärmor och det tog dem fyra timmar att komma fram.

Till slut kunde Bagwati föda sitt barn genom kejsarsnitt. Allt gick bra, men sjukhusvistelsen var påfrestande för henne.

– Efter operationen var jag rädd eftersom att jag kunde se sprickor i väggen från jordbävningen, berättar Bagwati.

Skadad sjukhusvägg

Hylla din mamma på mors dag

På söndag är det mors dag. Hylla din mamma genom att stödja Nepals utsatta mammor och deras familjer. Köp en present i vår gåvoshop: http://plansverige.org/shop

Du kan också stödja Plans arbete i Nepal genom att SMS:a JORDBÄVNING till 72910. Du bidrar då med 100 kronor.

Av: Daniel Claesson, Plan Sverige

”Jag sa att jag var törstig men ingen vågade ge mig vatten”

Kadiatu

Liberia har nyligen utropats fritt från ebola men än registreras nya fall i grannlandet Sierra Leone. Plan Sveriges Sanna Wolff har träffat Kadiatu som mot alla odds överlevde den dödliga sjukdomen.

17-åriga Kadiatu kommer ut ur sitt hus som hon delar med mamma, pappa och tre bröder, i byn Masiaka i västra Sierra Leone. Hon är finklädd i orange blus och byxor. Som de flesta tonåringar verkar kläderna vara viktiga, och idag är de valda med omsorg.

Med allvarlig och lite avvaktande blick tar hon emot oss på den öppna platsen framför det lilla huset i betong och plåt. I handen har hon ett papper som hon håller upp framför bröstet så att vi kan läsa vad det står. På något sätt känns det också som att hon vill visa att det är ok att vi står så här nära varandra, trots att hon varit så sjuk. På pappret, som har myndigheternas officiella stämpel, står det nämligen att Kadiatu är friskförklarad från ebola. Certifikatet är en viktig markering att hon är som alla andra tonåringar igen, som den tjej hon var innan allt det hemska började – i juli, för snart ett år sedan.

Ensam och dödssjuk

– Jag var väldigt sjuk. Jag kräktes och kunde inte stå på benen, berättar Kadiatu som låg hemma sjuk i två veckor innan ambulansen kom och hämtade henne.

Färden till ebolacentret i huvudstaden Freetown var lång och plågsam. Två gånger stannade man för att rengöra ambulansen med klorinvatten, som dödar viruset. Kadiatu sprejades också med det starka medlet och idag, nästan ett år senare, har hon fortfarande kliande utslag och ärr efter behandlingen. Mamma och pappa fick inte följa med i ambulansen och sjuksköterskorna var själva väldigt rädda att bli smittade.

– Jag sa till sköterskorna att jag inte kunde resa mig själv, men de var för rädda för att hjälpa mig ner från ambulansen. Jag sa att jag var törstig och behövde dricka men ingen vågade ge mig vatten.

I flera veckor låg Kadiatu ensam och dödssjuk på ebolacentret. Hemma i byn förlorade familjen hoppet om att få återse sin dotter igen. Men långsamt och mot alla odds tillfrisknade Kadiatu och i början av oktober 2014 fick hon komma hem till sin familj. Idag är hon tillbaka i skolan igen. Släkt och vänner som tidigare hållit sig på avstånd kommer återigen på besök. När vi säger hej då är det till en ung stark tjej som står omgiven av sin familj mitt i solen på den lilla gårdsplanen.

Långsiktigt stöd till barnen

Plan har gjort olika typer av insatser för de 18 000 barn som drabbats av ebola i de tre västafrikanska länderna Sierra Leone, Liberia och Guinea. Ett av de viktigaste är det psykosociala stödet. Genom lokala socialarbetare och hälsoteam har barn som Kadiatu fått kontinuerliga besök av personer de känner sig trygga att prata med.

– Det viktiga är att lära sig att berätta om sina känslor och inte känna skam för det man har varit med om, förklarar Kefa Mayange, rådgivare för skydd av barn i katastrofer på Plan Sierra Leone.

Ebolaepidemin har lämnat efter sig många sårbara barn. Barn som själva har varit sjuka eller som förlorat en eller båda sina föräldrar i sjukdomen. Många av dessa barn har lämnats helt utan vuxnas tillsyn, ibland med ansvar för sina yngre syskon. Plans insatser kommer därför fortsätta under lång tid framåt, för att skapa långsiktiga förutsättningar för de drabbade barnen.

Av: Sanna Wolff, projektledare Barn i katastrofer

Dagen då hela min värld förändrades

Asmita

”Jag var väldigt rädd och trodde att allt och alla omkring mig skulle dö. Hela marken skakade, det lät så högt. Jag kunde inte sova på hela natten”, berättar Asmita, tio år och fadderbarn i Plan. Hon bor med sin familj i Ratmate i centrala Nepal.

Under jordbävningen den 25 april förstördes huset där Asmita och hennes familj bodde. Deras get blev kvar inomhus och krossades till döds.

Huset där Asmita bodde

Lyckligtvis var Asmita och hennes familj ute, men alla deras ägodelar och mat förstördes. Allt var trasigt och låg utspritt runt deras förstörda hus.

”Nu är jag orolig över att inte kunna gå i skolan för alla mina böcker förstördes och begravdes inne i huset”, säger Asmita.

Hennes familj har bett om presenningar att använda som tält, så att de kan sova tillsammans och på en säker plats. Några av deras grannar har också fått enklare skydd.

Asmitas familj i tillfälligt skydd

För mindre än en månad sedan åkte Asmitas pappa iväg utomlands för att tjäna pengar till familjen. För att ha råd med resan tog han ett stort lån. Det har lett till stora påfrestningar för familjen. Asmitas farmor, Sukmaya Syantang, berättar med tårar i ögonen att hon knappt kunde försörja familjen med den lilla bit mark de ägde innan jordbävningen.

Nu är marken helt förstörd. Det enda som återstår är några kilo spannmål som Sukmaya lyckades ta hand om.

”Vi vill att vårt hem ska byggas upp så snabbt som möjligt. Vi vill att våra liv ska återgå till det normala igen”, säger Asmita.

Det är bara några dagar sedan jordbävningen drabbade Nepal, men Asmitas liv har vänts upp och ned. Detta är bara början på en lång väg till återhämtning för hennes familj. Deras hem behöver återuppbyggas och Asmita måste kunna återvända till skolan.

Så kan du stödja

Av: Daniel Claesson, Plan Sverige

Rapport från möte med Global Youth Advisory Panel i Zambia

Tova, medlem i Plan Sveriges ungdomsråd
Tova, medlem i Plan Sveriges ungdomsråd

En blåsig kväll i februari möts jag och Kristian (koordinatorn för Plans ungdomsråd (PUR) på Arlanda, flygplatsen är full av resenärer på väg på sin sportlovssemester till fjällen eller till varmare länder. Men vi är på väg mot ett lite mer annorlunda resemål: nämligen till Lusaka, Zambia för att delta i det årliga Global Youth Advisory Panels (GYAP) möte och sedan på Region South and East Africa- mötet (RESA).

Innan jag fortsätter på min reseberättelse, tänker jag börja med att presentera mig och förklara syftet med denna resa. Jag heter Tova Andersson och är medlem i Plan Sveriges ungdomsråd¹ och är sedan två år tillbaka invald i Plan internationals ungdomsråd, Global Youth Advisory Panel (GYAP). Det internationella ungdomsrådets består av sju medlemmar mellan sexton och tjugo år, från fyra programländer² Uganda, Sierra Leone, Indonesien och El Salvador. Samt tre från insamlingsländerna USA, Storbritannien och Sverige. Vårt syfte är att öka ungdomars inflytande i Plan, detta gör vi genom att arbeta för att starta fler ungdomsråd och få fler ungdomar med i Plans styrelse.

Workshop GYAP
Workshop med Global Youth Advisory Panel

 

Efter en 19 timmar lång flygresa där vi i princip har mellanlandat i hälften av alla Afrikas länder var vi äntligen framme i Lusaka, Zambia. Hotellet vi skulle bo på låg mitt i ett naturreservat och en kunde se elefanter och strutsar vandra omkring utanför området. Men vi hade inte mycket tid för dem då vårt första möte började klockan åtta nästa dag. Under dessa följande två mötesdagar hann vi både med att lyssna på uppdateringar vad alla åtta ungdomsråd hade gjort under det senaste året. Vi fick bland annat höra om hur Kamandas ungdomsråd i Sierra Leone hade lyckats upprätthålla kontakten via WhatsApp-grupp när det var utegångsförbud under det värsta Ebola-utbrottet. Till att rösta fram två kandidater som skulle representera GYAP som observatörer på Members Assembly- mötet³ i vår och nästkommande höst, som blev Jacinto och Sara.

Global Youth Advisory Panel
Global Youth Advisory Panel

Den tredje dagen hade vi ännu ett möte, denna gång med Plan personal ifrån Malawi, Sudan, Tanzania och Zambia där även några ungdomar som är engagerade i Plan Zambia deltog. Syftet med mötet var att vi skulle ge stöd och information så att de sedan skulle kunna starta upp ungdomsråd i deras egna länder. Alla medlemar i GYAP och inbjuden personal från Plan Egypten bidrog med egna erfarenheter och lärdomar hur det är att starta upp ett ungdomsråd och hur en lyckas hålla engagemanget och verksamheten vid liv. Efter dessa tre fullspäckade dagar återvände jag och Kristian hem till ett kallt Sverige med många nya idéer och erfarenheter vilket jag ser fram emot att dela med resten av medlemmarna i Plans ungdomsråd.

Av: Tova Andersson, Plans ungdomsråd


¹Plans ungdomsråd (PUR) består av 14 ungdomar mellan 13 och 18 år och fungerar som rådgivare och inspirationsgivare åt Plan. PUR arbetar även med att sprida information om barn konventionen genom att ha kampanjer och delta i events.
²Programländer är de länder som Plan arbetar och har programverksamhet i.  
³Möte som hålls två gånger per år där Plans insamlingsländer samlas för att utvärdera och diskutera organisationens verksamhet.

Rinnande vatten gör skillnad för flickors utbildning

Vattenpost i Shakatar, Nepal

Shakatar är en by i Nepal med 700 invånare. 1997 drabbades den av en stor översvämning som spolade bort dricksvattensystemet.

Utan fungerande vattensystem tvingas byborna gå i 90 minuter till den närmaste floden för att hämta dricksvatten. Det är ofta flickorna i byn som hämtar vatten. Det tar lång tid och de missar därför stora delar av sin skoldag.

Nytt vattensystem förbättrar livet

Plan arbetar i Shakatar sedan 2011 och har finansierat ett nytt dricksvattensystem. Det stod klart i juni 2013.

I dag finns 25 vattenposter i Shakatar. Invånarna har även fått tillgång till sanitära toaletter med möjlighet att tvätta sig.

Det nya vattensystemet har lett till att fler flickor hinner gå i skolan. Det ger dem större möjligheter i framtiden.

– Tidigare kom många flickor till skolan först efter att flera lektioner var över. Nu är nästan alla här i tid till den första lektionen, berättar Sanjaya Jha, skolans rektor.

Möjlighet att odla hela året

Shakatar ligger i en torr region där det är svårt att odla. Under halva året, när det inte är regnperiod, måste plantor vattnas regelbundet för att inte dö. Vattentillgången i Shakatar är nu äntligen så stor att byborna kan vattna sina köksträdgårdar och odla året runt.

Skördarna blir större och räcker hela året. Många kan till och med sälja en del av skörden och tjäna lite pengar.

Kvinna vattnar i Shakatar, Nepal

Rent vatten är en förutsättning för god hälsa och en grund för att bygga fungerande samhällen. Som berättelsen från Shakatar i Nepal visar kan rent vatten inte bara ge bättre hygien utan också en ökad närvaro i skolan för flickor. Under 2014 byggde eller renoverade Plan 4 112 brunnar världen över.

Av: Daniel Claesson, Plan Sverige

Praktikant med engagemang i barnrättsfrågor

Alexandra

I veckan hade vi Alexandra, 14 år, som praktikant här på kontoret och här är hennes berättelse:

Jag heter Alexandra Ekerow och är 14 år (går i årskurs 7). Jag är född med ryggmärgsbråck som bl.a gör att jag har lite svårt att gå och därför har jag alltid en rullstol till hands. I min ålder så är det ganska många med RMB (ryggmärgsbråck) som kunnat gå innan, men som väljer att sätta sig i rullstol på heltid. Men jag är uppe och går dagligen och använder rullstolen bara när det behövs (till exempel om det handlar om en längre sträcka).

Måndag och tisdag denna vecka har jag praoat på Plans kontor i Hammarby Sjöstad. Dagarna har gått i ett och jag önskar att jag kunde stanna hela veckan ut eftersom att det varit väldigt intressanta två dagar. När jag kom hit igår var det inte första gången jag var här. I höstas deltog jag i en ministerhearing och var på Plan i samband med förberedelserna.

Ministerhearingen är verkligen en av de roligaste sakerna jag har fått göra i mitt liv hittills. Det började med att vi, tre ungdomar från RBU (Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar) samlades på RBUs kontor en solig men kall höstdag. Där fick var och en till uppgift att komma på högst tre saker som vi tyckte var bra eller dåligt med samhället.

Om man skrev något som man tyckte var dåligt så skulle man försöka komma på en lösning på hur detta problem skulle kunna bli bättre. De här sakerna tycker jag fungerar dåligt i samhället för mig:

  • Jag tycker att man INTE borde säga funktionshindrad & handikappad. Istället tycker jag att man ska säga funktionsnedsatt eftersom att det är ett bättre ord.
  • Jag tycker att man ska få vara med att välja resurs/assistent i skolan, även när man är i yngre ålder. Det borde helt enkelt vara självklart att man ska få vara med att bestämma vem som ska vara med en i skolan och på toaletten m.m. …
  • Jag tycker att det borde vara självklart att man som funktionsnedsatt med rullstol ska få gå på bussen före barnvagnar och rullatorer eftersom att rullstolsplatsen i en buss är längst in.
  • Jag tycker att man borde anpassa bättre utomhus för barnvagnar, rullstolar och rullatorer. Oftast är det exempelvis sänkt trottoar, men inte alltid.
  • Det borde vara självklart att man som funktionsnedsatt ska få en chans att nå längre än målen eller godkänt i skolan.

På ministerhearingen fick vi träffa andra ungdomar från olika förbund och tillsammans fick vi öva att läsa upp våra synpunkter för varandra. Sedan var den ”stora” dagen inne. Vi fick åka till Fotografiska där vi fick läsa upp våra planscher för barnministern Åsa Regner. Sedan fick jag uppdraget att gå upp på scenen inför publik och sammanfatta vad just vi från RBU tagit upp.

Nog om hearingen, nu har jag istället tänkt berätta lite mer mina dagar här på Plan. Igår när jag kom hit klockan nio så mötte jag upp Kristian, som ansvarar för Plans ungdomsråd.

Vi gick igenom vad FN:s barnkonvention innebär, eftersom den är grunden för Plans arbete.

Sedan gjorde vi en lek som hette luftballongen. Den går ut på att man har med sig olika rättigheter i en ballong och så reser man över Gröna Lund, Kaknästornet, Eiffeltornet osv. Vid varje ställe höll luftballongen på att sjunka och då blev man tvungen att slänga x antal rättigheter. Jag kan säga att det blev svårare och svårare vid varje stopp eftersom att man hade mindre och mindre rättigheter kvar och ändå blev tvungen att ta bort fler. Alla var lika viktiga så därför blev det så himla svårt att ta bort.

Sedan var det dags att besöka Desiree och Stephanie, som har hand om fadderskap här på Plan. De visade mig hur man registrerar ett fadderbarn till en ny fadder. Efter detta så gick jag vidare till postavdelningen.

Av: Alexandra Ekerow, praktikant på Plan Sverige

Vi tackar Alexandra för hennes engagemang i barnrättsfrågor och hoppas få både se och höra mer av henne i framtiden!

Plans Ungdomsråd tar över kontoret

Medlemmar ur PUR - Plans ungdomsråd

Idag är en dag som vi i Pur har sett fram emot i en lång tid nu, nämligen vår takeover-dag på kontoret! Tyvärr är det inte alla som kunde komma idag, men Jenna, Emilia och Hannah lyckades ta oss hit i alla fall. Det är något vi är väldigt glada för.

Dagen går ut på att lära oss mer om Plans arbete och hitta inspiration från dem och vårt mål är att kunna inspirera Planpersonalen och ge ett barns perspektiv på saker och ting. Nu i skrivandes stund har dagen precis börjat, men vi alla känner på oss att det kommer att bli en väldigt bra dag. Om ni vill se mer av vår dag och vårt arbete så kan ni gå in och följa vår Instagram @plansungdomsrad där vi försöker uppdatera regelbundet.

Av: Jenna och Hannah, medlemmar i Plans ungdomsråd

Plans ungdomsdelegat Patricia pratade om könsbaserat våld i FN

Hope, ungdomsdeltagare från KenyaUnder den andra och tredje dagen av FN:s årliga toppmöte för kvinnors rättigheter (CSW), ringlade sig köerna långa till ingången till FN-byggnaden och det var svårt att få plats på seminarier och möten. När Sveriges nya ambassadör för jämnställdhet, Annika Molin Hellgren, pratade på temat budgetering för jämställdhet, var det många som fick följa eventet stående längs salens väggar och i trappor.

Plans ungdomsdelegation – fyra unga tjejer från Kenya, Dominikanska republiken och Ecuador – har varit mycket aktiva under veckan. Hope, 16 år från Kenya, satt i expertpanelen för ett seminarium om barnäktenskap som lockade en publik på ca 600 personer, bland dessa både regeringsrepresentanter och FN-delegater. Hope sa bland annat:
– Leaders! Please don’t be afraid to stand up for the girls getting married, please not forget them! It is my wish that leaders form polices and laws to stop child marriage and – where they do exist – implement them.

PatriciaPatricia, också hon från Kenya, pratade på ett annat seminarium som Plan arrangerade om sina erfarenheter av könsbaserat våld. Patricia föddes blind och blev från tidig ålder diskriminerad – både för att hon är flicka och för att hon har en funktionsnedsättning. Patricia berättade bl.a. om hur hon som liten blev utsatt för väldsamma övergrepp av en familjemedlem.

Nohalia och Gema – Plans ungdomsdelegater från Dominikanska republiken och Ecuador – hade möten med representanter från sina respektive regeringar och fick under tisdagen till och med en pratstund med FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon! På bilden syns de tillsammans med undertecknad.

Sara, Nohalia och Gema

Av: Sara Österlund, på plats i New York för Plan Sverige

Sveriges jämställdhetsminister i FN: ”Barnäktenskap är ett hinder för utveckling”

Åsa Regnér talade på FN:s toppmöte för kvinnors rättigheterIgår, under den första dagen av FN:s årliga toppmöte för kvinnors rättigheter (CSW) arragerade Plan ett välbesökt seminarium på temat “Girls share the goals and hopes for the future”. På plats fanns en ungdomsdelegation från Plan: fyra unga tjejer från Kenya, Dominikanska republiken och Ecuador, som delade med sig av sina personliga erfarenheter av diskriminering och våld, men också av sina drömmar och mål för framtiden. Det skickade med seminariebesökarna starka rekommendationer för hur de nya globala utvecklingsmålen bör se ut.

Plan, Rädda barnen och ett antal andra barnrättsorgansation var också medarrangörer till ett seminarium som Sverige regering stod värdar för. Seminariets tema var pojkar och flickors roll i arbetet för jämställdhetet och huvudtalare var Sveriges barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér.

Sara Österlund, Plan Sveriges representant på CSW, berättar: ”Minstern betonade hur viktigt det är att jobba med att förändra underliggande normer och värderingar kring pojkar och flickors roller och värde. Hon lyfte också att Barnäktenskap och kränkningar av flickors sexuella och reproduktive hälsa är stora hinder inte bara för jämställdet utan för utveckling i stort.”

I anslutning till CSW och hade under kvällen den uppmärksammade dokumentären Indiens dotter USA-premiär. Filmen handlar om en gruppvåldtäkt av en ung kvinna i Indien som avlider av sina skador. Dokumentären, som nyligen visades i SVT, är gjord filmaren Leslee Udwin som också är ambassadör för Plans arbete för flickors rättigheter. Plan är också en av samarbetspartnerna bakom filmen. Såväl Leslee Udwin som Meryl Streep fanns på plats i New York för att uppmärksam filmen. Strax innan filmen visades i SVT blev den bannlyst i Indien och får nu inte längre visas där.