Hon är rädd för att bli tagen av polisen
SOFIA I THAILAND Warunee tillhör Akha-folket i norra Thailand och har levt i 17 år utan en laglig identitet. I 17 år har hon inte kunnat lämna regionen Chiang Rai av rädsla för att bli tagen av polisen om hon påträffas utan identitetshandlingar någon annanstans i landet. Hon är tvungen att betala fullt pris för sjukvård medan thailändska medborgare betalar hälften, kan inte söka stipendier för högre studier, inte öppna ett bankkonto och så vidare, och så vidare.
Akha-folket lever isolerade i bergsbyar på gränsen mot Burma. Många är fattiga och saknar utbildning. Och många barn som föds i hemmet registreras aldrig. Jag träffar Warunee på Plan Thailands kontor i Chiang Rai, som arbetar för att barn från ursprungsbefolkningar i Thailand ska registreras och få medborgarskap.
- Alla mina kompisar och alla i min familj har id-kort utom jag. Mitt efternamn blev felstavat på födelsebeviset när jag föddes och därför godkändes inte min ansökan om medborgarskap när jag var liten, berättar Warunee och tårar rinner nerför hennes kinder.
- Det största problemet för mig nu är att jag vill ansöka om stipendier för att kunna fortsätta min utbildning till hotellreceptionist och det går inte utan id-kort.
Warunee fick kontakt med Plan när de gick runt i hennes by och knackade dörr för att ta reda på vilka bybor som saknade identitetshandlingar. Warunee var en av dem och Plan hjälpte henne förra sommaren med att bekosta ett DNA-test för att bevisa att hon är dotter till sina föräldrar. Ansökan om medborgarskap ska ta tre månader, enligt thailändsk lag. Warunee har nu väntat i snart ett år och Plans medarbetare som följer ärendet fick just höra att det kommer dröja minst sex månader till.
- Det är jobbigt att vänta, men förhoppningsvis kommer jag att kunna fortsätta mina studier framöver, säger Warunee.
Text och foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, pressansvarig
Rapport från Klimatsmarta barn-projekt i Filippinerna
CECILIA I FILIPPINERNA Filippinerna är ett väldigt utsatt land när det gäller naturkatastrofer och 2011 drabbades landet av flest katastrofer i världen. De fattigaste samhällena på landsbygden drabbas mycket hårt när en katastrof sker. De saknar ofta kunskap och utrustning för att kunna förebygga risker eller agera när en katastrof inträffar. Plan Sverige har under ett par år stött projekt som syftar till att förebygga riskerna inför naturkatastrofer och bygga upp en beredskap i samhällena så att de själva kan agera snabbt och effektivt när en katastrof sker. Projekten har bedrivits i samhällen på norra delen av ön Samar och södra delen av ön Leyte. När kraftiga skyfall drabbade båda öarna i slutet av 2010 var det väldigt tydligt att de samhällen som varit en del av dessa projekt tillsammans med Plan hade klarat sig mycket bättre och skadorna blev inte lika stora som i andra samhällen.
Tack vare de goda resultat som uppnåtts beslutades det för knappt ett år sedan att projektet skulle fortsätta och Plan samarbetar nu med 21 nya samhällen i norra Samar och södra Leyte. I måndags fick jag möjlighet att besöka en skola på södra Leyte och prata med eleverna om hur de tagit del av projekten.
När det regnar mäter eleverna hur mycket regn som fallit två gånger per dag och för loggbok
- Eleverna har fått utbildning i första hjälpen
Projekten fokuserar specifikt på att bygga kapaciteten hos barn och ungdomar och därför sker många aktiviteter i skolan. Trots att det är sommarlov ställde några tappra elever och lärare upp på att träffa mig och berätta om projektet 
Eleverna har bland annat dokumenterat vilka risker som finns i deras område, hur dessa kan förebyggas och sedan har de arbetat tillsammans för att förebygga dessa. De har också gjort olika evakueringsövningar beroende på om det kommer ett alarm om jordbävning, tyfon etc. Skolan har också fått flera första hjälpen kit och eleverna har lärt sig att använda dessa.
Elliott* är 11 år och vill bli läkare när han blir stor
Sedan eleverna deltagit i dessa utbildningar har det lyckligtvis inte skett någon katastrof men de har ändå haft användning för sina kunskaper.
- En gång ramlade en klasskompis på skolgården och fick ett sår på knät. Då hjälpte jag och en annan kompis honom. Vi tvättade såret med vatten och sedan la vi ett bandage över såret som vi lärt oss. Sedan bar vi honom till skolsköterskans rum, berättar Elliott.
- Vi känner oss mer trygga nu när vi vet mer om det här. Om det regnar mäter vi hur mycket regn som fallit och sedan har vi lärt oss hur många milliliter per timme som är normalt, i riskzonen eller dags för evakuering.Vi skriver ner våra mätningar i en loggbok så att vi vet till nästa år när vi ska vara förberedda på kraftigt regn.
Josie* är 11 år och vill bli lärare när hon blir stor
Det är inte bara eleverna som gynnas av dessa utbildningar, utan hela samhället. Eleverna för sin kunskap vidare till sina familjer.
- Hemma berättar jag för mina småsyskon vad jag lärt mig. Om det kommer ett alarm för en jordbävning ska vi ta oss till en öppen plats så snabbt som möjligt. Om det är försent så ska vi ta skydd under tex ett bord så att vi inte riskerar att skadas om taket skulle rasa in, berättar Josie.
- Vi har lärt oss att alltid ha en väska redo med viktiga saker som ficklampa, regnrock, varma kläder m.m. om vi måste lämna vårt hus. Det visste inte mina föräldrar innan men nu har vi väskor redo för hela familjen.
Maria Lisa är skolsköterska på åtta skolor
- Jag är på en skola per dag så det känns tryggare för mig att veta att eleverna har den här kunskapen och kan hjälpa till om det sker en olycka, speciellt de dagar då jag inte finns på plats. Några elever har också fått extrautbildning och vi kallar dem ”Little doctors” och de har lärt sig mer saker utöver första hjälpen, berättar Maria Lisa.
- Både jag och lärarna på skolan har märkt att eleverna verkligen har utvecklats tack vare de här utbildningarna. De tar fler initiativ i utbildningen i stort och de har fått ett mycket bättre självförtroende. Plan har visat oss att eleverna kan göra så mycket på egen hand bara de får rätt stöd, kunskap och uppmuntran från oss.
- Vi vuxna har ju också lärt oss väldigt mycket och vi har förmedlat våra nyfunna kunskaper till våra egna familjer och till föräldrarna på föräldramötena. De här projekten gynnar hela samhället och jag är övertygad om att vi kommer att kunna klara av nästa katastrof som sker på ett bättre sätt nu när vi är mer förberedda och vet hur vi ska agera tillsammans.
Trots att jag så klart vet att det är precis såhär Plan arbetar, att bygga kapaciteten hos barn och unga, så blir jag alltid så glatt överraskad när jag ser hur väl det fungerar. Eleverna kan så mycket redan men visar att de vill lära sig mer. När de dokumenterade riskerna på skolan tänkte de inte bara på risker med naturkatastrofer, flera av eleverna påpekade att det bland annat fanns vassa metallkanter på skolgården och spikar som stack fram. Tack vare att de uppmärksammade det har skolgården nu blivit mer säker. De var så duktiga när de demonstrerade hur man tar hand om en knäskada. De berättade precis hur såret ska tvättas, hur förbandet ska läggas och hur de sedan bär den skadade till skolsköterskans rum. Jag funderar för mig själv om jag kunde det där när jag var 11 år?
//Cecilia Karlén
Du kan bidra till att födelseregistrera alla barn
• Varje år är det omkring 50 miljoner av världens nyfödda barn som inte registreras. Främst i utvecklingsländerna. I Sydasien är 23 miljoner barn under fem år inte registrerade, medan Afrika söder om Sahara har den högsta andelen (66%) av oregistrerade barn under fem år.
• Plans kampanj för allmän födelseregistrering har pågått sedan 2005 och har hittills registrerat fler än 40 miljoner människor, mestadels barn, i 32 länder. Plans påverkansarbete har lett till förbättrade lagar i 10 länder och berättigat 153 miljoner barn gratis födelseattest.
• Utan födelsebevis ”finns du inte”. Dessa barn saknar grundläggande rättigheter till skola, sjukvård och skydd.
Glöm inte att gratta mamma på Mors dag på söndag. När ni ändå är i gång med gratulationerna vore det fint om ni ville hjälpa oss med målet att födelseregistrera alla barn. På Mors dag ger nämligen alla klick på vår födelseapp på Facebook dubbla pengarna! Du klickar på appen och våra sponsorer skänker 20 kr till vårt arbete med att födelseregistrera alla barn. Till födelseappen!
Mer läsning: Barn blir inte registrerade på grund av diskrimineringen mot kvinnor.
Är det brant? Nej då, inte alls…
CECILIA I FILIPPINERNA Så gick konversationen vid middagen för några dagar sedan. Dagen därpå skulle vi besöka byn Balugo och vandra till en vattenkälla i närheten. Vi skulle vandra ungefär 2,5 km men bara på slät mark sades det – oh boy was I in for a treat. Eftersom vi skulle vandra så långt valde jag ändå att ta mina gympaskor framför flip flopsen och jag tog shorts, beslut som skulle visa sig mycket värdefulla ju längre dagen gick.
Vi började i alla fall med frukost på ett ställe som vi stannat till vid dagen innan för att ta en eftermiddagsfika. Vi skojade lite om ziplinen som de hade där och nu på morgonen så bestämde vi oss för att vi behövde lite äventyr. Haha lite visste vi då om det vi skulle få uppleva sedan.
Vandringen började som utlovat på slät mark. När de höga bergen började närma sig började jag ana lite oråd men tänkte att källan nog ligger precis vid foten av bergen. Knappt hann jag avsluta den tanken innan Edson, som är CDF (Community Developement Facilitator) i området, pekar mot ett av bergen och säger att det är där källan är. Min självklara följdfråga blir ju så klart ”men det skulle ju inte vara brant?” Han skrattar lite som svar men säger att det inte kommer vara så brant men stenigt och vi kommer att behöva gå över en ström/flod. 
Ja, tydligen har vi vääääldigt olika uppfattning om vad som är brant. Redan här tyckte jag att det var ordentligt brant och det var inte det lättaste att klättra på stenar som ibland inte alls satt fast. Dessutom rann vattnet mitt i och det var halt på sina ställen. Det blev till och med så brant att vi var tvungna att klättra en del. Det bara fortsatte uppåt och uppåt – jag undrade hur det här skulle sluta.
Sen stannade vi en stund och en av mangyanerna går rakt in i buskaget vid sidan och börjar hugga med sin machete – jaha så det är fortsättningen! Nu säger Edson att det kan bli lite brant. Alltså lite brant?! Tänk er att klättra uppför en störtloppsbacke och ni går mitt i en vattenström med hala stenar och bara långt gräs runtomkring att hålla er i.
Men otroligt nog, smidig som ett kassaskåp, lyckades man ta sig hela vägen fram till källan. Utsikten vi fick som betalning var dock värt allt besvär, helt magnifik Vattenkällan visade sig också lyckligtvis vara värd besväret, trycket var bra och den skulle gå att använda trots att bygget av ett vattensystem så högt upp skulle bli kostsamt.
Som jag berättat i förra blogginlägget är stammen Alangan lite speciella.Det fick vi verkligen erfara idag. När vi kommer tillbaka till byn så frågar vi om en andra källa som de pratat om tidigare. Då visar det sig att den låg längs vägen som vi just vandrat men de sa inget om den då. Edgar, Edson och Rodel får ge sig tillbaks för att titta på den också. När de kommer tillbaka skrattar dem, den källan låg kanske hälften så långt bort som den vi gick till och den var mycket bättre och med ett starkare tryck. Hade de bara berättat om den först så hade vi inte behövt klättra hela vägen upp för att se den första källan, haha!
//Cecilia Karlén
Därför är jag fadder
Foto: Pressbild/Tre vänner produktion
Suzanne Reuter, skådespelare med fadderbarn i Nepal
– Jag reste med Plan till Nepal 2006. Mitt starkaste minne är när vi besökte en skola som Plan hade byggt. Även om de sedan dess hade lämnat byn hade skolan klarat sig själv och den andra våningen hade de byggt utan stöd från Plan. Jag gillar idén att man kan lämna platsen. Där kunde jag se med egna ögon att det var hjälp till självhjälp.
Foto: Pressbild
Tobias Blom, trollkarl, programledare och fadder
– Jag har alltid gillat Plan och ert jobb. Det bästa med att ha ett fadderbarn är känslan av att man faktiskt bidrar lite till en bättre värld. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Det är en sliten klyscha men ack så sann. Stort grattis Plan (vi fyller 75 år i år) och BRA jobbat! Keep it up!
Foto: Plan
Bengt Magnusson, TV4-profil och Plans första fadder i Sverige
– Under mina resor med Plan har jag slagits av hur många starka människor jag mött, människor som definitivt inte har gett upp utan kämpar för att förbättra sina liv. Jag har också sett att man med relativt små insatser kan förbättra människors liv och att Plans envetna arbete utifrån barns perspektiv ger gott resultat.
Så räddas liv i katastrofer
Plan arbetar för att minska riskerna för katastrofer och stöttar ett projekt i Filippinerna. En del av det arbetet är att öka kunskapen hos befolkningen om vad man göra om en katastrof sker samt att utbilda räddningsteam som jobbar för att evakuera och rädda liv i en katastrof. Det hindrar inte översvämningen eller stormen, man kan vara skillnaden mellan liv och död för människor. Nu har vi fått en rapport om hur det går i projektet och de olika räddningsteamen har haft en träff.
Träffen är till för att utbyta idéer och kunskap och visa tekniker och utrustning som används i katastrofer och andra nödsituationer. Ett niomannateam från Catubig, som får utbildning genom Plan Sveriges projekt för katastrofhantering, visade upp sina färdigheter för sökande och räddning i mark och vatten, första hjälpen och evakueringsplaner som syftar till att få ett tryggare samhälle i katastrofdrabbade områden. Åskådare och andra räddningsteam som deltog i evenemanget förvånades över den kompetens som Catubig hade och hur väl utrustade de var, med bra borrar och övriga hjälpredskap, eftersom det var deras första år som medverkande aktörer. Laget blev med den positiva feedbacken sporrade att fortsätta förbättra sina färdigheter ytterligare och dela med sig av sina erfarenheter till ännu fler.
Vill du stödja Plans arbete för ett säkrare samhälle, smsa Klimat till 72910
17-årig flicka hjälpt av dna-test
SOFIA I THAILAND Med Plan Thailand till Burma över dagen. Var tvungen att lämna passet i gränskontrollen, vilket kändes sådär. Staden Tachileik är Gyllene Triangelns centrum. Och piratkopiornas mecka. Varje dag passerar tusentals människor gränsen för att köpa och sälja dvd:s, handväskor, cigaretter, skor och kläder. Allt ser nästan likadant ut som i Thailand, ändå känns det annorlunda. Ovanför oss i de regnskogsklädda bergen pågår en helt annan handel – med droger och trafficking av barn. Områden med många människor som saknar identitetshandlingar är perfekta miljöer för de kriminella nätverk som handlar med barn. Ingen vet hur många burmeser som lever illegalt i Thailand och arbetar under slavliknande förhållanden. Deras barn faller ofta offer för trafficking. Och detsamma gäller barn från de thailändska urbefolkningarna som bor uppe i bergen nära gränsen. Många av dem är statslösa och har inte samma rättigheter som thailändska medborgare. Snart ska jag träffa en 17-årig flicka från Akha-folket som levt som statslös hela sitt liv utan möjlighet att lämna sin by eller ha tillgång till sjukvård. Nu har Plan Thailand hjälpt henne att göra ett dna-test för att bevisa att hon är sina föräldrars dotter. Hennes resa mot ett liv med samma rättigheter som alla andra har just börjat.
Text och foto: Sofia Klemming Nordenskiöld, pressansvarig Plan Sverige
Nu finns vi på Mount Everest!
Hurra, nu vajar vår Because I am a Girl-flagga på Mount Everest topp!
Grattis, säger vi till Nishat Majumder! Hon har just blivit den första kvinnan från Bangladesh att nå till toppen av Mount Everest. Väl på toppen placerade hon Plans Because I am a Girl-flagga för att visa sitt stöd till Plans globala kampanj.
- Plans kampanj för flickor handlar om att ha en röst och att vara stark, så jag ville göra detta för att visa tjejer runt om i världen att ingenting är omöjligt, sa Nishat innan hon påbörjade klättringen. Läs mer!
De är de första flickorna i deras släkt som går i skolan
SOFIA I THAILAND Runt om i världen finns det platser där utvecklingen från en generation till nästa går extra snabbt. Femtonåriga Wi Alai Rat och hennes tvillingsyster Wi Laiwan som bor i Chiang Rai-provinsen i nordvästra Thailand är exempel på det. De är de första flickorna i deras släkt som går i skolan. Därmed de första flickorna som får möjligheten att ha andra planer för sina liv än att gifta sig tidigt och bli mammor. Blir det som Wi Alai Rat och Wi Laiwan hoppas på, så kommer deras liv att se helt annorlunda ut än deras mammas och mormors. För Wi Alai Rat och Wi Laiwan tänker inte sluta skolan nu efter klass nio. De vill fortsätta studera på gymnasiet och sen helst vidare på universitet – något som var helt otänkbart för deras mamma, som är analfabet och sliter hårt med jordbruket och de sjutton korna hemma i byn.
- Jag vill studera engelska och bli turistguide, säger Wi Alai Rat.
- Jag gillar mest naturvetenskap och vill bli läkare, säger systern Wi Laiwan.
Wi Laiwan och Wi Alai Rat, 15,år, (tv) och två klasskompisar lär sig sy kläder i skolan, som de sedan kan sälja. Foto: Sofia K-N, Plan
De tillhör Akha-folket som lever isolerat i bergen alldeles nära gränsen till Burma och Laos. Den slingriga vägen hit är hisnande vacker med gröna regnskogsklädda berg, banan- och ananasplantager och risodlingar. Det är nära 40 grader i skuggan och fuktigt. Doi Saenjai-skolan, som Plan stödjer, ligger i en dalgång omgiven av tropisk grönska. Här går elever mellan 6-15 år och förutom de vanliga skolämnena får flickorna lära sig att sy och göra traditionellt hantverk för att tjäna extra pengar. De yngre flickorna gör armband och små väskor till mobiltelefoner, medan de äldre syr och broderar kläder, som de sedan försöker sälja på marknader.
Plan stödjer också ett projekt med en så kallad ”Mat-bank”, som pojkarna sköter om. Där får de lära sig att odla och ta hand om skolans grisar och höns. Pojkarna tjänar en slant och djuren och grönsakerna används till skolmaten. Alla barn här kommer från minoritetsbefolkningar, som generellt är diskriminerade och lever under väldigt fattiga och primitiva förhållanden. Vissa byar har inte ens elektricitet. Internet finns inte alls.
- Pengarna vi tjänar går till mat till familjen, säger Wi Laiwan och hennes syster, som på sin fritid måste hjälpa till hemma med korna och hushållssysslor.
- Pojkarna kan spela fotboll och leka efter skolan. Det är orättvist, säger Wi Alai Rat.
Så, fast utvecklingen för flickors rättigheter har gått framåt finns det mycket kvar att göra.
Armontep, 14 år, tvättar hönsens matskålar. Två gånger om dagen ger han dem mat och hämtar ägg som sedan används till skollunchen. Foto: Sofia K-N, Plan.
/Sofia Klemming Nordenskiöld, pressansvarig Plan Sverige.
Nyfiken på fadderskap? Läs mer om minoritetsfadder och flickafadder!
På besök hos Alanganstammen
CECILIA I FILIPPINERNA Alanganstammen är en av de sju mangyanstammar som Plan samarbetar med här på Occidental Mindoro. Under förra veckan besökte vi sex byar som tillhör Alanganstammen och jag har lärt mig mer om dem och förstått att de är lite annorlunda.
Jämfört med de andra stammarna är Alangan de som varit mest emot att få stöd utifrån vilket har lett till att deras utbildningsnivå är mycket låg och många saknar födelsebevis. De har tyvärr haft många dåliga erfarenheter av tidigare samröre med befolkningen på låglandet. Deras förtroende för de lokala makthavarna är mycket låg och så fort tex en födelseregistreringskampanj sker med provinsregeringen så vill inte Alanganstammen delta.
Till följd av detta har den lokala personalen initialt fått arbeta mycket för att bygga ett förtroende mellan Alangan och Plan, vilket är en förutsättning för att projekten ska kunna drivas överhuvudtaget.
Flickorna gifter sig när de är mycket unga, så unga som 12 år. Dock är det problemet inte bara något som berör flickorna, även pojkarna gifter sig i mycket ung ålder från när de är ungefär 14-15 år. Det finns en tro inom stammen att de måste föröka sig, och det snabbt. De måste tillsammans skydda sin odlingsbara mark från låglandsbefolkningen. Spädbarnsdödligheten är hög och medellivslängden är låg, andra faktorer som gör att den ständiga pressen finns på de mycket unga pojkarna och flickorna att skaffa barn. 
Inom Alanganstammen, och de andra mangyanstammarna, är det kvinnorna som bär den stora bördan. Det är dem som samlar och lagar all mat. De tar hand om hushåll och barn och har mycket lite inflytande över besluten som tas i byn. Om ni har läst boken Grottbjörnens folk så kan jag säga att det i princip är på samma sätt i de här byarna vad gäller uppdelningen mellan kvinnor och män, väldigt förlegat med andra ord.
Själva namnet Alangan kommer ifrån tagalogens alangani som betyder inte säker eller tveksam. Det är något som Plan också fått erfara. Ibland när man haft möten med lokalbefolkningen har det varit svårt att komma fram till beslut. I andra fall när man tagit beslut och kommer på besök en tid därefter så är det ingen som vill kännas vid att ett beslut togs vid det senaste mötet.
Stora delar av stammen bor fortfarande högt uppe i bergen utan någon som helst kontakt med omvärlden. Många av dem lever också som nomader. Där lever de i ”storfamiljer” som tillsammans delar en stor hydda och man gör allt tillsammans som att samla och laga mat. De är rädda att deras traditionella levnadssätt ska påverkas negativt vid kontakt med låglandsbefolkningen. Det är ju något som man verkligen kan förstå. Om det är något man kan säga om oss i ”världen utanför” så har vi ju inte varit speciellt bra på att ta hand om varandra…
Eftersom stora delar av stammen bor isolerade så är det också dem som i störst utsträckning har kvar sin ursprungliga kultur och religion. De mangyanbyar som ligger på låglandet eller inte alltför långt ifrån har sedan länge besökts av missionärer och de flesta stammarna är nu därför kristna.
Det har varit kul att se att projekten har börjat ta fart i de här byarna, det finns ju som sagt väldigt mycket att arbeta för att förändra. Det märks att befolkningen nu har förtroende för Plan och att de är fast beslutna att driva sin utveckling framåt!
//Cecilia Karlén
Läs oss på Scribd!
