Stoppa våldet mot flickor

Idag, på internationella flickdagen, vill jag uppmärksamma situationen för världens flickor. Över hela världen tvingas flickor kämpa för att bestämma över sina liv och för att slippa diskriminering. Vi är många som vet att hela samhället tjänar på jämställdhet och flickors rättigheter. Ni som fattar beslut måste lyssna på våra röster.

Det som engagerar mig mest är mäns våld mot flickor. Under sin livstid kommer minst en av tre flickor att utsättas för fysiskt eller sexuellt våld. Som ung tjej vågar jag inte gå till vissa specifika platser vissa tider, speciellt när det är mörkt. Jag känner mig otrygg när jag möter grupper med män om jag är själv. Jag känner inte att jag skulle våga anmäla om jag blivit utsatt för något eftersom det ofta inte utreds.

Våld mot flickor och kvinnor har ett stor mörkertal, på grund av den stora tabustämpeln runt problemet. Det gör att många kvinnor och flickor inte vågar anmäla, och när de gör det får de inte den hjälp och det stöd de behöver. Det gör att vi känner sig otrygga i vårt eget samhälle och som att vi inte är lika mycket värda som männen. För att påverka detta tror jag att det är viktigt att ha fler kvinnor i maktpositioner, men även att vi slutar skydda de män som är förövare och gör så att vi känner oss otrygga.

Jag kräver att våld mot flickor synliggörs, förebyggs och straffas.

Annie Hansson

 

Annie Hansson, 16, medlem i Plan International Sveriges ungdomsråd

Fadderinlägg: Känslosamt när olika delar av världen möts i Zambia

Plötsligt står ett 100-tal människor längs en grusväg sjungandes och trummandes. Bilen stannar. Vi är framme i Lwingishi efter sju timmars bilfärd på vägar som kineser asfalterat, som är fulla av potthål, som inte har gatunamnsskyltar och som kantas av poliskontroller. Fylld av värme och kärlek och glädje och skratt och nära till tårar samlar jag ihop de medköpta påsarna med matolja, strösocker och tvättmedel. Slukas av folkhavet och rytmerna.

Några stolar är uppradade och jag leds till dem. Det är då vi möts för första gången, mitt fadderbarn Enerst och jag. Han går försiktigt fram till mig med en gulröd blomma i en glasflaska i sin hand. Det är som om allt runtomkring tystnar i vårt känslosamma möte. Likt ett band som fästs mellan oss för resten av livet.

Sen sitter vi där sida vid sida. Lite försiktiga, nyfikna och spända. Personalen från Plans fältkontor i Luapula, som vi mötte upp på vägen, förklarar och översätter. Nu marscherar 30 kvinnor iklädda kjolar två och två mot oss, och sen runt oss, i takt till trummande plasthinkar. Några har barn på ryggen som lindats fast med sjal.

Snart står vi och dansar till sång och trumslag. Mitt namn är med i låttexterna. Samtidigt kommer kvinnor med pumpor, sötpotatis, majs, en levande kyckling med mera och ställer framför stolarna. Det är gåvor till mig. Så mycket mat som kunde mätta alla här. Det skulle ses som förolämpande om jag tackade nej.

Enersts mamma, pappa, syster, bror och mormor sätter sig hos oss, presenterar sig och berättar inför alla att de är tacksamma och kunde knappt tro det var sant när de fick höra att jag skulle komma och att de fortfarande har svårt att förstå fastän jag sitter där. Pappan sa, under allas jubel och applåder, att nu när han tagit mig i hand så förstår han att han inte drömmer. Detta är första gången en fadder besöker samhället. En dröm har gått i uppfyllelse för mig också. Nu sitter vi där och blinkar för att kontrollera de stigande tårarna i ögonen.

Jag får ett handskrivet tackbrev å samhällets vägnar. I det framgår bland annat hur glada de är över projekten Plan genomfört med mina och andras bidrag och att samhället har dragit stor nytta av detta.

Vi går i samlad trupp till ängen bakom deras hem av tegelväggar, halmtak och jordgolv. Där finns en fotbollsplan som de är väldigt stolta över.

Hela besöket är intensivt och nu serveras mat till oss i uteköket. Här finns ingen elektricitet, inget rinnande vatten och det är koleraepidemi. Jag blir överraskad av det varma vattnet från tillbringaren som möter mina händer. De säger att det är uppvärmt av respekt för mig. Jag blir ombedd att ta först av nshima, sötpotatis, kyckling och allt annat som serveras. Efterrätten består av guava och en dryck som är rökig till doft och smak. Här ska gästerna äta sig mätta. Det skär i mitt hjärta att Enerst pappa sitter bredvid och tittar på utan tallrik.

Allt går snabbt och det är många intryck och känslor att bearbeta. Vi reser oss och går till cirka 10-15 uppradade tjejer i 15-24 års åldern. Jag får förklarat för mig att de är med i ett projekt som ska göra dem mer självständiga och oberoende genom mikrolån.

Det börjar bli dags att säga hejdå. Stolarna flyttas tillbaka ut på tomten från uteköket. Vi sätter oss tillrätta och Enerst håller påsen jag gav honom tätt intill sig. Den innehåller en bok med bilder från Sverige. Fler personer sätter och ställer sig vid oss. Vi ska ta ett familjefoto och i stället för ett cheese/omelett dirigerar Plan-personalen oss att säga Elini – det är så de uttalar mitt namn.

Vi går mot bilen. Nyfikna personer och sång följer oss. Jag öppnar bildörren och sträcker mig efter de rapporter, brev och den teckning jag fått genom åren. Jag sätter mig ner på huk för att visa Enerst. Vill på något sätt med detta visa vad det betytt för mig och visa hur korrespondensen fungerar med Plan som mellanled.

En hejdåkram senare sitter vi i bilen som kör iväg. Vi vinkar där inifrån. Barn försöker springa ikapp. Försöker få en sista skymt.

Omtumlande åker vi nu till skolan som Enerst börjat i för några månader sedan. Han blir 10 år i höst och går i första årskurs. Det är svårt att locka hit lärare, det finns ingen skollunch och i Enerst klass är de 53 elever. Här ska Plan bygga en anpassad toalett för flickor så att de kan gå i skola även när de har mens.

Därefter åker vi vidare till Lubende Rural Health Center, som Plan byggt upp genom sponsrade pengar från faddrar och som sedan skänkts till staten. Vågen för att väga bebisar är rostig, vattenrören från vattentanken är trasiga och de har fått maskiner som de inte vet hur de fungerar. Här finns specialanpassade cyklar med britsar som fungerar som ambulanser.

Slutligen säger vi också hejdå till personalen på Plan. Dagen har satt djupa spår i mig och jag är ännu mer övertygad om vad mitt bidrag kan göra för skillnad tillsammans med deras engagemang. Besöket har också gett mig perspektiv på hur bra vi har det i Sverige och vad mycket vi tar för givet. Jag hoppas att jag kan återkomma om några år, att jag får träffa Enerst igen och att samhället han bor i kommer utvecklas med skola, sjukvård, ekonomi, elektricitet, vatten- och avloppssystem med mera.

 

Av: Elin, Planfadder 

Verklighetens silhuetter – rapport från Ungdomsrådets resa till Indonesien

Ungdomsråd från Sverige och Indonesien.

Det har länge vart ett stort mål för Plan International Sveriges Ungdomsråd att få kunna resa till ett programland där Plan International har sin verksamhet, och få möjligheten att få kunna medverka i ett projekt. Som vi sedan tidigare beskrivit är det en sak att prata om programländer, att prata om pågående projekt och prata om att hjälpa till, än att faktiskt vara på plats och bevittna arbetet med egna ögon. Under resan har inte Ungdomsrådet bara utvecklats med nya perspektiv och syn på Plan Internationals arbete, utan även öppnat nya kommunikationsvägar och kontakter med Ungdomsråd från andra sidan planeten.

Alla arbetar tillsammans
Det som jag personligen har tyckt vart intressant och lärorikt, men även det som fångade mitt hjärta var hur dels alla aspirerande ungdomar och barn var som arbetade inom Plan International, men även personalen. Vi alla arbetar tillsammans globalt i en federation med samma mål och syfte, men vi alla arbetar på så många olika tillvägagångsätt. Vårt arbete i Sverige behövs, det är arbetet som sätter igång planeringarna och projekten, men arbetet måste även tas hand om och följas. Det möjliggör personalen i programländerna på plats. Med nytt perspektiv och syn på hur Plan International som federation arbetar, gav det mig en ny synvinkel på verklighetens silhuetter.

Många frågor väcks 
Ungdomsrådet har haft äran att få träffa det nationella ungdomsrådet som arbetar främst i Jakarta, men för hela Indonesiens barn och ungdomar. Dessutom har vi även besökt diverse projekt i Plan International kontoret i Flores Island där vi fick ta del av Safe School och WASH projektet. Att besöka och se projekten ta plats var lärorikt, men det var något under den andra dagen som jag reagerade starkt på.

Om jag skall vara ärlig så vet jag om ATT Plan International arbetar för en bättre framtid, men jag har aldrig riktigt förstått mig på just HUR projekten tar plats. I en by utanför Maumere i Flores Island, besökte vi WASH projektet. Folket som bebodde i byn var fullt tacksamma och glada över att se oss, där vi framstod som ett folk vilket har räddat och hjälpt de genom att tillförse rent vatten. Något som är en självklarhet för oss men en livsutmaning för de. Mina största funderingar den kvällen var varför hjälper inte regeringen till? Att bygga pipelines och vattenledningar är ett arbete som regeringen skall ha som mål och fundament. Det är dess ansvar att kunna förse befolkningen med vatten.

Ett arbete som gör skillnad!
Detta gjorde mig otroligt stolt och jag är oerhört tacksam över att kalla mig en del av Plan International. Det var just då jag insåg att vårt arbete gör skillnad. Vårt bidrag hjälper människor och vi räddar liv. Resan har inte bara gjort mig och Ungdomsrådet starkare som person, utan även förstärkt våran drivkraft för ett bättre arbete. Vi ser fram emot de kommande åren för vi skall arbeta tillsammans för en hållbar framtid för alla jordens barn och ungdomar. Om inte den ansvarsfulla kan ta ansvar, måste man skapa ansvar!

 

Av: Sanjidul Huda, medlem i Plan International Sveriges Ungdomsråd

Livet i skuggan av Boko Haram

Det här är ett flyktingläger där 65 000 människor som flytt Boko Haram i nordöstra Nigeria lever. Livet kan, inte oväntat, bli väldigt enahanda här. Att driva lägret så att människor får tillgång till åtminstone miniminivåer av hälsoservice, mat, vatten och sanitet, utbildning och skydd kräver samarbete och att alla aktörer gör sitt yttersta.

Utmaningar saknas inte; nedskärda eller ändrat innehåll på matransonerna från FN:s livsmedelsprogram på grund av minskad finansiering kan skapa frustration och stress, spänningar med lokalbefolkningen utanför lägret vars resurser (framförallt ved) flyktingarna konkurrerar om, språkliga utmaningar då flyktingarna oftast är hausa-talande och inte talar språken som talas i Kamerun, plötsliga sandstormar som kan få tält och tak på byggnader att blåsa av (det hände under vårt besök, som tur var blev ingen allvarligt skadad men en var lite omskakad när taket på huset intill lyfte och vi med sand i hår och kläder fick söka skydd i ett rejälare hus där lägeradministrationen höll till).

Boko Haram-krisen är en så kallad ”utdragen kris”. Liksom många andra flyktingkriser finns risk att människorna blir kvar i lägret i många år innan det går att säkert återvända eller integreras i det nya landet, om möjlighet någonsin ges.

De största behoven hos flyktingar och internflyktingar anses nu vara att de ska få tillgång till relevanta försörjningsmöjligheter, yrkesträning och inkomstgenererande aktiviteter. Detta är något som både kan öka deras förmåga att stå på egna ben och minska hjälpberoende, men är också viktigt ur ett psykosocialt perspektiv då de kan få större kontroll över den egna situationen.

Mitt i allt detta lever väldigt många barn vars liv och möjligheter påverkas enormt av åren i flyktinglägret. Särskilt utsatta är unga flickor som ofta riskerar att giftas bort tidigt då det anses vara ett skydd mot riskerna i lägret och en mun mindre att mätta i familjen.

Plan Internationals arbete med barnsäkra platser och att skapa tillgång till utbildning (många av barnen hade inte gått i skolan innan de flydde Nigeria) bryter den monotona vardagen och skapar rutiner och något roligt som händer i barnens liv.

Åldersanpassade aktiviteter så som fotboll (både flickorna och pojkarna spelade tillsammans! 🙂 ), teater, dans och teckning äger rum i de barnsäkra platserna. Parallellt ordnas träningar för föräldrar i ”good parent skills” som tar upp frågor så som varför våld mot barn och barnarbete kan skada barnet, goda hygienrutiner och vad som är viktigt för barns utveckling.

Volontärledarna (som själva är flyktingar) har fått genomgå utbildning i ”child protection” och vittnar om att allt fler föräldrar kommer på kurserna och att de är intresserade av att närmare följa sina barns utveckling och aktiviter i skolan såväl som i det barnsäkra centret.

Under 2018 ska vi nu fortsätta utveckla det här arbetet och även möjliggöra att ungdomar och föräldrar får tillgång till försörjningsmöjligheter som kan stärka deras självkänsla och göra dem mindre sårbara för framtida chocker.

 

Av: Mikael Wiking, maj 2018, i Minawaos flyktingläger, Kamerun  

Fadderresa till Nepal: Möte med ett blygt fadderbarn

Vi gav oss av tidig morgon till en skola uppe i bergen. Vägen dit var slingrig och guppig, husen runtomkring var enkla.

Tyra, 14, med blommorna hon fick av barnen.
Tyra, 14, med blommorna hon fick av barnen.

När vi väl var framme vid skolan möttes vi av närmare 100 barn. De hade ställt upp sig på led och gjort fina blomkransar. Jag gick först fram för att hälsa och nästan alla barnen ville hänga sin blomkrans runt mig. Det blev ganska varmt. Rektorn berättade om skolan och barnen sjöng sin nationalsång för oss.

Barnen visade upp några danser och de var väldigt duktiga. Vår svenska grupp sjöng också ”Blinka lilla stjärna”.

Efter lunchen tackade vi för oss och jag och fyra andra begav oss till fadderbarnen. Mitt fadderbarn bodde närmast skolan vi besökte, så vi åkte dit först. Vi blev väldigt vänligt mottagna, vi fick en orange sjal och de bjöd oss på te.

Ett blygt fadderbarn.
Ett blygt fadderbarn.
...Men som mjuknade av lite såpbubblor.
…Men som mjuknade av lite såpbubblor.

Mitt fadderbarn som heter Supriya var lite blyg och väldigt söt. Hon var bara två år gammal, men vi hade med oss en boll och lite såpbubblor. Hon bodde med sina föräldrar, farmor och farfar samt sina kusiner. Mamman var hemma och tog hand om familjen och djuren. Pappan var rektor på skolan vi besökte. De berättade att det skulle byggas en ny väg precis vid deras hus, vilket gjorde att de var tvungna att flytta, men att det nya huset skulle få en fin utsikt över dalen.

Det var väldigt roligt att träffa mitt fadderbarn och jag hoppas att vi kommer att hålla kontakten. Och kanske ses igen.

Av: Tyra, 14 år, Planfadder

Fadderresan till Nepal: Inspirerande möten med nuvarande och före detta fadderbarn

På måndagen var det äntligen dags för resans höjdpunkt för mig: fadderbarnsbesöket! Och resan blev ett riktigt äventyr när jag fick lämna gruppen under ett dygn för att resa till Sinduli-området. Jag möttes upp av Shanta och annan fadderbarns-ansvarig Planpersonal och tillsammans påbörjade vi den en timme långa resan till byn Ranichuri. Färden gick genom små byar på vägar som var knappt var framkomliga nu, vid bra väder, så jag kan bara tänka mig hur de är under regnperioden.

I byn möttes vi av mitt fadderbarn Tanka och hela släkten Kumari inklusive gammelmormor, 95 år gammal. Hela familjen visade en fantastisk omtanke och fadderbreven visades upp som dyrbara skatter.

 

Marie med familjen Kumari.
Marie med familjen Kumari.

Nästa stopp var Tankas skola. Här fick jag möta lärarinnan som arbetade ideellt för att kunna undervisa sina elever.

Tankas skola.
Tankas skola.

Mitt emot skolan hade Plans lokala ”Child Group” sina lokaler. En av medlemmarna framförde en Bollywoodsång till min ära. Ungdomarna berättade också om alla projekt som gjort att det inga barnäktenskap längre fanns i området och att flickor inte längre utestängs från gemenskapen och till exempel får vara i köket och tillsammans med hela familjen när de har mens.

Sista anhalten i byn var deras ”Youth Club”. Här informerades vi om deras projekt och allt positivt som kommer ut ur deras utbildningar för sponsorfamiljer. En av ledarna var också ordförande för kvinnokooperationen. Hon hade en gång varit ett fadderbarn och engagerat sig i områdets Child Group. Genom detta har hon fått självförtroende att bli en ledare och ansvara för en verksamhet värd 30 miljoner rupies (cirka 2,4 miljoner svenska kronor).

Möte med byns "Youth Club".
Möte med byns ”Youth Club”.

Hennes historia är något som jag verkligen tar med mig från dagen och jag hoppas på en lika ljus framtid för Tanka och alla andra flickor i Nepal.

 

Av: Marie, Planfadder

Fadderresa till Sri Lanka: Skolbesök

Igår besökte vi bland annat en skola i Uva-provinsen. Skolan fanns sedan tidigare men med hjälp av Plan har den vuxit och idag går där ca 600 elever. Med hjälp av Plan kunde man bygga flera ordentliga skolbyggnader, utbilda och anställa lärare samt ordna med riktiga toaletter, något som inte fanns tidigare.

Gruppfoto vid skolbesök i Uva.
Gruppfoto vid skolbesök i Uva.
Ett av de musikframträdanden som vi mottogs med.
Ett av de musikframträdanden som vi mottogs med.

Vi blev fint mottagna av rektor, lärare, barn och ungdomar och fick en presentation av skolan och hur den utvecklats över tid. Ungdomarna höll i huvuddelen av presentationen och gjorde stort intryck på mig. Det var modigt av dem att ställa sig upp inför en grupp besökare och berätta på engelska om sin skola. Vi fick också en presentation av deras ”mediaklubb” och se exempel på ett par av de kortfilmer som de gjort tillsammans. Ansvarig för mediaklubben var en före detta elev som jag tyckte mycket om. Hon var positiv och framåtriktad. På frågan om vad hon ville arbeta med senare i livet svarade hon ”media director” så hon var uppenbart ambitiös. Vi frågade fler av barnen vad de ville arbeta med när de blev vuxna och fick svar som läkare, lärare, sjuksköterska och astronom.

Marie och några av barnen.
High five! Det verkade som att barnen uppskattade vårt besök.

Det var roligt att se att skolan var så fin och att barnen tilläts vara delaktiga på ett sätt som jag känner igen från Sverige. Barnen var frimodiga och hade fint sätt. Jag tror att de tyckte att det var roligt med besök. På Sri Lanka har skolbarnen skoluniform och jag kan tycka att det är bra, speciellt i de fattigare områdena, eftersom man slipper jämförelser med andra när det kommer till klädseln.

Av: Mari, Planfadder

Fadderresa till Sri Lanka: ”De stora skillnaderna för familjen gjorde mig mycket glad”

Amals mamma, syskon och grannar
Amals mamma, syskon och grannar.

Besöket hos mitt fadderbarn var fantastiskt och jag kommer inte att glömma det så länge jag lever. Familjen hade gjort många saker för att hälsa mig välkommen. Detta gjorde mig mycket glad. Jag hade besökt familjen för 6 år sedan, 2012. Då bodde familjen i ett lerhus med en stomme av träkvistar. Jag tror att familjen inte hade elektricitet då men de hade en toalett (hål i marken). Vid slutet av besöket 2012 skulle mitt fadderbarn Amal och jag plantera en kokosnötspalm. Jag kände mig mycket hedrad.

Edel på ett skolbesök
Edel på ett skolbesök.

Den här gången blev jag hälsad välkommen med ett halsband som hade en jättestor pappersblomma i rosa med mycket glitter på, jättevacker. Amal skulle egentligen vara i skolan för att göra ett nationellt prov men han var hemma för att träffa mig och skulle cykla tillbaka till skolan för att göra provet efter mitt besök. Han hade växt mycket sedan jag såg honom sist och han var nästan lika lång som jag, han såg ut att må bra och att vara frisk.

Hans mor, far, lillebror, andra familjemedlemmar samt en grannfru bad mig att komma in i huset. Amals syster var i skolan på grund av nationella prov så henne träffade jag tyvärr inte. Huset var nytt och byggt i sten då det gamla hade blivit svårt skadat under en regnperiod. Enligt information som jag fick var det Amals pappa som själv hade byggt huset och även byggmaterialet inklusive stenar var betalda av honom. Jag tror de hade fyra rum. Vi satt och pratade mycket om skolan och framtiden.

 

Edel tillsammans med Amal och personal från Plan International Sri Lanka
Edel tillsammans med Amal och personal från Plan International Sri Lanka.

Under vårt samtal bjöd Amals mamma oss på olika sorters kakor, kokosnötsvatten och frukt. Kakorna, som Amals mamma hade bakat, var mycket goda och jag tänkte att hon kanske kunde baka lite mera av dessa underbara kakor och sälja dem! Jag hade några presenter till föräldrarna och barnen. Amal fick ett lexikon från engelska till tamil och singalesiska språket och från dessa två språk till engelska. Jag hoppas detta kommer att hjälpa honom och även hans syster och lillebror under deras engelskalektioner i skolan. Jag frågade Amal vad han ville bli när han är klart med skolan men han var inte säker, någonting med teknik tyckte han. Jag hoppas och önskar för honom att han går vidare när han gått färdigt grundskolan.

Amal berättade även att ett av ämnen hade studerade var jordbruk. Hans mamma är mycket stolt över honom och hon berättade att han hade planerat och planterat en egen liten trädgård med olika grönsaker på gården. Familjen har också några getter. Jag såg också köket, som jag tyckte mycket om. Den öppna eldstaden var placerad i höjd av Amals mammas höfter vilket gör att hon slipper att böja knäna eller huka sig ner när hon ska laga mat.

Edel tillsammans med Amal och personal från Plan International Sri Lanka
Edel tillsammans med Amal och personal från Plan International Sri Lanka.

Innan vi avslutade besöket fick Amal och jag tillsammans plantera ett mangoträd och jag hoppas familjen så småningom får många mangofrukter så att de även kan sälja några. Kokosnötspalmen vi hade planterad 2012 såg frisk ut men har inte än kokosnötter på grund av att det är för torrt men jag tror att om några år kommer den att ha en massa kokosnötter. Mitt besök har gjort mig mycket glad, framförallt för att jag har kunnat se den stora skillnaden sedan 2012 (det nya och välbyggda huset, att de har elektricitet, Amals lilla trädgård som han har anlagt själv och att familjen är friska och mår bra). Vatten för trädgården får familjen från en brunn på tomten men dricksvatten får de köpa i affären.

Jag är stolt att jag kan och får vara en del av detta genom mitt lilla bidrag.

Jag vill tacka Plan International i Sri Lanka för ett fantastiskt program där vi, förutom att hälsa på våra fadderbarn, även fick vara med om olika projekt som pågår i olika områden som till exempel familjeprojekten med bland annat en familj som själva producerar och säljer yoghurt och ghee (en sorts olja som används vid matlagning), kvinnoprojekten: kvinnor som gör skor, väskor, myggnät, babykläder, leksaker och skolryggsäckar.

De lär sig även att marknadsföra och sälja sina produkter till olika företag. Dessutom besökte vi olika skolor, förskolor, hälsoprojekt för blivande mödrar, lekplatser och barnrummen där barnens alla sinnen stimuleras vilket gör att det är lättare för dessa barn att börja i skolan. Tack också Plan International Sverige samt våra två fantastiska reseledare, Stephanie och Mia, som gjorde resan till en jackpott!

Av: Edel, Planfadder

Fadderresa till Sri Lanka: Ceremoni i den Heliga tandens tempel

Gruppen träffades i receptionen kl. 18 för att gå tvärs över gatan från vårt hotell till den Heliga tandens tempel. För att få gå in i templet måste vi ta av os skorna. Först kom vi in i den så kallade ”Trumslagarnas gård” där det spelades väldigt högt på trummor. Detta är början av ceremonin som kallas för ”Purjan”. Därefter öppnades dörren till Huvudhelgedomen.

Gruppen på väg in mot Tandtemplet
Gruppen på väg in mot Tandtemplet.
En av många Buddhastaty där besökare kan lämna gåvor
En av många Buddhastaty där besökare kan lämna gåvor.

På övervåningen överlämnades det offergåvor i form av blommor och pengar. På bottenvåningen fanns det många Buddhastatyer varav flera är gåvor från andra länder. Där fanns även målningar som skildrar hur Buddhas tand hamnade här i staden Kandy och slutligen i templet. Vart 5:e år bärs en kopia av tandreliken i en guldstupa, på ryggen av en Maligawe elefant, genom Kandy.

Av: Mona, Planfadder

Fadderresa till Nepal: Funderingar i Makwanpur

Vi klev av bussen  i Makwanpur och på långt håll kunde vi se ett trettiotal barn och vuxna med blommor i händerna som väntade spänt på vår ankomst. När vi närmade oss klev de fram en och en, la handflatorna mot varandra i en Nepalesisk hälsningsgest samtidigt som de bugade och gav oss en varsin blombukett. Vi fick besöka deras hem och se hur de levde och blev enbart bemötta med leenden. Ett sådant välkomnande med en sådan enorm öppenhet har jag aldrig upplevt i Sverige. Men i Nepal, även om man förlorat sitt hem i en jordbävning, så tar man det man har, vilket i detta fall var naturen och blombuketter, och skapar ett magiskt välkomnande. Och det har jag fått uppleva.

Välkomstkommittén i Makwanpur.
Välkomstkommittén i Makwanpur.

Jag har tidigare besökt Nepal, men aldrig på det här sättet. Jag har aldrig tidigare fått se innanför väggarna på dessa plåtskjul där familjer lever. Jag har heller aldrig upplevt en sådan tacksamhet för en så enkel sak som jag upplever det är att komma på besök. Samtidigt som mitt liv ser otroligt annorlunda ut från de unga kvinnor i min ålder som lever i denna by är det också väldigt likt.

Sett utifrån till allt det materiella finns det nästan bara olikheter mellan våra liv. Men under vårt besök kunde såg jag främst likheterna i våra liv. Jag såg hur de yngre tonåringarna lutade sig mot varandra och kramades på ett sätt jag gör med mina vänner hemma också. Jag såg hur en liten flicka på ungefär fyra år absolut inte kunde av att sitta still på bänken, precis som barnen hemma har konstant myror i brallorna. När vi skulle gå såg jag också hur en pojke tog en selfie med armen uppsträckt mot himlen, precis samma pose som vi gör hemma för att få till det där perfekta fotot.

En grupp barn i Makwanpur.
En grupp barn.

Det är lätt att se hur olika liv vi lever, men glöm inte bort alla likheter. För oavsett hur olika liv vi lever är vi ändå alla människor.

 

Av: Sofia Stjernfelt, Planfadder